Styrelsemöte.

Rootmoset lyckades i lördags för första gången på länge samla ALLA fyra medlemmarna till ett lite samkväm. Vi hade för övrigt också med en heders-rootmosare för kvällen, nämligen sångaren i Garbage Can (det eminenta band som ett par av oss satt upp). Aftonen började med en massiv smörgåstårta och öl varefter vi hade vårt eget lilla Popgiss där vi i rask takt betade av 60-tal, 70-tal, 80-tal, 90-tal, 00-tal, svenskt, covers och film.

Efter detta blev det allmänt låtönskande från YouTube och många både kända och mer udda låtar hann det bli innan vi smet ned till stadshotellet för att där avnjuta en eminent konsert med förnämliga livebandet Bacchii Bröder (kul se er på scen igen!). Fick bl.a. avnjuta lite Jethro Tull mot slutet av spelningnen. Aftonen avrundades så på G:a Masters och timmen var sen då vi lämnade detta etablissemang.

Världens minst njutbara liveband eller en reflektion kring white noise.

Av någon anledning har det blivit en del inspelningar från skivbolaget Creation för min del på sistone. Började med att jag hittade den där kassetten (ja, kassett!) med en konsert med House of Love som syster spelat in från radion i nådens år 1989 eller 1990. Därefter har man åter gjort en djupdykning ned i shoegazing-träsket. Därmed är det oundvikligt att man stöter på My Bloody Valentine (döpt efter en splatterfilm från 1982). Satt och diskuterade just denna grupp helt kort med Tomas och man kunde konstatera att ”så mycket My Bloody Valentine blir det ju inte numera”. Jag slängde emellertid på klassikern ”Loveless” som spelades in under två års tid med start i februari 1989 och slutligen kom ut i november 1991 (både bandet själva och Alan McGee på Creation förnekar att skivan skulle ha kostat 1,5 miljoner och nästan bragt bolaget i konkurs). Den är krävande men dock ändå fullt njutbar om man är på det humöret. Däremot måste MBV vara världens minst njutbara liveband alla kategorier. Här talar jag då inte om att de skulle vara taffliga, tråkiga eller mesiga på scen. Snarare handlar det om de ljud de ger ifrån sig live. Tankade nyligen hem två bootlegs med dem (dessutom med föga god ljudkvalitet, vilket gjorde lyssningen än mindre njutbar). Bandet avslutar konserterna med låten ”You Made Me Realize” som i studioversion är en historia om 4 minuter och vare sig bättre eller sämre än det mesta som MBV spelat in. Live tänjer de dock ut den till 17 minuter av… oljud. Jag satt där vid min dator och funderade på om det alls var värt att lyssna på dessa 10 minuter av… myrornas krig. För det lät misstänkt likt TV:n då programmen tog slut när man var liten (ni äldre förstår vad jag menar). Hur det bör ha varit för publiken kan man bara föreställa sig och bandet fick även en del kritik för denna attack mot åhörarnas trumhinnor. Ändå förnekar bandledaren Kevin Shields att han skulle ha fått tinnitus p.g.a. bandets konserter. För övrigt avslutar MBV även sina konserter under 2008 med detta oljud. Ni som tänkt se dem är varnade. Säkrast är att avnjuta ”Loveless” hemma i sin fåtölj. //Robert

RIP Rick Wright.

Igår kom den överraskande nyheten om att Pink Floyds klaviaturspelare Rick Wright (28 juli 1943 - 15 september 2008) dukat under för cancer. Rootmoset böjer givetvis sina huvuden i vördnad för den sympatiske organisten. Nu står det väl rimligen också klart att vi såg det sista av Pink Floyd vid framträdandet på Live8 i juli 2005. Det var knappast heller deras bästa framträdande men dock en inte alltför ovärdig slutkläm på en legendarisk grupp.

Trumslagares öden och äventyr...

Det är påfallande ofta som trummisarna i kända band haft en tendens att gå hädan. Visserligen skulle en del personer kanske hävda att det finns ganska gott om trumslagare och att de i vilket fall är ganska anonyma eftersom de ändå sitter längst bak (Dave Clark Five som det stora undantaget). Emellertid har flera trummisar haft stor betydelse för sitt band såsom nedanstående exempel visar:

Keith Moon: Mr Moon är vår medlem Kjelles store förebild. Mannen som mer eller mindre introducerade de dubbla baskaggarna (redan 1965) och gjorde solon mest hela tiden. Idag skulle den halvt okontrollerbare Moon troligen fått status som bokstavsbarn men tack vare denna rastlöshet och nervighet blev han en enastående batterist. Detta trots att en lärare på en konstskola han gick på beskrev honom som ”Retarded artistically, idiotic in other respects.” Han bättrade väl knappast på sitt rykte genom att slå sönder sina trumset under konserterna och åtminstone vid ett tillfälle (i Smother Brothers TV-show 1967) spränga dem i luften. Vid ett annat tillfälle spelade han med guldfiskar (”even the best drummer get’s hungry”) i ett genomskinligt trumset. Det är dock inte sant att han körde ned en Cadillac i en swimmingpool även om han gärna spred historien. Kort och gott framgår det nog att Moon var den ideale rock’n’roll-trummisen. Men sådant kostar på. I samband med att Moon gick på tabletter som skulle minska hans sug efter alkohol tog han en överdos (32 tabletter på en gång då det maximala var tre om dagen) och avled framåt småtimmarna 7 september 1978.

John Bonham: ”Bonzo” Bonham var i princip en tvillingsjäl till ”Moon the Loon” och hade liksom honom Gene Krupa som förebild. Bonham spelade snäppet mer kontrollerat än Moon men hade å andra sidan hårdare slagkraft. Han använde de längsta och kraftigaste trumpinnar som fanns tillgängliga men kunde om så kräves även trumma med bara händerna. Bonham var glad i alkohol och stod för en rad märkliga incidenter under Led Zeppelins många turnéer men precis som Moon aldrig kört ned en Cadillac i en pool har Bonham aldrig stoppat upp en liten haj i en tonårsflicka (en populär legend som Frank Zappa skrev om i låten ”the mudshark incident”). Under sin sista dag i livet drack Bonham omkring 400 ml vodka till frukost. Därefter började han dricka på allvar under dagen och avled tillsammans med sina egna spyor någon gång om morgonen 25 september 1980. Som sagt kostar livet som trummis på.

Jeff Porcaro: Jeff Porcaro, antitesen till Moon och Bonham, är dock ett exempel på hur livet imiterar dikten. I filmen ”Spinal Tap” hade bandet en enastående förmåga att mista trummisar varav en kvävts av spyor (”någon annans spyor”) och en exploderade på scenen. Ytterligare en trummis dog ”in a bizarre gardening accident” (vilket för övrigt är beskrivningen på Porcaros död om man kollar på Wikipedia). Studiomannen Jeff Porcaro hade mest hängt i Los Angeles och backat en rad polerade band (där höjdpunkten väl utgjordes av Steely Dan) innan han och andra studiomusiker hade vänligheten av ge världen Toto. Porcaro ska ha dött av en massiv hjärtinfarkt 5 augusti 1992 medan han besprutade sin trädgård med insektsmedel. Emellertid menar en del att hans död snarare berodde på för mycket kola. Och det är ju inte så rock’n’roll. Sådan är nu studiomusikerns lott. Det börjar med ändlösa nätter och cola för att hålla sig vaken och så dör man i trädgården en dag. Bara sådär.

Phil Collins: En gång jovialisk trummis i det teatraliska proggbandet Genesis. Avled någon gång under 80-talet. Dödsfallet ännu ej bekräftat.

Efter att nu ha presenterat en hel räcka döda trummisar kan man ju undra om det verkligen finns några riktigt häftiga, av fansen välkända rockers kvar på trumpallen (nej, Lars Ulrich är för fjantig)? Nämnas kan likväl Michael ”Nicko” McBrain i Iron Maiden som måste vara en av få trummisar som kan få en hel publik att jubla och skratta så fort han bara visar sig. Det är visserligen sant att McBrain blev en pånyttfödd kristen 1999 och att han favorithobby numera är golf (nej, det är inte så rock’n’roll) men i övrigt uppfyller Nicko i mångt och mycket kriterierna för den gode rocktrummisen ännu i början av 2000-talet. Han spelar Ludwig (precis som Moon och Bonham), han har en allmänt avspänd attityd men lyckas även göra konstiga grimaser bakom trumsetet. Och han har spelat djävulen i videon till ”The Number of the Beast.”

Om du letar röka när du är i.... Klintehamn?!?

Tre fjärdedelar av Rootmoset letade sig ut till Warfsholm i Klintehamn för att se Nationalteatern inta den vackra scenen under vad som tyvärr var en anmärkningsvärt kall och blåsig afton i mitten av augusti. Vår medlem Kjelle visade sig besitta en anmärkningsvärd siargåva då han förutspådde att orkestern nog skulle öppna med ”Bängen trålar” vilket också blev fallet. Man följde sen tungt upp med ”Kolla, kolla” och ”Barn av vår tid”, det sistnämnda numret med ”den hårdaste av de hårda” d.v.s. Ulf Dageby på sång. Merparten av bandet består ju fortfarande av gamla veteraner, d.v.s. Dageby, Håkan Nyberg (trummor), Mikke Ström (bas) och Håkan Svensson (gitarr). Mattias Hellberg (född 1973) har ersatt framlidne Totta Näslund på sång och man har även plockat in sångerskan Jaqee för att sjunga ett flertal av de sånger som framförts av just kvinnliga vokalister. Dessvärre innebar detta att vi fick höra ”Hanna från Arlöv”, en av de där låtarna som påminner varför 70-talets svenska progg ibland tangerade ondska (inget fel på budskapet men det är en så hemsk låt). Stilenligt avslutade man med ”Livet är en fest” och vid det laget började även blåst och kyla bli ganska svårtuthärdlig. Vi bet dock ihop i väntan på ”Speedy Gonzales” vilken kom som andra extranummer, efter den vackra Dylan-covern ”Bara om min älskade väntar.” Vid det laget hade Rootmoset hört i princip alla de låtar vi ville höra och orkade inte med tolv minuter långa ”Rövarkungens ö” som vi bara hörde medan vi skyndade mot bilen. Med tanke på att publiken inte bara bestod av folk som var med då det begav sig så får man väl anta att Nationalteatern ännu har något att säga om sina låtar. Tyvärr är ju flertalet av de politiska texterna rätt aktuella ännu 30 – 35 år senare.

Konserter man är glad man ej gick på.

Ibland kan man undra varför avrättningar ofta är så mycket roligare än beröm? Läs nedan om Lil' Kims "eminenta" framträdande på Way Out West i GBG, vilket även förklarar varför publiken övergav henne för Håkan Hellström (ledtråd: det var inte bara för att han spelade på hemmaplan eller att folk gillar honom i allmänhet).

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article3068808.ab

http://sydsvenskan.se/nojen/article355289/Lilrsquo-Kim-surrar-in-sent.html

http://www.svd.se/kulturnoje/scen/artikel_1545185.svd

http://gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=907&a=437660

http://www.expressen.se/1.1259796

Glamrock med och utan humor.

Den här lilla termen ”glamrock” kan ibland vara ganska problematisk eftersom det kan vara svårt veta exakt vad som faktiskt menas med termen. Ofta tänker man kanske på brittiska artister/grupper såsom David Bowie, T-Rex, Roxy Music, Slade o.s.v. Men även grupper som (hrm) Mötley Crüe och Poison kallas ju för ”glamrock.” Det är med andra ord en ganska vid term. Enligt vår mycket subjektiva åsikt är den ”riktiga” glamrocken alltid den brittiska från tidigt 70-tal medan den senare glamrocken (särskilt då den från Los Angeles) är en urartad version. Och vari ligger skillnaden? Att musikerna från Los Angeles har mer hår, tatueringar och mer högljudda gitarrer? Nej, den avgörande faktorn till varför brittisk glamrock nästan alltid är bra medan amerikansk väldigt ofta är dålig (undantaget New York Dolls) kan sammanfattas i ett enda ord: humor. När David Bowie sjöng ”Watch out, all you rock’n’rollers” i ”Changes” (precis när han gick mot sin glamperiod) så var det en slags ironisk blinkning: här kommer något nytt som inte riktigt, riktigt är på allvar men som säkert kommer övertyga många. Kollar man gamla framträdanden med Bowie, Roxy och T-Rex så är det nästan alltid något skämtsamt och lätt poserande under allt det teatraliska. Även de glamband som inte riktigt körde med den mest teatraliska stilen (t.ex. Mott the Hoople och Slade) hade åtminstone ofta en stor, stor dos av självironi. Kanske man till och med kan vara så djärv att man hävdar att den något pedofile Gary Glitter till och med var ironisk (även om man inte riktigt vågar hävda det och troligen var det i och med honom som den brittiska glamrocken nått sitt urartade stadium varvid de tidiga pionjärerna bytte stil). Emellertid hjälpte det inte att Bowie och de andra övergav glamrocken eftersom en massa billiga epigoner kommit in på scenen. Skadan var redan skedd, även om det dröjde några år. Men skuttar man vidare in i 80-talet (närmare bestämt Los Angeles) så exploderade det formligen av så kallade ”glam metal groups” (svårt ha en bra svensk term) i form av Mötley Crüe (flaggskeppet), Poison, L. A. Guns, Faster Pussycat och drivor med än mer obskyra band. Det stora, stora problemet med dessa grupper var dock att de totalt saknade självironi och humor. Dessa band omfamnade hela myten om sex, drugs and rock’n’roll på blodigaste allvar och betraktade sig uppenbarligen som stora stjärnor. Ett exempel: För närmare 10 år sedan spelade det då återförenade Mötley Crüe på Roskilde och en av oss hade det tvivelaktiga nöjet att vara på plats. Bandet hade sparkat sin sångare Vince Neil varefter de båda parterna formligen öst skit över varandra i pressen varefter man slutligen valde att återförenas. Vem behöver ens se filmen om Spinal Tap efter detta? Verkligheten överträffar dikten. Och bandet betedde sig dessutom som om inget hänt. Vince struttade in på scenen och körde med sitt ”Say after me! Let’s start the fuckin’ show… yeah!” Det är sådana saker som får en att förstå den journalist i Classic Rock som beskrev sin helg på glamfestivalen ”Rocklahoma” (i Oklahoma, förstås) som ”tre dagar i helvetet.” Saknar humor i musiken så saknas också mycket av själen. Och då blir det bara inte bra. Och däri ligger alltså hela skillnaden mellan äkta glamrock och usla efterföljare.