Synten 1985

 

Mot mitten av 80-talet börjar termen “synt” bli just så problematisk som den är i och med musikens helt sanslösa spännvidd. Men nu är detta skrivet ur svensk synvinkel så synt får det bli. Jag kommer göra en kronologi men får sedan avsluta med album där jag saknar exakt datum (trots god research).

Yello släppte 29 januari 1985 albumet “Stella” där de tuffar på i god stil med exempelvis hiten “Oh Yeah” som väl är ännu en av de här låtarna som sammanfattar Yellos speciella sound. Någonting helt annat inom synt släpptes närmare en månad senare då mäktiga Tears for Fears gav ut sin lika mäktiga “Songs from the Big Chair” (25 februari 1985). Med storslagna nummer som “Shout” (den första låt jag hörde med gruppen) och särskilt “Everybody Wants to Rule the World” säkrade Tears for Fears framgången och skulle sedan hinna ändra sig rejält med 1989 års nypsykedeliska “The Seeds of Love” som väl även förde ut dem från synthscenen.

Howard Jones seglade mest vidare på framgångsvågen detta år i och med “Dream into Action” (11 mars 1985) som innehöll dunderhits som “Things Can Only Get Better” “Look Mama” och “Like to Get to Know You Well” samt ytterligare fina låtar. Faktiskt en strålare skiva i den lättare änden av skalan som håller fint än idag. Ännu lättare blev det i och med Modern Talkings “The First Album” (1 april 1985) där man med hiten “You're My Heart, You're My Soul” inledde en rad storhits även om man med en gång hittade sin formel och sedan i stort sett aldrig avvek från den. Detta märktes redan på det andra albumet gruppen släppte detta år, “Let's Talk About Love” (14 oktober 1985).

Den Jugoslaviska gruppen Laibach, som ständigt trakasserats av den annars jämförelsevis liberala kommuniststaten sedan grundadet 1980, var ytterst aktiva på skivfronten detta år och hann med ett par album och flera singlar. Först ut var självtitulerade “Laibach” (27 april 1985) som snabbt följdes av “Rekapitulacija 1980 – 85” (9 maj 1985). Medan den senare skivan alltså innehåller äldre låtar med en mer industriell karaktär (dock mer monotoni än oljud om man jämför med flera tongivande äldre industrigrupper) så innehåller den riktiga debuten ett antal storslagna låtar som ändå anger tonen. Nummer som “Brat Moj” eller “Panorama” är ändå igenkänliga för senare fanns. Ofta sjunger man här på serbokrotatiska och ibland på vad som förefaller vara italienska eller tyska.

Depeche Mode släppte inget album detta år men dock två singlar varav åtminstone den ena blivit en klassiker i deras repertoar. Först ut var “Shake the Disease” (29 april 1985) som både jag och flera med mig nämnt som gruppens bästa låt någonsin med sin storslagna och sorgset romantiska refräng som fungerade väl på de arenor dit gruppen med stormsteg var på väg. Singeln följdes upp av “It's Called a Heart” (16 september 1985), en låt som blev mindre älskad av publiken och rentav hatad av bandet själva som ansåg den som bland det sämsta de gjort. Man körde den live på turnén 1986 men aldrig därefter medan “Shake the Disease” blev betydligt mer långlivad på scen.

En slags hårdpumpande och uppdaterad disco bjöd Dead or Alive på med “Youthquake” (3 maj 1985) och superhiten “You Spin Me Round”. Gruppen figurerade flitigt i tonårspressen vid denna tid men de överträffades lätt och ledigt av norska A-ha vilka släppte debuten “Hunting High and Low” 10 juni 1985. Låten “Take on Me” med sin tecknade video kom ju att leva ett liv på egen hand och gjorde gruppen till superstjärnor. Även titelspåret och “The Sun Always Shines on TV” blev stora hits men så här i efterhand kan jag väl konstatera att de artiga norrmännen i A-ha troligen var lite för välartade för att bli de här riktiga “profilerna” och även om det blev fler framgångar så nådde de aldrig upp till debutens nivå. Samma dag som A-ha släppte sin storsäljare kom Scritti Politti med “Cupid and Psych 85” (10 juni 1985). Jag vet att skivan varit med i flera bästalistor men ärligt talat är musiken här lite för dämpad för att jag ens ska orka ta notis om den. Jag har inget emot det finpolerade men det kan bli FÖR mycket av den varan med.

Något jag gillade betydligt mer vad tyska gruppen Propagandas “A Secret Wish” (1 juli 1985) där vi hör Ralf Dörper från Die Krupps med ytterligare medarbetare såsom sångerska Susanne Freytag. Man hade vissa framgångar med halvhårda/halvlätta synthlåtar som “Dr Mabuse” och jag gillar givetvis detta germanska band som körde på några år innan Dörper återvände till Die Krupps. Samma månad, och lite i samma division släppte Cabaret Voltaire “Drinking Gasoline” (22 juli 1985) som innehåller skojig och stundtals stunsig musik som rört sig rätt långt från gruppens industriella rötter. Gruppen följde sedan upp detta album med “The Cocant, the Sword and the Arm of the Lord” (14 oktober 1985) som låter lite som ett Art of Noise med hårdare inslag.

En mycket stark och spännande debut kom från Skinny Puppy i och med “Bites” (augusti 1985). Gruppen hade släppt mini-albumet “Remission” året innan men blommade här ut och tog stormsteg jämfört med den ändå ganska traditionella debuten (i alla fall traditionell för att vara denna grupp). Med klassiker som “Assimilate” eller “The Choke” och råa nummer som “Ice Breaker” och “Last Call” karvade Skinny Puppy snabbt ut en nisch i gränslandet mellan EBM och industri och hård synth i största allmänhet. Överlag en skiva som jag ännu lyssnar ganska mycket på.

Lika mäktig är Einstürzenede Neubautens dittills mest fullgångna skiva, “Halber Mensch” (2 september 1985) med klassikern “Yü-Güng” som överlag blivit något av en signaturmelodi för gruppens tidiga år. Dock allt som allt en mycket spännande skiva med intressanta klanger och ljudexperiment men ändå betydligt mer lättsmält än gruppens tidigare alster.

En riktigt stark skiva i den lättare änden på skalan är Blancmange med sin “Believe You Me” (11 oktober 1985). Jag rekommenderar lyssnaren att höra på skiva från början till slut och då gärna två eller tre gånger. Mycket genomarbetad skiva från en grupp jag mest betraktade som “några i högen” innan dess.

Sist på året kom gruppen Psyche, likt Skinny Puppy från Vancouver, med “Insomnia Threatre” (23 november 1985) som är en rätt blek historia inom den lite hårdare och mer experimentella synten.

Ett stort antal skivor där jag inte har datum utöver att de utkom 1985 släpptes också och här kommer ett axplock i icke sorterad ordning.

Vangelis släppte “Invisible Connections” där han fortsätter på en spännande och lite experimentell linje som gör skivan mer än väl värd att lyssna in sig på.

Brittiske Paul Hardcastle, känd för hiten “19” släppte hela tre album under året i form av “Zero One”, “Rain Forests” och “Paul Hardcastle” vilka i mångt och mycket innehåller en breakdanceinspirerad elektronisk musik där hiten (som också är med) inte alltid är representativ för Hardcastles sound.

De kommande brittiska sensationerna detta år var annars Nitzer Ebb som dock bara släppte singlarna “Isn't it Funny How Your Body Work” och “Warzaw Ghetto” vilka väl gick något under radarna förutom i de kretsar som älskade just “råsynt”. Kraftigt inspirerade av DAF och Die Krupps gjorde Nitzer en agressiv och minimalistisk synt med Douglas McCarthys fantastiska sång i förgrunden.

Annars vällde det fram spännande grupper från Belgien detta år. À:Grumh... släppte den ganska skitiga maxin “Mix Yourself” medan Neon Judgement släppte LP:n “MBIH” som innehåller en form av mörk synthrock. Lite liknande tongångar men dock mer synthiga hittade man även hos A Split Seconds LP “Stained Impressions”. Annars var ju de belgiska flaggskeppen från detta år Klinik (eller The Klinik, namnet varierar) som släppte den närmast ondskefullt minimalistiska “Sabotage” med bland annat liveinspelningar från Norge(!). Här finns ett par klassiker inom genren i form av “Hours and Hours” och “Brain Samage”. Front 242 släppte även maxin “Politics of Pressure” med idel klassiker i form av “Don't Crash”, “Funkhadaffi”, “Kommando Remix” och “No Shuffle”, nummer som gruppen fick köra live till dess de lade av i januari 2025. Mycket imponerande.

Märkligt nog fick Sverige detta år en synnerligen färdigutvecklad syntgrupp i och med NASA och skivan “Power of the Century”. Gruppen hade rentav vissa frangångar på radion med nummer som “Paula” och “Stockholmssommar”. Idag tämligen bortglömda men på den tiden något som kunde ha blivit större.

I västra Tyskland fortsatte intressant musik strömma fram i form av Moskwa TV från Frankfurt som med “Dynamics and Discipline” bjöd på en form av tidig techno även om det väl vid denna tid mest skulle ha kvalat in som “råsynt” enligt många svenskar. Die Krupps puttrade på utan Ralph Dörper (se ovan) med en betydligt mer lättsmält musik på “Entering die Arena”. Musiken rätt hurtig men ändå okej.

Parallellt med Laibach fanns även Borghesia i den slovenska delen av Jugoslavien och denna duo släppte den experimentella men lite dämpade “Ljubav Je Hladnija o Smrti” (“Kärlek är kallare än döden”) detta år.

Allt som allt ett år då den undergroundbaserade hårdsynthen nu rusade fram på bred front och mot nya höjder.