Eftersom vi rootmosare innerst inne är förvuxna pojkar med en kraftig yttre likhet med ansvarstagande vuxna så har vi ju tagit till oss en del fraser som vi brukar använda, såsom "Rock on", "Keep on rocking in the free world" och "Låt inte dom jävlarna ta dig". Dessutom lade vi oss redan 1998 till med frasen "We own the motherfucker" (taget från Marcellus Wallace i "Pulp Fiction" även om han sa "I own..."). Det var onekligen så det kändes under den heta finalen 1998 då vi nästan i förväg kände segervittring fast vi då inte ens tävlat ihop förut.
Och igår, vid Mellangiss i Visby 21 mars 2009, var det så igen. Till vår förvåning erövrade vi en stolt BRONSPLATS efter att ha segat oss från plats nio, till plats sex, till plats fem... därefter ramlade vi närmast av stolen då arrangörerna meddelade: "På tredje plats... Rootmoset!!" Vi generar oss inte: vi är helt enkelt extremt nöjda med oss själva för att uttrycka det milt.
Tävlingen, som vanligt väl genomförd av arrangörerna (tack till dem) tog ut svängarna rejält och våra svar blev ojämna. Även om vi ibland satt och stirrade framför oss så skrev vi emellertid alltid ned ett svar. Vid andra tillfällen glänste alla våra medlemmar vid olika tillfällen och vissa svar kom lekande lätt. Och det var de där stunderna då man kände att man ägde tävlingen. Med tanke på att 62 lag deltog så stämmer det ju nästan. Så när som på två ärade lag som var ännu vassare.
Kort och gott känns det som om vårt lilla gäng nu är uppe ur gropen igen och vi ser med nöje fram emot Visby popgiss 2010. Men innan dess är det en del småtävlingar att klara av, nu närmast om onsdag på creperiet.
Och taktik? Hade vi någon sådan? Mja. Vi hade dock ett möte helgen innan där nästan hela Rootmoset infann sig för att snacka lite upplägg. Det hela slutade som vanligt med att en ansenlig mängd öl konsumerades medan man tittade på valda klipp på YouTube. Så någon klar strategi hade vi inte.
För övrigt var vi ett av två lag som klarade Revolting Cocks. Bara en sån sak, som Kjelle brukar säga.
söndag 22 mars 2009
fredag 27 februari 2009
En elektronisk dansentusiasts bekännelser.
Denna lilla bekännelse av mig, Robert, lär väl få mina lagkamrater i Rootmoset att göra onda ögat mot mig (särskilt när jag nämner hur jag såg Oasis första utlandsspelning utan större rörelse) men likväl så var min uppgift i laget en gång i tiden att kunna ”konstig musik” (även om det var en barndomsvän som fällde den kommentaren). Den här bekännelsen kom att utlösas av en mycket intressant artikel i SvD och det är nog bäst man först läser den om man alls ska förstå vad jag här svamlar om:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2318051.svd
Skribenten ovan beskriver den något modernistiska hållning som kom att prägla många av oss som var unga i slutet av 80- och början av 90-talet. Och om jag med ETT enda ord skulle beskriva mitt musikaliska 90-tal så skulle svaret vara givet: elektroniskt. Så let’s take a stroll down memory lane, ni som orkar, så kommer här en liten historielektion.
Perioden 1987 – 1997 var för den elektroniska dansmusiken ungefär vad perioden 1965 – 1975 var för det vi idag kallar ”klassisk rock”. Det började med enstaka housesinglar från grupper som Bomb the Bass och slutade med The Prodigy under den regniga sommaren 1997, vilken avslutades med den varmaste augusti i mannaminne. Det var också slutet på en era även om jag inte förstod det då, vilket man ju aldrig gör förrän i efterhand.
Mitt blyga 15-åriga jag gjorde sina första möten med ny dansmusik då singeln ”Pump up the volume” med gruppen M/A/R/R/S kunde höras på radion kring 1987. Året därpå stod på man på dansgolvet under den tidens gymnasiefester och hörde DJ Bammen (på den tiden en prominent gestalt i gotländska DJ-bås) köra igång S’Express ”Superfly Guy” med sina hypnotiska och loopade synthslingor. Att de baserat sin utmärkta tredje singel, ”Hey Music Lover”, på Aretha Franklins ”Say a little Prayer” hade jag vid den tiden ingen aning om då jag inte hört låten och knappt visste vem Aretha var. De sista åren av 80-talet var de år då man febrilt försökte hitta singlar med dylika grupper, vilket inte var helt lätt på den tidens Gotland. Jag minns hur jag skruvade på volymen extra i en sekvens i ”Smash” (tennisserien med Måns Herngren) då huvudpersonerna gick på London-klubb och dansade till Acid House.
Början av 90-talet blev ett evigt famlande i den elektroniska djungeln. Jag bytte mitt intresse för hårdrock och började istället lyssna på synth och de enda äldre rockgrupper som fann någon nåd inför mina ögon var Pink Floyd och sena Beatles, troligen för att jag upplevde deras kompositioner som lika komplexa som de ljudkollage som housegrupperna skapade. Detta skulle också bli leda till mitt fall såsom musikalisk modernist. Förutom en kort flirt med Nirvana (vem kunde undgå ”Smells Like Teen Spirit”?) så gick grungen mig förbi. Jag minns att jag gav Alice in Chains fem minuter vid en stereo innan jag avfärdade det som ”gubbrock” (på senare år har drogdimmiga ”Dirt” dock gått varm hemma vid min dator). Därefter halkade jag under en period in på brötiga elektroniska saker som Ministry och Nine Inch Nails, grupper som för övrigt fick mig att uppleva den senare så uppburne Marilyn Manson som en blek kopia av dessa.
1993 bar inte bara med sig en regnig sommar utan innebar även att de flesta av de synthgrupper man upptäckt bara några år tidigare gick vilse i en skog av gitarrer, kanske som ett svar på grunge och Nine Inch Nails. Men det spelade mindre roll då jag upptäckt breakbeattechno, huvudsakligen från XL Records. 1994 var jag fysiskt närvarande då Oasis gjorde sin första utlandsspelning, på Hultfredsfestivalen. Jag kollade väl några minuter, ryckte på axlarna åt ännu ett trist engelskt rockband och satte mig utanför. Jag minns att de avslutade med en lite svulstig version av ”I Am the Walrus” vilket väl i mina ögon bara bekräftade det retroaktiga i det hela.
För då hade jag hade jag redan hört Paul Oakenfold spela Goatrance på Roskildefestivalen och jag hade sen sett två makalösa konserter med Underworld och Orbital (som spelade till fyra på morgonen, det senare bandet med Björk som gästartist). Kvällen innan Oasis hade jag sett Prodigy för första gången. När jag alltså tänker på mitt 1994 så kan jag få en liten, liten aning om hur en popentusiast kan ha känt sig omkring 1964 då ju allt tycktes börja. Samma känsla som säkert många unga haft då det möter musik av ett slag som de aldrig kunde föreställa sig.
Den bästa musiken ska kunna få en att känna sig som om man äger världen då man lyssnar på den. Och den känslan fick jag ofta under de kommande åren. Första gången jag hörde Chemical Brothers ”Leave Home” stod jag inne på ett packat dansgolv på Hultsfredsfestivalen och jag kan faktiskt minnas hur jag under dessa festivalår lika ofta kunde spendera timmar i tält där DJ:s spelade snarare än på livekonserter. Man betade av goatrance, psykedelisk trance, drum’n’bass. Det var ingen hejd på den nya elektroniska musiken.
Detta var för övrigt den period då det till och med förekom några ravefester på Gotland (varvid polisen fick något att göra). Det kanske säger allt. Onsdagskvällarna blev högtidsstunder med ”P3 dans” och listorna på musik man skulle köpa blev allt längre och längre samtidigt som man även kunde notera att mycket var svårt få tag i. De elektroniska dansgrupperna var många men de mest prominenta var troligen kvartetten Prodigy, Chemical Brothers, Underworld och Orbital. Prodigy såg jag fyra somrar på raken och de övriga grupperna ungefär lika många gånger, även om jag nu tappat räkningen en smula.
Plattor som Chemical Brothers ”Exit Planet Dust”, Underworlds ”Second Toughest in the Infants”, Orbitals bruna (den hette bara ”Orbital”) liksom Prodigys ”Music for the Jilted Generation” och ”The Fat of the Land” har väl troligen samma betydelse för mig som ”Blonde on Blonde” eller ”Sgt Pepper” har för de som var med på 60-talet. Eftersom det alltid verkar ha hänt något under de år som slutar på sju (1967, 1977 o.s.v.) så kan man nog säga att det hela toppade just sommaren 1997 då både Prodigy och Chemical Brothers var på väg mot arenastatus (igår spelade Prodigy på Berns).
Och det var väl där det tog slut. Dansmusikens publik är för övrigt ganska otålig och musikernas vilja att ständigt skapa något nytt kan ibland troligen vara mer hämmande än pådrivande. De magiska housegrupperna från slutet av 80-talet höll i många år inte ens in på 90-talet och om de gjorde det så blev de snabbt ointressanta. De stora hjältarna från 1997 tappade väl greppet då de nådde arenanivå, något vi som bekant sett förr. Orbital lade av 2004, Underworld tappade medlemmar och blev tråkiga. Prodigy och Chemical Brothers harvar på. De mer okända grupperna har jag idag ingen koll på.
Och 2009? Jag har i min bil kört Bob Dylans ”Blood on the tracks” (1975) så länge att jag kan den utantill. Innan dess körde jag länge Wishbone Ashs ”Argus” (1972). Då jag jobbar lyssnar jag gärna på plattor med Jethro Tull och Yes (särskilt ”Thick as a Brick” respektive ”Close to the Edge”, båda från 1972). I djärva ögonblick lyssnar jag på bootlegs med Pink Floyd och Led Zeppelin. Då och då försöker jag åter bli en smula modernistisk. Så sent som igår lyssnade jag på Prodigys nya och även om den var bättre än den skitplatta de släppte för ett par år sedan så låter inte ens Prodigy riktigt lika bra som Prodigy länge.
Jag försöker även ibland bekanta mig med nyare elektronisk dansmusik och lyssnade häromdagen på franska duon Justice även om jag mest insåg att jag retade ihjäl mig på den mjäkiga barnkören (barnkörer borde vara förbjudet i musik för vuxna) i singeln ”D.A.N.C.E.”. Kanske var det bara så att elektronisk dansmusik var som mest kreativ under den där tioårsperioden. Eller så har soundet inte längre nyhetens behag. Jag är inte säker att jag, på denna sida graven, lär få höra någon mer musik av ett slag som jag aldrig, aldrig tidigare hört (men hoppas kan man). Eller så hamnar vi alla i gubbrockträsket, soon or later. Jag vet inte. Precis som Charles Bukowski är jag bara en förvirrad man som försöker skriva av mig min förvirring.
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2318051.svd
Skribenten ovan beskriver den något modernistiska hållning som kom att prägla många av oss som var unga i slutet av 80- och början av 90-talet. Och om jag med ETT enda ord skulle beskriva mitt musikaliska 90-tal så skulle svaret vara givet: elektroniskt. Så let’s take a stroll down memory lane, ni som orkar, så kommer här en liten historielektion.
Perioden 1987 – 1997 var för den elektroniska dansmusiken ungefär vad perioden 1965 – 1975 var för det vi idag kallar ”klassisk rock”. Det började med enstaka housesinglar från grupper som Bomb the Bass och slutade med The Prodigy under den regniga sommaren 1997, vilken avslutades med den varmaste augusti i mannaminne. Det var också slutet på en era även om jag inte förstod det då, vilket man ju aldrig gör förrän i efterhand.
Mitt blyga 15-åriga jag gjorde sina första möten med ny dansmusik då singeln ”Pump up the volume” med gruppen M/A/R/R/S kunde höras på radion kring 1987. Året därpå stod på man på dansgolvet under den tidens gymnasiefester och hörde DJ Bammen (på den tiden en prominent gestalt i gotländska DJ-bås) köra igång S’Express ”Superfly Guy” med sina hypnotiska och loopade synthslingor. Att de baserat sin utmärkta tredje singel, ”Hey Music Lover”, på Aretha Franklins ”Say a little Prayer” hade jag vid den tiden ingen aning om då jag inte hört låten och knappt visste vem Aretha var. De sista åren av 80-talet var de år då man febrilt försökte hitta singlar med dylika grupper, vilket inte var helt lätt på den tidens Gotland. Jag minns hur jag skruvade på volymen extra i en sekvens i ”Smash” (tennisserien med Måns Herngren) då huvudpersonerna gick på London-klubb och dansade till Acid House.
Början av 90-talet blev ett evigt famlande i den elektroniska djungeln. Jag bytte mitt intresse för hårdrock och började istället lyssna på synth och de enda äldre rockgrupper som fann någon nåd inför mina ögon var Pink Floyd och sena Beatles, troligen för att jag upplevde deras kompositioner som lika komplexa som de ljudkollage som housegrupperna skapade. Detta skulle också bli leda till mitt fall såsom musikalisk modernist. Förutom en kort flirt med Nirvana (vem kunde undgå ”Smells Like Teen Spirit”?) så gick grungen mig förbi. Jag minns att jag gav Alice in Chains fem minuter vid en stereo innan jag avfärdade det som ”gubbrock” (på senare år har drogdimmiga ”Dirt” dock gått varm hemma vid min dator). Därefter halkade jag under en period in på brötiga elektroniska saker som Ministry och Nine Inch Nails, grupper som för övrigt fick mig att uppleva den senare så uppburne Marilyn Manson som en blek kopia av dessa.
1993 bar inte bara med sig en regnig sommar utan innebar även att de flesta av de synthgrupper man upptäckt bara några år tidigare gick vilse i en skog av gitarrer, kanske som ett svar på grunge och Nine Inch Nails. Men det spelade mindre roll då jag upptäckt breakbeattechno, huvudsakligen från XL Records. 1994 var jag fysiskt närvarande då Oasis gjorde sin första utlandsspelning, på Hultfredsfestivalen. Jag kollade väl några minuter, ryckte på axlarna åt ännu ett trist engelskt rockband och satte mig utanför. Jag minns att de avslutade med en lite svulstig version av ”I Am the Walrus” vilket väl i mina ögon bara bekräftade det retroaktiga i det hela.
För då hade jag hade jag redan hört Paul Oakenfold spela Goatrance på Roskildefestivalen och jag hade sen sett två makalösa konserter med Underworld och Orbital (som spelade till fyra på morgonen, det senare bandet med Björk som gästartist). Kvällen innan Oasis hade jag sett Prodigy för första gången. När jag alltså tänker på mitt 1994 så kan jag få en liten, liten aning om hur en popentusiast kan ha känt sig omkring 1964 då ju allt tycktes börja. Samma känsla som säkert många unga haft då det möter musik av ett slag som de aldrig kunde föreställa sig.
Den bästa musiken ska kunna få en att känna sig som om man äger världen då man lyssnar på den. Och den känslan fick jag ofta under de kommande åren. Första gången jag hörde Chemical Brothers ”Leave Home” stod jag inne på ett packat dansgolv på Hultsfredsfestivalen och jag kan faktiskt minnas hur jag under dessa festivalår lika ofta kunde spendera timmar i tält där DJ:s spelade snarare än på livekonserter. Man betade av goatrance, psykedelisk trance, drum’n’bass. Det var ingen hejd på den nya elektroniska musiken.
Detta var för övrigt den period då det till och med förekom några ravefester på Gotland (varvid polisen fick något att göra). Det kanske säger allt. Onsdagskvällarna blev högtidsstunder med ”P3 dans” och listorna på musik man skulle köpa blev allt längre och längre samtidigt som man även kunde notera att mycket var svårt få tag i. De elektroniska dansgrupperna var många men de mest prominenta var troligen kvartetten Prodigy, Chemical Brothers, Underworld och Orbital. Prodigy såg jag fyra somrar på raken och de övriga grupperna ungefär lika många gånger, även om jag nu tappat räkningen en smula.
Plattor som Chemical Brothers ”Exit Planet Dust”, Underworlds ”Second Toughest in the Infants”, Orbitals bruna (den hette bara ”Orbital”) liksom Prodigys ”Music for the Jilted Generation” och ”The Fat of the Land” har väl troligen samma betydelse för mig som ”Blonde on Blonde” eller ”Sgt Pepper” har för de som var med på 60-talet. Eftersom det alltid verkar ha hänt något under de år som slutar på sju (1967, 1977 o.s.v.) så kan man nog säga att det hela toppade just sommaren 1997 då både Prodigy och Chemical Brothers var på väg mot arenastatus (igår spelade Prodigy på Berns).
Och det var väl där det tog slut. Dansmusikens publik är för övrigt ganska otålig och musikernas vilja att ständigt skapa något nytt kan ibland troligen vara mer hämmande än pådrivande. De magiska housegrupperna från slutet av 80-talet höll i många år inte ens in på 90-talet och om de gjorde det så blev de snabbt ointressanta. De stora hjältarna från 1997 tappade väl greppet då de nådde arenanivå, något vi som bekant sett förr. Orbital lade av 2004, Underworld tappade medlemmar och blev tråkiga. Prodigy och Chemical Brothers harvar på. De mer okända grupperna har jag idag ingen koll på.
Och 2009? Jag har i min bil kört Bob Dylans ”Blood on the tracks” (1975) så länge att jag kan den utantill. Innan dess körde jag länge Wishbone Ashs ”Argus” (1972). Då jag jobbar lyssnar jag gärna på plattor med Jethro Tull och Yes (särskilt ”Thick as a Brick” respektive ”Close to the Edge”, båda från 1972). I djärva ögonblick lyssnar jag på bootlegs med Pink Floyd och Led Zeppelin. Då och då försöker jag åter bli en smula modernistisk. Så sent som igår lyssnade jag på Prodigys nya och även om den var bättre än den skitplatta de släppte för ett par år sedan så låter inte ens Prodigy riktigt lika bra som Prodigy länge.
Jag försöker även ibland bekanta mig med nyare elektronisk dansmusik och lyssnade häromdagen på franska duon Justice även om jag mest insåg att jag retade ihjäl mig på den mjäkiga barnkören (barnkörer borde vara förbjudet i musik för vuxna) i singeln ”D.A.N.C.E.”. Kanske var det bara så att elektronisk dansmusik var som mest kreativ under den där tioårsperioden. Eller så har soundet inte längre nyhetens behag. Jag är inte säker att jag, på denna sida graven, lär få höra någon mer musik av ett slag som jag aldrig, aldrig tidigare hört (men hoppas kan man). Eller så hamnar vi alla i gubbrockträsket, soon or later. Jag vet inte. Precis som Charles Bukowski är jag bara en förvirrad man som försöker skriva av mig min förvirring.
tisdag 24 februari 2009
Svart rock och vita lögner.
Eftersom det faktiskt är kul att skriva om någon NY musik (tro oss!) så kan Rootmoset stolt presentera en grupp vars debutplatta ännu inte släppts i Sverige. Och, öhm, utan att gå in på detaljer så kan vi meddela att vi redan hunnit testlyssna. White Lies heter denna trio och de är stolta bärare av Joy Division-traditionen.
Och därmed har man kanske sammanfattat det hela ganska väl. För Harry McVeigh (sång, gitarr), Charles Cave (bas, och oerhört förpliktande att ha med en kille som heter "Cave" i bandet för övrigt) samt Jack Lawrence-Brown (trummor) kan sin postpunkhistoria. Med låttitlar som "Death" och "To Lose My Life" kan man även ana en viss ironisk blinkning till föregångarna. Är det svartrock eller är det... svartrock?
Skulle man betygsätta på skala ett till fem så får plattan "To Lose My Life" troligen tre Jack Daniels-pavor, kanske rentav en halv till. Låtarna är svulstiga och med refränger som sitter ganska bra, även gruppens b-sidor är faktiskt något så när värda mödan att tank... köpa och även skivomslagen är väldigt stilfulla med talet tre som genomgående tema.
Med andra ord: ett mörker i ljuset. Eller hur det hette.
Och därmed har man kanske sammanfattat det hela ganska väl. För Harry McVeigh (sång, gitarr), Charles Cave (bas, och oerhört förpliktande att ha med en kille som heter "Cave" i bandet för övrigt) samt Jack Lawrence-Brown (trummor) kan sin postpunkhistoria. Med låttitlar som "Death" och "To Lose My Life" kan man även ana en viss ironisk blinkning till föregångarna. Är det svartrock eller är det... svartrock?
Skulle man betygsätta på skala ett till fem så får plattan "To Lose My Life" troligen tre Jack Daniels-pavor, kanske rentav en halv till. Låtarna är svulstiga och med refränger som sitter ganska bra, även gruppens b-sidor är faktiskt något så när värda mödan att tank... köpa och även skivomslagen är väldigt stilfulla med talet tre som genomgående tema.
Med andra ord: ett mörker i ljuset. Eller hur det hette.
måndag 2 februari 2009
Sagan om John Holm.
För en del år sedan, mot mitten av 90-talet, rapporterades det i pressen att ”Legenden John Holm spelar i Sverige” varvid undertecknad ställde sig frågan: ”Vem? En legend man inte hört talas om?” Slog omgående upp namnet i Bonniers Rocklexikon men mannen nämndes enbart i förbifarten i andra artisters artiklar och har inte heller i senaste utgåvan av Rocklexikon (2004) någon egen artikel. Emellertid fick jag efterhand höra låtar med denne Holm på de kassettinspelningar som min kusin gjorde från radioprogrammet ”Mama Mia” (70-talslåtar som tema) och det lät onekligen ganska intressant. Man kunde även läsa om denne okände Holm i en artikel i tidningen Pop (numera bortslarvad och då den kom läste jag den slarvigt eftersom jag inte hade en aning om mannen plus att artikelförfattarna på något vis fick hans musik låta som vilken vanlig tråkig rockmusik som helst).
Efterhand började bitarna falla på plats. Stockholmaren Holm släppte tre intressanta plattor under 70-talet, vilka visade på snabba musikaliska förändringar. Han hade börjat med en undergroundgrupp (den hette till och med Underground Failure i en humoristisk vändning) där bl.a. Roffe Wikström och sedermera radiolegenden Stefan Wermelin deltog. Gruppen föll sönder och även om det länge var samma musiker inblandade så centrerades det musikaliska nu kring Holm som soloartist med sång på svenska. På sitt eget bolag Tibet 46 släpptes singlarna ”Svarte kungen” (en hyllning till den framlidne Hendrix) och ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” (den makalösa version som finns på plattan ”Proggklassiker”).
Därefter trädde Sveriges George Martin, Anders Burman, och skivbolaget Metronome in i bilden. Den alltid lika nyfikne och fingertoppskänslige Burman tog Holm under sina vingar och han LP-debuterade 1972 som känslig trubadur med plattan "Sordin", vilken innehöll ömsom dystra, ömsom lyriska sånger om naturen (”Den öde stranden”, ”Om den blå himlen”) även om många av texterna var väldigt allegoriska och öppna för fri tolkning. Det dröjde med livespelningar eftersom skivsläpp och turnéer ibland inte följdes åt i den tidens Sverige.
1974 följde Holm upp sin debut med ”Lagt kort ligger” som tematiskt fortsatte på naturtemat även om texterna blivit något mer existentialistiska. Här fanns även återkopplingar till barndomen (”Sången till Larry”). Musikaliskt innehåller plattan solid rock och vissa bedömare har även pekat på uppenbara influenser från t.ex. Lou Reeds ”Berlin”, inte minst vad gäller det ibland pompösa gitarrspelet. Vintern 1974 – 75 (samtidigt som Pugh gjorde sin Ett steg till-turné) genomförde Holm turnén ”Genom glas och rök”. Trots viss oro för att Holms hesa röst skulle krackelera live fungerade det mesta bra och inte minst det utmärkta ljudet på konserterna väckte uppmärksamhet (inte för inte jobbade Holm senare med ljudteknik). Konserterna delades in i ett akustiskt och ett (för sin tid ganska hårt) elektriskt set. Lyckligtvis finns en utmärkt inspelning då Holm uppträdde för publik på Sveriges Radio i samband med programmet ”Tonkraft” 29 januari 1975. Ljudet är 34 år senare knäckande bra tack vare Holms perfektionism kring hur man skulle spela in konserter. Och det var Holms sista turné i Sverige så vitt undertecknad vet.
1976 bör Holm ha givit delar av sin publik en smärre chock med den soul-, funk- och discoorienterade(!) plattan ”Veckans affärer” som ändå innehåller en hel del hård rock vilket påminner om David Bowie ”Station to Station” från samma år. Texterna influerades huvudsakligen av Holms idoga spring på Stockholmsklubbarna under perioden. Den något hippieaktige naturlyrikern skildrade nu storstaden, ytlighet och girighet och konstaterade att ”Man har blivit smått blasé”. Detta var utan tvivel den första svenska skiva som beskrev vissa tendenser som växte sig starka under 80-talet.
Därefter hade det kanske varit bättre för Holms rykte om han hade dött någon gång 1977. För sanningen är den att han skapade en mäktig trilogi inom loppet av några få år och att han därefter egentligen inte gjort något av vikt även om han givit ifrån sig en och annan inspelning. Åren tycktes på något märkligt vis rusa iväg för artisten Holm efter ”Veckans affärer”. I en intervju med tidningen Lektyr 1977 påstod han att hans turné 1974 - 75 varit en orgie i sprit, droger och kvinnor vilket var helt osant och kanske ett utslag av Holms humor. 1979 var det på vippen att han åter turnerade trots att han inte släppt en skiva på tre år. Affischer var upptryckta och konserter på väg bokas men det rann ut i sanden.
I början av 80-talet producerade Holm en smula (bl.a. kultgruppen Tom Trick) och först 1987 – 88 spelade han in en ny platta, den idag pinsamt daterade ”Verklighetens afton” vars 80-talistiska ljudpålägg gör den närmast olyssningsbar (och detta från en som gillar mycket av 80-talets elektroniska musik, nota bene). I samtiden fick den dock rätt goda recensioner. Men så försvann Holm plötsligt till USA och ägnade sig i några få intervjuer åt att snacka ned Sverige samtidigt som han installerade ljudanläggningar i kändisars hem. Vistelsen i det förlovade landet tog dock tvärt slut då Holm 1998 fängslades som misstänkt i en brottshärva som han inget hade att göra med. Efter en kampanj från svensk sida släpptes han och såg till att skyndsamt återvända till fosterlandet. Under tiden hade en samlingsbox utgivits och Holm spelade även in en coverplatta och lovade turné. Trots idogt sökande på nätet kan dock undertecknad inte på något vis svära på att Holm skulle ha turnerat överhuvud under 90- och 00-talet (men jag kan ha fel). Uppgifterna om att ”legenden” skulle spela i Sverige var troligen felaktiga eftersom Holm med tiden blivit alltmer opålitlig i fråga om sina löften om skivor eller turnéer. Han bor idag i Malmö och utgör onekligen ett av de märkligare artistödena inom svenskt musikliv i och med sin plötsliga reträtt till anonymiteten.
Efterhand började bitarna falla på plats. Stockholmaren Holm släppte tre intressanta plattor under 70-talet, vilka visade på snabba musikaliska förändringar. Han hade börjat med en undergroundgrupp (den hette till och med Underground Failure i en humoristisk vändning) där bl.a. Roffe Wikström och sedermera radiolegenden Stefan Wermelin deltog. Gruppen föll sönder och även om det länge var samma musiker inblandade så centrerades det musikaliska nu kring Holm som soloartist med sång på svenska. På sitt eget bolag Tibet 46 släpptes singlarna ”Svarte kungen” (en hyllning till den framlidne Hendrix) och ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” (den makalösa version som finns på plattan ”Proggklassiker”).
Därefter trädde Sveriges George Martin, Anders Burman, och skivbolaget Metronome in i bilden. Den alltid lika nyfikne och fingertoppskänslige Burman tog Holm under sina vingar och han LP-debuterade 1972 som känslig trubadur med plattan "Sordin", vilken innehöll ömsom dystra, ömsom lyriska sånger om naturen (”Den öde stranden”, ”Om den blå himlen”) även om många av texterna var väldigt allegoriska och öppna för fri tolkning. Det dröjde med livespelningar eftersom skivsläpp och turnéer ibland inte följdes åt i den tidens Sverige.
1974 följde Holm upp sin debut med ”Lagt kort ligger” som tematiskt fortsatte på naturtemat även om texterna blivit något mer existentialistiska. Här fanns även återkopplingar till barndomen (”Sången till Larry”). Musikaliskt innehåller plattan solid rock och vissa bedömare har även pekat på uppenbara influenser från t.ex. Lou Reeds ”Berlin”, inte minst vad gäller det ibland pompösa gitarrspelet. Vintern 1974 – 75 (samtidigt som Pugh gjorde sin Ett steg till-turné) genomförde Holm turnén ”Genom glas och rök”. Trots viss oro för att Holms hesa röst skulle krackelera live fungerade det mesta bra och inte minst det utmärkta ljudet på konserterna väckte uppmärksamhet (inte för inte jobbade Holm senare med ljudteknik). Konserterna delades in i ett akustiskt och ett (för sin tid ganska hårt) elektriskt set. Lyckligtvis finns en utmärkt inspelning då Holm uppträdde för publik på Sveriges Radio i samband med programmet ”Tonkraft” 29 januari 1975. Ljudet är 34 år senare knäckande bra tack vare Holms perfektionism kring hur man skulle spela in konserter. Och det var Holms sista turné i Sverige så vitt undertecknad vet.
1976 bör Holm ha givit delar av sin publik en smärre chock med den soul-, funk- och discoorienterade(!) plattan ”Veckans affärer” som ändå innehåller en hel del hård rock vilket påminner om David Bowie ”Station to Station” från samma år. Texterna influerades huvudsakligen av Holms idoga spring på Stockholmsklubbarna under perioden. Den något hippieaktige naturlyrikern skildrade nu storstaden, ytlighet och girighet och konstaterade att ”Man har blivit smått blasé”. Detta var utan tvivel den första svenska skiva som beskrev vissa tendenser som växte sig starka under 80-talet.
Därefter hade det kanske varit bättre för Holms rykte om han hade dött någon gång 1977. För sanningen är den att han skapade en mäktig trilogi inom loppet av några få år och att han därefter egentligen inte gjort något av vikt även om han givit ifrån sig en och annan inspelning. Åren tycktes på något märkligt vis rusa iväg för artisten Holm efter ”Veckans affärer”. I en intervju med tidningen Lektyr 1977 påstod han att hans turné 1974 - 75 varit en orgie i sprit, droger och kvinnor vilket var helt osant och kanske ett utslag av Holms humor. 1979 var det på vippen att han åter turnerade trots att han inte släppt en skiva på tre år. Affischer var upptryckta och konserter på väg bokas men det rann ut i sanden.
I början av 80-talet producerade Holm en smula (bl.a. kultgruppen Tom Trick) och först 1987 – 88 spelade han in en ny platta, den idag pinsamt daterade ”Verklighetens afton” vars 80-talistiska ljudpålägg gör den närmast olyssningsbar (och detta från en som gillar mycket av 80-talets elektroniska musik, nota bene). I samtiden fick den dock rätt goda recensioner. Men så försvann Holm plötsligt till USA och ägnade sig i några få intervjuer åt att snacka ned Sverige samtidigt som han installerade ljudanläggningar i kändisars hem. Vistelsen i det förlovade landet tog dock tvärt slut då Holm 1998 fängslades som misstänkt i en brottshärva som han inget hade att göra med. Efter en kampanj från svensk sida släpptes han och såg till att skyndsamt återvända till fosterlandet. Under tiden hade en samlingsbox utgivits och Holm spelade även in en coverplatta och lovade turné. Trots idogt sökande på nätet kan dock undertecknad inte på något vis svära på att Holm skulle ha turnerat överhuvud under 90- och 00-talet (men jag kan ha fel). Uppgifterna om att ”legenden” skulle spela i Sverige var troligen felaktiga eftersom Holm med tiden blivit alltmer opålitlig i fråga om sina löften om skivor eller turnéer. Han bor idag i Malmö och utgör onekligen ett av de märkligare artistödena inom svenskt musikliv i och med sin plötsliga reträtt till anonymiteten.
söndag 1 februari 2009
Tävling och Rockskallegala.
Veckoslutet blev ganska hektiskt för Rootmoset. Vi lyckades mangrant samlas till den tredje poptävlingen på Creperiet. Totalt klarade vi oss hyggligt och blev fyra medan ett av våra mest klassiska konkurrentlag klappade igenom p.g.a. annan sättning för kvällen. Ett gäng veteraner vann välförtjänt (sist hade däremot ett gäng unga killar vunnit, ingen kan beskylla dessa tävlingar för att sakna variation).
Till helgen gick så den årliga Rockskallegalan av stapeln. Tre fjärdedelar av vårt team samlades tillsammans med ett antal heders-rootmosare för kvällen. Aftonen inleddes hos vår gode vän E, som bjöd frikostigt ur sin hembyggda bar samt även lassade upp försvarliga mängder pytt så att man stod sig inför en kväll då drycker av olika slag flödade.
Eftersom vi hade så trevligt på förfesten missade vi kvällens första band, Tony Clifton (vilket vi inte var ensamma om). Då vi sett denna eminenta orkester för en månad sedan var det emellertid ingen förkrossande förlust. Istället anlände vi ganska lagom till Stefan Sundström som gav en relativt lugn konsert tillsammans med Fjodor och en av medlemmarna ur Weeping Willows ("ett pojkband", enligt Sundström själv). Nu var det ingen av oss som kunde Sundströms repertoar men man märkte på publikens reaktioner vilka låtar som var mer kända. Ett par covers på Stones och Ebba slank också in.
Kvällens healineakt var faktiskt inte ett rikssvenskt band utan de lokala hjältarna Grand Grace som tillfälligt återbildats enkom för Rockskallen. Det var en kraftfull och ösigt spelning även om ljudet ibland var lite grötigt varvid det blev svårt uppfatta nyanser (men det kanske var avsiktligt). Man avslutade magnifikt med en krossaversion av "Search and Destroy" innan det var tack och godnatt framåt 01. Vid det laget började för övrigt vårt från början ganska stora sällskap upplösas till följd av alkohol och allmänt märkliga försvinnanden till följd av olika anledningar. Skribenten lullade ensam hem i den inte alltför mörka natten, nöjd med aftonen.
Till helgen gick så den årliga Rockskallegalan av stapeln. Tre fjärdedelar av vårt team samlades tillsammans med ett antal heders-rootmosare för kvällen. Aftonen inleddes hos vår gode vän E, som bjöd frikostigt ur sin hembyggda bar samt även lassade upp försvarliga mängder pytt så att man stod sig inför en kväll då drycker av olika slag flödade.
Eftersom vi hade så trevligt på förfesten missade vi kvällens första band, Tony Clifton (vilket vi inte var ensamma om). Då vi sett denna eminenta orkester för en månad sedan var det emellertid ingen förkrossande förlust. Istället anlände vi ganska lagom till Stefan Sundström som gav en relativt lugn konsert tillsammans med Fjodor och en av medlemmarna ur Weeping Willows ("ett pojkband", enligt Sundström själv). Nu var det ingen av oss som kunde Sundströms repertoar men man märkte på publikens reaktioner vilka låtar som var mer kända. Ett par covers på Stones och Ebba slank också in.
Kvällens healineakt var faktiskt inte ett rikssvenskt band utan de lokala hjältarna Grand Grace som tillfälligt återbildats enkom för Rockskallen. Det var en kraftfull och ösigt spelning även om ljudet ibland var lite grötigt varvid det blev svårt uppfatta nyanser (men det kanske var avsiktligt). Man avslutade magnifikt med en krossaversion av "Search and Destroy" innan det var tack och godnatt framåt 01. Vid det laget började för övrigt vårt från början ganska stora sällskap upplösas till följd av alkohol och allmänt märkliga försvinnanden till följd av olika anledningar. Skribenten lullade ensam hem i den inte alltför mörka natten, nöjd med aftonen.
måndag 19 januari 2009
Recension: The Who's näst sista spelning.
The Who, den kvartett som bestod av Roger Daltrey, Pete Townshend, John Entwistle och Keith Moon, gjorde sin näst sista spelning på Gaumont State Theatre i Kilburn, norra London, 15 december 1977. Bandet hade då inte stått på scen tillsammans sedan oktober 1976. De hade överhuvudtaget sällan träffats under det dryga år som gått. Keith Moon, uppsvullen av sprit och droger, var i dålig form. Townshend var å sin sida på dåligt humör, särskilt med tanke på att konserten skulle filmas för den kommande dokumentären "The Kids Are Alright". Konserten kom aldrig att användas.
Vad man får se är ett band som tekniskt sett är ganska slabbiga (även med The Who-mått mätt) även om de försöker lägga sin vanliga energi i låtarna. Man öser raskt igenom en del gamla hits som uppvärmning och redan efter några låtar syns det tydligt hur Townshend tappar humöret då han börjar slå omkring sig och riva ned saker som står på högtalaren bakom honom. Hela tiden ser han förbannad ut även om han också ser ut som en man som försöker rädda sig ur en besvärlig situation genom att ändå göra sitt bästa.
Daltrey lunkar runt på scenen under låtarna medan Entwistle ser lika nollställd ut som någonsin. Moon är strålande om man jämför med vilken annan trummis som helst. Jämför man däremot Moon med Moon så syns det att mannen kämpar bakom trumsetet och inte riktigt gör saker lika lekande lätt längre. Men likväl var en fet och försupen Moon mer roande än de flesta trummisar. Det är även han som räddar situationen när spelordningen kollapsar i mitten av konserten genom att "sjunga" numret "Tommy's Holiday Camp", troligen för att vinna tid.
Strax innan dess har Townshend fräst, med adress till filmaren Jerry Stein: "Well, this wasn't fuckin' worth filming, Stein! Might as Well Send the Cameramen Home!" En stund senare, medan bandet fortfarande förvirrat diskuterar vilka låtar de ska spela väser han till publiken: "There's a guitar up here if any bigmouth little git wants to take it off me". Publiken bestod delvis av unga punkare av vilka några säkerligen hånat Townshend från scenkanten, även om det inte syns särskilt bra på filmen. Denna gång räddar Daltrey situationen genom att presentera Eddie Cochrans "Summertime Blues", en låt som sitter i ryggmärgen på bandet. Man river sen igenom några välkända covers och lyckas mot slutet framföra den helt nya "Who Are You" innan man (förstås) avslutar med "Won't Get Fooled Again". Det ska tydligen ha blivit slagsmål i omklädningsrummet efteråt, även om det är oklart vilka som var inblandade.
Kort och gott: som konsert ett ganska slabbigt och förvirrat framträdande. Som rockkonst däremot ett storslaget exempel på hur aggression och förvirring ofta skapar stora musikaliska stunder. Fast riktigt så såg inte The Who på saken i december 1977. Man spelade rentav in en ny konsert (den sista med Moon) i Shepperton Studios i maj 1978 (med samma kläder och allt) varav delar kom att släppas på "The Kids Are Alright". Denna konsert hamnade dock i arkiv och kom inte att släppas förrän 18 november 2008, långt över 30 år efter inspelningen. En kulturgärning av mått, onekligen. DVD:n innehåller även en (något uselt filmad men intressant) konsert från London 14 december 1969, då man framför det mesta av "Tommy". Mycket musik för pengarna.
Vad man får se är ett band som tekniskt sett är ganska slabbiga (även med The Who-mått mätt) även om de försöker lägga sin vanliga energi i låtarna. Man öser raskt igenom en del gamla hits som uppvärmning och redan efter några låtar syns det tydligt hur Townshend tappar humöret då han börjar slå omkring sig och riva ned saker som står på högtalaren bakom honom. Hela tiden ser han förbannad ut även om han också ser ut som en man som försöker rädda sig ur en besvärlig situation genom att ändå göra sitt bästa.
Daltrey lunkar runt på scenen under låtarna medan Entwistle ser lika nollställd ut som någonsin. Moon är strålande om man jämför med vilken annan trummis som helst. Jämför man däremot Moon med Moon så syns det att mannen kämpar bakom trumsetet och inte riktigt gör saker lika lekande lätt längre. Men likväl var en fet och försupen Moon mer roande än de flesta trummisar. Det är även han som räddar situationen när spelordningen kollapsar i mitten av konserten genom att "sjunga" numret "Tommy's Holiday Camp", troligen för att vinna tid.
Strax innan dess har Townshend fräst, med adress till filmaren Jerry Stein: "Well, this wasn't fuckin' worth filming, Stein! Might as Well Send the Cameramen Home!" En stund senare, medan bandet fortfarande förvirrat diskuterar vilka låtar de ska spela väser han till publiken: "There's a guitar up here if any bigmouth little git wants to take it off me". Publiken bestod delvis av unga punkare av vilka några säkerligen hånat Townshend från scenkanten, även om det inte syns särskilt bra på filmen. Denna gång räddar Daltrey situationen genom att presentera Eddie Cochrans "Summertime Blues", en låt som sitter i ryggmärgen på bandet. Man river sen igenom några välkända covers och lyckas mot slutet framföra den helt nya "Who Are You" innan man (förstås) avslutar med "Won't Get Fooled Again". Det ska tydligen ha blivit slagsmål i omklädningsrummet efteråt, även om det är oklart vilka som var inblandade.
Kort och gott: som konsert ett ganska slabbigt och förvirrat framträdande. Som rockkonst däremot ett storslaget exempel på hur aggression och förvirring ofta skapar stora musikaliska stunder. Fast riktigt så såg inte The Who på saken i december 1977. Man spelade rentav in en ny konsert (den sista med Moon) i Shepperton Studios i maj 1978 (med samma kläder och allt) varav delar kom att släppas på "The Kids Are Alright". Denna konsert hamnade dock i arkiv och kom inte att släppas förrän 18 november 2008, långt över 30 år efter inspelningen. En kulturgärning av mått, onekligen. DVD:n innehåller även en (något uselt filmad men intressant) konsert från London 14 december 1969, då man framför det mesta av "Tommy". Mycket musik för pengarna.
onsdag 14 januari 2009
Front 242!
...eller hur Rootmosets yngsting gick på synthkonsert. Ja, det erkänns, undertecknad har varit svårt nere i synthträsket men å andra sidan värvades jag en gång till laget därför att mannen som rekommenderade mig tyckte att "de behöver nog någon som kan sån där konstig musik". Och här följer min skakande rapport, en gammal synthares bekännelser:
Helgen blev hektisk men väldigt trevlig då jag under ganska improviserade former hastade iväg till Malmö för att se Front 242, de gamla synthhjältarna som jag ju inte hade sett på hela 15 år. Det var för övrigt i min ungdoms ljuva tid, på Hultsfredsfestivalen 1993. Visserligen har Front sedan dess gett ut en och annan platta (men mest remixer och liveplattor samt en enda studioplatta som egentligen mest kändes som något man bara suttit och lekt ihop) samt turnerat men alla medlemmar har inte alltid varit med. Det kändes nu lite som de var på väg tillbaka. Som om synthen var på väg tillbaka. Var egentligen ruskigt förkyld och orkade utöver konsert mest hänga hos min syster även om vi gjorde en och annan utflykt. KB ligger dessutom bara fem minuters gångväg från syrran.
Angående spelningen kan jag säga att jag inte på nästan 10 år sett så många synthare samlade i en och samma lokal. Ja, jag minns faktiskt inte något liknande sedan jag var på en sista större synthfest i... januari... 1999 (herregud, 10 år sen!). Där fanns två kategorier i grova drag: unga personer med väldigt "synthigt" utseende samt personer i min egen ålder som såg mer ordinära ut, d.v.s. de orkar numera inte spöka ut sig alltför mycket. Men de verkade däremot kunna låtarna utan och innan. Delvis visste jag ju vad som komma skulle när bandet öste igång med "Modern Angel" från en av de sista riktiga plattorna de släppte 1993. Samma låt som de öppnat med på alla senare turnéer att döma av de många bootlegs jag lyssnat på. På så vis var konsertsetet något så när förutsägbart.
Man klämde dock in en del roliga låtar som jag aldrig hört spelas live förut, ens på skiva eller video. Och "Take One" var urlänge sedan jag hörde dem göra. "Kampfbereit" har jag möjligen hört på någon mycket gammal liveinspelning men är faktiskt inte säker. De körde även en del låtar som jag inte kände igen (nytt?) men tyvärr var dessa låtar ofta rätt svaga och jag hoppas att det endast berodde på att de var i lite halvfärdigt stadium. Mot slutet lyfte närmast taket när man körde "Headhunter" innan man gick av första gången. Sen kom man in och körde "Kampfbereit", "Until Death Us Do Part" (med en bystig svensk tjej dansande kring Jean-Luc de Meyer) samt, givetvis, "Punish Your Machine" som obligatoriskt avslutningsnummer.
Sällan har jag på en spelning stått och tittat så mycket på mixerbordet, för övrigt. Jag visste ju att den knubbige, flintskallige och glasögonprydde mannen som äntrade båset inte var vilken ljudtekniker som helst utan Daniel Bressanutti, bandets grundare och anmärkningsvärt diskrete ledare som under en period troligen var helt okänd för merparten av fansen eftersom han inte ens framträdde på bild tillsammans med de tre män som framträder på scenen. Ett klart anmärkningsvärt drag hos denna grupp. Mellan två låtar sade Jean-Luc för övrigt "15 years, thanks for waiting" vilket på något vis signalerade att Front var tillbaka och rentav synthen som sådan. Att döma av de många flyers med kommande konserter (bl.a. med Die Krupps och The Klinik) som delades ut så verkar en revival vara på gång. Kul.
Annars spenderades helgen med utflykter även om jag mest satt och glodde i bilen. Men nu har jag i alla fall sett Österlen samt ännu en gång Ystad, även om där var svinkallt. I övrigt tillbringade man mycket tid på soffan i systers lägenhet där man kollade på film. På tåget på hemresan träffade jag även en helt bisarr person som kallade sig "Rolling Stones-Janne" och som tydligen varit med i Filip och Fredriks "100 höjdare" (vilket intygades av andra passagerare). En runt 50-årig man med läppstift (för all del ett tunt lager), nagellack och en massa Stones-attribut märktes ganska väl. Dessutom kunde han både prata och dricka öl i ett förbluffande högt tempo. Men min resa gick därmed lite fortare. Och efter denna helg har "Oxveckan" (d.v.s inga storhelger fram till påsk) på allvar börjat. Men om 14 dagar är det rockskallen! Be there!
Helgen blev hektisk men väldigt trevlig då jag under ganska improviserade former hastade iväg till Malmö för att se Front 242, de gamla synthhjältarna som jag ju inte hade sett på hela 15 år. Det var för övrigt i min ungdoms ljuva tid, på Hultsfredsfestivalen 1993. Visserligen har Front sedan dess gett ut en och annan platta (men mest remixer och liveplattor samt en enda studioplatta som egentligen mest kändes som något man bara suttit och lekt ihop) samt turnerat men alla medlemmar har inte alltid varit med. Det kändes nu lite som de var på väg tillbaka. Som om synthen var på väg tillbaka. Var egentligen ruskigt förkyld och orkade utöver konsert mest hänga hos min syster även om vi gjorde en och annan utflykt. KB ligger dessutom bara fem minuters gångväg från syrran.
Angående spelningen kan jag säga att jag inte på nästan 10 år sett så många synthare samlade i en och samma lokal. Ja, jag minns faktiskt inte något liknande sedan jag var på en sista större synthfest i... januari... 1999 (herregud, 10 år sen!). Där fanns två kategorier i grova drag: unga personer med väldigt "synthigt" utseende samt personer i min egen ålder som såg mer ordinära ut, d.v.s. de orkar numera inte spöka ut sig alltför mycket. Men de verkade däremot kunna låtarna utan och innan. Delvis visste jag ju vad som komma skulle när bandet öste igång med "Modern Angel" från en av de sista riktiga plattorna de släppte 1993. Samma låt som de öppnat med på alla senare turnéer att döma av de många bootlegs jag lyssnat på. På så vis var konsertsetet något så när förutsägbart.
Man klämde dock in en del roliga låtar som jag aldrig hört spelas live förut, ens på skiva eller video. Och "Take One" var urlänge sedan jag hörde dem göra. "Kampfbereit" har jag möjligen hört på någon mycket gammal liveinspelning men är faktiskt inte säker. De körde även en del låtar som jag inte kände igen (nytt?) men tyvärr var dessa låtar ofta rätt svaga och jag hoppas att det endast berodde på att de var i lite halvfärdigt stadium. Mot slutet lyfte närmast taket när man körde "Headhunter" innan man gick av första gången. Sen kom man in och körde "Kampfbereit", "Until Death Us Do Part" (med en bystig svensk tjej dansande kring Jean-Luc de Meyer) samt, givetvis, "Punish Your Machine" som obligatoriskt avslutningsnummer.
Sällan har jag på en spelning stått och tittat så mycket på mixerbordet, för övrigt. Jag visste ju att den knubbige, flintskallige och glasögonprydde mannen som äntrade båset inte var vilken ljudtekniker som helst utan Daniel Bressanutti, bandets grundare och anmärkningsvärt diskrete ledare som under en period troligen var helt okänd för merparten av fansen eftersom han inte ens framträdde på bild tillsammans med de tre män som framträder på scenen. Ett klart anmärkningsvärt drag hos denna grupp. Mellan två låtar sade Jean-Luc för övrigt "15 years, thanks for waiting" vilket på något vis signalerade att Front var tillbaka och rentav synthen som sådan. Att döma av de många flyers med kommande konserter (bl.a. med Die Krupps och The Klinik) som delades ut så verkar en revival vara på gång. Kul.
Annars spenderades helgen med utflykter även om jag mest satt och glodde i bilen. Men nu har jag i alla fall sett Österlen samt ännu en gång Ystad, även om där var svinkallt. I övrigt tillbringade man mycket tid på soffan i systers lägenhet där man kollade på film. På tåget på hemresan träffade jag även en helt bisarr person som kallade sig "Rolling Stones-Janne" och som tydligen varit med i Filip och Fredriks "100 höjdare" (vilket intygades av andra passagerare). En runt 50-årig man med läppstift (för all del ett tunt lager), nagellack och en massa Stones-attribut märktes ganska väl. Dessutom kunde han både prata och dricka öl i ett förbluffande högt tempo. Men min resa gick därmed lite fortare. Och efter denna helg har "Oxveckan" (d.v.s inga storhelger fram till påsk) på allvar börjat. Men om 14 dagar är det rockskallen! Be there!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)