Även en ensam Rootmosare är en Rootmosare.

Rootmoset har gjort det igen! Eller snarare 25% av vårt eminenta lag.

En viss förklaring är på sin plats. Sedan i höstas så har en av medlemmarna i Rootmoset varit inblandad i en popgisstävling på sin arbetsplats, genom att vinna den kvaltävling som gick i oktober så gick Crazy Dogs direkt till final som avgjordes 12/6. Final innehöll låtar från Undertones, Joy Divison och Backyard Babies, samtliga välbekanta band för en popgissare. Men det är inte bara att rabbla namn när mycket av ansvaret ligger på en själv och man har inte sina kamrater från Rootmoset att luta sig mot. Nu gick det i alla fall bra och alla medlemmar (Conny, Pelle, Torgny, Jörgen och Jonas) bidrog till triumfen. Det uppstod dock en viss osäkerhet vid rättningen som fick göras om men till slut så var det klart att Crazy Dogs hade vunnit med 116 mot 109 poäng för närmaste konkurrenter.

Tompa Rootmos vill passa på att även här tacka eldsjälen bakom popquiz, Johan Bergström.

70 minuters synthmangel.

Detta lär troligen bli min sista krönika om konstiga synthkonserter för detta år i alla fall. Eftersom jag sedan januari nu hunnit beta av de flesta av mina gamla favoriter inom den tyngre synthskolan är det inte troligt det kommer fler band av denna typ till Svedala i år. Efter att bland annat ha avverkat Front 242, Portion Control, And One och The Klinik avrundades detta synthrevivalår med ett band som jag faktiskt aldrig sett, Nitzer Ebb.

Nitzer Ebb, som var en duo bestående av sångaren Douglas McCarthy plus keyboardisten Bon Harris (samt varierande trummisar som ofta fick vara med på bild), spelade första gången i Sverige i februari 1988, då som förband till Depeche Mode. Två av mina vänner var på plats och berättade hur det då okända bandet under 25 minuter formligen körde över publiken. I augusti 1988 spelade man på Hultsfredsfestivalen, en spelning som var så hård så sångaren McCarthy tydligen spydde blod efteråt. Därefter återkom Nitzer regelbundet 1989, 1990, 1991.

Den enastående debutplattan från 1987 hette "That Total Age" och man lyckades ärligt talat aldrig överträffa den med påföljande plattor ("Belief" från 1989, "Showtime" från 1990 samt "Ebbhead" från 1991) även om de ändå var bra. Sin sista platta, "Big Hit", släppte man 1995 och den sågades så dant av kritikerna att jag aldrig ens lyssnade på den. Faktum är att jag i skrivande stund lyssnar på den första gången, för att kolla. Och, jodå, den är inte bottenlöst usel men heller inget storverk.

Efter turnén 1995 sade McCarthy/Harris farväl till varandra och hade sedan ingen som helst kontakt på 10 år. Inte för att man precis kommit ihop sig utan enbart för att man efter några intensiva år glidit ifrån varandra och sen inte hade mer säga för stunden, får man förmoda. 2005 mailade McCarthy till Harris om det faktum att man skulle släppa samlingsplattor med Nitzer och att det fanns ett sug efter att se bandet liv. Harris var inte omöjlig och man har därefter turnerat i omgångar sedan 2005, nu senast alltså i Malmö och Göteborg 12 - 13 juni.

Men låt inte lura er: detta är en revivalakt av ett band som inte släppt nytt material sedan 1995. Jag hade även detta helt klart för mig då jag masade mig ned till KB för att se bandet i fredags. Och det blev som väntat: en bra konsert där man, trots tekniskt strul och det faktum att Douglas inte riktigt orkar sjunga lika hårt (han påstod även inför publiken att han var hes), ändå manglade igenom många bra låtar under 70 minuter, vilket egentligen var för kort (en recensent klagade förra veckan på att Springsteen spelade ÖVER 90 minuter och jag undrar vilken idiot som klagar på att band spelar FÖR LÄNGE...?). Tyckte gott och väl att Nitzer kunde ha orkat med 90 minuter i alla fall. Men de kanske börjar bli trötta.

Även om Douglas numera föredrar kostym framför shorts och undertröja (och skinnkeps för vapendragaren Harris) så var det ändå ett helt OK framträdande där man bjöd på en rad mästerliga låtar även om jag givetvis saknade ett och annat nummer. Jag hade väldigt gärna hört albumspåret "Violent Playground" från debuten men det var kanske lite för mycket begärt. Men likväl. Ännu några gamla elektrohjältar avbetade på listan. På vägen hem läste jag för övrigt punkhistoriken "Please Kill Me" som nog lär avhandlas i kommande inlägg.

70-talets minst hyllade band.

En gammal artikel i Slitz skildrade den nyligen Sverige-aktuelle Chevy Chase som "80-talets minst hyllade komiker" och därför travesterar jag nu den rubriken genom att skriva om ett band som vore värt vida fler hyllningar än det normalt får (d.v.s. så gott som inga numera), nämligen WISHBONE ASH.

I vår lilla sekt är det väl utan tvivel Kennet som är den store WA-entusiasten och det var även via honom som jag fick upp ögonen för denna suveräna grupp, som släppte sitt mest ansedda album när jag med nätt nöd var född. Detta album, som heter "Argus", beskrevs för övrigt i tidningen Classic Rock som "ett utmärkt exempel på gömda guldkorn", vilket är talande nog i sammanhanget.

Kvartetten Wishbone Ash bildades 1969 och bestod från början av basisten/sångaren Martin Turner, gitarristerna Ted Turner (ej släkt med Martin) och Andy Powell samt trummisen Steve Upton. Den glasögonprydde Powell blev kanske gruppens mest välkände medlem och han är också, som det senare visade sig, den ende som varit med i alla sättningar under åren. I början var dock gruppen väldigt stabil och första sättningen, som bestod 1969 - 73, spelade in albumen "Wishbone Ash" (1970), "Pilgrimage" (1971), "Argus" (1972) och "Wishbone Four" (1973).

En illa skriven artikel om WA i Bonniers Rocklexikon beskriver dem som ett "bluesrockband" vilket verkligen är en sanning med stor modifikation. Det är sant att WA spelade blues, men de spelade jämte det även rock/hårdrock, folkmusik, progg... you name it. Alla dessa influenser lyckades de väva samman på just albumet "Argus". Gruppens sound var även speciellt just genom de båda gitarristerna samspel i kombination med Martin Turners melodiska baslinjer och Uptons bakgrund som jazztrummis. Nackdelen, enligt vissa bedömare är måhända att man aldrig haft någon enorm "punch" i sina sånginsatser, som för all del inte är dåliga. Ofta har Turner backats upp av bl.a. Powell, som för övrigt låter ganska lik sin gamle kollega.

Att man kom att ha två gitarrister berodde på att Upton och Martin Turner då man satte ihop bandet inte kunde bestämma sig för om man skulle ha med Ted Turner eller Powell varför man valde båda. Stilen kom senare att inspirera både Thin Lizzy och Iron Maiden. Det ska även tilläggas att WA även inspirerade "The New Wave of British Heavy Metal" (där ju Iron Maiden ingick) överlag.

1973 hoppade Ted Turner av och ersättes av Laurie Wisefield som tidigare bland annat hörts på John Lennon-låten "Crippled Inside" (1971). Med Wisefield blev de kommande plattorna av något mer varierande karriär även om man gjorde en utmärkt platta med "A New England" (1976). Live fortsatte man att vara en synnerligen dynamisk akt och under dessa år gjorde man bland annat en fantastisk konsert på Rockpalast, vilket var det första jag såg/hörde med denna grupp överhuvudtaget.

Framåt 1980 blev situationen emellertid mer skakig då övriga medlemmar ville att Martin Turner skulle sluta sjunga och enbart spela bas. En irriterad Turner hoppade då av och kom att ersättas av John Wetton. Trots att medlemsbytena kom att bli många framöver gjorde emellertid gruppen några ganska hårda plattor, inspirerade av de nya brittiska band som man i sin tur själv inspirerat. Livesoundet från denna tid kan bland annat höras på en annan utmärkt DVD, "Live at Marquee" (där man spelade i samband med klubbens 25-årsjubileum). 1985 hoppade Wisefield av och efter ytterligare turer åter bildades den usprungliga sättningen och spelade i tre hela år, 1987 - 90.

1990-talet blev mer rörigt och även om några av de gamla medlemmarna var med i gruppen under första halvan av 90-talet föll gruppen sedan sönder totalt kring 1995 och Andy Powell bestämde sig för att köra ensam med varierande musiker. Därmed inte sagt att Powell sparkat musiker efter behag, tvärtom har han månat om stabila sättningar men likväl har en och annan medlem kommit och gått. Eftersom alla fyra ursprungsmedlemmarna har rätt till namnet finns kuriöst nog även en grupp vid namn Martin Turner's Wishbone Ash, lett av sångaren/basisten.

Den aldrig räddhågade Powell experimenterade under 90-talet med techno(!) på några plattor under Wishbone Ashs namn men har senare återgått till ett klassiskt sound. Plattorna som kommit ut under 00-talet är kanske inga storverk men de är å andra sidan heller inte de bottennapp som lätt förväntas av gamla 70-talsgrupper med en originalmedlem kvar. Man HÖR lätt vilket band de är om man lyssnar på skivorna. Det finns rentav en och annan platta även från gruppens gyllene 70-tal som lik förbannat är SÄMRE än vissa av de album man släppt under 70-talet. WA:s senaste studioalbum heter "The Face of Eternity" och är, trots ett megafult omslag, helt klart värd en lyssning. Här bör även rekommenderas någon valfri liveplatta eftersom det är där gruppen bäst kommer till sin rätt.

I skrivande stund har Wishbone Ash haft samma sättning sedan 2007 (de har ofta hållit två - tre år i stöten) och spelade i Sverige senast i februari (på Restaurang Trädgården i GBG). Av naturliga skäl har jag tyvärr inte fått tillfälle se gruppen medn Wishbone Ash är utan tvivel ett av de få gamla 70-talsband med roterande medlemmar som jag likväl vore beredd kolla in. Så pass bra är dels deras klassiska låtar (som de ju givetvis alltid spelar) men även musikernas samspel överlag. Och man kör även nya låtar, under publikens jubel (vilket kan höras på bootlegs från 00-talet). Så nog är Wishbone Ash värda en hyllning!!

Och för den som inget vet om gruppen rekommenderas "Argus" och liveplattan "Live Dates" som inkörsport. Resten ger sig nog självt.

You can't do that on stage anymore...

...var namnet på en serie plattor med kända bootlegs som Frank Zappa utgav. Titeln var mångtydig men syftade nog delvis även på hur fritt konsertklimatet var under 70-talet. Men en alternativ titel kunde även ha varit "You won't play in front of such audiences anymore". Just publikens reaktioner vid livekonserter har ju varit något varierande under historiens gång. Under 50- och 60-talet kunde "popakter" som Elvis, Beatles och Rolling Stones (och för all del även våra svenska adepter) få publiken, i synnerhet de unga damerna, att skrika som om man höll på att avlägsna deras tarmar på något plågsamt vis. Just skrikande från publiken fick ju även både Beatles och Stones att sluta turera, vilket behandlats i en tidigare text här på bloggen.

Vad som däremot är intressant skriva om är den publik som var TYST, eller åtminstone näst intill så. Skillnaden mellan t.ex. Elvis och Dylan var att den senare publik knappt sade något alls, i alla fall inte förrän Dylan "svek" folkmusiken och började spela elektriskt. Men innan dess var den tyst och lyssnande och de var först när vissa applåder kom mellan låtarna som man alls märkte dess närvaro. Och denna tendens blev allt starkare när man kommer in på 70-talet.

Det är för all del mycket möjligt att den här tystnaden berodde på att folk var inåtvända och stenade men det kan lika väl handla om att det även fanns en LYSSNANDE publik vid den här tiden. Folk som satte sig på en stol eller rentav på golvet (tidsandan) och drömde sig bort under konserten. Det är nog även därför de många bootlegs som ändå finns från 70-talet kan vara så behagliga att lyssna på. Det är som att höra en studioinspelning men med bättre tolkningar (ofta) där man inte hör mycket av publiken. Detta kan rentav gälla ett hårdrocksband som Led Zeppelin, åtminstone under sina tidigare år. Sen beror det förvisso även på vilken del av 70-talet man valt att lyssna på. Artister/grupper som Neil Young, Yes eller Jethro Tull hade kanske inte en publik som direkt stod och gallskrek under låtarna.

Särskilt påtagligt blir detta då man kommer till Pink Floyd och allt detta är även en förklaring till Roger Waters tilltagande cynism under decenniet. För egen del har jag hört drivor med Pink Floyd-bootlegs, huvudsakligen från perioden 1970 - 75. När inspelningen är bra (och många av dem är från mixerbordet) så är det en märklig upplevelse. Man vet att det är live men hör sällan publiken utöver de brakapplåder som plötsligt exploderar efter en låt. Bandet kan till och med tillåta sig att ta en paus mitt i konserten utan att någon börjar gapa. Även de akustiska numren hördes kristallklart på en konsertinspelning från det tidiga 70-talet.

Men allt detta ändrades med "Dark Side of the Moon" och "Wish You Were Here". På inspelningarna från 1974-75 är publiken märkbart mer högljudd men ändå på rimlig nivå. Det hela förvärrades dock när Pink Floyd gjorde sin turné 1977, efter att ha släppt "Animals". Gruppen hade nu arenastatus och publiken var därefter. Mängder av människor, som hört singlar som "Money", strömmade nu till för att höra lite "skön rockmusik" eller vad man nu hade väntat sig. Just denna publik ledde också till tillkomsten av "The Wall", vilket tog sin början på den sista konserten på 1977 års turné, i Montreal 6 juli.

Det finns flera inspelningar av konsert och man förstår att det är en bitvis plågsam upplevelse för en grupp som tidigare varit van vid en tyst och uppmärksam publik som hade ett härligt samspel med bandet på scenen. Som det är nu är det ett öronbedövande skrän i bakgrunden, folk som bränner av smällare och allmän stökighet. Under det akustiska numret "Pigs on the Wing, part 2" fick Roger Waters ett utbrott och började skrika åt publiken att lägga av med sina smällare eller gå ut och bränna av dem. Senare under kvällen spottade den ilskne Waters en man i publiken som försökt klättra upp på scenen.

Efteråt satt Waters, enligt sin egen uppgift, på ett hotell i staden och kände sig chockad och generad över sitt beteende och alla de upplevelser han haft under denna synnerligen pressande turné. Det var i och med dessa händelser som Waters insåg att han inte längre kände igen sin publik, kände sig alienerad från den. Därmed fick han även idén att bygga upp en mur på scenen och gruppens sista större mästerverk började där ta form. Och sedan dess har världen sällan sett av den tysta publiken.

Club Digger två år.

I helgen förflyttade sig delar av Rootmoset samt hedersrootmosare för kvällen ut till Skrubbs travbana för att delta i firandet av Club Diggers tvåårsjubileum. Blev lite mankemang då tuff-tuff-tåget visade sig ha dragit sin sista tuff redan efter några 100 meter men det löste sig genom att man rekvirerade en massa taxibilar, ungefär som när Paris hotades av tyskarna i september 1914.

Aftonen blev ytterst angenäm och tre band med högst varierande sound framträdde. Här bjöds på allt från hård indie till musik som Frank Zappa inte hade skämts över. Jämte livemusik hann man cirkulera och diskutera med andra musikentusiaster, receptet för en lyckad afton och en god inledning på sommaren!

Paul Weller och experimentlustan.

Det finns säkert många som inte håller med mig men jag anser att man i princip bör beundra artister som bryter normerna och går sin egen väg. I alla fall i princip. För även jag har naturligtvis hamnat i den situationen där man, likt en lätt travesterad rumpnisse, frågar sig ”men varför gör de på detta viset” när man kanske tycker att den eller den artisten borde fortsätta på en inslagen väg och inte tramsa med en massa konstigheter som man ändå inte vill höra. Men i princip håller jag på att det är modigt när artister trots allt gör det, även om mina känslor ibland kan säga något helt annat.

Ett tacksamt exempel att ta upp i sammanhanget är Paul Weller. Wellers grupp The Jam var genuint populära då Weller hösten 1982 förklarade att han skulle upplösa gruppen. Redan på sina sista singlar (bl.a. ”Precious”, ”The Bitterest Pill” och ”Beat Surrender”) hade Weller töjt The Jams sound så mycket som möjligt men insåg förmodligen att den musik han numera intresserade sig för inte gick att passa in inom ramen för The Jam. Weller behövde kort och gott göra sig av med en del barlast, d.v.s.. basisten Bruce Foxton och trummisen Rick Buckler och så var det slut med The Jam.

Just denna händelse har kanske även bidragit till The Jams goda rykte. Weller valde att inte fortsätta mjölka pengar ur en grupp han ledsnat på, att göra större och samtidigt mer och mer håglösa spelningar i arenor, att göra sämre och sämre skivor för att han tappat gnistan. Precis som The Clash gav man järnet några år och slutade med flaggan i topp (i stort sett). Men just då var The Jams stora publik troligen ganska irriterad över att en av Storbritanniens mest populära grupper lade av bara för att ledaren plötsligt fått för sig att det inte var kul längre. Bara sådär. Och det blev ju knappast bättre av vad som hände sen.

Vad som ”hände” var The Style Council. Detta band har, om man kikar i exempelvis Bonniers Rocklexikon, reducerats till en parentes mellan The Jam och Paul Weller solo. Gruppen nämns i förbifarten på två rader under artikeln om Paul Weller och har inte ens en egen diskografi. Trots att den alltså existerade i sju år, lika länge som The Jam. Och den gav ut skivor under fler år än The Jam, i ärlighetens namn. Men sett i efterhand har den inte direkt funnit nåd inför den publik som dyrkade The Jams punkiga rock och senare Wellers mer traditionella dito. Och även den som uppskattar The Style Council får nog ändå säga att gruppen, och Wellers år med den, är ett utmärkt exempel på hur man kör en karriär i botten genom att pröva publikens tålamod till det yttersta.

1983 dök Weller upp tillsammans med Mick Talbot (f d Merton Parkas) med en helt ny image á la världsman från Paris och därmed också en helt ny typ av musik. På LP:s och singlar från 1983 – 84 blandades det hej vilt. Första LP:n ”Café Bleu” innehöll soul, synthpop, jazz, electro och till och med hip hop(!). Vissa kritiker kallade plattan ”schizofren” och man får onekligen intrycket av att Weller hade svårt bestämma sig för vilken inriktning hans musik skulle ta utan bara öste på i ren skaparglädje, fri från den tvångströja som The Jam alltmer hade kommit att bli. Betydligt mer fokuserad var han på sin nästa platta, kanske hans magnum opus under dessa år, ”Our Favourite Shop”. Här serverades lyssnarna en rad eleganta, melodiska och genomarbetade poplåtar med ofta extremt politiska texter. Man kan inte låta bli att imponeras av textrader som ”come take a walk upon these hills/see how monetarism kills” i kombination med behagliga ljudlandskap. Samma år, 1985, släpptes även den kraftfulla singeln ”Walls Come Tumbling Down” som mer eller mindre kunde ha blivit en signaturmelodi i den brittiska vänsterns kamp mot Thatcher (och den förekom även i soundtracket till filmen ”Billy Elliot”, som utspelade sig under gruvstrejken 1984 – 85).

Med låtar som dessa gjorde Weller åtminstone något som ytligt påminde om The Jams senare sound. Men det skulle bli värre (för publiken). Efter ett par år, och att ha förälskat sig i sin bakgrundssångerska Dee C Lee, kom det romantiska albumet ”The Cost of Loving”, inspirerat av samtidens R’n’B och producenter som Jimmy Jam och Terry Lewis. Soundet gick mot det betydligt mer polerade hållet, kanske lite för polerat för mångas smak. Än mer förvirrad bör publiken ha blivit då man 1988 slog till med den svulstiga ”Confessions of a Popgroup” som innehöll symfoniska sviter och även easy listening ’a la Michael Legrand. Vid det här laget hade Style Council dumpats av sitt amerikanska skivbolag (man hade överlag haft svårt slå i USA; kanske för att man även spelat in en instrumental jazzlåt vid namn ”Dropping bombs on the White House”).

Sedan kom nådastöten: 1989 kom Weller och Talbot dragandes med ett houseinspirerat album. Polydor vägrade inte bara att ge ut det utan sparkade också gruppen, trots att Weller vid det laget varit bolaget troget i över 10 år. Först 1998 kom detta album ut, under namnet ”Modernism: A New Decade”. Därmed var Wellers mest experimentella fras över och hans trovärdighet var också körd i botten. 1990 upplöstes The Style Council formellt och Weller kom först 1991 att börja uppträda live igen, då under namnet The Paul Weller Movement. En första soloplatta kom 1992. Efterföljande plattan "Wild Wood" var full av låtar som självrannsakan och tvivel på sig själv (”Has my fire really gone out?”) trots att Weller där försökte förnya sig lite då han plötsligt upptäckt tidiga 70-talsgrupper som Traffic och Free. Och i princip har Weller därefter fortsatt med den formel han uppfann på ”Wild Wood”. Det tuffar på och kvaliteten är väl ganska jämn men musikaliskt är det inte så spännande.

Publiken är i stort sett nöjd då Weller anses ha hittat hem igen, på något vis. I England drar han storpublik på sina turnéer och solomaterial blandas med låtar av The Jam och, faktiskt, en och annan låt av det där bespottade bandet han hade mellan sin bejublade punktrio och sina bejublade år som soloartist. Frågan är om Weller faktiskt på ett genuint vis är nöjd med att tuffa på med sin tradrock eller om han faktiskt kapitulerade inför den bittra verkligheten: publiken vill höra en viss sort Weller och inga konstigheter, tack. Det återstår väl att se om mannen åter börjar överraska och chocka sin publik med ny experimentlusta. Vilket man, vad känslorna än lär säga, i sådana fall ska ha respekt för.

Lennart Persson (1951 - 2009).

Med stor bestörtning har vi mottagit nyheten om att Lennart Persson, den modernare svenska rockjournalistikens nestor, inte längre är ibland oss. Persson, som stod bakom tidsskrifter som "Larm" och "Feber" kan sannerligen beskrivas som en man som verkligen BRANN för sin musik. Vi i Rootmoset böjer våra huvuden i vördnad. Läs gärna även Tobbe Stuhres fina och personliga betraktelse över denne gigant:

http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5252167