Veckoslutet blev ganska hektiskt för Rootmoset. Vi lyckades mangrant samlas till den tredje poptävlingen på Creperiet. Totalt klarade vi oss hyggligt och blev fyra medan ett av våra mest klassiska konkurrentlag klappade igenom p.g.a. annan sättning för kvällen. Ett gäng veteraner vann välförtjänt (sist hade däremot ett gäng unga killar vunnit, ingen kan beskylla dessa tävlingar för att sakna variation).
Till helgen gick så den årliga Rockskallegalan av stapeln. Tre fjärdedelar av vårt team samlades tillsammans med ett antal heders-rootmosare för kvällen. Aftonen inleddes hos vår gode vän E, som bjöd frikostigt ur sin hembyggda bar samt även lassade upp försvarliga mängder pytt så att man stod sig inför en kväll då drycker av olika slag flödade.
Eftersom vi hade så trevligt på förfesten missade vi kvällens första band, Tony Clifton (vilket vi inte var ensamma om). Då vi sett denna eminenta orkester för en månad sedan var det emellertid ingen förkrossande förlust. Istället anlände vi ganska lagom till Stefan Sundström som gav en relativt lugn konsert tillsammans med Fjodor och en av medlemmarna ur Weeping Willows ("ett pojkband", enligt Sundström själv). Nu var det ingen av oss som kunde Sundströms repertoar men man märkte på publikens reaktioner vilka låtar som var mer kända. Ett par covers på Stones och Ebba slank också in.
Kvällens healineakt var faktiskt inte ett rikssvenskt band utan de lokala hjältarna Grand Grace som tillfälligt återbildats enkom för Rockskallen. Det var en kraftfull och ösigt spelning även om ljudet ibland var lite grötigt varvid det blev svårt uppfatta nyanser (men det kanske var avsiktligt). Man avslutade magnifikt med en krossaversion av "Search and Destroy" innan det var tack och godnatt framåt 01. Vid det laget började för övrigt vårt från början ganska stora sällskap upplösas till följd av alkohol och allmänt märkliga försvinnanden till följd av olika anledningar. Skribenten lullade ensam hem i den inte alltför mörka natten, nöjd med aftonen.
söndag 1 februari 2009
måndag 19 januari 2009
Recension: The Who's näst sista spelning.
The Who, den kvartett som bestod av Roger Daltrey, Pete Townshend, John Entwistle och Keith Moon, gjorde sin näst sista spelning på Gaumont State Theatre i Kilburn, norra London, 15 december 1977. Bandet hade då inte stått på scen tillsammans sedan oktober 1976. De hade överhuvudtaget sällan träffats under det dryga år som gått. Keith Moon, uppsvullen av sprit och droger, var i dålig form. Townshend var å sin sida på dåligt humör, särskilt med tanke på att konserten skulle filmas för den kommande dokumentären "The Kids Are Alright". Konserten kom aldrig att användas.
Vad man får se är ett band som tekniskt sett är ganska slabbiga (även med The Who-mått mätt) även om de försöker lägga sin vanliga energi i låtarna. Man öser raskt igenom en del gamla hits som uppvärmning och redan efter några låtar syns det tydligt hur Townshend tappar humöret då han börjar slå omkring sig och riva ned saker som står på högtalaren bakom honom. Hela tiden ser han förbannad ut även om han också ser ut som en man som försöker rädda sig ur en besvärlig situation genom att ändå göra sitt bästa.
Daltrey lunkar runt på scenen under låtarna medan Entwistle ser lika nollställd ut som någonsin. Moon är strålande om man jämför med vilken annan trummis som helst. Jämför man däremot Moon med Moon så syns det att mannen kämpar bakom trumsetet och inte riktigt gör saker lika lekande lätt längre. Men likväl var en fet och försupen Moon mer roande än de flesta trummisar. Det är även han som räddar situationen när spelordningen kollapsar i mitten av konserten genom att "sjunga" numret "Tommy's Holiday Camp", troligen för att vinna tid.
Strax innan dess har Townshend fräst, med adress till filmaren Jerry Stein: "Well, this wasn't fuckin' worth filming, Stein! Might as Well Send the Cameramen Home!" En stund senare, medan bandet fortfarande förvirrat diskuterar vilka låtar de ska spela väser han till publiken: "There's a guitar up here if any bigmouth little git wants to take it off me". Publiken bestod delvis av unga punkare av vilka några säkerligen hånat Townshend från scenkanten, även om det inte syns särskilt bra på filmen. Denna gång räddar Daltrey situationen genom att presentera Eddie Cochrans "Summertime Blues", en låt som sitter i ryggmärgen på bandet. Man river sen igenom några välkända covers och lyckas mot slutet framföra den helt nya "Who Are You" innan man (förstås) avslutar med "Won't Get Fooled Again". Det ska tydligen ha blivit slagsmål i omklädningsrummet efteråt, även om det är oklart vilka som var inblandade.
Kort och gott: som konsert ett ganska slabbigt och förvirrat framträdande. Som rockkonst däremot ett storslaget exempel på hur aggression och förvirring ofta skapar stora musikaliska stunder. Fast riktigt så såg inte The Who på saken i december 1977. Man spelade rentav in en ny konsert (den sista med Moon) i Shepperton Studios i maj 1978 (med samma kläder och allt) varav delar kom att släppas på "The Kids Are Alright". Denna konsert hamnade dock i arkiv och kom inte att släppas förrän 18 november 2008, långt över 30 år efter inspelningen. En kulturgärning av mått, onekligen. DVD:n innehåller även en (något uselt filmad men intressant) konsert från London 14 december 1969, då man framför det mesta av "Tommy". Mycket musik för pengarna.
Vad man får se är ett band som tekniskt sett är ganska slabbiga (även med The Who-mått mätt) även om de försöker lägga sin vanliga energi i låtarna. Man öser raskt igenom en del gamla hits som uppvärmning och redan efter några låtar syns det tydligt hur Townshend tappar humöret då han börjar slå omkring sig och riva ned saker som står på högtalaren bakom honom. Hela tiden ser han förbannad ut även om han också ser ut som en man som försöker rädda sig ur en besvärlig situation genom att ändå göra sitt bästa.
Daltrey lunkar runt på scenen under låtarna medan Entwistle ser lika nollställd ut som någonsin. Moon är strålande om man jämför med vilken annan trummis som helst. Jämför man däremot Moon med Moon så syns det att mannen kämpar bakom trumsetet och inte riktigt gör saker lika lekande lätt längre. Men likväl var en fet och försupen Moon mer roande än de flesta trummisar. Det är även han som räddar situationen när spelordningen kollapsar i mitten av konserten genom att "sjunga" numret "Tommy's Holiday Camp", troligen för att vinna tid.
Strax innan dess har Townshend fräst, med adress till filmaren Jerry Stein: "Well, this wasn't fuckin' worth filming, Stein! Might as Well Send the Cameramen Home!" En stund senare, medan bandet fortfarande förvirrat diskuterar vilka låtar de ska spela väser han till publiken: "There's a guitar up here if any bigmouth little git wants to take it off me". Publiken bestod delvis av unga punkare av vilka några säkerligen hånat Townshend från scenkanten, även om det inte syns särskilt bra på filmen. Denna gång räddar Daltrey situationen genom att presentera Eddie Cochrans "Summertime Blues", en låt som sitter i ryggmärgen på bandet. Man river sen igenom några välkända covers och lyckas mot slutet framföra den helt nya "Who Are You" innan man (förstås) avslutar med "Won't Get Fooled Again". Det ska tydligen ha blivit slagsmål i omklädningsrummet efteråt, även om det är oklart vilka som var inblandade.
Kort och gott: som konsert ett ganska slabbigt och förvirrat framträdande. Som rockkonst däremot ett storslaget exempel på hur aggression och förvirring ofta skapar stora musikaliska stunder. Fast riktigt så såg inte The Who på saken i december 1977. Man spelade rentav in en ny konsert (den sista med Moon) i Shepperton Studios i maj 1978 (med samma kläder och allt) varav delar kom att släppas på "The Kids Are Alright". Denna konsert hamnade dock i arkiv och kom inte att släppas förrän 18 november 2008, långt över 30 år efter inspelningen. En kulturgärning av mått, onekligen. DVD:n innehåller även en (något uselt filmad men intressant) konsert från London 14 december 1969, då man framför det mesta av "Tommy". Mycket musik för pengarna.
onsdag 14 januari 2009
Front 242!
...eller hur Rootmosets yngsting gick på synthkonsert. Ja, det erkänns, undertecknad har varit svårt nere i synthträsket men å andra sidan värvades jag en gång till laget därför att mannen som rekommenderade mig tyckte att "de behöver nog någon som kan sån där konstig musik". Och här följer min skakande rapport, en gammal synthares bekännelser:
Helgen blev hektisk men väldigt trevlig då jag under ganska improviserade former hastade iväg till Malmö för att se Front 242, de gamla synthhjältarna som jag ju inte hade sett på hela 15 år. Det var för övrigt i min ungdoms ljuva tid, på Hultsfredsfestivalen 1993. Visserligen har Front sedan dess gett ut en och annan platta (men mest remixer och liveplattor samt en enda studioplatta som egentligen mest kändes som något man bara suttit och lekt ihop) samt turnerat men alla medlemmar har inte alltid varit med. Det kändes nu lite som de var på väg tillbaka. Som om synthen var på väg tillbaka. Var egentligen ruskigt förkyld och orkade utöver konsert mest hänga hos min syster även om vi gjorde en och annan utflykt. KB ligger dessutom bara fem minuters gångväg från syrran.
Angående spelningen kan jag säga att jag inte på nästan 10 år sett så många synthare samlade i en och samma lokal. Ja, jag minns faktiskt inte något liknande sedan jag var på en sista större synthfest i... januari... 1999 (herregud, 10 år sen!). Där fanns två kategorier i grova drag: unga personer med väldigt "synthigt" utseende samt personer i min egen ålder som såg mer ordinära ut, d.v.s. de orkar numera inte spöka ut sig alltför mycket. Men de verkade däremot kunna låtarna utan och innan. Delvis visste jag ju vad som komma skulle när bandet öste igång med "Modern Angel" från en av de sista riktiga plattorna de släppte 1993. Samma låt som de öppnat med på alla senare turnéer att döma av de många bootlegs jag lyssnat på. På så vis var konsertsetet något så när förutsägbart.
Man klämde dock in en del roliga låtar som jag aldrig hört spelas live förut, ens på skiva eller video. Och "Take One" var urlänge sedan jag hörde dem göra. "Kampfbereit" har jag möjligen hört på någon mycket gammal liveinspelning men är faktiskt inte säker. De körde även en del låtar som jag inte kände igen (nytt?) men tyvärr var dessa låtar ofta rätt svaga och jag hoppas att det endast berodde på att de var i lite halvfärdigt stadium. Mot slutet lyfte närmast taket när man körde "Headhunter" innan man gick av första gången. Sen kom man in och körde "Kampfbereit", "Until Death Us Do Part" (med en bystig svensk tjej dansande kring Jean-Luc de Meyer) samt, givetvis, "Punish Your Machine" som obligatoriskt avslutningsnummer.
Sällan har jag på en spelning stått och tittat så mycket på mixerbordet, för övrigt. Jag visste ju att den knubbige, flintskallige och glasögonprydde mannen som äntrade båset inte var vilken ljudtekniker som helst utan Daniel Bressanutti, bandets grundare och anmärkningsvärt diskrete ledare som under en period troligen var helt okänd för merparten av fansen eftersom han inte ens framträdde på bild tillsammans med de tre män som framträder på scenen. Ett klart anmärkningsvärt drag hos denna grupp. Mellan två låtar sade Jean-Luc för övrigt "15 years, thanks for waiting" vilket på något vis signalerade att Front var tillbaka och rentav synthen som sådan. Att döma av de många flyers med kommande konserter (bl.a. med Die Krupps och The Klinik) som delades ut så verkar en revival vara på gång. Kul.
Annars spenderades helgen med utflykter även om jag mest satt och glodde i bilen. Men nu har jag i alla fall sett Österlen samt ännu en gång Ystad, även om där var svinkallt. I övrigt tillbringade man mycket tid på soffan i systers lägenhet där man kollade på film. På tåget på hemresan träffade jag även en helt bisarr person som kallade sig "Rolling Stones-Janne" och som tydligen varit med i Filip och Fredriks "100 höjdare" (vilket intygades av andra passagerare). En runt 50-årig man med läppstift (för all del ett tunt lager), nagellack och en massa Stones-attribut märktes ganska väl. Dessutom kunde han både prata och dricka öl i ett förbluffande högt tempo. Men min resa gick därmed lite fortare. Och efter denna helg har "Oxveckan" (d.v.s inga storhelger fram till påsk) på allvar börjat. Men om 14 dagar är det rockskallen! Be there!
Helgen blev hektisk men väldigt trevlig då jag under ganska improviserade former hastade iväg till Malmö för att se Front 242, de gamla synthhjältarna som jag ju inte hade sett på hela 15 år. Det var för övrigt i min ungdoms ljuva tid, på Hultsfredsfestivalen 1993. Visserligen har Front sedan dess gett ut en och annan platta (men mest remixer och liveplattor samt en enda studioplatta som egentligen mest kändes som något man bara suttit och lekt ihop) samt turnerat men alla medlemmar har inte alltid varit med. Det kändes nu lite som de var på väg tillbaka. Som om synthen var på väg tillbaka. Var egentligen ruskigt förkyld och orkade utöver konsert mest hänga hos min syster även om vi gjorde en och annan utflykt. KB ligger dessutom bara fem minuters gångväg från syrran.
Angående spelningen kan jag säga att jag inte på nästan 10 år sett så många synthare samlade i en och samma lokal. Ja, jag minns faktiskt inte något liknande sedan jag var på en sista större synthfest i... januari... 1999 (herregud, 10 år sen!). Där fanns två kategorier i grova drag: unga personer med väldigt "synthigt" utseende samt personer i min egen ålder som såg mer ordinära ut, d.v.s. de orkar numera inte spöka ut sig alltför mycket. Men de verkade däremot kunna låtarna utan och innan. Delvis visste jag ju vad som komma skulle när bandet öste igång med "Modern Angel" från en av de sista riktiga plattorna de släppte 1993. Samma låt som de öppnat med på alla senare turnéer att döma av de många bootlegs jag lyssnat på. På så vis var konsertsetet något så när förutsägbart.
Man klämde dock in en del roliga låtar som jag aldrig hört spelas live förut, ens på skiva eller video. Och "Take One" var urlänge sedan jag hörde dem göra. "Kampfbereit" har jag möjligen hört på någon mycket gammal liveinspelning men är faktiskt inte säker. De körde även en del låtar som jag inte kände igen (nytt?) men tyvärr var dessa låtar ofta rätt svaga och jag hoppas att det endast berodde på att de var i lite halvfärdigt stadium. Mot slutet lyfte närmast taket när man körde "Headhunter" innan man gick av första gången. Sen kom man in och körde "Kampfbereit", "Until Death Us Do Part" (med en bystig svensk tjej dansande kring Jean-Luc de Meyer) samt, givetvis, "Punish Your Machine" som obligatoriskt avslutningsnummer.
Sällan har jag på en spelning stått och tittat så mycket på mixerbordet, för övrigt. Jag visste ju att den knubbige, flintskallige och glasögonprydde mannen som äntrade båset inte var vilken ljudtekniker som helst utan Daniel Bressanutti, bandets grundare och anmärkningsvärt diskrete ledare som under en period troligen var helt okänd för merparten av fansen eftersom han inte ens framträdde på bild tillsammans med de tre män som framträder på scenen. Ett klart anmärkningsvärt drag hos denna grupp. Mellan två låtar sade Jean-Luc för övrigt "15 years, thanks for waiting" vilket på något vis signalerade att Front var tillbaka och rentav synthen som sådan. Att döma av de många flyers med kommande konserter (bl.a. med Die Krupps och The Klinik) som delades ut så verkar en revival vara på gång. Kul.
Annars spenderades helgen med utflykter även om jag mest satt och glodde i bilen. Men nu har jag i alla fall sett Österlen samt ännu en gång Ystad, även om där var svinkallt. I övrigt tillbringade man mycket tid på soffan i systers lägenhet där man kollade på film. På tåget på hemresan träffade jag även en helt bisarr person som kallade sig "Rolling Stones-Janne" och som tydligen varit med i Filip och Fredriks "100 höjdare" (vilket intygades av andra passagerare). En runt 50-årig man med läppstift (för all del ett tunt lager), nagellack och en massa Stones-attribut märktes ganska väl. Dessutom kunde han både prata och dricka öl i ett förbluffande högt tempo. Men min resa gick därmed lite fortare. Och efter denna helg har "Oxveckan" (d.v.s inga storhelger fram till påsk) på allvar börjat. Men om 14 dagar är det rockskallen! Be there!
onsdag 7 januari 2009
Revival eller grande finale på året!
Rootmoset lyckades ordna ett par trevliga samkväm under de hektiska mellandagarna. Om aftonen den 29:e samlades delar av oss till en liten tillställning. Kvällens hedersrootmosare var Johnny. Dieten utgjordes av öl och diskussionerna rörde sig kring avancerade saker som Stones engelska och amerikanska utgåvor (diskografin före 1967 är därmed lätt tvivelaktig, läs rörig), Stones Roses b-sidor samt om huruvida Kents "Vita spelning" var en klassiker eller ej. Vi lyckades även göra stan en smula.
Kvällen efter kom dock att innebära en stor triumf för Rootmoset (som ju i sanningens namn sett bättre dagar) då vi efter en hård kamp, med frågor inom genrer vi inte ens ansåg oss behärska särskilt bra, rodde hem andraplatsen i frågesporten på Creperiet. Vår bästa placering sedan 2002! Snyggt arrangerat, för övrigt!
Kvällen avrundades så med en härlig konsertkväll på Munkkällaren där två av Gotlands stoltheter, Antennas och Tony Clifton (båda numera i Stockholmsk exil) visade vad de gick för. Blev särskilt imponerade av det Roxy Music-inspirerade Antennas.
Kort och gott, en grande finale på musikåret 2008! Rock on!
Och så skänker vi en tanke till en vän i vår krets som blev sjuk i dagarna.
Kvällen efter kom dock att innebära en stor triumf för Rootmoset (som ju i sanningens namn sett bättre dagar) då vi efter en hård kamp, med frågor inom genrer vi inte ens ansåg oss behärska särskilt bra, rodde hem andraplatsen i frågesporten på Creperiet. Vår bästa placering sedan 2002! Snyggt arrangerat, för övrigt!
Kvällen avrundades så med en härlig konsertkväll på Munkkällaren där två av Gotlands stoltheter, Antennas och Tony Clifton (båda numera i Stockholmsk exil) visade vad de gick för. Blev särskilt imponerade av det Roxy Music-inspirerade Antennas.
Kort och gott, en grande finale på musikåret 2008! Rock on!
Och så skänker vi en tanke till en vän i vår krets som blev sjuk i dagarna.
onsdag 10 december 2008
Post-Beatles.
Det är intressant att samtliga fyra Beatlar faktiskt gjorde sina bästa soloinspelningar åren efter gruppens upplösning. Om man t.ex. skulle göra en "Best of Beatles solo" så skulle man nog inte behöva ta med många låtar efter, säg, 1974. Och det är ändå snällt uttryckt. Tänk bara "Maybe I'm Amazed", "Imagine" och "My Sweet Lord". Ja, till och med gamle Ringo gjorde i alla fall en och annan hygglig singel där i början av karriären, såsom "It Don't Come Easy" (om hans låtskrivande?) som han typiskt nog fick hjälp av George Harrison med att sätta ihop. Naturligtvis var Ringo den svagaste sololänken, särskilt som han heller inte var så intresserad utan hellre framträdde i filmer. Men i alla fall.
George Harrison, vilken som låtskrivare alltid mobbades av Lennon/McCartney, hade ju samlat låtar på hög sedan 1966 och kunde därför ge ut vad som i LP-format var ett trippelalbum 1970 och detta alster är väl även hans magnum opus. Talande nog med den passande titeln "All Things Must Pass". Det är egentligen den enda platta man behöver skaffa med George, möjligen med undantag för någon samling eller liveplatta då (eftersom man där även får höra honom tolka sina Beatles-nummer).
Paul McCartney gjorde egentligen inga storverk under de tidiga 70-talet med undantag just för den vackra "Maybe I'm Amazed". Däremot har hans tidiga soloplattor ändå en ganska intim och avslappnad atmosfär, helt annorlunda än den på Lennons ganska introverta och hemsökta plattor från samma period. Debuten "McCartney" är ju inget mästerverk men ändå en smula charmig, inte minst med tanke på att den enda musiker som förekommer på plattan är Paul själv. Liknande atmosfär finns på både "Ram" och "Wild Life" även om Paul redan tidigt börja göra den sorts tramsiga singlar ("Mary Had a Little Lamb") som sen skulle bli ett genomgående tema under resten av hans karriär. En del tycker även "Band on the Run" (med Wings, 1973) är ganska Ok. Det var för övrigt nära att Paul och Linda kom med som intervjupffer på Pink Floyds "Dark Side of the Moon" (men Pink Floyd ryggade för det). Hade varit skojigt.
Vad gäller Lennon räcker det med att köpa tre plattor för att vara nöjd: "Plastic Ono Band", "Imagine" samt samlingen "Shaved Fish" (innehåller de tidiga singlarna samtidigt som man slipper senare material såsom den larviga Elvis-pastischen "(Just Like) Starting Over"). Musikaliskt utvecklades Lennon inte mycket eftersom han hade toppat redan 1967 med t.ex. "A Day in the Life" eller "I Am the Walrus". Hans senare utveckling bestod mer i texterna än musiken då han blev hänsynslöst uppriktig och verkligen blödde inför sin publik. Detta märks ju tydligast på "Plastic Ono Band" och även i viss mån på den ljudmässigt mer sockrade "Imagine". Därefter stelnade Lennon och började mest spela den typ av musik han växt upp med. Sir George Martin var (även efter Lennons helgonförklaring i och med mordet) modig nog att påpeka att Lennons sista platta under hans livstid, "Double Fantasy" inte bara var oinspirerad utan även ganska hafsigt inspelad. End of discussion.
Kort och gott var det nästan som om lite Beatles-magi dröjde sig kvar hos de fyra, hur mycket de än må ha hatat sin grupp under tiden för upplösningen och den närmaste tiden därefter. Men helheten var större än delarna och solo blev dessa fyra herrar bara fyra tämligen talangfulla pop-/rockartister, vissa av dem mer än de andra. Men det är å andra sidan svårt att toppa Beatles.
George Harrison, vilken som låtskrivare alltid mobbades av Lennon/McCartney, hade ju samlat låtar på hög sedan 1966 och kunde därför ge ut vad som i LP-format var ett trippelalbum 1970 och detta alster är väl även hans magnum opus. Talande nog med den passande titeln "All Things Must Pass". Det är egentligen den enda platta man behöver skaffa med George, möjligen med undantag för någon samling eller liveplatta då (eftersom man där även får höra honom tolka sina Beatles-nummer).
Paul McCartney gjorde egentligen inga storverk under de tidiga 70-talet med undantag just för den vackra "Maybe I'm Amazed". Däremot har hans tidiga soloplattor ändå en ganska intim och avslappnad atmosfär, helt annorlunda än den på Lennons ganska introverta och hemsökta plattor från samma period. Debuten "McCartney" är ju inget mästerverk men ändå en smula charmig, inte minst med tanke på att den enda musiker som förekommer på plattan är Paul själv. Liknande atmosfär finns på både "Ram" och "Wild Life" även om Paul redan tidigt börja göra den sorts tramsiga singlar ("Mary Had a Little Lamb") som sen skulle bli ett genomgående tema under resten av hans karriär. En del tycker även "Band on the Run" (med Wings, 1973) är ganska Ok. Det var för övrigt nära att Paul och Linda kom med som intervjupffer på Pink Floyds "Dark Side of the Moon" (men Pink Floyd ryggade för det). Hade varit skojigt.
Vad gäller Lennon räcker det med att köpa tre plattor för att vara nöjd: "Plastic Ono Band", "Imagine" samt samlingen "Shaved Fish" (innehåller de tidiga singlarna samtidigt som man slipper senare material såsom den larviga Elvis-pastischen "(Just Like) Starting Over"). Musikaliskt utvecklades Lennon inte mycket eftersom han hade toppat redan 1967 med t.ex. "A Day in the Life" eller "I Am the Walrus". Hans senare utveckling bestod mer i texterna än musiken då han blev hänsynslöst uppriktig och verkligen blödde inför sin publik. Detta märks ju tydligast på "Plastic Ono Band" och även i viss mån på den ljudmässigt mer sockrade "Imagine". Därefter stelnade Lennon och började mest spela den typ av musik han växt upp med. Sir George Martin var (även efter Lennons helgonförklaring i och med mordet) modig nog att påpeka att Lennons sista platta under hans livstid, "Double Fantasy" inte bara var oinspirerad utan även ganska hafsigt inspelad. End of discussion.
Kort och gott var det nästan som om lite Beatles-magi dröjde sig kvar hos de fyra, hur mycket de än må ha hatat sin grupp under tiden för upplösningen och den närmaste tiden därefter. Men helheten var större än delarna och solo blev dessa fyra herrar bara fyra tämligen talangfulla pop-/rockartister, vissa av dem mer än de andra. Men det är å andra sidan svårt att toppa Beatles.
tisdag 9 december 2008
Popmusikens räddare, kapitel 48.
Andres Lokko, detta trendorakel från ens yngre dagar som, lätt uppstöttad, även idag skriver sina krönikor klagade nyligen över att popmusiken i och med valet av Barack Hussein (sic!) Obama till USA:s president skulle bli självbelåten och inåtvänd. Han hade till och med (återigen) hittat popmusikens nya frälsare, nämligen skotska kvartetten Glasvegas som ju faktiskt bara släppt ett album än så länge. Med tanke på att våra kunskaper om nyare musik nu är lite varierande så var det lika gott att göra en testlyssning (ja, IPRED, olaglig nedtakning, anhåll oss nu).
Sålunda har popmusikens senaste räddare (givetvis från Skottland, följande traditionen från Orange Juice, Aztec Camera, TJMC o.s.v.) snurrat genom högtalarna några gånger under de senaste dagarna. Och nu är väl problemet det att man hört lite för mycket musik i sina dagar för att bli sådär riktigt helfrälst på saker och ting numera. I skrivande stund kommer jag faktiskt inte ihåg några låtar (även om de kanske fastnar med fler lyssningar) men det lät ju väldigt... brittiskt... artrock... svårmodigt... och man har egentligen hört det förut ända tillbaka till The Smiths. Och härmed låter man som en grinig gammal gubbe. Men så är det. Men, som sagt, Glasvegas kan säkert växa med tiden. Eftersom de nu ska frälsa världen. Popmusikens räddare, Kapitel 49.
Sålunda har popmusikens senaste räddare (givetvis från Skottland, följande traditionen från Orange Juice, Aztec Camera, TJMC o.s.v.) snurrat genom högtalarna några gånger under de senaste dagarna. Och nu är väl problemet det att man hört lite för mycket musik i sina dagar för att bli sådär riktigt helfrälst på saker och ting numera. I skrivande stund kommer jag faktiskt inte ihåg några låtar (även om de kanske fastnar med fler lyssningar) men det lät ju väldigt... brittiskt... artrock... svårmodigt... och man har egentligen hört det förut ända tillbaka till The Smiths. Och härmed låter man som en grinig gammal gubbe. Men så är det. Men, som sagt, Glasvegas kan säkert växa med tiden. Eftersom de nu ska frälsa världen. Popmusikens räddare, Kapitel 49.
torsdag 4 december 2008
Bob Dylans sista suckar.
Eftersom artiklar om Bob Dylan ofta tenderar handla om hans storverk undder 60- och 70-talet så tyckte vi det var dags botanisera något kring vad mannen gjort under den senare tiden, d.v.s. 90- och 00-talet. Sanningen är väl den att han inte släppt mer än sex album på dessa 18 år, d.v.s. i snitt ett var tredje år. Och i ärlighetens namn så är det kanske inte produktioner man slår frivolter inför även om Dylan väl ändå visar på konsten att tyna bort med värdighet. Sista gången han brann till var väl troligen med "Oh Mercy" (1989) och han gjorde väl även ett försök till ett något så när samtida rocksound på den ganska ojämna "Under the Red Sky" (1990), kanske mest ihågkommen för sina många gästartister.
Därefter kan man säga att Dylans produktion i princip kunnat delas in i två kapitel (de album han gav ut 1992-93 respektive de han givit ut från 1997 och framåt). "Good as I Been to You" (1992) och "World Gone Wrong" (1993) är väl tematiskt en parallell till exempelvis den coverplatta med sina gamla favoriter som Paul McCartney spelade in under 90-talet. Märkligt nog har Rolling Stones ännu inte spottat ur sig något sådant album även om de förstås med jämna mellanrum gjort covers (däribland en version av "Like a Rolling Stone").
Dylan gick här verkligen tillbaka till rötterna, till och med till musik som var äldre än han själv. Mycket av låtarna på dessa två album är ju covers på gamla sånger (en del traditionella) som Dylan hörde på ett samlingsalbum ("Anthology of American Folk Music") i sin ungdom (och som han till och med påstods ha stulit ett exemplar av från en bekant). Det är dock ganska hyggliga låtar som Dylan här gör, och inte utan en viss känsla, men att han på raken spelade in två coverplattor kanske även skvallrade om en viss sinande inspiration från en man som annars haft sällsynt lätt producera eget material. Kanske just därför.
Från 1997 har Dylan spelat in tre ganska jämntjocka album: "Time Out of Mind" (1997), "Love and Theft" (2001) samt "Time Out of Mind" (2006, hamnade som etta på Billboardlistan). Här gör Dylan huvudsaklingen sina egna låtar men det hörs också att det är en gammal och lite bekvämt tillbakalutad man som spelar denna lätt puttriga, country-/50-talsinspirerade rock. Dylan, som tidigare förbryllat och chockat sin publik med oväntade vändningar som ibland gick på tvärs med tidsandan har på ett tydligt vis resignerat och spelar bekväm bakgrundsmusik som tilltalar hans äldre publik så pass så det troligen var förklaringen till förstaplaceringen på amerikanska listan för "Time Out of Mind. Samtidigt kan man heller inte kritisera Dylan alltför mycket för detta. Han ÄR onekligen gammal. Man blir onekligen bekvämare med åldern. Han har givit vad han haft att ge och mer därtill. Och det finns många från hans generation som för länge sen slutat ge ut skivor eller kanske önskar det inte skulle behöva det.
Med andra ord kan vi inte vänta oss någon ny "Blonde on Blonde" eller "Blood on the Tracks" eller ens "Oh Mercy". Och kanske är det lika bra när det gäller en man som ibland dragit sig för att se tillbaka.
Därefter kan man säga att Dylans produktion i princip kunnat delas in i två kapitel (de album han gav ut 1992-93 respektive de han givit ut från 1997 och framåt). "Good as I Been to You" (1992) och "World Gone Wrong" (1993) är väl tematiskt en parallell till exempelvis den coverplatta med sina gamla favoriter som Paul McCartney spelade in under 90-talet. Märkligt nog har Rolling Stones ännu inte spottat ur sig något sådant album även om de förstås med jämna mellanrum gjort covers (däribland en version av "Like a Rolling Stone").
Dylan gick här verkligen tillbaka till rötterna, till och med till musik som var äldre än han själv. Mycket av låtarna på dessa två album är ju covers på gamla sånger (en del traditionella) som Dylan hörde på ett samlingsalbum ("Anthology of American Folk Music") i sin ungdom (och som han till och med påstods ha stulit ett exemplar av från en bekant). Det är dock ganska hyggliga låtar som Dylan här gör, och inte utan en viss känsla, men att han på raken spelade in två coverplattor kanske även skvallrade om en viss sinande inspiration från en man som annars haft sällsynt lätt producera eget material. Kanske just därför.
Från 1997 har Dylan spelat in tre ganska jämntjocka album: "Time Out of Mind" (1997), "Love and Theft" (2001) samt "Time Out of Mind" (2006, hamnade som etta på Billboardlistan). Här gör Dylan huvudsaklingen sina egna låtar men det hörs också att det är en gammal och lite bekvämt tillbakalutad man som spelar denna lätt puttriga, country-/50-talsinspirerade rock. Dylan, som tidigare förbryllat och chockat sin publik med oväntade vändningar som ibland gick på tvärs med tidsandan har på ett tydligt vis resignerat och spelar bekväm bakgrundsmusik som tilltalar hans äldre publik så pass så det troligen var förklaringen till förstaplaceringen på amerikanska listan för "Time Out of Mind. Samtidigt kan man heller inte kritisera Dylan alltför mycket för detta. Han ÄR onekligen gammal. Man blir onekligen bekvämare med åldern. Han har givit vad han haft att ge och mer därtill. Och det finns många från hans generation som för länge sen slutat ge ut skivor eller kanske önskar det inte skulle behöva det.
Med andra ord kan vi inte vänta oss någon ny "Blonde on Blonde" eller "Blood on the Tracks" eller ens "Oh Mercy". Och kanske är det lika bra när det gäller en man som ibland dragit sig för att se tillbaka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)