Destruktiva turnéer

Det finns turnéer och det finns turnéer. Vissa grupper eller artister utmärker sig med jämna mellanrum för sina lite väl uppsluppna turnéer men sen finns det även grupper som kan överträffa sig själva och åstadkomma sådana där konsertturnéer som musikkonnässörer (särskilt de som inte ens var i närheten) kan snacka om tjugo – trettio år senare. En sån här lista skulle kunna bli oerhört lång men nedan ska i alla fall tre turnéer från 1970-, 1980- och 1990-talet presenteras. I ett av fallen var turnén anmärkningsvärd även med denna grupps mått mätt, i ett annat fall ledde till att gruppen upplöstes (i alla fall temporärt) och i det tredje fallet var det på vippen att gruppen hade upplösts och den blev åtminstone svårt vingklippt.

Rolling Stones – STP Tour, 3 juni – 26 juli 1972

Sommaren 1972 hade Stones turnerat ungefär i tre veckor i USA då undertecknad kom till världen på en betydligt lugnare plats på vårt klot. Denna turné, inofficiellt kallad ”STP Tour” (för ”Stones Touring Party”, en dubbeltydig ordlek) var den första stenarna gjorde i USA sedan 1969. Just 1969 års turné var relativt (med Stones mått mätt) städad men urartade tyvärr fullkomligt under den avslutande, okända, konserten i Altamont där Hells Angels löpte amok och dödade en åskådare samt skadade andra. Hotet från Hells Angels, som tycks ha menat att Stones var skyldiga dem pengar, hängde för övrigt fortfarande över stenarna då de kom till USA försommaren 1972. Detta ledde till att Keith Richard, som gärna bar på knivar vid denna tid, även knallade omkring med en 38:a. Just in case. I sin yttre form, angående själva konserterna, präglades turnén av upprepade våldsamheter med kravaller och regelrätta slagsmål om biljetter. Att falska biljetter cirkulerade gjorde knappast saken bättre. Vid ett tillfälle fick Bostons borgmästare personligen ingripa för att få Keith och Mick släppta ur häkte (de hade gripits för viss stökighet). Anledningen var knappast någon omtanke om de besökande britterna utan handlade snarare om att undvika upplopp vid en inställd spelning. Bakom scenen frossade bandet i droger även om deras hov ibland överträffade dem i drogintag. Bland medmusikanterna gick både pianisten Nicky Hopkins och saxofonisten Bobby Keys ned sig i heroinmissbruk, liksom även bandets manager och andra personer kring dem. Utöver detta rök Bianca Jagger och Keiths moatjé, Anita Pallenberg, handgripligen ihop vid flera tillfällen. Tanken var att turnén skulle bli en film men den affärsmässige Jagger såg snabbt till att stoppa projektet. Kanske inte så konstigt med tanke på att man i filmen bland annat kunde fått se Jagger snorta kokain och Keith och tidigare nämnde Bobby Keys häva ut en TV från tionde våningen på ett hotell. Kort och gott ett groteskt svineri där man hela tiden får påminna sig om att man kan uppskatta vissa personer som konstnärer samtidigt som man finner dem motbjudande som privatpersoner. Bandet filmade klokt nog inte de dagar då de gästade den ständigt pyjamasklädde Playboygrundaren Hugh Hefner. Turnén blev trots detta väl dokumenterad i olika böcker och reportage även om Truman Capote, som var tänkt att skildra den, aldrig fick tummen ur p.g.a. egna problem med alkohol och droger. Stilenligt avslutades turnén med party i New York där även personer som Zsa Zsa Gabor var inbjudna. Stones turnerande party hade plötsligt släppts in bland det vackra folket, en intressant kulturkrock. Bandet överlevde denna turné men många personer i deras hov blev vingklippta i vad som troligen var ett av 70-talets mest omtalade evenemang. Och konserterna? Jodå, bandet lät behagligt avspända, ibland nästan lite för avspända. Men publiken var säkerligen nöjd då de professionella stenarna inte lät sitt grisiga liv BAKOM scenen märkas alltför mycket PÅ scenen.

The Cure – 14 Explicit Moments/Pornography Tour, 10 april – 11 juni 1982

Tio år senare turnerade ett band som aldrig riktigt släppts in bland ”det vackra folket”, kanske för att de (tack och lov) är lite för egensinniga för det. 1982 var troligen The Cures mörkaste stund, både musikaliskt och privat. Turnén kallades i Storbritannien för ”14 Explicit Moments” (oklart varför) medan den rätt och slätt döptes efter det nyss utgivna albumet då man nådde kontinenten för spelningar i bl.a. Tyskland, Frankrike och Belgien. I senare intervjuer har Robert Smith berättat om hur hans då drogstinna jag ofta försökte ta livet av sig ”fast på omständliga vis”. En favoritsysselsättning var exempelvis hopp mellan balkonger efter att ha intagit stora mängder alkohol och/eller droger. Och då talar vi givetvis inte om balkonger på bottenvåningen. ”Man visste att om saker och ting gick fel, så skulle de VERKLIGEN gå fel”, som Smith efterklokt noterade. Smith hade även en kompanjon i sitt drogande vid denna tid, nämligen Steve Severin från Siouxsie and the Banshees (även om han lyckligtvis inte var med på turnén). 1982 års utgåva av The Cure var en trio bestående av Robert Smith samt Lol Tolhurt (synth, trummor) och Simon Gallup (synth, bas). Spänningarna under turnén var stora och Smith tog det senaste albumets mörka låtar på så stort allvar att han ibland grät på scenen, tagen som han blev av sitt eget material. I senare intervjuer har han å andra sidan påstått att man nästan enbart spelade låtar från ”Pornography” och näst senaste albumet ”Faith”, vilken inte stämmer och troligen är efterhandskonstruktion eller dåligt minne p.g.a. droger. Turnén kunde ha fått ett slut redan 27 maj då Gallup och Smith handgripligen rök ihop efter en spelning i Strasbourg. Det hela började med ett simpelt bråk om vem som skulle betala drinkar och urartade till knytnävsvåld. Både Smith och Gallup hotade därefter hoppa av både band och turné men känslorna lade sig i och med att man tog tre dagars ledighet. Slutligen lyckades man med nöd och näppe genomföra ytterligare 11 dagars turnerande med bl.a. två spelningar i Paris och final på klassiska Ancienne Belgique i Bryssel 11 juni. Precis innan konserten var både Smith och Tolhurst fullkomligt övertygade om att detta skulle bli bandets sista spelning någonsin. Den usla stämningen hade spritt sig bland bandets medarbetare där roadien Gary Biddles tog parti för Gallup. Följaktligen avslutade man sin ”sista” konsert med ett improviserat stycke som i efterhand kommit att döpas till ”The Cure is Dead” där Biddles sjöng, Gallup spelade gitarr, Tolhurst bas och själve Robert Smith hamnat bakom trummorna. Låten avslutades med att Biddles börja förolämpa Smith och Tolhurst varvid Smith kastade trumpinnarna på honom och gick av scenen. Och det var, just i det ögonblicket, slutet för The Cure. Fullkomligt utmattade åkte bandet dagen efter hem till London (man sov mest hela resan och pratade inte med varandra) varefter man sade adjö då man väl var framme. Alla inblandade var helt på det klara med att The Cure var upplöst. Smith åkte därefter på tältsemester i Skottland med sin flickvän och lugnade ned sig. Bandet var mer eller mindre upplöst i ett halvår innan man hösten 1982 spelade in singeln ”Let’s Go to Bed”. Då bestod bandet av Smith och Tolhurst, den minsta sättningen någonsin. Ett nytt och något ljusare kapitel inleddes därmed efter den självförbrännande Pornography-perioden.

Depeche Mode – Devotional Tour/Exotic Tour, 19 maj 1993 – 8 juli 1994

Den tredje turnén gick rentav i så pass modern tid att undertecknad själv kunde bevittna den. Och av alla tänkbara band var det faktiskt syntharna i Depeche Mode som lyckades göra en av 90-talets geggigaste turnéer, ett evenemang som chockade självaste Bobby Gillespie i de annars inte helt sunda Primal Scream. DM hade firat triumfer med albumet ”Violator” 1990 vilket väl även var sista gången en publik fick se det gamla och välbekanta Depeche Mode. Även om man inte visste det då så hade sångaren Dave Gahan under denna turné (som dock ”bara” varade åtta månader) prövat heroin och hans livsstil blev knappast sundare av han kring 1991 flyttade till USA och hamnade mitt i den stigande grungevågen. Det hände med andra ord ganska mycket med Gahan från det att han lämnade rampljuset i november 1990 till dess att Depeche åter gjorde något väsen av sig under våren 1993, något som bör ha berett publiken en chock. Istället för den kortklippte mannen i skinnjacka och vita jeans (en rätt typisk synthklädsel i slutet av 80-talet) stod där en långhårig och skäggig typ med mängder av tatueringar. Utan att vara fördomsfull var det nog fler än jag som fick ordet ”pundare” i huvudet då man såg den nye Gahan. Och detta trots att ryktena om heroinmissbruket ändå inte kommit i svang. I alla fall inte bland delar av den omisstänksamma publiken. Den turné som därefter följde var dessutom en mastodontturné som, förutom ett kortare avbrott kring årsskiftet, pågick i över ett år från början till slut. För egen del såg jag bandet i början av turnén, efter bara 10 dagar, och det ska erkännas att man inte märkte något av hur grisig Gahans livsstil var vid själva konserten. Utöver ständiga rop om ”cut your hair” från publiken så gick det hela väl av och han och resten av bandet gjorde ett dynamiskt framträdande med (förstås) väldigt rockig inramning. Även på senare konserter (som jag sett till att få höra) så märkts det absolut inte hur illa ställt det var vid denna tid. Första halvan av turnén pågick till 20 december men redan 9 februari var man igång med ”The Exotic Tour” som skulle pågå till 8 juli. Under senare halvan av turnén förvärrades tydligen Gahans heroinintag och det framstår som något av en bedrift att inget märktes live (även om han kan höras sjunga fel ibland). Parallellt med detta, övergick låtskrivaren Martin Gores flitiga drickande (Gore var berusad under nästan alla intervjuer jag läste med honom under första halvan av 90-talet) till regelrätt alkoholism. Precis innan sista vändan på turnén, i USA, kollapsade den annars städade Andy Fletcher till följd av stress. Han ersattes av Daryl Bamonte (vars bror spelat med The Cure, ironiskt nog) på scenen. Som förband hade man Primal Scream och uppenbarligen kom Gahan och Gillespie mycket väl överens även om Gillespie allt eftersom blev chockad över hur nedgångna Depeche Mode var vid denna tid. Det var med nätt nöd man slutförde det hela. Omedelbart efter turnén hoppade den huvudsaklige musikern och arrangören Alan Wilder av, även om detta inte blev officiellt förrän ett år senare. Andy Fletcher, som trodde han fått en hjärtinfarkt vid tiden för sitt sammanbrott, var tveksam om han skulle återvända till bandet, och ett tag verkade det som om DM nu bestod av duon Gore – Gahan. Allt som allt fick denna årslånga backanal mörka efterföljder då Gahan gick ned sig ytterligare och som värst var kliniskt död under några minuter efter en överdos. Både han och Gore tog tag i sina missbruk och Fletcher återvände (om än inte Wilder). Talande nog turnerade man inte alls med nästa album ”Ultra” (1997). Man var helt enkelt rädd att Gahan skulle kvista iväg till närmaste langare (som han troligen var du och bror med lite här och där i olika städer) så fort han fick chansen. Året därpå vågade man sig emellertid åter ut på vägarna. Ordningen var något återställd med en lite mer städad Gahan som åter påminde om sin 80-talsversion. Men bandet har ända sedan dess på något vis varit lite märkta av 1993 – 94, en vattendelare i deras karriär. Och de har aldrig gjort riktigt lika bra plattor sedan dess.

Batalj i försommarnatt.

Gårdagen blev kanske inte riktigt som vi hade hoppats men allt som allt hade vi ändå kul. Det var överlag en väldigt, väldigt fin dag, den soligaste på länge, och man anade inte bara vår utan rentav sommar i luften. Fördrev timmarna innan tävlingen med att (utöver jobb) även lyssna på sådant som jag normalt inte brukar spela i min lägenhet, såsom John Legend eller Kanye West. Slutade dock med att jag började lyssna på Northern Soul precis innan det var dags glida förbi Kennet. Vi hann till och med gör en barrunda i miniatyr (d.v.s. stanna till på Borgen på vägen för påfyllning) innan vi nådde det stolta Creperiet. Lite väl tidigt, som det visade sig, då vi var nästan ensamma på stället. Sedan Tomas infunnit sig kunde vi i väntan på tävlingsstart dock slå oss ned på verandan och diskutera fördelarna med Spotify samt vad man borde lyssna in sig på. Åtta lag närvarade även om Gamnackarna fortfarande lyste med sin frånvaro. Just denna kväll var dock Rootmoset inte i sin bästa form eftersom vi bommade ”röda tråden” vid flera tillfällen. Emellertid (ska man vara stolt eller generad?) spikade vi kategorin ”Schlager”. Då vi bara var tre man i början var det gott när Kjelle infann sig även om frågorna denna afton var lite för svåra även för honom (liksom för oss andra). Efter en smärre förvirring kring vem som faktiskt vunnit visade det sig att det var laget We Love Britney, tidigare ofta placerade långt ned i rankingen, som vunnit det hela. Så stort grattis till dem! Vi Rootmosare deppar dock inte länge och plötsligt var vi (åter) på Borgen där man kunde se Manchester United besegra Arsenal även om vi nog snackade lite för mycket för att ge matchen får fulla uppmärksamhet. Aftonen avrundades så med en burgare på max innan man lullade hem i försommarnatten. Av någon anledning var jag vid hemkomsten förtvivlat sugen på att höra Soundgarden och laddade upp deras sista platta, ”Down on the Upside”, som jag en gång ägt men slarvat bort. Somnade så till den efter en fullspäckad afton.

Mannen som gör vad som faller honom in.

Någon gång i medio av 90-talet köpte jag (till extrapris) en remixplatta med Die Krupps vilken blivit rätt sågad av recensenter, bl.a. med orden: "Bara Thåström kan gilla sådan här gröt". Plattan var för övrigt mycket riktigt ganska onjutningsbar och kommentaren om Thåström sammanföll troligen med den period då denne mans stjärna bör ha stått som lägst, i alla fall för en svensk publiks räkning.

Thåström är annars en man som gått sina egna vägar i mycket hög grad. Han har suttit inne för värnpliktsvägran, slagit sönder guldskivor, spelat in porrfilm under pseudonymen Helmut och bl.a. gjort en känd "fylleintervju" i Slitz (innan den blev en skabbig mjukporrtidning för idioter) 1993 där mannen satt och söp ihop med två av journalisterna och bl.a. fick frågor om han gillade att runka.

Thåström är förstås ännu en av de där artisterna som får dras med ett tungt arv från sitt förflutna. Jag minns då jag såg honom i en TV-sänd konsert 1989 eller 1990 (inspelad i metropolen Östervåla) där han framträdde med sin första solo-platta men även gav publiken vad de ville ha i och med ett antal inflätade nummer från Imperiet- och Ebba Grön-katalogen. Han avslutade konserten med en sanslös version av "800 grader". Allt var på så vis frid och fröjd. Publiken var kanske rentav glad att mannen åter var fri köra Ebba Grön-låtar live, sedan det lite svårmodiga Imperiet upplösts.

Därefter tröttnade Thåström på att vara Thåström. Och det är faktiskt begripligt. Ebba Grön-låtar som "800 grader" och "Staten och kapitalet" (som vissa fortfarande tror är deras egen låt) har sedan länge nått "idiotstatus" och har blivit såna där nummer som svenne banan slänger på efter 5-6 öl på någon fest, tillsammans med nummer som "Sommartider", "Vill ha dig i mörkret" och "Sensuella Isabella". Och sådant är ju inte så kul. Imperiet, å sin sida, var svårmodighetens mästare med tolkningar av Taube och Bellman och texter som var knepiga nog för pseudointellektuella analyser. Inte heller den imagen var särskilt uppskattad av "Pimme" kring 1992.

Thåström såg därmed till att effektivt alienera en del av sin publik genom att 1993 ge ut en platta vid namn "Peace, Love and Pitbulls" (från början bara namnet på en Thåström-platta, det var först på följande skiva man förstod att det faktiskt även fanns en grupp med detta namn). I kölvattnet av denna första skiva gjorde mannen en turné som gav folk vad de INTE ville ha (i många fall). En bekant till mig såg Thåström i Göteborg 1993 (eller 1994) då han utöver sin nya krossametall även gav publiken totalt söndermanglade versioner av Imperiet och Ebba Grön-nummer som lyssnarna ofta inte ens kände till när de hörde dem, i alla fall inte med en gång.

Industrimanglet fortsatte på ytterligare två plattor med PLP och påfallande ofta hörde jag folk (ofta just de här som satte på "800 grader" på en fest) sucka "Om han bara kunde sluta med den där skiten han håller på med nu..." Personligen är jag inte lättskrämd när det gäller musik men jag har nöjt mig med den första PLP-plattan då jag redan hört Ministry. De två följande plattorna hade jag i vilket fall inte hört förrän idag, då jag skriver detta (de var OK men kan te sig lite monotona efter tre - fyra krossanummer). När Thåström 1999 åter började sjunga på svenska hade jag för länge sedan tappat intresset. Man läste då och då om nya skivsläpp men på något vis förblev Thåström ändå något från förr, som försvann till Amsterdam.

Men troligt är ändå att Thåström faktiskt började sjunga på svenska igen samt lugnade ned musiken för att HAN ville, och inget annat. Det var säkerligen inte för att göra publiken nöjd i alla fall, särskilt inte som PLP hade skaffat en hygglig publik i andra länder (de lär bl.a. haft en fan i Marilyn Manson). Kanske tröttnade han bara på manglet och blev en smula nostalgisk. Lyssnar man så kan det ofta finnas små blinkningar mot publiken på plattorna. Sin första soloskiva inledde han med låten "Ståaldrigstill" där han bl.a. sjöng "Är ni ännu kvar?". Första låten på den platta han släppte efter PLP, "Det är jag som e normal, det e ni som e konstiga" hette "Från himlen sänd" och det var måhända en liten ironisk kommentar till den publik som allt otåligare vill höra några Ebba Grön-låtar från scenen igen.

Just det tillbakablickande inslaget var dock starkt i tredje plattan efter PLP, "Skebokvarnsvägen 209". En låt hette till och med "The Haters"; det namn Ebba Grön använde i några dagar innan de tog ett mer svenssklingande namn. Kennet och Tomas hade förmånen se mannen på turné med denna platta då han typiskt nog körde vida fler Imperiet- än Ebba Grön-låtar, även om konserten i huvudsak var uppbyggd kring "Skebokvarnsvägen". Den gamle Thåström var således tillbaka. Den tendensen har fortsatt på den helt färska "Kärleken är dom" där stortån låter som sena Imperiet/tidiga solokarriären. Cirkeln är sluten.

I en enastående jag mötte Lassie-historia har jag för övrigt en smärre koppling till mannen då min bror (enligt honom själv i alla fall) har slagits med Thåström i något sammanhang, troligen vid något fyllebråk i Rågsved. Min broder och hans vänner hade ju jobb redan vid 16 år och tyckte JT och hans vänner mest var idioter som inte ville göra något utom att ta en holk vid tunnelbanan. Det var i vilket fall där det glada gänget brukade stå medan brorsan och hans vänner skyndade förbi på väg till sina jobb. Sista gången min bror såg Thåström (och övriga Ebba Grön) var någon gång i början av 80-talet, då inte på konsert, utan snarare i slitet tillstånd på campinganläggningen Kneippbyn. Och sen de båda flyttade från Rågsved har deras liv inte direkt varit i samklang.

I vilket fall har herr Thåström fortsatt att vara den svåre mannen som gör vad som faller honom in, på så vis lite av en svensk Bob Dylan (nästan i högre grad än Ulf Lundell, om än inte musikaliskt). Kanske hinner han vid dryga 50 chockera publiken igen. Vi kan nog slå fast att vi aldrig lär få se honom göra "800 grader" i "Allsång på Skansen". Där kan jag slå vad om både mitt eget och övriga rootmosares huvuden. Faktiskt.

Konsten att bli bortglömd... och inte.

Det är fascinerande detta med hur vissa artister har så svårt nå erkännande och även hur pass lätt de kan bli bortglömda. Lika fascinerande är förstås hur vissa aldrig tycks bli bortglömda om de så till och med försöker. Bland dagens bortglömda hjältar som legat i spellistan har bland andra förekommit Rory Gallagher och Dan Hylander. Gallagher var en strålande bluesrockgitarrist som var helt i klass med exempelvis Johnny Winter, inte minst då det gällde att röja loss live. Och till skillnad från Winter kunde Gallagher klara det med mestadels eget material. Däremot vore det väl synd påstå att Gallagher är den mest kände av artister, åtminstone om man tittar på den pressbevakning han fick under åren. Jag vill för egen del minnas att han faktiskt fick en notis vid sin död 1995 men annars kan jag aldrig (säger, aldrig) minnas att jag läst en enda artikel om Gallagher utöver de som står i Bonniers Rocklexikon. Det kan rentav reta en musikkonnässör en smula när man betänker att en viss landsman (inga namn men hans förnamn är Gary) till Gallagher uppnått en enastående framgång med en vida plastiga variant av blues medan Gallagher förblivit en angelägenhet för den specialintresserade. Dock finns det vissa personer som håller hans fana högt (eller hur, Johnny?) men i det stora hela är Gallagher främst en musikernas musiker. Och varför, kan man ju fråga sig? Mannen släppte skivor med god frekvens, turnerade flitigt och var en lysande liveartist. Men kanske var det inte så spännande skriva om honom i tonårspressen? Och sanningen är väl att medelåldern ofta är rätt hög bland de personer man träffat på som kan hans repertoar utan och innan.

Dan Hylander gick ett liknande öde till mötes. Mannen som ett tag (nästan) hade lite Uffe Lundell-status och som åtminstone levererat en dunderhit i form av "Skuggor i skymningen" (plus några till) är idag extremt bortglömd. Jag har inte prövat men det skulle faktiskt ha varit roligt fråga ett antal ungdomar om de ens VET vem Dan Hylander är. Kanske skulle de reagera om man spelade "Skuggor i skymningen" (även om också den hörs mer sällan på radio numera) men i det stora hela skulle de nog bara mumla fram ett: "vet inte...?" Eftersom Sverige väl aldrig gjort sig känt för extravaganta artister som flitigt skrivs om i media (med undantag som Uffe, dokusåpapacket räknas inte in här) så är det förstås kanske inte konstigt att herr Hylander vandrade in i glömskan. Det räckte väl med att skivutgivningen blev mindre regelbunden, helt enkelt. Och inte ens en liten Grymlings-revival á la Magnus Lindberg har mannen fått uppleva.

Sen finns förstås de som ALDRIG blir bortglömda. 1996 (eller var det 1997?) släpptes en skiva av en man som då inte givit ut något album sedan 1987 och överlag varit extremt oregelbunden med skivsläpp sedan han debuterade som soloartist kring 1973 någon gång. Hans legendariska grupp kollapsade endast obetydligt senare än Beatles, kring 1972. Man skulle därmed kunna tro att en sådan person skulle vara bortglömd på många håll. Och det var han delvis, till och med i hemlandet USA där skivsläppet 1996 inte fick många höja på ögonbrynen. Men i Sverige gjorde John Fogerty rentav extra turnéer eftersom folk här inte bara var intresserade utan snarast sanslöst entusiastiska inför den gamle rockaren. Fogerty bör säkerligen ha fått en ett slags deja vu från dagarna med CCR då han stod på svenska scener (och han kunde därmed gott ha spelat in en liveplatta här, det hade väl varit det minsta). Och varför är inte Fogerty bortglömd (i alla fall inte i Sverige)? Sånt är svårt svara på men den rimligaste förklaringen låg väl i att mannen lyckades producerade en katalog som är minst lika känd och omfattande som Beatles och det på VIDA kortare tid. Egentligen räcker det med att nämna åren 1968 - 70 så har man ringat in de flesta av CCR-klassikerna. Det märkliga är dock att mannen var lite som en vulkan som fick ett häftigt utbrott under en kort period och som därefter bara småputtrat lite då och då. Förvisso ett öde som drabbat fler artister. Men i Sverige har vi uppenbarligen långt minne för vissa artister i alla fall.

Det handlar inte BARA om musik.

Ja, nu sitter man här och spelar låtar på Spotify men jag är ändå glad att Spotify är så bra som det är, att man kan se skivomslag och få tillgång till länkar med vidare information till skivan och dylikt. För just det här med musikens FORMAT har ändå bekymrat mig lite på sistone. Snackade nyligen med en yngre vän om en grupp som hon (märk väl) lyssnat på i MÅNGA år. Och sen kommer hon med utlåtandet: "Men jag vet ju inte från vilka plattor vissa låtar kommer".

Jag höll ju på att storkna vid detta uttalande. Samma person hade även förklarat att "det där med LP var före min tid" samt beskrivit mig som "old school". För denna unga dam lyssnade naturligtvis bara på en massa mp3 huller om buller och hade inte ens bekvämat sig om att ta reda på från VILKEN PLATTA låtarna kom. Och då talar jag om en grupp som hon verkligen gillar och lyssnat på i många år. Man häpnar.

Det är just det här som på något vis gör mig lite sorgsen. Är det så det kommer bli i framtiden att låtarna bara blir en gegga av mp3 och att man inte har ens en aning om från vilken platta de kommer? Om man nu ens kan tala om några plattor? Så kan ett skräckscenario ändå se ut. För musik handlar ändå inte riktigt, riktigt BARA om musik. I alla fall inte om man är en frimärkssamlande popgissare av... öh, just det, den gamla skolan.

Tänk när man ännu köpte LP-skivor med STORA fina omslag med rikligt med information, fina baksidebilder, ibland omslag man kund fälla upp (och då behövde det inte ens vara en dubbel-LP). Jag minns ännu känslan av Iron Maidens "Powerslave" (1984) med dess reliefartade omslag eller den skarpa och obehagliga doft som Judas Priests "Ram It Down" gav ifrån sig då jag köpte den på Hemse Elektronikservice 1988. Dessa små trevliga minnen som man inte lär få uppleva igen.

Och då ska man heller inte tala om singlar. Särskilt när det var artister av ett slag som till och med spelade in intressanta b-sidor. B-sidor! Vilken yngre personer känner något då de hör den termen? Lagom när man sen började vänja sig vid CD-skivan och vissa skivbolag rentav ansträngde sig med att göra konstnärligt smakfulla omslag och till och med smyckade själva skivorna så kommer då detta helt skivlösa format.

B-sidor, innepåsar, informationstexter, skivspår. Allt på väg att sopas bort. Man kommer inte ens kunna ta reda på vem som producerat eller vilka studiomusiker som deltagit med mindre än att man nödgas utföra ett smärre detektivarbete. Allt sådant som man tidigare lätt kunnat läsa på skivan kommer bli en statshemlighet under mp3:ornas hegemoni. Dystra tider för en popgissare. Även om jag än så länge är lättad över att Spotify försöker presentera detta format så gott det ändå går. Men likväl. Vem minns den b-sida som flytt? Jag bara undrar.

Synthpåsk,

Roomosets yngsting har åter drabbats av sådan där märklig abstinens efter musik från forna dagar och därför (istället för att gå på Club Diggers spelning med Kebnekajse) bar det av till Stockholm och den sista Tinitus-festivalen någonsin (påstås det i alla fall). Tinitusfestivalen är för övrigt en vid det här laget anrik synthfestival som nu hållits i tio år och som ges på Münchenbryggeriet (dessutom lite kul besöka en lokal där skribentens fader drog rörledningar någon gång under 50-talet).

Eftersom en dam i sällskapet fyllde år så började första dagen med att det dracks champagne redan klockan 15. Efter en diet på tårta. Det var inte så smart. Även om det blev ganska roligt för stunden. Småningom anlände man i varje fall till bryggeriet i ett något dimmigt tillstånd. Kön var dessutom ganska lång men det klarade sig. Då hade första bandet redan hunnit spela men troligen var förlusten inte så stor.

Det första band skribenten hade det tvivelaktiga nöjet se var TraKKtor (det stavas så) vilka vunnit en tävling om att få vara med på festivalen. Medan skribenten åsåg detta mangel funderade han helt kort över hur förlorarna låtit. Det blev i vilket fall ganska monotont efter en stunds dunkande. Överlag kände sig författaren kanske en smula gammal, omgiven som han var av män i hundhalsband eller kvinnor utstyrda som sexiga flyglottor från 40-talet (dylika saker som överlag gjorde det svårt koncentrera sig enbart på musik).

Ytterligare ett ganska monotont band, norska Combichrist, manglade igenom en spelning innan en vid det här laget trött gammal man såg tre glada tyskar vid namn And One. Detta smått legendariska halvhårda synthpopband (eller vad man nu ska kalla dem) fick stämningen lyfta överlag. Damsällskapet hade även berättat för skribenten att And One tidigare haft den fula vanan att spela något överförfriskade (läs: redlösa) men detta slapp publiken denna gång. Därefter körde ännu ett tyskt band vid namn Suicide Commando och det var mycket dist på sången, rök och hamrande rytmer. De kostade för övrigt 800 kr att ta taxi till hemdestinationen. Just då var det dock mycket värt få en skjuts ända till dörren.

Dagen därpå plågades skribenten svårt av nackspärr (soffan?) men några antimigräntabletter och en hamburgare samt lite korsord gjorde det hela en smula mer uthärdligt. Dock avstod skribenten denna afton från alkohol för att vara något pigg då kvällens sista band, hjältarna i The Klinik, spelade. Just hög ålder och flera dagar med lite sömn är inte alltid något man ska kombinera med sponken, särskilt inte på ett så pass krävande evenemang som en festival ändå är.

Denna kväll var köerna obefintliga eftersom alla fått sina armband dagen innan. Författaren träffade en gammal vän som han inte sett på sju eller åtta år och det blev en del prat. Därefter såg det nu utökade sällskapet brittiska Portion Control (som släppte sin första LP 1982 och bland annat även var förband till Depeche Mode 1984). Dessa gubbar röjde dock bra på scenen och spelade just den där typen av komplex och dynamisk synth som jag uppskattar så. Dessutom snyggt koreograferade bakgrundsfilmer om man nu tröttnar på att se på män som sitter stilla bakom datorer.

Därefter kom norska enmansbandet Nortborn (norrman som körde instrumemtalt och ibland var framme och headbangade vid scenkanten medan synthen stod och spelade för sig själv, nog sagt) följt av italienska Spectra Paris som nog mest blir ihågkomna för sin kvinnliga fägring. Det kan vara trevligt se en lättklädd kvinna stå och åma sig i lack och läder men om musiken inte är så märkvärdig så påminner det mer om någon... tja, sexklubb av mer avancerat slag? Och är det inte lite tröttsamt att än en gång höra ett band köra "Theme from Clockwork Orange" som intro och även projicera bilder av Alec på duken bakom?

Mot slutet av aftonen - sedan festivalens två arrangörer Daniel och Henrik tagit farväl från scenen - var det så dags för belgiska The Klinik. Skribenten reflekterade för en liten stund över det komiska i att tillbringa en påskhelg med att se två belgiska f d hamnarbetare som brukat uppträda med bandagerade ansikten till ångestladdad musik. The Klinik hör nämligen inte till det mer lättsmälta (ja, vi är långt från Erasure här) men kan ofta servera en stark musikalisk upplevelse.

Plötsligt dyker två män med vita masker in på scenen. Sångaren Dirk Ivens poserar längs scenkanten till publikens jubel medan Marc Verhaegen tar plats bakom maskinerna. Därefter kör bandet i princip över publiken i någon dryg timme. Man avslutar med "Hours and Hours" (i original inspelad live i Norge 1984) innan man går av för att snart återkomma för extranummer (detta var för övrigt enda gången extranummer förekom på hela festivalen då schemat ofta var tight).

En liten reflektion som författaren gjorde var det lite sorgliga i att de bästa akterna på hela festivalen även var de äldsta. Somliga i publiken var antingen inte födda eller gick i blöjor då Portion Control och Klinik släppte sina första skivor men likväl bjöd dessa medelålders män på de bästa spelningarna. Många yngre synthband låter överlag som lite sämre kopior av hjältarna från 80-talet eller är alternativt präglade av en punkattityd där man bara ska hamra på så mycket som möjligt på scenen. Dessutom var det glesare andra dagen, då de äldre banden spelade. Märkligt nog. Även synthen har sålunda sina Bob Dylan och The Rolling Stones, så att säga. Gamlingar som ännu turnerar och ofta kör över yngre akter.

En nöjd skribent och hans väninna blev därefter hemskjutsade av en pratsjuk taxichaufför som för oss förklarade en del chaufförernas vedermödor och somnade sedan med en brittisk korthårskatt vilande på bröstet.

Sitting on top of the world.

Lite ödmjukhet är aldrig fel men likväl kan jag inte låta bli att ta med alla intressanta detaljer från gårdagens Creppy Quizz, små detaljer som kunde ha stjälpt Rootmoset just denna afton. Efter gårdagens snöstorm var det fasligt halt så man fick gå försiktigt på vägen och då vi skulle köpa burgare visade det sig JUST DÅ vara en ovanligt seg och lång kö på Max varför ett litet hot om försening för min och Kennets del förelåg. Utöver det hade Kjelle ett viktigt möte varför vi till att börja med var en man kort. Nu hann vi på håret till tävlingen och kunde tillsammans med den tålmodigt väntande Tomas göra vad vi kunde. Dessutom uppstod (p.g.a. vårt eget pladder, för mycket öl eller en skön kombination av båda faktorerna) ett litet missförstånd då vi glatt började fylla i svar på sportfrågor på vad som visade sig vara kategori covers. Det blev lite knivigt där ett tag. Lagom då vi stod och bollade namn på den grupp som gjorde den mycket spanskklingande versionen på ”Hotel California” (Mambo Kings? Mano Negra? Los Lobos? Les Negresses Vertes?) kom Kjelle, likt riddaren i skinande vit rustning och serverade nonchalant ett ”Gypsy Kings” medan han tog första klunken av en välförtjänt öl. Som vanligt ledde vi i pausen vilket vi gjort på så gott som alla Creppy Quizz så vi väntade oss ödmjukt en andra eller tredje plats, som brukligt är. Till vår oförställda glädje gick vi emellertid och VANN och kunde med stolthet lyfta den vackra vandringspokalen som nu står i min hall och väntar på en elegant påskrift. Möjligen var vi extra peppade av lördagens bronsplats men med tanke på att detta Quizz faktiskt var ganska svårt (bra hopsatt, killar!) så känner vi oss ändå rätt nöjda. Däremot saknade vi våra vänliga konkurrenter Gamnackarna igår. Emellertid kändes det dock gott att i kamp med duktiga veteraner få erövra den första guldplatsen, alla kategorier, sedan 1998. Särskilt då med tanke på kvällens små missöden och handikapp för egen del. Man vet som sagt aldrig vad som händer i framtiden och Popgissfenomenet (eller vad man ska kalla det) innebär ju ofta häftiga upp- och nedgångar för samtliga lag. Just nu har Fortunas hjul snurrat till vår favör och vi kan bara vara glada så länge det håller i sig. Rock on, som vi plägar säga.