Revival eller grande finale på året!

Rootmoset lyckades ordna ett par trevliga samkväm under de hektiska mellandagarna. Om aftonen den 29:e samlades delar av oss till en liten tillställning. Kvällens hedersrootmosare var Johnny. Dieten utgjordes av öl och diskussionerna rörde sig kring avancerade saker som Stones engelska och amerikanska utgåvor (diskografin före 1967 är därmed lätt tvivelaktig, läs rörig), Stones Roses b-sidor samt om huruvida Kents "Vita spelning" var en klassiker eller ej. Vi lyckades även göra stan en smula.

Kvällen efter kom dock att innebära en stor triumf för Rootmoset (som ju i sanningens namn sett bättre dagar) då vi efter en hård kamp, med frågor inom genrer vi inte ens ansåg oss behärska särskilt bra, rodde hem andraplatsen i frågesporten på Creperiet. Vår bästa placering sedan 2002! Snyggt arrangerat, för övrigt!

Kvällen avrundades så med en härlig konsertkväll på Munkkällaren där två av Gotlands stoltheter, Antennas och Tony Clifton (båda numera i Stockholmsk exil) visade vad de gick för. Blev särskilt imponerade av det Roxy Music-inspirerade Antennas.

Kort och gott, en grande finale på musikåret 2008! Rock on!

Och så skänker vi en tanke till en vän i vår krets som blev sjuk i dagarna.

Post-Beatles.

Det är intressant att samtliga fyra Beatlar faktiskt gjorde sina bästa soloinspelningar åren efter gruppens upplösning. Om man t.ex. skulle göra en "Best of Beatles solo" så skulle man nog inte behöva ta med många låtar efter, säg, 1974. Och det är ändå snällt uttryckt. Tänk bara "Maybe I'm Amazed", "Imagine" och "My Sweet Lord". Ja, till och med gamle Ringo gjorde i alla fall en och annan hygglig singel där i början av karriären, såsom "It Don't Come Easy" (om hans låtskrivande?) som han typiskt nog fick hjälp av George Harrison med att sätta ihop. Naturligtvis var Ringo den svagaste sololänken, särskilt som han heller inte var så intresserad utan hellre framträdde i filmer. Men i alla fall.

George Harrison, vilken som låtskrivare alltid mobbades av Lennon/McCartney, hade ju samlat låtar på hög sedan 1966 och kunde därför ge ut vad som i LP-format var ett trippelalbum 1970 och detta alster är väl även hans magnum opus. Talande nog med den passande titeln "All Things Must Pass". Det är egentligen den enda platta man behöver skaffa med George, möjligen med undantag för någon samling eller liveplatta då (eftersom man där även får höra honom tolka sina Beatles-nummer).

Paul McCartney gjorde egentligen inga storverk under de tidiga 70-talet med undantag just för den vackra "Maybe I'm Amazed". Däremot har hans tidiga soloplattor ändå en ganska intim och avslappnad atmosfär, helt annorlunda än den på Lennons ganska introverta och hemsökta plattor från samma period. Debuten "McCartney" är ju inget mästerverk men ändå en smula charmig, inte minst med tanke på att den enda musiker som förekommer på plattan är Paul själv. Liknande atmosfär finns på både "Ram" och "Wild Life" även om Paul redan tidigt börja göra den sorts tramsiga singlar ("Mary Had a Little Lamb") som sen skulle bli ett genomgående tema under resten av hans karriär. En del tycker även "Band on the Run" (med Wings, 1973) är ganska Ok. Det var för övrigt nära att Paul och Linda kom med som intervjupffer på Pink Floyds "Dark Side of the Moon" (men Pink Floyd ryggade för det). Hade varit skojigt.

Vad gäller Lennon räcker det med att köpa tre plattor för att vara nöjd: "Plastic Ono Band", "Imagine" samt samlingen "Shaved Fish" (innehåller de tidiga singlarna samtidigt som man slipper senare material såsom den larviga Elvis-pastischen "(Just Like) Starting Over"). Musikaliskt utvecklades Lennon inte mycket eftersom han hade toppat redan 1967 med t.ex. "A Day in the Life" eller "I Am the Walrus". Hans senare utveckling bestod mer i texterna än musiken då han blev hänsynslöst uppriktig och verkligen blödde inför sin publik. Detta märks ju tydligast på "Plastic Ono Band" och även i viss mån på den ljudmässigt mer sockrade "Imagine". Därefter stelnade Lennon och började mest spela den typ av musik han växt upp med. Sir George Martin var (även efter Lennons helgonförklaring i och med mordet) modig nog att påpeka att Lennons sista platta under hans livstid, "Double Fantasy" inte bara var oinspirerad utan även ganska hafsigt inspelad. End of discussion.

Kort och gott var det nästan som om lite Beatles-magi dröjde sig kvar hos de fyra, hur mycket de än må ha hatat sin grupp under tiden för upplösningen och den närmaste tiden därefter. Men helheten var större än delarna och solo blev dessa fyra herrar bara fyra tämligen talangfulla pop-/rockartister, vissa av dem mer än de andra. Men det är å andra sidan svårt att toppa Beatles.

Popmusikens räddare, kapitel 48.

Andres Lokko, detta trendorakel från ens yngre dagar som, lätt uppstöttad, även idag skriver sina krönikor klagade nyligen över att popmusiken i och med valet av Barack Hussein (sic!) Obama till USA:s president skulle bli självbelåten och inåtvänd. Han hade till och med (återigen) hittat popmusikens nya frälsare, nämligen skotska kvartetten Glasvegas som ju faktiskt bara släppt ett album än så länge. Med tanke på att våra kunskaper om nyare musik nu är lite varierande så var det lika gott att göra en testlyssning (ja, IPRED, olaglig nedtakning, anhåll oss nu).

Sålunda har popmusikens senaste räddare (givetvis från Skottland, följande traditionen från Orange Juice, Aztec Camera, TJMC o.s.v.) snurrat genom högtalarna några gånger under de senaste dagarna. Och nu är väl problemet det att man hört lite för mycket musik i sina dagar för att bli sådär riktigt helfrälst på saker och ting numera. I skrivande stund kommer jag faktiskt inte ihåg några låtar (även om de kanske fastnar med fler lyssningar) men det lät ju väldigt... brittiskt... artrock... svårmodigt... och man har egentligen hört det förut ända tillbaka till The Smiths. Och härmed låter man som en grinig gammal gubbe. Men så är det. Men, som sagt, Glasvegas kan säkert växa med tiden. Eftersom de nu ska frälsa världen. Popmusikens räddare, Kapitel 49.

Bob Dylans sista suckar.

Eftersom artiklar om Bob Dylan ofta tenderar handla om hans storverk undder 60- och 70-talet så tyckte vi det var dags botanisera något kring vad mannen gjort under den senare tiden, d.v.s. 90- och 00-talet. Sanningen är väl den att han inte släppt mer än sex album på dessa 18 år, d.v.s. i snitt ett var tredje år. Och i ärlighetens namn så är det kanske inte produktioner man slår frivolter inför även om Dylan väl ändå visar på konsten att tyna bort med värdighet. Sista gången han brann till var väl troligen med "Oh Mercy" (1989) och han gjorde väl även ett försök till ett något så när samtida rocksound på den ganska ojämna "Under the Red Sky" (1990), kanske mest ihågkommen för sina många gästartister.

Därefter kan man säga att Dylans produktion i princip kunnat delas in i två kapitel (de album han gav ut 1992-93 respektive de han givit ut från 1997 och framåt). "Good as I Been to You" (1992) och "World Gone Wrong" (1993) är väl tematiskt en parallell till exempelvis den coverplatta med sina gamla favoriter som Paul McCartney spelade in under 90-talet. Märkligt nog har Rolling Stones ännu inte spottat ur sig något sådant album även om de förstås med jämna mellanrum gjort covers (däribland en version av "Like a Rolling Stone").

Dylan gick här verkligen tillbaka till rötterna, till och med till musik som var äldre än han själv. Mycket av låtarna på dessa två album är ju covers på gamla sånger (en del traditionella) som Dylan hörde på ett samlingsalbum ("Anthology of American Folk Music") i sin ungdom (och som han till och med påstods ha stulit ett exemplar av från en bekant). Det är dock ganska hyggliga låtar som Dylan här gör, och inte utan en viss känsla, men att han på raken spelade in två coverplattor kanske även skvallrade om en viss sinande inspiration från en man som annars haft sällsynt lätt producera eget material. Kanske just därför.

Från 1997 har Dylan spelat in tre ganska jämntjocka album: "Time Out of Mind" (1997), "Love and Theft" (2001) samt "Time Out of Mind" (2006, hamnade som etta på Billboardlistan). Här gör Dylan huvudsaklingen sina egna låtar men det hörs också att det är en gammal och lite bekvämt tillbakalutad man som spelar denna lätt puttriga, country-/50-talsinspirerade rock. Dylan, som tidigare förbryllat och chockat sin publik med oväntade vändningar som ibland gick på tvärs med tidsandan har på ett tydligt vis resignerat och spelar bekväm bakgrundsmusik som tilltalar hans äldre publik så pass så det troligen var förklaringen till förstaplaceringen på amerikanska listan för "Time Out of Mind. Samtidigt kan man heller inte kritisera Dylan alltför mycket för detta. Han ÄR onekligen gammal. Man blir onekligen bekvämare med åldern. Han har givit vad han haft att ge och mer därtill. Och det finns många från hans generation som för länge sen slutat ge ut skivor eller kanske önskar det inte skulle behöva det.

Med andra ord kan vi inte vänta oss någon ny "Blonde on Blonde" eller "Blood on the Tracks" eller ens "Oh Mercy". Och kanske är det lika bra när det gäller en man som ibland dragit sig för att se tillbaka.

Veckans citat.

Mick Jagger, på turné 1973: "The only thing I don't really enjoy about playing live is having to perform the old numbers, even though that's what a lotta people wanna hear us do."

Ja, stackars Mick. Han har säkert fått bita hårdare och hårdare i det sura äpplet sedan dess. Före 1975, sisådär, gjorde Stones ännu så pass bra nya plattor så de helt kunde skita i att köra de gamla låtarna (eller rättare sagt gav de tusan i vad publiken tyckte). But things change, don't they, som Ian Anderson skrev redan på baksidan av Jethro Tulls debut-LP.

För övrigt finns det en lysande konsert från Stones turne 1973 som kan vara det bästa de gjort. Det är i alla fall det bästa ljud jag hört på en Stones-konsert, inklusive några av deras officiella liveplattor:

The Rolling Stones - 1973-10-17 - Brussels, Belgium
(Pre-FM mp3@320)

http://rapidshare.com/files/130582227/KBFH_73.part1.rar
http://rapidshare.com/files/130582029/KBFH_73.part2.rar

mirror here:
http://www.megaupload.com/?d=K2YLDJJV
http://www.megaupload.com/?d=ANSKXSTV

När blir sampling stöld?

Den elektroniska utvecklingen under senare decennier har ju gjort att lite märkliga situationer ibland kan uppstå. En gång i tiden, den analoga perioden (så att säga), fanns det ännu något som hette "covers". Nu kunde det förstås även ibland handla om att man lånade lite väl mycket från en annan låt såsom när The Jam lånade ungefär halva Beatles "Taxman" till låten "Start" (vilken får den låta som två löst hopfogade låtar). Men just möjligheterna till sampling har gjort det hela än mer snårigt.

Jag vet inte om det är någon som läser detta som hört talas om en kille vid namn Vanilla Ice? Inte? Skönt för er. Nu är det tyvärr ett stundtals smutsigt jobb att vara musikvetare så det innebär att vi i Rootmoset tyvärr råkar känna till att det en gång fanns en man vid namn... Vanilla Ice. Han lanserades som en hårding (fast från rätt vit medelklass) och hade dessutom en brakhit med en låt som hette "Ice Ice Baby".

Nu var problemet bara det att man i stort sett hade lånat den basgång som bar upp den gamla Queen-/Bowie-låten "Under Pressure" och detta bara 10 år efter att den släpptes (för all del en bagatell men dock värd ett bättre öde än att förnedras av Vanilla Ice). Låten som kallades "Ice Ice Baby" var alltså i princip en instrumental "Under Pressure" med den begåvade Ice som rappade fram titeln. Synnerligen genialt. Naturligtvis blev det en massa liv och den verbale rapparen försvarade sig med att han "lånat" lite. Men denna gång visste man i alla fall från början varifrån låten var tagen. (Och förnuftigt nog blev Vanilla Ices nästa singel en oförtäckt cover, en av de mest onödiga och fesljumna versioner av "Play That Funky Music" som hörts).

Mer besviken blir man dock vid tillfällen då man faktiskt TROR att den låt man hört under 90- eller 00-talet är en originalskapelse. Jag var en ganska ung man (19 år) när MC Hammer (blott snäppet bättre än Vanilla Ice) släppte sin "U Can't Touch This" som man på den tiden, i sin ungdoms fagra dagar, tyckte var en klämmig dänga med funkig basgång och allt. Och i flera år trodde jag att Hammer skrivit låten själv ända tills jag i ROCKLEXIKON fick läsa att det mesta var plockat från låten "Super Freak" av Rick James. Övriga medlemmar i Rootmoset sade väl bara "jaja, visste du inte det" då jag tog upp saken (vi brukar inte så ofta diskutera MC Hammer och därför hade det aldrig funnits någon anledning). För egen del visste jag knappt vem Rick James var och blev därmed ett lätt offer för bedrägeri.

Och sådär fortsatte det. Jag var inte över mig inför Coolios "Gangsta's Paradise" men trodde dock att även den var hans låt ända tills jag för några år sedan hörde "Pastime Paradise" med Stevie Wonder. Återigen samma jäkla låtstruktur med lite lätt ändrad text. Robbie Williams (en rolig kille som dock gör jävligt kass musik) hade åtminstone en schysst slinga i sin låt "Millenium". DEN var naturligtvis från någon gammal reggaeklassiker. Und so weiter, und so weiter. Ni förstår nog poängen vid det här laget.

Men det pinsamma är då att en rad artister sitter i intervjuer eller står på scen och säger "ja, jag har gjort en låt som heter..." eller "här kommer min låt..." när de borde säga "här kommer en cover!" eller något i den vägen. För det är erbarmligt billigt att ta de bästa bitarna från någon gammal låt och sen stuva om lite, mixa lite med texten och - voila - en "ny" låt. Jag är inte ens så insatt i hur pass mycket royalties de gamla artisterna ens får utav detta. Får de något? Det vore faktiskt intressant att veta.

Och jag är inte emot sampling som sådant men RIKTIGA artister kan sampla allt möjligt annat än det bästa ur gamla låtar (filmsnuttar, röster, effekter) alternativt sampla så diskret så det inte märks. George Clinton sade i en intervju att han inte kände igen något av sina låtar i Public Enemys dito trots att de ofta påpekat att de lånat från honom. DET är hederlig sampling. Chemical Brothers kunde t.ex. ta frasen "Back with another one of those blockrocking beats" från Schooly D och sen bygga upp en alldeles ny och egen låt kring den meningen. De tog inte någon schysst basgång från Schooly D och kallade det "sin" låt. DET är hederlig sampling.

Bootlegs.

Bra sida för alla oss som gillar bootlegs. På denna mest radioninspelningar,
mixerbordsinspelningar och annat av hög kvalitet. Något för samlaren.

http://theultimatebootlegexperience.blogspot.com/