Hårdrocken 1987

 

Hårdrocksåret 1987 är klassiskt och synnerligen digert och intressant nog börjar även fler och fler subkategorier dyka upp. Vi kör med andra ord.

Det första albumet av rang dett år var “Fighting the World” (17 februari 1987) med Manowar. De Conan-liknande hårdrockarna hade vid det här laget fullt ut etablerat sitt stil och sin sound och basisten Joey DeMaio (som skrev allt material) presenterade en rad effektiva och svultiga låtar med allsångsrefräng och mest notabel är väl gruppens klassiker “Carry on”.

Något helt annat bjöds man på när DRI släppte skivan “Crossover” (9 mars 1987). Gruppen, som rör sig gränslandet mellan hardcore och metal, presenterade ett antal nummer med rejäla chugga-chugga-gitarrer. Något liknande en men lite snällare innehöll Anthrax “Among the Living” (16 mars 1987) med klassiker som “Caught in a Mosh”, “Indians” och “I Am the Law”. Många menar även att Anthrax redan här hade gjort sin bästa skiva. Samma dag som denna kom Whitesnake med skivan “Whitesnake” (16 mars 1987) som dock även ofta kallas “1987” (lite oklart med titeln då det tycks ha varierat mellan länder). Whitesnake har uppderat soundet en smula men det är i stort sett gammal god stil och de fick rejäla hits med “Still of the Night”, “Is this Love” och särskilt nyinspelningen av “Here I Go Again”. Mars avslutades med att Ozzy Osbourne släppte “Tribute” (19 mars 1987) som är en ren hyllning till den avlidne gitarristen Randy Rhoads. Flera fina konsertinspelningar av både solo- och Black Sabbath-nummer.

Även april bjöd på ett betydande antal album och först ut vad kanadeniska Voivod med “Killing Technology” (2 april 1987). Gruppen, som till en början spelade en rå och brötig thrash hade nu en smula börjat förfina sitt sound och även om det ännu finns med en del bröt så är det med dynamik och lite mer intressanta stämningar i låtarna även om gruppen ännu skulle hinna vandra vidare i den riktningen. The Cult släppte “Electric” (6 april 1987) och hade redan där färdigställt det behagliga rocksound som skulle dominera gruppens skivor de närmaste åren. I Kalifornien debuterade den unga thrash-gruppen Death Angel med “The Ultra-Violence” (23 april 1987), en skiva som skvallrade om influenser från Metallica men också om mycket stor teknisk kompetens för ett så pass ungt band. Samma dag släppte den Chuckl Mosley-frontade upplagan av Faith No More “Introduce Yourself” (23 april 1987) och trots senare sångarbyte så är även FNM:s sound ganska klappat och klart vid denna tid även om de skulle komma att göra och mer intressanta nummer med åren. Ace Frehley debuterade utanför Kiss med “Frehley's Comet” (27 april 1987) vilket också var namnet på hans nya konstellation. Av naturliga skäl är gitarrspelet bra men plattan är väl inte enormt minnesvärd även om den kanske kan växa med fler lyssningar. En annan kalifornisk grupp, Suicidal Tendencies, släppte under månade sin “Join the Army”. Gruppen, som ansågs ha kopplingar till gängmiljön i Los Angeles hade 1983 släppt en ren hardcore-platta men återkom nu med en lite mer funkig och böljande stil med halvrap och klatschiga refrängen. Just publikens böljande är ungefär vad jag minns när jag för första och enda gången såg gruppen live 1993.

Den svenska enmansorkestern Bathory visade på en viss utveckling då man släppte “Under the Sigh of the Black Mark” (11 maj 1987) där tempot dragits ner lite och en del av mörkret har tonats ner. Skivan kan ses som lite av en övergångsskiva eftersom gruppen senare ändrade sound avsevärt. De alltmer nedgångna Mötley Crüe släppte den ganska slätstrukna “Girls, Girls, Girls” (15 maj 1987) och skulle behöva kraschlanda lite innan de återvände 1989. Tyskarna i Helloween drämde till med en klassiker inom det som kom att kallas “Power Metal” i och med “Keeper of the Seven Keys, Pt. 1” (23 maj 1987) där storslagna och episka låtar om kampen mellan gott och ont presenteras i fantasyartade texter men gruppen smäller även in några humoristiska låtar, vilket blev deras signum. Med en smäll debuterade Florida-bandet Death med “Scream Bloody Gore” (25 maj 1987). Under ledning av den väldigt normale men även starke ledaren Chuck Schuldiner levererade gruppen vad som mer eller mindre kan ses som den första dödsmetallplattan. Musiken är rå och en smula underproducerad (dock inte Black Metal-underproducerad) men är även väldigt dynamsik med takt- och tempobyten och det skulle bli en allt starkare tendens hos Death men även scenen i stort. Maj månad rundades sedan av med att King Diamond släppte vad flera bedömare anser som hans bästa soloalbum, “Abigail” (29 maj 1987). Skivan är ett konceptalbum om 1700-talsflickan Abigail och en förbannelse kring henne. Suggestivt och med King Diamonds märkliga röst i förgrunden.

Hela tre album kom samma dag då juni bröt in. Först bör vi nog nämna Celtic Frosts “Into the Pandemonium” (1 juni 1987) där gruppen gått från en ganska mörk och slamrig Black Metal till någonting helt annat med inslag av dansmusik och klassisk musik, med mera. “Euro Metal” är en term som har använts. Coroner debuterade med “R.I.P.” (1 juni 1987) och även om musiken ska vara rå så är den i sin genre ändå lite snäll och strömlinjeformad men med några snygga ansatser. Den tredje skivan var “Priest... Live!” (1 juni 1987) där Judas Priest släpper sin första liveskiva på flera år och dokumenterar de många låtar från “Turbo” som man redan 1988 skulle släppa helt av någon anledning. Danska White Lion släppte skivan “Pride” (22 juni 1987) och fick en dunderhit med balladen “When the Children Cry”, en smörig låt som åtminstone inte jag orkar höra länge. Under juni släppte Helix även ”Wild in the Streets” där de mal lite på tomgång och möjligen även en skiva som bidrog till deras snabba kommersiella nergång även om de inte var ensamma om detta vid den här tiden.

En kanske än värre chock än Deaths debut bjöd Birmingham-bandet Napalm Death på då de utgav “Scum” (1 juli 1987). Skivan är rörig och inspelad med två olika sångare men då musiken, den blixtsnabba genren Grindcore, är så extrem så märks sådana petitesser inte alltför mycket. Gruppen säkrade dock kultstatus med smattrande och hypersnabba låtar som ofta var mindre än en minut långa. En annan grupp som snabbt föll samman var Twisted Sister. Detta år ville sångaren Dee Snider släppa en soloskiva men skivbolaget tvingade honom att ha namnet Twisted Sister på omslaget (och alla hans bandkollegor medverkar även förutom trummisen). “Love is for Suckers” (3 juli 1987) är inte så dålig som ryktet gör gällande men den är heller inte lysande vilket räckte för att gruppen skulle lägga av tre månader efter att den hade släppts. På västkusten släppte Faster Pussycat debuten “Faster Pussycat” (7 juli 1987) där man visar sig vara ännu en grupp som lyssnat på Johnny Thunders, Hanoi Rocks och mycket annat i den vägen. Dio kom med sin fjärde LP, “Dream Evil” (21 juli 1987) och även om här finns några riktigt bra låtar så är avmattningen ändå märkbar. Och värre skulle det bli. Samma dag som Dio-skivan kom även Guns'n'Roses “Appetite for Destruction” (21 juli 1987). Jag skulle kunna kalla GnR för “1987 års stora genombrott” men det vore en lögn eftersom skivan i början sålde trögt och det faktiskt var först 1988 som de fick ett brakgenombrott med sin lite elaka bluesbaserade hårdrock med beska och bistra texter. Så kan det gå. Plattan är hur som helst en totalklassiker som jag knappt behöver gå in å då där nästan (nästan) inte finns en dålig låt, om än någon enstaka fyllnadslåt.

1987 var i sanning ett år då Fortunas hjul snurrade värre än någonsin och de som nyss var på topp gick ner sig medan andra snabbt steg. Och ibland för andra gången. Det brittiska hårdrocksbandet Def Leppard hade sett sin stjärna stiga stadigt de senaste åren men nu fick de en makalös framgång med den Mutt Lange-producerade “Hysteria” (3 augusti 1987) med en rad strömlinjeformade hitlåtar som gick väl hem på radion. Dock hade de redan här nått ungefär sin högsta utvecklingspotential då de sedan försök upprepa formeln. Metallica, som ännu skulle spela in sin första skiva efter Cliff Burtons död, fick se detta projekt dra ut på tiden och gruppen slog emellan med “The 5.98 EP” (21 augusti 1987) som är gruppens tolkningar av gamla favoriter från både den brittiska och den amerikanska scenen. Charmigt och kul och jag, som många andra, upptäckte många obskyra akter via denna skiva. En grupp som verkligen varit nere på botten men åter började stiga mot toppen var Aerosmith som släppte den mycket genomarbetade “Permanent Vacation” (25 augusti 1987) med stora hits som “Rag Doll” och “Dude (Looks like a Lady)”. En kul och överraskande comeback för de gamla sjuttiotalshjältarna som ett tag var helt uträknade. En verkligt obskyr release denna månad var annars Mayhems EP “Deathcrush” där gruppen körde en låt de fått av Conrad Schnitzler samt en Venom-cover men framför allt sina egna råa, våldsamma och gravt underproducerade låtar som hade spelats in i en liten studio i Kolbotn, Akershus. Gruppen skulle dröja flera år med att komma med en riktig LP men en ny våldsam och kontroversiell scen, den norska Black Metal-scenen, gjorde sin debut på skiva. Samtidigt med denna skiva, i augusti 1987, kom den extrema brasilianska orkestern Sarcofago ut med skivan “INRI” som visar på att extrem Black Metal nu växte fram på högst olika ställen, lite oberoende av varandra. Även denna skiva är mörk och rå och underproducerad men blir lite monoton efter ett tag.

Motörhead ångade på i vanlig form och släppte “Rock'n'Roll” (5 september 1987) som i alla fall gav oss klassikern “Eat the Rich”. Även Kiss malde på och släppte “Crazy Nights” (18 september 1987) utan större åthävor och titelspåret blev gruppens sista hit under decenniet (om jag inte missat någon låt). Mer dynamiska var Kreator som gav ut “Terrible Certainty” (22 september 1987). Mille Petrozza karaktäristiskt gläfsande eller skällande sång är på sin plats och särskilt “Behind the Mirror” är en given klassiker även om gruppen ännu skulle höja sig något snäpp.

Exodus släppte “Pleasures of the Flesh” (7 oktober 1987) och även om skivan är lite ofullgången finns här exempelvis minnesvärda nummer som “Braindead”. Michael Schenker dök upp med en amerikansk sångare under namnet “McAuley Schenker Group” (12 oktober 1987) och även om skivan är också så är den en smula slätstruken och inte i klass med Schenkers tidigare produktion under åttiotalet. Europes förre gitarrist, John Norum, solodebuterade med “Total Control” (29 oktober 1987). Det är inget fel på spelglädjen och det hörs ju vissa ekonom från Norums tidigare band med tanke på hans viktiga del i gruppen. Dock en liten smula anonymt. Dagen efter Norums debut kom brasilianska Sepultura med “Schizophrenia” (30 oktober 1987). Till skillnad från landsmännen i Sarcofago så hade Sepultura lite renare sound men framför allt bra låtar och här hör man, trots lite svajig produktion, embryot till det band som skulle ge världen fyra klassiska album på rad, 1989 – 96.

Dokken, den melodiösa åttiotalshårdrockens mest underskattade förkämpe, kom med “Back for the Attack” (2 november 1987) där det finns ett antal goda låtar i sin genre om man har tålamod att ge skivan några lyssningar. Hemma i Sverige kom Candlemass med “Nightfall” (9 november 1987) där den oförliknelige Messiah nu tagit plats bakom micken och fick briljera i nummer som “Bewitched”. På något vis tänker en medelålders man som jag alltid på Messiah som gruppens “klassiske” sångare.Året rundades av med att Anthrax släppte EP:n “I'm the Man” (8 december 1987) som var min första bekantskap med gruppen. Som 15-åring drog jag på munnen åt deras låtsas-rap i titelspåret och de fula orden men idag är kanske underhållningsvärdet mer begränsat. Då är jag kanske mer imponerad av riviga liveversioner samt en mycket fin och tung tolkning av Black Sabbats “Sabbath, Bloody Sabbath”.