Popens Stephen Spielbergs.

NOTA BENE: Denna essä kommer vid ett par tillfällen att omnämna Ace of Base. Ni har blivit varnade.

För några år sedan klämde arrangörerna på ett mellangiss till med ABBA-tema. Det var ett lika överraskande som genialt drag eftersom det nog sällan muttrats, jämrats och svurits så mycket kring borden som den gången. Uppdraget var egentligen enkelt: ta ett antal ABBA-låtar och passa in dem på rätt LP samt uppge vilket år nämnda LP kom ut. Hade det gällt t.ex. Beatles, Stones, Bowie, m.fl. hade jag till och med kunnat dunka in b-sidor på singlar och i några fall inte bara år utan exakta releasedatum. Men nu gällde det som sagt ABBA. Jag och min medtävlare blåste denna uppgift rejält. Och allt det här visste givetvis de listiga arrangörerna.

Och varför är det så? För givetvis är ABBA inte en grupp som förekommit särdeles flitigt (läs: inte alls) på våra rootmos-möten. Jag är osäker på om någon i vår lilla krets lyssnar seriöst på den storsäljande kvartetten. Personligen kan jag tycka musiken ofta är lite väl inställsam och smetig och nummer som "Honey, Honey" och "I Do, I Do, I Do" tangerar dansband (och den senare spelades väl även in av Ingmar Nordströms, gruppen med 36 saxofoner).

Men beror ABBA:s frånvaro i Popgiss-sammanhang enbart på att många inte lyssnar på den typen av musik? Nej, det tror jag inte. För några år sedan (nu kommer det) så skrev någon mindre vetande journalist att man verkligen inte kunde jämföra Ace of Base (ouch) med ABBA eftersom (fritt citerat) "de inte alls var lika intressanta personer". Musikaliskt kan det nog stämma eftersom ABBA trots allt varierade sig medan As med bas odlade sin österrikiska reggae i låt efter låt. Men sen kommer man till det här med personligheterna. Säga vad man vill, men kvartetten från Götet kunde ändå ståta med en gammal nynazist (som givetvis aldrig ägnat sig åt sådant, nej då) och att en av sångerskorna blev överfallen i hemmet av ett psyko.

Vad gäller ABBA lär vi aldrig få se en platta med titeln "Benny/Bjorn was a nazi". Lyckligtvis. Och det är just sådana här saker som gör att ABBA är så frånvarande i musiknördiga sammanhang. För några år sedan skulle någon slaskjournalist skriva en "skandalbok" om ABBA. Det värsta han lyckades gräva fram var att tjejerna slagits, därtill med guldskivor. Det var det absolut rockigaste han kunde gräva fram.

På så vis kan man ibland undra om det verkligen fanns en kvartett vid namn ABBA eller om låtarna faktiskt skrev sig själva på något konstigt vis. ABBA nämns aldrig av några kritiker som annars kan frossa i Stones, Dylan, diverse punk och grunge. Tji ABBA. Inga av de stora musikskribenterna ägnar sig åt att skriva "den definitiva boken om ABBA". Und so weiter. I en av de få artiklarna jag faktiskt hittat om gruppen (i tidningen Pop kring 1994 någon gång) berättade Björn, förlåt Bjorn, att han var på vippen att inte bli insläppt på scenen då man skulle framför "Waterloo" en gång till efter segern i Brighton 1974. Likt en annan Bryan Adams. Och detta trots att Bjorn kunde ståta med sina lila platåmackor och allt. Så vanlig måste han ändå ha verkat inför vakterna.

Och det lär aldrig dyka upp några foton av Benny som partar med Jagger eller Warhol på Studio 54, antagligen för att sådana situationer aldrig uppstod. ABBA tycks ha förblivit fyra svennar som hamnade mitt i popens centrum utan nämnvärd rörelse. Likt Stephen Spielberg som satt inne och såg film trots att han befann sig i Kalifornien i slutet av 60-talet.

Men ponera ändå att Benny, gruppens John Lennon, någon kväll kände sig lite äventyrlig efter att ha slagit an de sista pianoackorden vid en konsert i New York. Ponera att Benny ville gå på Studio 54 ("man är ändå i storstan"). Risken kunde förstås finnas att Benny inte blev insläppt eftersom han såg vanlig ut och såsom en trevlig svensk inte vill komma med något drygt "I am in ABBA" inför vakterna. Men Benny har turen att bli igenkänd och insläppt ("that is the guy in ABBA, the bearded one, not the short one") varefter han sen försvinner i myllret och glider runt på sitt tomtemysiga vis innan han kommer på att Agnetha nog väntar samt att han vill plita ihop ett par hits till innan han går i säng i lagom tid. Benny är för övrigt en av de där relativt få personerna man inte kan tänka sig berusad, än mindre inne på muggen för att dra en line med Mick och Bianca.

Och detta är alltså den yttersta förklaringen till ABBA:s frånvaro: de var de svenskaste av svenskar. De jobbade hårt i studion (utan anekdoter) och fick hits med sina skivor. Åkte på turné (åter utan värre anekdoter än att Agnetha viftade lite med röven på scen, tidigt i säng). Åkte hem till Sverige och tog det lugnt. Komponerade. In i studion igen och så samma ramsa igen. Inte ens när äktenskapen i gruppen barkade åt helvete producerade det några intressanta anekdoter. ABBA släppte aldrig någon "Blood on the Tracks", inte ens en "Rumours" (vilket passat extra bra). De fortsätte pumpa glada hits och låtsas som ingenting fram till det stillsamma slutet. Som givetvis kom "not with a bang, but with a whine". Inga rättegångar, inga telegram till journalister. Den senare processen mot Stikkan A sköttes diskret. För att travestera Urban Släke: "så jävla svenskt".

Detta lär alltså förbli ABBA:s fortsatta öde. De lär fortsätta dra in pengar på sina hits samtidigt som frånvaron inom musiknördarnas värld lär bli än starkare med tiden. Allt eftersom de som kunde producerat lite roligare anekdoter försvinner. Världen lär få vänta på ABBA:s "The Dirt".

Popsäsongen startar?

Även om nedanstående skribent varit lite slö i värmen så lyckades faktiskt Rootmoset samlas mangrant hemma hos Tomas 10 augusti för lite trevlig samvaro. Vi började med att konstatera att alla fotbollslag vi verkar gilla antingen ligger i lägre divisioner (Kjelle och Leeds, undertecknad och Millwall), kämpar för att komma upp igen (Tomas och Ipswich) eller håller på att ramla ned från elitdivisionen (Kennet och Hammarby). Därefter blev det emellertid lite gladare tongångar då vi avverkade ett par musikfrågesporter, varav den senare var komponerad av kvällens heders-rootmosare. Aftonen avslutades sedan på anrika etablissemanget Nunnan. Undertecknad råkade vid inmundigande av en hamburgare även förtära delar av den (klena) plastgaffel som medföljde men såhär 10 dagar senare har ännu inga otäcka symptom märkts.

Det känns annars gott att popsäsongen, likt allsvenskan, nu står i färd att dra igång. Vi ser alltså fram emot några trevliga vändor på Creperiet under hösten, en livlig afton på Rockskallen i januari och slutligen mastiga Popgiss 2010, anordnat av Tobbe och compani där under våren någon gång. Läsåret kan börja!!

Männen bakom David Bowie.

Många stora artister har delvis nått sin framgång genom medarbetare som verkar i kulisserna, eller åtminstone är väldigt okända för allmänheten just därför att allt ljus riktas mot den aktuella artisten. Detta är givetvis självklart då det gäller artister som endast delvis skriver sitt eget material. Vid det här laget vet dock vissa delar av allmänheten att Elton John har en mångårig textförfattare som heter Bernie Taupin eller att Bob Dylan hade en god sparringpartner i Robbie Robertson (och övriga The Band) under många år. Michael Jackson hade Quincy Jones som producent och bollplank under sin främsta period. Och samma sak kan naturligtvis sägas om David Robert Jones, mer känd som David Bowie. Här kan särskilt lyftas fram tre män som verkat med Bowie under tre distinkta perioder samt en fjärde man som nog är den främsta doldisen i kretsen kring Bowie men samtidigt en av de mest långlivade. Brian Eno och Nile Rodgers diskuteras inte nedan, trots sin betydelse för Bowie, eftersom temat med denna text är att diskutera mindre kända personer.

Mick Ronson - glamperioden: Mick Ronson (1942 - 93) är kanske den mest kände av Bowies många samarbetspartners i och med att Hulls store son även ledde gruppen The Spiders from Mars, vilka kompade Bowie under glameran 1970 - 73. Bowie hade något slumpartat träffat musikerna redan 1970 och det dröjde ett tag innan konceptet med Ziggy & the Spiders utarbetades. På affischer kunde det till och med stå "Bowies nya grupp som ännu inte har något namn". Ronson i det privata har beskrivits som en lite blyg och klumpig person som emellertid genomgick en märklig förvandling så fort han fick en gitarr i händerna. Därtill var han även en oerhört skicklig arrangör och producent och hjälpte Bowie stort med både "Hunky Dory" och "Ziggy Stardust" samt att producera Lou Reeds "Transformer". Samarbetet sprack emellertid då Bowie helt ville bryta med glamrockkonceptet och därefter hamnade Ronson i det sönderfallande Mott the Hoople för att därefter fortsätta samarbetet med denna grupps ledare Ian Hunter. Han gav även ut två soloplattor, "Play Don't Worry" och "Slaughter on 10th Avenue". I övrigt var han en ofta anlitad producent även under 80-talet. I början av 90-talet drabbades Ronson av cancer men slog inte av på arbetstakten för den skull, eller kanske just därför. Bland de sista plattor han producerade var Morriseys glamrockalbum "Your Arsenal". Därefter återförenades han en period med Bowie, efter 20 år, och medverkade på dennes underskattade comebackalbum "Black Tie, White Noise". Ronson avled 29 april 1993. Bowie deltog inte i minneshögtiden, vilket fick Ian Hunter att inför journalister utbrista att han skulle slå Bowie på käften nästa gång de möttes.

Carlos Alomar - "The Golden Years": Sedan Bowie åkt till USA efter The Spiders upplösning började han intressera sig mycket för svart musik, främst soul och disco. Albumet "Diamond Dogs" blev en märklig övergångsplatta från glameran till någonting annat. Under denna period mötte Bowie den puertoricanske gitarristen Carlos Alomar (född 1951) som allt som allt kommit att medverka på fler Bowie-album än någon annan. Precis som Ronson var (och är) Alomar en studioräv, gladlynt och hårt arbetande. Man kan lätt föreställa sig att Alomar var en klippa att luta sig mot då Bowie gick ned sig i ett allt svårare kokainmissbruk och trots det lyckades ge ut ett av sina främsta album, "Station to Station". Alomar bidrog exempelvis med gitarrhooken på "Stay" och tillsammans med George Murray (bas) och Dennis Davis (trummor) såg han till att Bowie hade en helgjuten ensemble som backade upp honom långt in på 80-talet. Efter att Alomar efter Bowies enorma kommersiella framgångar (och dito konstnärliga fiaskon) skuffats undan en aning (se nedan) kom han senare åter att jobba med Bowie mot mitten av 90-talet då han framträdde vid sidan av den man som ska diskuteras direkt nedan. I nyligen gjorda intervjuer har Alomar förklarat att han som vanligt är beredd jobba med Bowie närhelst han behagar ringa. "I'm the biggest Bowie fan ever" har han, med viss tyngd bakom orden, sagt.

Reeves Gabrels - frälsaren: Bowie uppnådde gigantiska framgångar med "Let's Dance" även om han därmed vattnade ur sitt koncept något. Det fungerade ännu på "Let's Dance", som dock hade flera bra låtar, men då han försökte upprepa det hela med sämre låtar under loppet av 80-talet blev det fiasko. Albumen "Tonight" och "Never Let Me Down Again" bör vara bland det sämsta Bowie har gjort. Vissa låtar var inte nödvändigtvis dåliga men dock utslätade i arrangemang och produktion, inriktade som de var mot en mainstreampublik. Räddaren i nöden blev en man vid namn Reeves Gabrels (1956) som Bowie träffade mot slutet av 80-talet och som även var ärlig nog att påpeka för Bowie att det han gjorde i princip var skit. Bowie tog till sig kritiken och bröt nu radikalt med popvärlden genom att bilda hårdrocksbandet Tin Machine som släppte ett helt OK debutalbum 1989 och därefter en något mindre lyckad uppföljare 1991. Resultatet blev, trots kritikernas ljumma entusiasm, ändå något av en nytändning för Bowie och efter att han upplöst denna grupp fortsatte Gabrels vid hans sida. Gabrels hade bland annat bidrag till att (för en period) knuffa ut Carlos Alomar i kretsen kring Bowie eftersom han ansåg denne man som ett hinder för en förnyelse av Bowie. Ironiskt nog kom nu Alomar och Gabrels att uppträda sida vid sida under 90-talet. Gabrels var med på albumen "Black Tie, White Noise" samt "Outside" (där Alomar alltså dök upp) och både han och Alomar turnerade med Bowie. Därefter bröt Gabrels under vänskapliga former samarbetet med Bowie eftersom han ansåg sig själv som en rocker som inte helt och hållet förstod den musik Bowie nu var på väg mot, inte minst då Bowie spelade in ett drum'n-bass-album ("Earthling") 1997...

Mike Garson - Från avantgarde till... avantgarde: Mike Garson är kanske den främsta doldisen i kretsen kring Bowie men har allt som allt samarbetat med honom längre än Alomar, om än på färre album. Garson blev en slags Ian Stewart i The Spiders from Mars då han kom att bli bandets fjärde och halvofficielle medlem jämte Ronson/Bolder/Woodmansey under hösten 1972. Exempelvis kan Garson höras på den halvofficiella konserten från Santa Monica i oktober 1972. Senare kom Garson att få en framträdande roll på albumet "Alladin Sane" där han stod för det flippade solot på titelspåret, vilket ofta omtalas (såg det så sent som igår omnämnt i en Ian Rankin-deckare då kommissarie Rebus samt hemma och njöt av just "Alladin Sane"). Garson kom just från de avantgardekretsar som Bowie alltid, på ett eller annat vis, friat till även på sina mer lättillgängliga plattor. Garson fortsatte sedan jobba med Bowie 1974-75, både på plattor och live. Efter det skildes deras vägar men Garson återkom på "Black Tie, White Noise" 1993 och har sen dess medverkat på varenda platta eller turné som Bowie gjort. För närvarande har dock Bowie tagit en längre paus från både skivinspelningar och konserter (han har inte släppt någon platta sedan 2003) och det återstår se om den trogne pianisten Garson åter är vid hans sida om eller när han åter tar sig i kragen.

Fredagsbilagor och nöjesjournalistik - då och nu.

Det här lilla inlägget handlar bara delvis om musik (som ju annars är trevligast skriva om) då den röda tråden är fredagsbilagor i kvällstidningarna och hur de utvecklat sig. Eller inte. Det fanns ännu en tid (då dinosaurierna gick på jorden) när man faktiskt ibland läste kvällstidningarna och i synnerhet då fredagsbilagorna, Expressen fredag och Puls i Aftonbladet. Jag kom att tänka på detta i samband med att jag såg lite gamla avsnitt av "Percy Tårar" där ju Expressen fredag utsattes för ett lustmord.

Hur såg då den typiska fredagsbilagan ut? Ett exempel: bröderna Hanson (minns någon dem) hade just behagat förorena etern med sin "Mmmbop" och självklart hamnade den unga trion därmed på omslaget till Expressen fredag/Puls (den ena eller båda, minns ej nu). Och tidningens huvudreportage (ofta på, säg, fyra sidor) veks givetvis åt omslagspojkarna. Poängen är dock att även om "Mmmbop" var en lättspydd trudelutt så hade bröderna Hanson dock GJORT något. De hade faktiskt spelat in en skiva och fått en duktig hit och därmed var det ändå något som var värt skriva om i nöjespressen.

Och detta var det gyllene 90-talet då inte nödvändigtvis bröderna Hanson prydde omslaget. Det kunde lika gärna vara Oasis (eller åtminstone bröderna Gallagher), Nirvana, Prodigy eller Billy Corgan från Smashing Pumpkins. Those were the days. Och i samtliga fall hade dessa personer, med tyngre eller lättare musik, faktiskt GJORT något som var värt skriva om. Sådan var nu nöjesjournalistiken i dessa avlägsna dagar.

Sen tappade jag under några år kontakten med kvällspressen eftersom tidningarnas innehåll blev sämre och sämre. Dessutom lades ju fredagsbilagorna, som jag kände dem, ned efterhand. Och det hände mycket hemska saker under den tiden, helt klart. Kanske blev tidsandan sämre, kanske förvandlades alla nöjesjournalister till skvallerkärringar, kanske tömdes musiken på allt innehåll. Vad vet man. Men när
jag efter några år började ögna lite mer på vad som skrevs i kvällstidningarnas nöjesspalter överlag så märkte jag att vissa saker förändrats. Detta var då i glappet mellan dåtidens och nutidens fredagsbilagor, även om jag är lite osäker på kronologin här.

Exempel: mot mitten av 00-talet skrev pressen oupphörligt om någon som hette Lindsay Lohan. Eftersom jag är ointresserad av mode och sällan ser lättare filmer hade jag ingen aning om vem människan vara och visste bara att hon var berusad och/eller drogpåverkad mest hela tiden. Det framgick inte på något vis att människan faktiskt "gjort" något. Det var när jag kollade upp henne som jag kunde konstatera att hon även varit lite sångerska, lite modell och lite skådespelerska (om än i filmer som ingen vuxen människa kan ha något större utbyte av). Men vad skrev pressen om? Fyllor och drogskandaler samt huruvida hon knullade med män eller kvinnor. Oerhört djävulskt förkrossande intressant.

Och värre har det blivit i de nyare fredagsbilagorna (bland annat Klick!). Numera skriver man inte ens ointressanta saker om folk som "gjort" något utan till och med om folk som inget gjort i högre grad. Läser man omslagen finns där inte gnuttan av en musikartist utan på sin höjd några jävla dokusåpakändisar som tagit till micken och utöver det slask om Beckham, Pitt, Jolie och hela surven. Först nyligen kollade
jag vem denna "Jordan" som man ständigt skrev om var (jag trodde i flera år det var hon som gjorde "Jordan, rättsläkaren") och det visade sig vara en avdankad modell med dopade bröst, med andra ord en totalt ointressant människa. Men dessa samhällets onödiga myllrar nu på omslagen till fredagsbilagor och andra nöjespublikationer och man känner en närmast förkvävande känsla när man konfronteras med vad som verkar
vara vår tids totala tomhet och meningslöshet. I alla fall inom nöjessvängen.

Och varför är det så här? Kanske för att mycket av den mainstreamorienterade musiken under 00-talet var så totalt menlös och ointressant så det inte räckte med den. Det räckte inte med Britney Spears trudelutter utan man måste skriva om hur hon gifter sig, skiljs, flippar, rakar skallen, åker in och ut på rehab und so weiter. Och värst är Paris Hilton som inte är känd för något utom att vara känd. Å andra sidan kan man alltid hoppas på revolutionen. Ingen hade förväntat sig att Nirvana skulle ta död på det lika menlösa spandex- och kajalpräglade sena 80-talet (som dog 1991). Men tills dess: Vade retro, fredagsbilagor.

En Göteborgare i stan.

En 1/4 del av Rootmoset tillsammans med en hedersrootmosare besökte ett hak beläget i Visbys hamnkvarter för att se världens gladaste Göteborgare. Håkan Hellström delar musik-Sverige i två delar, antingen köper man hans naiva texter, folklighet och popularitet hos småflickor eller inte. Dom största argumenten som dom som inte gillar Håkan är att:

1 Han kan inte sjunga (när har det haft betydelse för pop och rock musik).
2 Han har naiva texter (jag har aldrig hört att The Ramones eller Kiss tex. fått samma kritik.)
3 Han är folklig och har uppträtt i allsång på skansen (personligen tycker jag att det skönt att se artist som är så ödmjuk och helt fri från divalater som annars är ganska vanligt i branschen).

Jag vet inte exakt hur resterade delar av Rootmoset ställer sig till Hellström men jag är ganska övertygande att om alla som inte har sett honom kommer att ändra eller i alla fall omvärdera sin åsikt efter ett konsertbesök.

Och hur var konserten? Som vanligt så var det helt suveränt. Fullt band med blås och bongotrummor och en fantastisk liveshow. Före konserten var man lite orolig för att det var sittande publik men efter andra låten stod dom 10 första raderna upp så det spelade ingen roll.

80-talets Elvis Presley.

Författaren har i skrivande stund faktiskt ingen aning om den exakta relationen till Michael Jackson bland Rootmosets medlemmar, huvudsakligen därför att vi inte direkt gått in för att prata om The King of Pop vid våra sammankomster. Själv fick skribenten albumet "Bad" i julklapp av sina föräldrar 1987 och albumet blev faktiskt lyssnat på, delvis beroende på att låtarna satte sig väldigt lätt trots att skribenten normalt genomgående höll diet på hårdrock.

Likväl så är det väl svårt undgå att kommentera Michael Jacksons död och själv blev textförfattaren lika förvånad som någon annan i morse. Mannen höll ju på att förbereda för hela 50 konserter i London, även om det nyligen talats om att det skulle skjutas på det hela på grund av "hälsoproblem". Och vad de hälsoproblemen handlade om vet vi antagligen nu. Tyvärr. Även om det också kan förvåna att en man som varit så fysiskt aktiv dör knall och fall vid blotta 50 år. Men nu är livet en gång så pass slumpartat som det är.

Även de av oss som inte har någon närmare relation till MJ har likväl haft hans låtar som ett slags soundtrack under stora delar av 80- och 90-talet. Många blev säkerligen imponerade av den på den tiden kusliga (och nyskapande) videon till "Thriller" och inte minst det faktum att Vincent Price medverkade var på något vis lite creddigt. I kommersiellt hänseende toppade MJ med "Thriller" men det ska påpekas att det släpptes vida fler singlar från "Bad" (1987) där väl nästan varenda låt (med kanske två undantag) kunde höras på radion. Det är inte alla artister som lyckas med detta även om de för all del var vanligt mot mitten av 80-talet ("The Unforgettable Fire", "Revenge", "Brothers in Arms").

Många var vi nog som tyckte att det bästa partiet på låten "Black and White" var det inledande gitarrstycket framfört av Slash. Och många var vi nog som fann det komiskt att en låt om att hudfärg inte spelar någon roll framfördes av USA:s vitaste afroamerikan. Det fanns rentav en oskuldsfull tid då man tyckte det var lite gulligt eller roligt att MJ ständigt omgav sig med barn. Han var minsann, likt Steven Spielberg, en man som hade barnasinnet kvar, han. Men detta var som sagt innan diskussioner om att reklam för blöjor kan tända pedofiler...

MJ var en strålande hantverkare och man kan gott och väl kalla honom 80-talets Elvis Presley. Man kan även med visst beklagande konstatera att den dynamiske artisten senare gick ned sig i en soppa av mer och mer extrema kroppsmodifikationer, anklagelser för pedofili samt (ej att förglömma) ett alltmer bisarrt och messianskt beteende. Just det sistnämnda var väl det som fick den alltid lika sköne Jarvis Cocker i Pulp att tappa huvudet och försöka nita Michael Jackson vid ett framträdande. Anledningen: Cocker sade sig må illa av MJ:s Jesus-komplex.

I vilket fall slutade en anmärkningsvärd karriär där på golvet i lyxvillan i Los Angeles igår. Och bered er nu på en ändlös flod av hyllningsalbum, dokumentärer, samlingar med outgivet material och (måhända) arvstvister.

Please Kill Me - Nu även på svenska.

Rusade snabbt in på en Pocketshop på Malmö Central (10 minuter till tåget skulle gå) och rafsade på två röda åt mig "Please Kill Me" som jag såg av en slump i en hylla. När jag väl bläddrade i den på tåget så visade det sig dessutom att det var ett exemplar på svenska jag fått tag i. Hade ingen aning om att detta moderna standardverk om punk översatts till svearnas och götarnas tungomål, och detta redan 2006. Men det var onekligen en kulturgärning.

Det ska väl tilläggas att för en härdad Rootmosare är verket rolig läsning men kanske lär man sig inte så mycket nytt musikhistoriskt. För alla som har en något mer ytlig uppfattning om punk är boken däremot en upptäcktsfärd. Och det är ju i bokstavligaste mening en intervjubok, ska påpekas. Författarna Legs McNeil och Gillian McNail har i stort sett bara sammanställt gamla och nya intervjuer, där även en del av de gamla är gjorda av dem själva under det glada 70-talet.

Och punk förresten? När jag var yngre så var jag, likt många andra, helt på det klara med att punken var något som hände i England. Det var Pistols och Clash och grönt hår och säkerhetsnålar. Och sen kom den till Norden och det blev Ebba Grön och Sort Sol. Men nu var det inte riktigt så punken uppkom. Det var ju snarare (som så ofta) i USA det började och det är även ur amerikansk synvinkel boken är skriven. Det är faktiskt ganska lite med om vare sig Pistols eller Clash.

Boken börjar rentav med Velvet Underground som ju var aktiva 1965 - 70 (i alla fall om man räknar den tid då Lou Reed ledde gruppen). I vissa avseenden var VU knappast ett punkband men i andra avseenden hade de samma teman i sina texter (storstaden, droger, problem, psykisk press) och likt vissa punkband dolde de ibland teknisk oskicklighet med oljud. Därefter avverkas ytterligare protopunkband såsom MC5, The Stooges och New York Dolls.

Slutligen hamnar läsaren nästan uteslutande i New York där författaren Legs McNeil även figurerar i samband med att han 1975 grundar magasinet "Punk" och det är väl då den egentliga punkscenen tar sin början. Baren som egentligen skulle vara ett ställe för country- och bluegrassmusik, CBGB's, blir istället stamhak för de nya punkakterna såsom Ramones, Patti Smith Group och Dead Boys. Särskilt den sista gruppen är en ibland något bortglömd grupp som här får sin stund i rampljuset, om än postumt.

För den som annars hyst en gränslös beundran för t.ex. Lou Reed eller Iggy Pop är boken annars inte värst rolig läsning. Ifall man nu inte njuter av att läsa hur ens idoler på olika vis förnedrar sig själva mest hela tiden. Lou Reed framstår mest som en otrevlig kuf som bland annat försöker ragga tjejer genom att fråga om de vill skita honom i munnen och andra trevligheter. Iggy är i stort sett påtänd hela tiden och lyckas mer eller mindre förstöra den karriär han knappt hunnit påbörja med Stooges. Nästan de enda som framstår som särskilt vettiga är Patti Smith och Tom Verlaine. Boken mörkar på inget vis det frekventa drogandet och romantiken lyser på ett uppfriskande vis med sin frånvaro. Det behöver väl knappast påpekas att slutet för några av huvudpersonerna i boken blir ganska grisigt. Men det ska jag inte avslöja här utan istället uppmanar jag alla musikintresserade att själva läsa "Please Kill Me".

För den som är intresserad av brittisk punk så fladdrar Sex Pistols förbi i några kapitel och vissa kapitel ägnas även åt Sid Vicious sista eländiga tid i New York, troligen som avskräckande exempel. Men det vore kanske på tiden att det även kom ett standardverk om brittisk punk även om "England's Dreaming" (som mest koncentrerar sig på just Pistols) är ett vackert försök.