Det är lite som om hårdrocken toppade i rent kommersiell mening 1985. I alla fall KÄNDES det nog så för oss som var med. Det var Monsters of Rock, drösvis med reportage i Okej och det ena bandet efter det andra fick ett bredare genombrott.
Först ut var en EP som visserligen knappast är hårdrock men bakom micken hittar man fjolårets mest uppburne hårdrocksvokalist. Jag syftar givetvis på David Lee Roths “Crazy from the Heat” (28 januari 1985). Diamond Dave tog här ut svängarna lite och körde ett antal covers hämtade från världen utanför hårdrocken. Hans cover på “Just a Gigolo/I Ain't Got Nobody” är dock inte så charmig som den kan verka eftersom den är plankad rakt av från Louis Primas version från femtiotalet (plus att det var denne som slog ihop de två låtarna vilket Dave kanske inte ens varit medveten om). Här finns även hans cover på “California Girls” med tillhörande 80-talsknasig video. En klackspark men en charmig sådan. Dessvärre skulle Dave komma att uppskatta dessa fritidsaktiviteter så pass så han småningom tog sin Mats ur skolan...
Knappt en månad senare kom Accepts “Metal Heart” (25 februari 1985), en skiva med gruppen som jag väl kan mer eller mindre utantill och som ligger mig varmt om hjärtat. Från titelspåret (med inslag av “Für Elise” bort till “Bound to Fail” så är det bara låtar jag tycker är rena höjdare (“Midnight Mover” och “Screaming for a Love-bite” är väl ett par höjdpunkter). Tydligen ansågs plattan mer strömlinjeformad jämfört med en del av gruppens tidigare produktion men då detta var den första hela skiva med gruppen som jag hörde på så jag just inget att jämföra med utan älskade dennas suggestiva men ändå ösiga hårdrock. Tre dagar senare, 28 februari 1985, kom de idag hyggligt bortglömda King Kobra med “Ready to Strike” som innehåller melodiös men rätt konventionell åttiotalshårdrock. Detsamma kan väl sägas om Bon Jovis “7800 Fahrenheit” (27 mars 1985). Plattan sålde säkert bra men jag kan väl inte påstå jag minns mycket av låtarna. Men jag är väl heller inte direkt målgruppen.
Lite andra tongångar bjöds det på i april med två hyggliga thrashalbum. Först ut var Exodus “Bonded by Blood” (5 april 1985) där låtarna är riviga och sången skrikig och rå. Föredrar nästan denna framför Slayers “Hell Awaits” (8 april 1985) som mest är en upprepning av debuten fast med lite snabbare och mindre minnesvärda låtar.
Magnum gav 13 maj 1985 ut “On a Storyteller's Night” där de fortsätter med sin starka melodiska rock. Särskilt minnesvärda är öppnande “How Far Jerusalem” och “Just like an Arrow”. Man tar aldrig miste på Magnum, vill jag påstå. 14 dagar senare följde Bathory upp debuten med “The Return...” (27 maj 1985) och precis som med Slayers andra så var det lite av “The Sophomore Slump”. Det är mest en upprepning av debuten men inte lika stark. Ratt släppte sitt andra album “Invasion of Your Privacy” (30 maj 1985) där nummer som “You're in Love” och “Lay it Down” visar att de hade etablerat sig som en slags fattigmans-Mötley Crüe. Dock helt okej för alla vänner av åttiotalets glamhårdrock.
Överlag blev juni en månad då släppen, av de mest varierande slag, duggade tätt. Helix släppte 6 juni 1985 “Long Way to Heaven”, uppföljaren till skivan med megahiten “Rock You” och jag måste nästan säga att jag föredrar den jämfört med skivan innan men åter är det nostalgin som talar. Köpte den på kassett på Konsum i Klintehamn och spelade den sönder och samman så jag kan den mer eller mindre utantill. Megadeth kom bara sex dagar senare med debuten “Killing is My Business... and Business is Good” (12 juni 1985). Lite ofokuserad och inte så stark som senare releaser men å andra sidan gick merparten av bandet på tunga droger och det var även si och så med budgeten. Dave Mustaine och gänget skulle dock visa vad de gick för längre fram.
Scorpions saftade på med den obligatoriska livedubbeln i och med “World Wide Live” (14 juni 1985) som effektivt fungerar som en slags greatest hits live då man kör det mest kända från sina senaste album. En vecka senare, 21 juni 1985 (min trettonårsdag), kom Mötley Crüe med “Theatre of Pain” och Phenomena med sin självtitulerade debut. Mötley tuffar på med lite glammig stil och ett par klassiker i form av “Home Sweet Home” och covern på Brownsville Stations “Smokin' in the Boys Room” samt ytterligare nummer i typisk glamhårdrockstil. “Phenomena” var istället en grupp som tog sitt namn från en film om det ockulta och jag tyckte onekligen musiken var lite stämningfull och kuslig, inte minst numret “Dance With the Devil”. Tyvärr har väl effekten avtagit något 40 år senare.
Juni avslutades med att Y&T släppte liveplattan “Open Fire” (24 juni 1985) som med all önskvärd tydlighet visar att gruppens låtar lyfte live. Senare under året skulle gruppen även släppta en ny studioskiva, “Down for the Count” (9 november 1985) där man antagit ett sound som delvis närmar sig Van Halen, såsom i exempelvis gruppens kanske största frangång “Summertime Girls”. Här fanns även en cover på Loggins & Messina-låten “Your Mama Don't Dance” som några år senare dock skulle bli mer känd via Poisons version.
AC/DC hade gjort några skivor som malde på tomgång men släppte detta år “Fly on the Wall” (1 juli 1985) där man åter körde en räcka starka och minnesvärda låtar. Vad jag förstått har fansen varit något kluvna angående skivan men då detta var den första AC/DC-skiva jag hörde (surprise: kasset inköpt på Konsum i Klintehamn) så älskar jag dessa rappa och medryckande låtar (t.ex. “Shake Your Foundations”, “Stand Up” eller “Hell or High Water”) även om jag tyckte att Brian Johnson hade världens skrovligaste röst.
Det var för övrigt rätt många av dessa skivor som jag hade på kasset och så även Dios “Sacred Heart” (12 augusti 1985). Gissa var jag köpte den... egentligen ingenting nytt förutom att Dio för tredje gången lyckas prestera ett antal starka låtar (“King of Rock'n'Roll”, titelspåret, “Rock'n'Roll Children”, “Hungry for Heaven” med flera) som dock inte har så varierade texter. Det var först därefter som det skulle börja fallera något.
En vecka senare kom en platta jag dock inte hade på kasset, nämligen Yngwie Malmsteens “Marching Out” (19 augusti 1985). Snäppet mer konventionell än den yviga debuten även om jag särskilt gillar det avspänt neoklassiska spelet på titelspåret. Påminns här om att Yngwie låter väldigt bra om han bara tar det lite lugnt i låtarna. Vi visste redan vid denna tid att han kunde spela fort. Fyra dagar senare kom Stryper med “Soldiers under Command” (23 augusti 1985). Musiken är vanlig melodiös hårdrock där jag inte har så mycket att tillägga men det roliga med just Stryper var att de var varmt kristna, vilket stack ut lite i den tidens hårdrocksmiljö.
Augusti avslutades med en smäll då delar av Anthrax gav ut vad som var hobbybandet S.O.D. (Stormtroopers Of Death) med Billy Milano på sång. Skivan “Speak English or Die” (30 augusti 1985) var förmodligen det hårdaste jag hade hört några år senare och definitivt det snabbaste. Dock osäker på om jag hörde S.O.D. innan Slayer så det kanske blir dött lopp. Det är snabbt och extremt korta låtar med texter som förstås är ironiska men som skulle vara ganska stötande om det var allvarligt menade. Sålunda är figuren “Sgt D” en rå rasist och fascist i största allmänhet. Musiken fungerar fortfarande bra även om jag häpnar över hur snabbt Milano kan sjunga i exempelvis “Pussywhipped” där han sväljer halva meningar. Samma månad kom även Celtic Frosts EP “Emperor's Return” som kanske är lite mindre rå än debut-LP:n men ändå bjuder på mer av samma grovhuggna Black Metal som bara låter snäppet snällare än Bathory. I oktober kom gruppen även med albumet “To Mega-Therion” som fortsatte i samma stil.
Hösten rullade in och med den åtminstone fyra minnesvärda släpp i september. Pirathårdrockarna Running Wild släppte “Branded and Exiled” 1 september 1985 där exempelvis nummer som “Chains and Leather” ännu är värda att lyssna på. Dagen efter kom Gary Moore med den solida “Run for Cover” (2 september 1985) med Moore-klassiker som balladen “Empty Rooms” och “Out in the Fields”. Den senare låten sjöng Moore med sin gamle vän Phil Lynott som även sjöng huvudsång på låten “Military Man” (även med text av Lynott). Bör ha varit bland det sista Lynott gjorde på skiva innan sin hastiga död i januari 1986. Denna skiva är nästan den arketypiska åttiotalsskivan från Gary Moore. Samma dag kom Saxon med “Innocence is no Excuse” (2 september 1985) som vissa bedömde som mer strömlinjeformad men som ändå innehöll minnesvärda nummer som “Rockin' Again”, “Back on the Streets” eller “Raise Some Hell”.
Kiss upprepade i stort sett bravaden från året innan med ett starkt album i form av “Asylum” (16 september 1985). Och JA! Jag hade även denna på kassett från Konsum i Klintehamn och därför kan jag den nästa bättre än föregående “Animalize” (som troligen ändå hade snäppet bättre låtar även om det är lite dött lopp för mig). Låtar som “Any Way You Slice It” eller “Love's a Deadly Weapon” är dock skönt hjärndöd sjuttiotals-Kiss, nästan. Faktiskt en platta där nästan varenda låt sitter ännu, från inledande “King of the Mountain” till skojiga “Uh! All Night!” (tyckte i alla fall trettonåringen).
En annan skiva som jag kan mer eller mindre utantill (även om jag där fick nöja mig med en avspelad kassett, har jag för mig) var Iron Maidens monumentala “Live After Death” (14 oktober 1985) som väl i mina öron är liveplattan framför andra med Iron Maiden och en av mina favoriter i största allmänhet. Kort därpå kom W.A.S.P. med sitt andra album “The Last Command” (25 oktober 1985) som är en fin uppföljare till debuten med ett antal riviga låtar såsom “Wild Child”, “Fistful of Diamonds” och inte minst den alkoholindränkta klassikern “Blind in Texas”. Och Blackies röst är alltid rå och härlig att höra. Fick till julen plattan på kassett från min då knappt ettåriga brorson. Stod det på paketet i alla fall.
Utöver den ovannämnda andraplattan med Celtic Frost så utkom i oktober 1985 även Kreator med “Endless Pain” (brötig thrash med rå sång från Mille Petrozza) och Anthrax kom med “Spreading the Disease” där man plockad in nye sångaren Joey Belladonna och gitarristen Frank Bello. Ljudet var bättre och vi bjuds på klassiker som “Madhouse”. Dock låter Anthrax ändå så mycket snällare om man jämför med Metallica eller Slayer trots att de hade en dåtida “hårdhetsstämpel”.
Aerosmith gjorde efter ett droginspirerat sammanbrott en försiktig comeback med “Done With Mirrors” (4 november 1985). Bandet har själva senare sagt att de inte gillade skivan men jag tycker personligen den är rätt okej. Men det beror på att jag köpte den till reapris på LP (faktiskt inte kassett) på Elektronikservice i Hemse året därpå så den råkar vara en av de här skivorna jag lyssnade på mycket.
Helloween, här ännu med Kain Hansen på sång, LP-debuterade med “Walls of Jericho” (18 november 1985). Jag tror jag hörde låtarna på något radioprogram när de var rätt hårda (exempelvis “Murderer” och “Starlight”) och tyckte dettta var oerhört rått och snabbt men det låter förstås ganska beskedligt när tidens tand fått verka lite. Dock ändå väldigt energiskt och man anar att gruppen har mer att ge.
Dokken, närmast sinnebilden för generisk melodisk hårdrock från 80-talet, kom med plattan “Under Lock and Key” (22 november 1985) och efter lite lyssning så märker jag att exempelvis “It's Not Love” fastnar. Men originalitet kan ju Don Dokkens orkester inte beskyllas för. Samma dag släppte Twisted Sister “Come Out and Play” (22 november 1985) som väl var en av de absolut första album jag köpte och som jag därmed kan utantill. Titelspåret är ju TS när de är en smula hårdare men annars domineras skivan även av mer skojfriska nummer som covern på “Leader of the Pack” eller “Be Chrool to your Scuel” (sic!) och ytterligare nummer som jag nog ännu kan texterna till, så mycket som jag lyssnade på denna. Hög nostalgifaktor med andra ord. Samma månad släppte Faith No More även den lite funkiga men ofärdiga debuten “We Care a Lot” som härmed får avsluta hårdrocksåret 1985.
.jpg)