Roomosets yngsting har åter drabbats av sådan där märklig abstinens efter musik från forna dagar och därför (istället för att gå på Club Diggers spelning med Kebnekajse) bar det av till Stockholm och den sista Tinitus-festivalen någonsin (påstås det i alla fall). Tinitusfestivalen är för övrigt en vid det här laget anrik synthfestival som nu hållits i tio år och som ges på Münchenbryggeriet (dessutom lite kul besöka en lokal där skribentens fader drog rörledningar någon gång under 50-talet).
Eftersom en dam i sällskapet fyllde år så började första dagen med att det dracks champagne redan klockan 15. Efter en diet på tårta. Det var inte så smart. Även om det blev ganska roligt för stunden. Småningom anlände man i varje fall till bryggeriet i ett något dimmigt tillstånd. Kön var dessutom ganska lång men det klarade sig. Då hade första bandet redan hunnit spela men troligen var förlusten inte så stor.
Det första band skribenten hade det tvivelaktiga nöjet se var TraKKtor (det stavas så) vilka vunnit en tävling om att få vara med på festivalen. Medan skribenten åsåg detta mangel funderade han helt kort över hur förlorarna låtit. Det blev i vilket fall ganska monotont efter en stunds dunkande. Överlag kände sig författaren kanske en smula gammal, omgiven som han var av män i hundhalsband eller kvinnor utstyrda som sexiga flyglottor från 40-talet (dylika saker som överlag gjorde det svårt koncentrera sig enbart på musik).
Ytterligare ett ganska monotont band, norska Combichrist, manglade igenom en spelning innan en vid det här laget trött gammal man såg tre glada tyskar vid namn And One. Detta smått legendariska halvhårda synthpopband (eller vad man nu ska kalla dem) fick stämningen lyfta överlag. Damsällskapet hade även berättat för skribenten att And One tidigare haft den fula vanan att spela något överförfriskade (läs: redlösa) men detta slapp publiken denna gång. Därefter körde ännu ett tyskt band vid namn Suicide Commando och det var mycket dist på sången, rök och hamrande rytmer. De kostade för övrigt 800 kr att ta taxi till hemdestinationen. Just då var det dock mycket värt få en skjuts ända till dörren.
Dagen därpå plågades skribenten svårt av nackspärr (soffan?) men några antimigräntabletter och en hamburgare samt lite korsord gjorde det hela en smula mer uthärdligt. Dock avstod skribenten denna afton från alkohol för att vara något pigg då kvällens sista band, hjältarna i The Klinik, spelade. Just hög ålder och flera dagar med lite sömn är inte alltid något man ska kombinera med sponken, särskilt inte på ett så pass krävande evenemang som en festival ändå är.
Denna kväll var köerna obefintliga eftersom alla fått sina armband dagen innan. Författaren träffade en gammal vän som han inte sett på sju eller åtta år och det blev en del prat. Därefter såg det nu utökade sällskapet brittiska Portion Control (som släppte sin första LP 1982 och bland annat även var förband till Depeche Mode 1984). Dessa gubbar röjde dock bra på scenen och spelade just den där typen av komplex och dynamisk synth som jag uppskattar så. Dessutom snyggt koreograferade bakgrundsfilmer om man nu tröttnar på att se på män som sitter stilla bakom datorer.
Därefter kom norska enmansbandet Nortborn (norrman som körde instrumemtalt och ibland var framme och headbangade vid scenkanten medan synthen stod och spelade för sig själv, nog sagt) följt av italienska Spectra Paris som nog mest blir ihågkomna för sin kvinnliga fägring. Det kan vara trevligt se en lättklädd kvinna stå och åma sig i lack och läder men om musiken inte är så märkvärdig så påminner det mer om någon... tja, sexklubb av mer avancerat slag? Och är det inte lite tröttsamt att än en gång höra ett band köra "Theme from Clockwork Orange" som intro och även projicera bilder av Alec på duken bakom?
Mot slutet av aftonen - sedan festivalens två arrangörer Daniel och Henrik tagit farväl från scenen - var det så dags för belgiska The Klinik. Skribenten reflekterade för en liten stund över det komiska i att tillbringa en påskhelg med att se två belgiska f d hamnarbetare som brukat uppträda med bandagerade ansikten till ångestladdad musik. The Klinik hör nämligen inte till det mer lättsmälta (ja, vi är långt från Erasure här) men kan ofta servera en stark musikalisk upplevelse.
Plötsligt dyker två män med vita masker in på scenen. Sångaren Dirk Ivens poserar längs scenkanten till publikens jubel medan Marc Verhaegen tar plats bakom maskinerna. Därefter kör bandet i princip över publiken i någon dryg timme. Man avslutar med "Hours and Hours" (i original inspelad live i Norge 1984) innan man går av för att snart återkomma för extranummer (detta var för övrigt enda gången extranummer förekom på hela festivalen då schemat ofta var tight).
En liten reflektion som författaren gjorde var det lite sorgliga i att de bästa akterna på hela festivalen även var de äldsta. Somliga i publiken var antingen inte födda eller gick i blöjor då Portion Control och Klinik släppte sina första skivor men likväl bjöd dessa medelålders män på de bästa spelningarna. Många yngre synthband låter överlag som lite sämre kopior av hjältarna från 80-talet eller är alternativt präglade av en punkattityd där man bara ska hamra på så mycket som möjligt på scenen. Dessutom var det glesare andra dagen, då de äldre banden spelade. Märkligt nog. Även synthen har sålunda sina Bob Dylan och The Rolling Stones, så att säga. Gamlingar som ännu turnerar och ofta kör över yngre akter.
En nöjd skribent och hans väninna blev därefter hemskjutsade av en pratsjuk taxichaufför som för oss förklarade en del chaufförernas vedermödor och somnade sedan med en brittisk korthårskatt vilande på bröstet.
söndag 12 april 2009
torsdag 26 mars 2009
Sitting on top of the world.
Lite ödmjukhet är aldrig fel men likväl kan jag inte låta bli att ta med alla intressanta detaljer från gårdagens Creppy Quizz, små detaljer som kunde ha stjälpt Rootmoset just denna afton. Efter gårdagens snöstorm var det fasligt halt så man fick gå försiktigt på vägen och då vi skulle köpa burgare visade det sig JUST DÅ vara en ovanligt seg och lång kö på Max varför ett litet hot om försening för min och Kennets del förelåg. Utöver det hade Kjelle ett viktigt möte varför vi till att börja med var en man kort. Nu hann vi på håret till tävlingen och kunde tillsammans med den tålmodigt väntande Tomas göra vad vi kunde. Dessutom uppstod (p.g.a. vårt eget pladder, för mycket öl eller en skön kombination av båda faktorerna) ett litet missförstånd då vi glatt började fylla i svar på sportfrågor på vad som visade sig vara kategori covers. Det blev lite knivigt där ett tag. Lagom då vi stod och bollade namn på den grupp som gjorde den mycket spanskklingande versionen på ”Hotel California” (Mambo Kings? Mano Negra? Los Lobos? Les Negresses Vertes?) kom Kjelle, likt riddaren i skinande vit rustning och serverade nonchalant ett ”Gypsy Kings” medan han tog första klunken av en välförtjänt öl. Som vanligt ledde vi i pausen vilket vi gjort på så gott som alla Creppy Quizz så vi väntade oss ödmjukt en andra eller tredje plats, som brukligt är. Till vår oförställda glädje gick vi emellertid och VANN och kunde med stolthet lyfta den vackra vandringspokalen som nu står i min hall och väntar på en elegant påskrift. Möjligen var vi extra peppade av lördagens bronsplats men med tanke på att detta Quizz faktiskt var ganska svårt (bra hopsatt, killar!) så känner vi oss ändå rätt nöjda. Däremot saknade vi våra vänliga konkurrenter Gamnackarna igår. Emellertid kändes det dock gott att i kamp med duktiga veteraner få erövra den första guldplatsen, alla kategorier, sedan 1998. Särskilt då med tanke på kvällens små missöden och handikapp för egen del. Man vet som sagt aldrig vad som händer i framtiden och Popgissfenomenet (eller vad man ska kalla det) innebär ju ofta häftiga upp- och nedgångar för samtliga lag. Just nu har Fortunas hjul snurrat till vår favör och vi kan bara vara glada så länge det håller i sig. Rock on, som vi plägar säga.
söndag 22 mars 2009
We own the motherfucker!!! Igen.
Eftersom vi rootmosare innerst inne är förvuxna pojkar med en kraftig yttre likhet med ansvarstagande vuxna så har vi ju tagit till oss en del fraser som vi brukar använda, såsom "Rock on", "Keep on rocking in the free world" och "Låt inte dom jävlarna ta dig". Dessutom lade vi oss redan 1998 till med frasen "We own the motherfucker" (taget från Marcellus Wallace i "Pulp Fiction" även om han sa "I own..."). Det var onekligen så det kändes under den heta finalen 1998 då vi nästan i förväg kände segervittring fast vi då inte ens tävlat ihop förut.
Och igår, vid Mellangiss i Visby 21 mars 2009, var det så igen. Till vår förvåning erövrade vi en stolt BRONSPLATS efter att ha segat oss från plats nio, till plats sex, till plats fem... därefter ramlade vi närmast av stolen då arrangörerna meddelade: "På tredje plats... Rootmoset!!" Vi generar oss inte: vi är helt enkelt extremt nöjda med oss själva för att uttrycka det milt.
Tävlingen, som vanligt väl genomförd av arrangörerna (tack till dem) tog ut svängarna rejält och våra svar blev ojämna. Även om vi ibland satt och stirrade framför oss så skrev vi emellertid alltid ned ett svar. Vid andra tillfällen glänste alla våra medlemmar vid olika tillfällen och vissa svar kom lekande lätt. Och det var de där stunderna då man kände att man ägde tävlingen. Med tanke på att 62 lag deltog så stämmer det ju nästan. Så när som på två ärade lag som var ännu vassare.
Kort och gott känns det som om vårt lilla gäng nu är uppe ur gropen igen och vi ser med nöje fram emot Visby popgiss 2010. Men innan dess är det en del småtävlingar att klara av, nu närmast om onsdag på creperiet.
Och taktik? Hade vi någon sådan? Mja. Vi hade dock ett möte helgen innan där nästan hela Rootmoset infann sig för att snacka lite upplägg. Det hela slutade som vanligt med att en ansenlig mängd öl konsumerades medan man tittade på valda klipp på YouTube. Så någon klar strategi hade vi inte.
För övrigt var vi ett av två lag som klarade Revolting Cocks. Bara en sån sak, som Kjelle brukar säga.
Och igår, vid Mellangiss i Visby 21 mars 2009, var det så igen. Till vår förvåning erövrade vi en stolt BRONSPLATS efter att ha segat oss från plats nio, till plats sex, till plats fem... därefter ramlade vi närmast av stolen då arrangörerna meddelade: "På tredje plats... Rootmoset!!" Vi generar oss inte: vi är helt enkelt extremt nöjda med oss själva för att uttrycka det milt.
Tävlingen, som vanligt väl genomförd av arrangörerna (tack till dem) tog ut svängarna rejält och våra svar blev ojämna. Även om vi ibland satt och stirrade framför oss så skrev vi emellertid alltid ned ett svar. Vid andra tillfällen glänste alla våra medlemmar vid olika tillfällen och vissa svar kom lekande lätt. Och det var de där stunderna då man kände att man ägde tävlingen. Med tanke på att 62 lag deltog så stämmer det ju nästan. Så när som på två ärade lag som var ännu vassare.
Kort och gott känns det som om vårt lilla gäng nu är uppe ur gropen igen och vi ser med nöje fram emot Visby popgiss 2010. Men innan dess är det en del småtävlingar att klara av, nu närmast om onsdag på creperiet.
Och taktik? Hade vi någon sådan? Mja. Vi hade dock ett möte helgen innan där nästan hela Rootmoset infann sig för att snacka lite upplägg. Det hela slutade som vanligt med att en ansenlig mängd öl konsumerades medan man tittade på valda klipp på YouTube. Så någon klar strategi hade vi inte.
För övrigt var vi ett av två lag som klarade Revolting Cocks. Bara en sån sak, som Kjelle brukar säga.
fredag 27 februari 2009
En elektronisk dansentusiasts bekännelser.
Denna lilla bekännelse av mig, Robert, lär väl få mina lagkamrater i Rootmoset att göra onda ögat mot mig (särskilt när jag nämner hur jag såg Oasis första utlandsspelning utan större rörelse) men likväl så var min uppgift i laget en gång i tiden att kunna ”konstig musik” (även om det var en barndomsvän som fällde den kommentaren). Den här bekännelsen kom att utlösas av en mycket intressant artikel i SvD och det är nog bäst man först läser den om man alls ska förstå vad jag här svamlar om:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2318051.svd
Skribenten ovan beskriver den något modernistiska hållning som kom att prägla många av oss som var unga i slutet av 80- och början av 90-talet. Och om jag med ETT enda ord skulle beskriva mitt musikaliska 90-tal så skulle svaret vara givet: elektroniskt. Så let’s take a stroll down memory lane, ni som orkar, så kommer här en liten historielektion.
Perioden 1987 – 1997 var för den elektroniska dansmusiken ungefär vad perioden 1965 – 1975 var för det vi idag kallar ”klassisk rock”. Det började med enstaka housesinglar från grupper som Bomb the Bass och slutade med The Prodigy under den regniga sommaren 1997, vilken avslutades med den varmaste augusti i mannaminne. Det var också slutet på en era även om jag inte förstod det då, vilket man ju aldrig gör förrän i efterhand.
Mitt blyga 15-åriga jag gjorde sina första möten med ny dansmusik då singeln ”Pump up the volume” med gruppen M/A/R/R/S kunde höras på radion kring 1987. Året därpå stod på man på dansgolvet under den tidens gymnasiefester och hörde DJ Bammen (på den tiden en prominent gestalt i gotländska DJ-bås) köra igång S’Express ”Superfly Guy” med sina hypnotiska och loopade synthslingor. Att de baserat sin utmärkta tredje singel, ”Hey Music Lover”, på Aretha Franklins ”Say a little Prayer” hade jag vid den tiden ingen aning om då jag inte hört låten och knappt visste vem Aretha var. De sista åren av 80-talet var de år då man febrilt försökte hitta singlar med dylika grupper, vilket inte var helt lätt på den tidens Gotland. Jag minns hur jag skruvade på volymen extra i en sekvens i ”Smash” (tennisserien med Måns Herngren) då huvudpersonerna gick på London-klubb och dansade till Acid House.
Början av 90-talet blev ett evigt famlande i den elektroniska djungeln. Jag bytte mitt intresse för hårdrock och började istället lyssna på synth och de enda äldre rockgrupper som fann någon nåd inför mina ögon var Pink Floyd och sena Beatles, troligen för att jag upplevde deras kompositioner som lika komplexa som de ljudkollage som housegrupperna skapade. Detta skulle också bli leda till mitt fall såsom musikalisk modernist. Förutom en kort flirt med Nirvana (vem kunde undgå ”Smells Like Teen Spirit”?) så gick grungen mig förbi. Jag minns att jag gav Alice in Chains fem minuter vid en stereo innan jag avfärdade det som ”gubbrock” (på senare år har drogdimmiga ”Dirt” dock gått varm hemma vid min dator). Därefter halkade jag under en period in på brötiga elektroniska saker som Ministry och Nine Inch Nails, grupper som för övrigt fick mig att uppleva den senare så uppburne Marilyn Manson som en blek kopia av dessa.
1993 bar inte bara med sig en regnig sommar utan innebar även att de flesta av de synthgrupper man upptäckt bara några år tidigare gick vilse i en skog av gitarrer, kanske som ett svar på grunge och Nine Inch Nails. Men det spelade mindre roll då jag upptäckt breakbeattechno, huvudsakligen från XL Records. 1994 var jag fysiskt närvarande då Oasis gjorde sin första utlandsspelning, på Hultfredsfestivalen. Jag kollade väl några minuter, ryckte på axlarna åt ännu ett trist engelskt rockband och satte mig utanför. Jag minns att de avslutade med en lite svulstig version av ”I Am the Walrus” vilket väl i mina ögon bara bekräftade det retroaktiga i det hela.
För då hade jag hade jag redan hört Paul Oakenfold spela Goatrance på Roskildefestivalen och jag hade sen sett två makalösa konserter med Underworld och Orbital (som spelade till fyra på morgonen, det senare bandet med Björk som gästartist). Kvällen innan Oasis hade jag sett Prodigy för första gången. När jag alltså tänker på mitt 1994 så kan jag få en liten, liten aning om hur en popentusiast kan ha känt sig omkring 1964 då ju allt tycktes börja. Samma känsla som säkert många unga haft då det möter musik av ett slag som de aldrig kunde föreställa sig.
Den bästa musiken ska kunna få en att känna sig som om man äger världen då man lyssnar på den. Och den känslan fick jag ofta under de kommande åren. Första gången jag hörde Chemical Brothers ”Leave Home” stod jag inne på ett packat dansgolv på Hultsfredsfestivalen och jag kan faktiskt minnas hur jag under dessa festivalår lika ofta kunde spendera timmar i tält där DJ:s spelade snarare än på livekonserter. Man betade av goatrance, psykedelisk trance, drum’n’bass. Det var ingen hejd på den nya elektroniska musiken.
Detta var för övrigt den period då det till och med förekom några ravefester på Gotland (varvid polisen fick något att göra). Det kanske säger allt. Onsdagskvällarna blev högtidsstunder med ”P3 dans” och listorna på musik man skulle köpa blev allt längre och längre samtidigt som man även kunde notera att mycket var svårt få tag i. De elektroniska dansgrupperna var många men de mest prominenta var troligen kvartetten Prodigy, Chemical Brothers, Underworld och Orbital. Prodigy såg jag fyra somrar på raken och de övriga grupperna ungefär lika många gånger, även om jag nu tappat räkningen en smula.
Plattor som Chemical Brothers ”Exit Planet Dust”, Underworlds ”Second Toughest in the Infants”, Orbitals bruna (den hette bara ”Orbital”) liksom Prodigys ”Music for the Jilted Generation” och ”The Fat of the Land” har väl troligen samma betydelse för mig som ”Blonde on Blonde” eller ”Sgt Pepper” har för de som var med på 60-talet. Eftersom det alltid verkar ha hänt något under de år som slutar på sju (1967, 1977 o.s.v.) så kan man nog säga att det hela toppade just sommaren 1997 då både Prodigy och Chemical Brothers var på väg mot arenastatus (igår spelade Prodigy på Berns).
Och det var väl där det tog slut. Dansmusikens publik är för övrigt ganska otålig och musikernas vilja att ständigt skapa något nytt kan ibland troligen vara mer hämmande än pådrivande. De magiska housegrupperna från slutet av 80-talet höll i många år inte ens in på 90-talet och om de gjorde det så blev de snabbt ointressanta. De stora hjältarna från 1997 tappade väl greppet då de nådde arenanivå, något vi som bekant sett förr. Orbital lade av 2004, Underworld tappade medlemmar och blev tråkiga. Prodigy och Chemical Brothers harvar på. De mer okända grupperna har jag idag ingen koll på.
Och 2009? Jag har i min bil kört Bob Dylans ”Blood on the tracks” (1975) så länge att jag kan den utantill. Innan dess körde jag länge Wishbone Ashs ”Argus” (1972). Då jag jobbar lyssnar jag gärna på plattor med Jethro Tull och Yes (särskilt ”Thick as a Brick” respektive ”Close to the Edge”, båda från 1972). I djärva ögonblick lyssnar jag på bootlegs med Pink Floyd och Led Zeppelin. Då och då försöker jag åter bli en smula modernistisk. Så sent som igår lyssnade jag på Prodigys nya och även om den var bättre än den skitplatta de släppte för ett par år sedan så låter inte ens Prodigy riktigt lika bra som Prodigy länge.
Jag försöker även ibland bekanta mig med nyare elektronisk dansmusik och lyssnade häromdagen på franska duon Justice även om jag mest insåg att jag retade ihjäl mig på den mjäkiga barnkören (barnkörer borde vara förbjudet i musik för vuxna) i singeln ”D.A.N.C.E.”. Kanske var det bara så att elektronisk dansmusik var som mest kreativ under den där tioårsperioden. Eller så har soundet inte längre nyhetens behag. Jag är inte säker att jag, på denna sida graven, lär få höra någon mer musik av ett slag som jag aldrig, aldrig tidigare hört (men hoppas kan man). Eller så hamnar vi alla i gubbrockträsket, soon or later. Jag vet inte. Precis som Charles Bukowski är jag bara en förvirrad man som försöker skriva av mig min förvirring.
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2318051.svd
Skribenten ovan beskriver den något modernistiska hållning som kom att prägla många av oss som var unga i slutet av 80- och början av 90-talet. Och om jag med ETT enda ord skulle beskriva mitt musikaliska 90-tal så skulle svaret vara givet: elektroniskt. Så let’s take a stroll down memory lane, ni som orkar, så kommer här en liten historielektion.
Perioden 1987 – 1997 var för den elektroniska dansmusiken ungefär vad perioden 1965 – 1975 var för det vi idag kallar ”klassisk rock”. Det började med enstaka housesinglar från grupper som Bomb the Bass och slutade med The Prodigy under den regniga sommaren 1997, vilken avslutades med den varmaste augusti i mannaminne. Det var också slutet på en era även om jag inte förstod det då, vilket man ju aldrig gör förrän i efterhand.
Mitt blyga 15-åriga jag gjorde sina första möten med ny dansmusik då singeln ”Pump up the volume” med gruppen M/A/R/R/S kunde höras på radion kring 1987. Året därpå stod på man på dansgolvet under den tidens gymnasiefester och hörde DJ Bammen (på den tiden en prominent gestalt i gotländska DJ-bås) köra igång S’Express ”Superfly Guy” med sina hypnotiska och loopade synthslingor. Att de baserat sin utmärkta tredje singel, ”Hey Music Lover”, på Aretha Franklins ”Say a little Prayer” hade jag vid den tiden ingen aning om då jag inte hört låten och knappt visste vem Aretha var. De sista åren av 80-talet var de år då man febrilt försökte hitta singlar med dylika grupper, vilket inte var helt lätt på den tidens Gotland. Jag minns hur jag skruvade på volymen extra i en sekvens i ”Smash” (tennisserien med Måns Herngren) då huvudpersonerna gick på London-klubb och dansade till Acid House.
Början av 90-talet blev ett evigt famlande i den elektroniska djungeln. Jag bytte mitt intresse för hårdrock och började istället lyssna på synth och de enda äldre rockgrupper som fann någon nåd inför mina ögon var Pink Floyd och sena Beatles, troligen för att jag upplevde deras kompositioner som lika komplexa som de ljudkollage som housegrupperna skapade. Detta skulle också bli leda till mitt fall såsom musikalisk modernist. Förutom en kort flirt med Nirvana (vem kunde undgå ”Smells Like Teen Spirit”?) så gick grungen mig förbi. Jag minns att jag gav Alice in Chains fem minuter vid en stereo innan jag avfärdade det som ”gubbrock” (på senare år har drogdimmiga ”Dirt” dock gått varm hemma vid min dator). Därefter halkade jag under en period in på brötiga elektroniska saker som Ministry och Nine Inch Nails, grupper som för övrigt fick mig att uppleva den senare så uppburne Marilyn Manson som en blek kopia av dessa.
1993 bar inte bara med sig en regnig sommar utan innebar även att de flesta av de synthgrupper man upptäckt bara några år tidigare gick vilse i en skog av gitarrer, kanske som ett svar på grunge och Nine Inch Nails. Men det spelade mindre roll då jag upptäckt breakbeattechno, huvudsakligen från XL Records. 1994 var jag fysiskt närvarande då Oasis gjorde sin första utlandsspelning, på Hultfredsfestivalen. Jag kollade väl några minuter, ryckte på axlarna åt ännu ett trist engelskt rockband och satte mig utanför. Jag minns att de avslutade med en lite svulstig version av ”I Am the Walrus” vilket väl i mina ögon bara bekräftade det retroaktiga i det hela.
För då hade jag hade jag redan hört Paul Oakenfold spela Goatrance på Roskildefestivalen och jag hade sen sett två makalösa konserter med Underworld och Orbital (som spelade till fyra på morgonen, det senare bandet med Björk som gästartist). Kvällen innan Oasis hade jag sett Prodigy för första gången. När jag alltså tänker på mitt 1994 så kan jag få en liten, liten aning om hur en popentusiast kan ha känt sig omkring 1964 då ju allt tycktes börja. Samma känsla som säkert många unga haft då det möter musik av ett slag som de aldrig kunde föreställa sig.
Den bästa musiken ska kunna få en att känna sig som om man äger världen då man lyssnar på den. Och den känslan fick jag ofta under de kommande åren. Första gången jag hörde Chemical Brothers ”Leave Home” stod jag inne på ett packat dansgolv på Hultsfredsfestivalen och jag kan faktiskt minnas hur jag under dessa festivalår lika ofta kunde spendera timmar i tält där DJ:s spelade snarare än på livekonserter. Man betade av goatrance, psykedelisk trance, drum’n’bass. Det var ingen hejd på den nya elektroniska musiken.
Detta var för övrigt den period då det till och med förekom några ravefester på Gotland (varvid polisen fick något att göra). Det kanske säger allt. Onsdagskvällarna blev högtidsstunder med ”P3 dans” och listorna på musik man skulle köpa blev allt längre och längre samtidigt som man även kunde notera att mycket var svårt få tag i. De elektroniska dansgrupperna var många men de mest prominenta var troligen kvartetten Prodigy, Chemical Brothers, Underworld och Orbital. Prodigy såg jag fyra somrar på raken och de övriga grupperna ungefär lika många gånger, även om jag nu tappat räkningen en smula.
Plattor som Chemical Brothers ”Exit Planet Dust”, Underworlds ”Second Toughest in the Infants”, Orbitals bruna (den hette bara ”Orbital”) liksom Prodigys ”Music for the Jilted Generation” och ”The Fat of the Land” har väl troligen samma betydelse för mig som ”Blonde on Blonde” eller ”Sgt Pepper” har för de som var med på 60-talet. Eftersom det alltid verkar ha hänt något under de år som slutar på sju (1967, 1977 o.s.v.) så kan man nog säga att det hela toppade just sommaren 1997 då både Prodigy och Chemical Brothers var på väg mot arenastatus (igår spelade Prodigy på Berns).
Och det var väl där det tog slut. Dansmusikens publik är för övrigt ganska otålig och musikernas vilja att ständigt skapa något nytt kan ibland troligen vara mer hämmande än pådrivande. De magiska housegrupperna från slutet av 80-talet höll i många år inte ens in på 90-talet och om de gjorde det så blev de snabbt ointressanta. De stora hjältarna från 1997 tappade väl greppet då de nådde arenanivå, något vi som bekant sett förr. Orbital lade av 2004, Underworld tappade medlemmar och blev tråkiga. Prodigy och Chemical Brothers harvar på. De mer okända grupperna har jag idag ingen koll på.
Och 2009? Jag har i min bil kört Bob Dylans ”Blood on the tracks” (1975) så länge att jag kan den utantill. Innan dess körde jag länge Wishbone Ashs ”Argus” (1972). Då jag jobbar lyssnar jag gärna på plattor med Jethro Tull och Yes (särskilt ”Thick as a Brick” respektive ”Close to the Edge”, båda från 1972). I djärva ögonblick lyssnar jag på bootlegs med Pink Floyd och Led Zeppelin. Då och då försöker jag åter bli en smula modernistisk. Så sent som igår lyssnade jag på Prodigys nya och även om den var bättre än den skitplatta de släppte för ett par år sedan så låter inte ens Prodigy riktigt lika bra som Prodigy länge.
Jag försöker även ibland bekanta mig med nyare elektronisk dansmusik och lyssnade häromdagen på franska duon Justice även om jag mest insåg att jag retade ihjäl mig på den mjäkiga barnkören (barnkörer borde vara förbjudet i musik för vuxna) i singeln ”D.A.N.C.E.”. Kanske var det bara så att elektronisk dansmusik var som mest kreativ under den där tioårsperioden. Eller så har soundet inte längre nyhetens behag. Jag är inte säker att jag, på denna sida graven, lär få höra någon mer musik av ett slag som jag aldrig, aldrig tidigare hört (men hoppas kan man). Eller så hamnar vi alla i gubbrockträsket, soon or later. Jag vet inte. Precis som Charles Bukowski är jag bara en förvirrad man som försöker skriva av mig min förvirring.
tisdag 24 februari 2009
Svart rock och vita lögner.
Eftersom det faktiskt är kul att skriva om någon NY musik (tro oss!) så kan Rootmoset stolt presentera en grupp vars debutplatta ännu inte släppts i Sverige. Och, öhm, utan att gå in på detaljer så kan vi meddela att vi redan hunnit testlyssna. White Lies heter denna trio och de är stolta bärare av Joy Division-traditionen.
Och därmed har man kanske sammanfattat det hela ganska väl. För Harry McVeigh (sång, gitarr), Charles Cave (bas, och oerhört förpliktande att ha med en kille som heter "Cave" i bandet för övrigt) samt Jack Lawrence-Brown (trummor) kan sin postpunkhistoria. Med låttitlar som "Death" och "To Lose My Life" kan man även ana en viss ironisk blinkning till föregångarna. Är det svartrock eller är det... svartrock?
Skulle man betygsätta på skala ett till fem så får plattan "To Lose My Life" troligen tre Jack Daniels-pavor, kanske rentav en halv till. Låtarna är svulstiga och med refränger som sitter ganska bra, även gruppens b-sidor är faktiskt något så när värda mödan att tank... köpa och även skivomslagen är väldigt stilfulla med talet tre som genomgående tema.
Med andra ord: ett mörker i ljuset. Eller hur det hette.
Och därmed har man kanske sammanfattat det hela ganska väl. För Harry McVeigh (sång, gitarr), Charles Cave (bas, och oerhört förpliktande att ha med en kille som heter "Cave" i bandet för övrigt) samt Jack Lawrence-Brown (trummor) kan sin postpunkhistoria. Med låttitlar som "Death" och "To Lose My Life" kan man även ana en viss ironisk blinkning till föregångarna. Är det svartrock eller är det... svartrock?
Skulle man betygsätta på skala ett till fem så får plattan "To Lose My Life" troligen tre Jack Daniels-pavor, kanske rentav en halv till. Låtarna är svulstiga och med refränger som sitter ganska bra, även gruppens b-sidor är faktiskt något så när värda mödan att tank... köpa och även skivomslagen är väldigt stilfulla med talet tre som genomgående tema.
Med andra ord: ett mörker i ljuset. Eller hur det hette.
måndag 2 februari 2009
Sagan om John Holm.
För en del år sedan, mot mitten av 90-talet, rapporterades det i pressen att ”Legenden John Holm spelar i Sverige” varvid undertecknad ställde sig frågan: ”Vem? En legend man inte hört talas om?” Slog omgående upp namnet i Bonniers Rocklexikon men mannen nämndes enbart i förbifarten i andra artisters artiklar och har inte heller i senaste utgåvan av Rocklexikon (2004) någon egen artikel. Emellertid fick jag efterhand höra låtar med denne Holm på de kassettinspelningar som min kusin gjorde från radioprogrammet ”Mama Mia” (70-talslåtar som tema) och det lät onekligen ganska intressant. Man kunde även läsa om denne okände Holm i en artikel i tidningen Pop (numera bortslarvad och då den kom läste jag den slarvigt eftersom jag inte hade en aning om mannen plus att artikelförfattarna på något vis fick hans musik låta som vilken vanlig tråkig rockmusik som helst).
Efterhand började bitarna falla på plats. Stockholmaren Holm släppte tre intressanta plattor under 70-talet, vilka visade på snabba musikaliska förändringar. Han hade börjat med en undergroundgrupp (den hette till och med Underground Failure i en humoristisk vändning) där bl.a. Roffe Wikström och sedermera radiolegenden Stefan Wermelin deltog. Gruppen föll sönder och även om det länge var samma musiker inblandade så centrerades det musikaliska nu kring Holm som soloartist med sång på svenska. På sitt eget bolag Tibet 46 släpptes singlarna ”Svarte kungen” (en hyllning till den framlidne Hendrix) och ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” (den makalösa version som finns på plattan ”Proggklassiker”).
Därefter trädde Sveriges George Martin, Anders Burman, och skivbolaget Metronome in i bilden. Den alltid lika nyfikne och fingertoppskänslige Burman tog Holm under sina vingar och han LP-debuterade 1972 som känslig trubadur med plattan "Sordin", vilken innehöll ömsom dystra, ömsom lyriska sånger om naturen (”Den öde stranden”, ”Om den blå himlen”) även om många av texterna var väldigt allegoriska och öppna för fri tolkning. Det dröjde med livespelningar eftersom skivsläpp och turnéer ibland inte följdes åt i den tidens Sverige.
1974 följde Holm upp sin debut med ”Lagt kort ligger” som tematiskt fortsatte på naturtemat även om texterna blivit något mer existentialistiska. Här fanns även återkopplingar till barndomen (”Sången till Larry”). Musikaliskt innehåller plattan solid rock och vissa bedömare har även pekat på uppenbara influenser från t.ex. Lou Reeds ”Berlin”, inte minst vad gäller det ibland pompösa gitarrspelet. Vintern 1974 – 75 (samtidigt som Pugh gjorde sin Ett steg till-turné) genomförde Holm turnén ”Genom glas och rök”. Trots viss oro för att Holms hesa röst skulle krackelera live fungerade det mesta bra och inte minst det utmärkta ljudet på konserterna väckte uppmärksamhet (inte för inte jobbade Holm senare med ljudteknik). Konserterna delades in i ett akustiskt och ett (för sin tid ganska hårt) elektriskt set. Lyckligtvis finns en utmärkt inspelning då Holm uppträdde för publik på Sveriges Radio i samband med programmet ”Tonkraft” 29 januari 1975. Ljudet är 34 år senare knäckande bra tack vare Holms perfektionism kring hur man skulle spela in konserter. Och det var Holms sista turné i Sverige så vitt undertecknad vet.
1976 bör Holm ha givit delar av sin publik en smärre chock med den soul-, funk- och discoorienterade(!) plattan ”Veckans affärer” som ändå innehåller en hel del hård rock vilket påminner om David Bowie ”Station to Station” från samma år. Texterna influerades huvudsakligen av Holms idoga spring på Stockholmsklubbarna under perioden. Den något hippieaktige naturlyrikern skildrade nu storstaden, ytlighet och girighet och konstaterade att ”Man har blivit smått blasé”. Detta var utan tvivel den första svenska skiva som beskrev vissa tendenser som växte sig starka under 80-talet.
Därefter hade det kanske varit bättre för Holms rykte om han hade dött någon gång 1977. För sanningen är den att han skapade en mäktig trilogi inom loppet av några få år och att han därefter egentligen inte gjort något av vikt även om han givit ifrån sig en och annan inspelning. Åren tycktes på något märkligt vis rusa iväg för artisten Holm efter ”Veckans affärer”. I en intervju med tidningen Lektyr 1977 påstod han att hans turné 1974 - 75 varit en orgie i sprit, droger och kvinnor vilket var helt osant och kanske ett utslag av Holms humor. 1979 var det på vippen att han åter turnerade trots att han inte släppt en skiva på tre år. Affischer var upptryckta och konserter på väg bokas men det rann ut i sanden.
I början av 80-talet producerade Holm en smula (bl.a. kultgruppen Tom Trick) och först 1987 – 88 spelade han in en ny platta, den idag pinsamt daterade ”Verklighetens afton” vars 80-talistiska ljudpålägg gör den närmast olyssningsbar (och detta från en som gillar mycket av 80-talets elektroniska musik, nota bene). I samtiden fick den dock rätt goda recensioner. Men så försvann Holm plötsligt till USA och ägnade sig i några få intervjuer åt att snacka ned Sverige samtidigt som han installerade ljudanläggningar i kändisars hem. Vistelsen i det förlovade landet tog dock tvärt slut då Holm 1998 fängslades som misstänkt i en brottshärva som han inget hade att göra med. Efter en kampanj från svensk sida släpptes han och såg till att skyndsamt återvända till fosterlandet. Under tiden hade en samlingsbox utgivits och Holm spelade även in en coverplatta och lovade turné. Trots idogt sökande på nätet kan dock undertecknad inte på något vis svära på att Holm skulle ha turnerat överhuvud under 90- och 00-talet (men jag kan ha fel). Uppgifterna om att ”legenden” skulle spela i Sverige var troligen felaktiga eftersom Holm med tiden blivit alltmer opålitlig i fråga om sina löften om skivor eller turnéer. Han bor idag i Malmö och utgör onekligen ett av de märkligare artistödena inom svenskt musikliv i och med sin plötsliga reträtt till anonymiteten.
Efterhand började bitarna falla på plats. Stockholmaren Holm släppte tre intressanta plattor under 70-talet, vilka visade på snabba musikaliska förändringar. Han hade börjat med en undergroundgrupp (den hette till och med Underground Failure i en humoristisk vändning) där bl.a. Roffe Wikström och sedermera radiolegenden Stefan Wermelin deltog. Gruppen föll sönder och även om det länge var samma musiker inblandade så centrerades det musikaliska nu kring Holm som soloartist med sång på svenska. På sitt eget bolag Tibet 46 släpptes singlarna ”Svarte kungen” (en hyllning till den framlidne Hendrix) och ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” (den makalösa version som finns på plattan ”Proggklassiker”).
Därefter trädde Sveriges George Martin, Anders Burman, och skivbolaget Metronome in i bilden. Den alltid lika nyfikne och fingertoppskänslige Burman tog Holm under sina vingar och han LP-debuterade 1972 som känslig trubadur med plattan "Sordin", vilken innehöll ömsom dystra, ömsom lyriska sånger om naturen (”Den öde stranden”, ”Om den blå himlen”) även om många av texterna var väldigt allegoriska och öppna för fri tolkning. Det dröjde med livespelningar eftersom skivsläpp och turnéer ibland inte följdes åt i den tidens Sverige.
1974 följde Holm upp sin debut med ”Lagt kort ligger” som tematiskt fortsatte på naturtemat även om texterna blivit något mer existentialistiska. Här fanns även återkopplingar till barndomen (”Sången till Larry”). Musikaliskt innehåller plattan solid rock och vissa bedömare har även pekat på uppenbara influenser från t.ex. Lou Reeds ”Berlin”, inte minst vad gäller det ibland pompösa gitarrspelet. Vintern 1974 – 75 (samtidigt som Pugh gjorde sin Ett steg till-turné) genomförde Holm turnén ”Genom glas och rök”. Trots viss oro för att Holms hesa röst skulle krackelera live fungerade det mesta bra och inte minst det utmärkta ljudet på konserterna väckte uppmärksamhet (inte för inte jobbade Holm senare med ljudteknik). Konserterna delades in i ett akustiskt och ett (för sin tid ganska hårt) elektriskt set. Lyckligtvis finns en utmärkt inspelning då Holm uppträdde för publik på Sveriges Radio i samband med programmet ”Tonkraft” 29 januari 1975. Ljudet är 34 år senare knäckande bra tack vare Holms perfektionism kring hur man skulle spela in konserter. Och det var Holms sista turné i Sverige så vitt undertecknad vet.
1976 bör Holm ha givit delar av sin publik en smärre chock med den soul-, funk- och discoorienterade(!) plattan ”Veckans affärer” som ändå innehåller en hel del hård rock vilket påminner om David Bowie ”Station to Station” från samma år. Texterna influerades huvudsakligen av Holms idoga spring på Stockholmsklubbarna under perioden. Den något hippieaktige naturlyrikern skildrade nu storstaden, ytlighet och girighet och konstaterade att ”Man har blivit smått blasé”. Detta var utan tvivel den första svenska skiva som beskrev vissa tendenser som växte sig starka under 80-talet.
Därefter hade det kanske varit bättre för Holms rykte om han hade dött någon gång 1977. För sanningen är den att han skapade en mäktig trilogi inom loppet av några få år och att han därefter egentligen inte gjort något av vikt även om han givit ifrån sig en och annan inspelning. Åren tycktes på något märkligt vis rusa iväg för artisten Holm efter ”Veckans affärer”. I en intervju med tidningen Lektyr 1977 påstod han att hans turné 1974 - 75 varit en orgie i sprit, droger och kvinnor vilket var helt osant och kanske ett utslag av Holms humor. 1979 var det på vippen att han åter turnerade trots att han inte släppt en skiva på tre år. Affischer var upptryckta och konserter på väg bokas men det rann ut i sanden.
I början av 80-talet producerade Holm en smula (bl.a. kultgruppen Tom Trick) och först 1987 – 88 spelade han in en ny platta, den idag pinsamt daterade ”Verklighetens afton” vars 80-talistiska ljudpålägg gör den närmast olyssningsbar (och detta från en som gillar mycket av 80-talets elektroniska musik, nota bene). I samtiden fick den dock rätt goda recensioner. Men så försvann Holm plötsligt till USA och ägnade sig i några få intervjuer åt att snacka ned Sverige samtidigt som han installerade ljudanläggningar i kändisars hem. Vistelsen i det förlovade landet tog dock tvärt slut då Holm 1998 fängslades som misstänkt i en brottshärva som han inget hade att göra med. Efter en kampanj från svensk sida släpptes han och såg till att skyndsamt återvända till fosterlandet. Under tiden hade en samlingsbox utgivits och Holm spelade även in en coverplatta och lovade turné. Trots idogt sökande på nätet kan dock undertecknad inte på något vis svära på att Holm skulle ha turnerat överhuvud under 90- och 00-talet (men jag kan ha fel). Uppgifterna om att ”legenden” skulle spela i Sverige var troligen felaktiga eftersom Holm med tiden blivit alltmer opålitlig i fråga om sina löften om skivor eller turnéer. Han bor idag i Malmö och utgör onekligen ett av de märkligare artistödena inom svenskt musikliv i och med sin plötsliga reträtt till anonymiteten.
söndag 1 februari 2009
Tävling och Rockskallegala.
Veckoslutet blev ganska hektiskt för Rootmoset. Vi lyckades mangrant samlas till den tredje poptävlingen på Creperiet. Totalt klarade vi oss hyggligt och blev fyra medan ett av våra mest klassiska konkurrentlag klappade igenom p.g.a. annan sättning för kvällen. Ett gäng veteraner vann välförtjänt (sist hade däremot ett gäng unga killar vunnit, ingen kan beskylla dessa tävlingar för att sakna variation).
Till helgen gick så den årliga Rockskallegalan av stapeln. Tre fjärdedelar av vårt team samlades tillsammans med ett antal heders-rootmosare för kvällen. Aftonen inleddes hos vår gode vän E, som bjöd frikostigt ur sin hembyggda bar samt även lassade upp försvarliga mängder pytt så att man stod sig inför en kväll då drycker av olika slag flödade.
Eftersom vi hade så trevligt på förfesten missade vi kvällens första band, Tony Clifton (vilket vi inte var ensamma om). Då vi sett denna eminenta orkester för en månad sedan var det emellertid ingen förkrossande förlust. Istället anlände vi ganska lagom till Stefan Sundström som gav en relativt lugn konsert tillsammans med Fjodor och en av medlemmarna ur Weeping Willows ("ett pojkband", enligt Sundström själv). Nu var det ingen av oss som kunde Sundströms repertoar men man märkte på publikens reaktioner vilka låtar som var mer kända. Ett par covers på Stones och Ebba slank också in.
Kvällens healineakt var faktiskt inte ett rikssvenskt band utan de lokala hjältarna Grand Grace som tillfälligt återbildats enkom för Rockskallen. Det var en kraftfull och ösigt spelning även om ljudet ibland var lite grötigt varvid det blev svårt uppfatta nyanser (men det kanske var avsiktligt). Man avslutade magnifikt med en krossaversion av "Search and Destroy" innan det var tack och godnatt framåt 01. Vid det laget började för övrigt vårt från början ganska stora sällskap upplösas till följd av alkohol och allmänt märkliga försvinnanden till följd av olika anledningar. Skribenten lullade ensam hem i den inte alltför mörka natten, nöjd med aftonen.
Till helgen gick så den årliga Rockskallegalan av stapeln. Tre fjärdedelar av vårt team samlades tillsammans med ett antal heders-rootmosare för kvällen. Aftonen inleddes hos vår gode vän E, som bjöd frikostigt ur sin hembyggda bar samt även lassade upp försvarliga mängder pytt så att man stod sig inför en kväll då drycker av olika slag flödade.
Eftersom vi hade så trevligt på förfesten missade vi kvällens första band, Tony Clifton (vilket vi inte var ensamma om). Då vi sett denna eminenta orkester för en månad sedan var det emellertid ingen förkrossande förlust. Istället anlände vi ganska lagom till Stefan Sundström som gav en relativt lugn konsert tillsammans med Fjodor och en av medlemmarna ur Weeping Willows ("ett pojkband", enligt Sundström själv). Nu var det ingen av oss som kunde Sundströms repertoar men man märkte på publikens reaktioner vilka låtar som var mer kända. Ett par covers på Stones och Ebba slank också in.
Kvällens healineakt var faktiskt inte ett rikssvenskt band utan de lokala hjältarna Grand Grace som tillfälligt återbildats enkom för Rockskallen. Det var en kraftfull och ösigt spelning även om ljudet ibland var lite grötigt varvid det blev svårt uppfatta nyanser (men det kanske var avsiktligt). Man avslutade magnifikt med en krossaversion av "Search and Destroy" innan det var tack och godnatt framåt 01. Vid det laget började för övrigt vårt från början ganska stora sällskap upplösas till följd av alkohol och allmänt märkliga försvinnanden till följd av olika anledningar. Skribenten lullade ensam hem i den inte alltför mörka natten, nöjd med aftonen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)