Synten 1984

 

Överlag kan man nog betrakta 1984 som ett riktigt klassiskt syntår som på många vis, lite som 1981. förkroppsligar åttiotalets elektroniska musik. Det var väl dock detta år som syntmusiken verkligen blev så bred och folklig som den någonsin blev under åttiotalet och med ett gäng nya akter och artister.

Den första intressanta skivan under året var Talk Talks “It's My Life” (13 februari 1984) där i synnerhet titelspåret blev gruppens kanske största hit (senare tolkad av No Doubt) och där gruppens grundläggande sound är ganska etablerat trots senare radikala stilbyten. Man känner dock alltid igen sångaren Mark Hollis sorgsna röst. Kanske är de inte ett fullfjädrat syntband här men musiken är ändå ganska så elektronisk och gruppen fick exempelvis agera förband för Depeche Mode på turnén 1986.

Tätt efter denna platta kom Nik Kershaws debutalbum “Human Racing” (27 februari 1984) som innnehöll stora hits som “Wouldn't it be good” och “I Won't let the sun go down on me”. Överlag märks redan på debuten vilket flyt Kershaw har i sina melodier och du känner lätt igen hans röst. Han skulle sedan toppa debuten med uppföljaren “The Riddle” (19 november 1984) där jag kan titelspåret närmast utantill. Även “Don Quixote” och “You Might” är fina och liksom flytande låtar. Kershaw gjorde ett komiskt framträdande i “Nöjesmassakern” där han mitt under framträdande springer ut för att göra en giv i ett parti kort bakom scenen. 1984 ändå.

I februari 1984 släppte Laiback även sin första riktiga skiva, maxisingeln “Boji/Sila/Brat Moj” som har ett ganska industriellt men inte olyssningsbart sound och där texterna framförs på slovenska. Senare under året kom även singeln “Panorama/Decree” och flera av dessa låtar kom senare att samlas upp på gruppens första mer officiella LP, “Nova Akropola”.

En artist som ofta jämfördes med Nik Kershaw (de debuterade samtidigt och hade ett liknande sound) var Howard Jones vars debutalbum “Human's Lib” kom 9 mars 1984. Även Jones skulle under några år bli oerhört populär med sin ganska lättsmälta elektropop och från debuten blev “What is love?” och “New Song” stora hits. Skillnaden mot Kershaw är kanske att Jones är snäppet mer hurtig men det är ju en smaksak.

Soft Cell rundades av sin karriär med den ganska ofokuserade “This Last Night in Sodom” (16 mars 1984) som åtminstone innehåller den fantastiska “The Soul Inside”. Även om Almond och Ball inte var ovänner så var det otroligt trötta på att vara popstjärnor och hade i realiteten redan lagt ner bandet när denna skiva kom.

I mars 1984 kom även Section 25 med den lättsmälta LP:n “From the Hip” som kanske inte är världens mest originella skiva men som innehåller en del trevliga nummer i tidstypisk stil. Plattan producerades av Bernard Sumner och låter, inte oväntat, en smul som New Order.

Human League släppte sin första LP sedan “Dare” i och med “Hysteria” (7 maj 1984). soundet har dock blivit lite mer mainstream och hiten “Louise” låter nästan mesig jämfört med deras tidigare sound även om “The Lebanon” är lite mer i deras äldre stil.

Art of Noise, en “hemlig” grupp bakom vilken Trevor Horn var den drivande kraften, släppte sitt debutalbum “Who's Afraid of the Art of Noise” (19 juni 1984) och även om den del tidstypiska studioexperiment kanske inte helt åldrats med värdighet så är exempelvis mäktiga “Moments in Love” med sitt närmast ambienta sound ännu en väldigt stark upplevelse.

En knapp vecka senare kom X-Mal Deutschland med den mycket genomarbetade LP:n “Tocsin” (25 juni 1984) med ett kallt och nästan lite gotiskt syntsound som jag känner att jag behöver bekanta mig med mer.

I juli 1984 släppte Tangerine Dream soundtrack till filmen “Firestarter” (som hade gått upp på biograferna 11 maj 1984) och det är onekligen mycket spännande och atmosfärisk musik och jag blir närmast nyfiken på att se om filmen för att se hur musikens använts (då jag inte minns mycket eftersom det var ett tag sedan jag såg den, milt sagt). Tangerine Dream har här på allvar landat i ett mer åttiotalistiskt sound, för det mesta instrumentalt (och på denna skiva helt och hållet, förstås). I november detta år skulle gruppen även släppa en av sina bättre konsertalbum, “Poland”, med drömsk och meditativ musik i gammal god stil om än med det lite uppdaterade soundet.

Annars blev 1984 ett verkligt Depeche Mode-år. Jag minns att jag aldrig hade hört talas om dem förrän de släppte “People are People” (som gjorde livedebut 2 juni 1984 i Ludwigshafen) och sedan då även “Master and Servant”. Albumet “Some Great Reward” släpptes 24 september 1984 och gruppen turnerade nu i större lokaler och filmade i december även en konsert i Hamburg. Överlag är “Some Great Reward” kompetent synth men kanske med en smula mindre experiment än på föregångaren. Kan ju skivan utan och innan och även nummer som “Something to Do” ligger mig varmt om hjärtat även om jag väl aldrig riktigt blir vän med den smått mesiga pianoballaden “Something”.

En annan grupp som slog igenom med dunder och brak ungefär samtidigt som Depeche fick sitt breda genombrott var Alphaville som fick en omedelbar framgång med debutalbumet “Forever Young” (27 september 1984). Titelspåret är närmast sönderspelat och idag kanske jag hellre hör på “Big in Japan”, “Sounds like a Melody” eller “Summer in Berlin” men med sin vemodiga syntpop vann gruppen emellertid en stor publik även om de aldrig riktigt skulle upprepa bravaden.

I september 1984 kom Front 242 även med mini-LP:n “No Comment” (där termen “Electronic Body Music” nämns på omslagets baksida) och där låtar som “Commando Mix”, “Lovely Day” och “No Shuffle” förblivit klassiker i repertoaren. Jag är dock även svag för den mystiska “S.fr.Nomenklatura” som ofta öppnade konserterna i mitten av åttiotalet (exempelvis vid en fantastisk välinspelad konsert från Västerås 1986).

Bronski Beat var en annan ung grupp som slog stort med plattan “The Age of Consent” (oktober 1984) och de sexualpolitiskt orienterade låtarna “Why?” och “Smalltown Boy”. Musiken är snygg (gillar särskilt de feta basgångarna i “Why”) men mest minns man sångaren Jimmy Sommervilles höga röstläge.

Breddeb inom synten kan visas av de två rätt olika skivor som släpptes samma dag, nämligen Cabaret Voltaires “Micro-Phonies” och Frankie Goes to Hollywoods “Welcome to the Pleasuredome” (båda 29 oktober 1984). Medan den förra gruppen ännu rör sig i utkanrten av det industriella och kör en rytmisk stil med lite drag av både EBM och syntpop så kör Frankrike en ganska hårdpumpande sen disco och liksom Bronski Beat med något sexualpolitiskt orienterade texter. Dock blev även den fina balladen “The Power of Love” en stor hit för gruppen utöver de tidigare singlarna “Relax” och “Two Tribes”.

Jean-Michel Jarre återvände med “Zoolook” (16 november 1984) där han tydligt tagit enn del intryck av electro men även går en smula på tomgång. En tidigare mer svårsmält grupp, SPK, återkom nu som en hurtig syntpoporkester, om än med lite hård image, i och med albumet “Machine Age Voodoo” (30 november 1984). Gruppen hade rentav vissa framgångar med singeln “Metal Dance”.

En av den hårdare syntens mest inflytelserika akter, Vancouver-baserade Skinny Puppy, debuterade i december 1984 med mini-LP:n “Remission” på det oberoende skivbolaget Network. Här är gruppen kanske så lättsam som den någonsin blev under sin klassiska era med lättsamma synthslingor (“Glass Houses”, “Far to Frail”) i kombination med en betydligt hårdare sång från Nivek Ogre samt obskyra samplingar från exempelvis skräckfilmer. Gruppen skulle snabbt slå in på än mer äventyrliga vägar.

En skiva var exakt releasedatum jag inte har, men väl värd att nämna, är Manuel Göttschings “E2-E4” som med sina drömska och experimentella synthljud anses ha inspirerat den senare ambientmusiken (som mest hade föregångare som Brian Eno att lyssna på vid denna tid). Förbluffande modernt sound överlag men lättare att lyssna på än att jag försöker beskriva det.

Hårdrocken 1984

 

Även 1984 blev ett riktigt bra och historiskt hårdrocksår där klassikerna duggade tätt. De då okända Anthrax debuterade 6 januari 1984 med “Fistful of Metal” som produktionsmässigt är lika rå som Metallicas debut från året innan men trots det är låtarna ganska snälla med dagens mått mätt. Nummer som “Metal Thrashing Mad”, “Soldiers of Metal” eller covern på “I'm Eighteen” fungerar men gruppen behövde väl ändå slipa på låtarna. Omslaget är för övrigt hiskeligt fult. Originalsångaren Neil Turbin skulle snart också komma att ersättas av Joey Belladonna.

Bara tre dagar senare, 9 januari 1984, kom skivan “1984” med låten som i princip skulle dominera detta år. Jag tar givetvis om Van Halen och dunderhiten “Jump” (som hade släppts på singel redan i december 1983 men därmed kom den att desto mer påverka detta år). Skivan med den rökande ängeln på omslaget var som flera av gruppens plattor producerad av Ted Templeman och utöver “Jump” innehöll den flera av gruppens klassiker såsom “Panama” och “Hot for Teacher”. Världen, eller åtminstone hårdrocksvärlden, verkade ligga för Van Halens fötter men året därpå skulle sångaren David Lee Roth hoppa av bandet och ersättas av Sammy Hagar.

Klassikerna duggade tätt i början av året och något efter “1984” kom Judas Priest med “Defenders of the Faith” (13 januari 1984). Detta är en skiva som jag kan mer eller mindre utantill och jag tror jag tycker om varenda låt från inledande “Freewheel Burning” till avslutande “Heavy Duty” ihopmixad med den skanderade titeln. Särskilda favoriter är de suggestiva “The Sentinel” och “Night Comes Down”. Man ska som vanligt inte lyssna för mycket på texterna, dock. Samma dag som denna skiva kom även Saint Vitus med sin självbetitlade debut “Saint Vitus” och den är okej även om jag inte tycker vissa spår är tillräckligt tunga för att klassas som Doom Metal. Min referenspunkt är dock Candlemass eller Cathedral.

Bon Jovi kom tio dagar senare ut med debuten “Bon Jovi” (23 januari 1984) och även om det än så länge är lite profillös mjukhårdrock så fick han en smärre hit med “Runaway”. En vecke senare kom Saxon ut med “Crusader” (30 januari 1984), en annan av mina favoritskivor från hårdrocksåret 1984. Som tolvåring var jag givetvis svårt intagen av det episka titelspåret men tyckte även om mer hjärndöd hårdrock som “A Litte Bit of What You Fancy” och den fina “Sailing to America” (som fick mig att vilja ge mig ut på äventyr). “Set Me Free”; en annan trevlig låt, avslöjades först i vuxen ålder som en Sweet-cover. Gillade även den hjärndöda “Rock City” (där jag försökte lära mig den tungvrickande texten) och avslutande allsångsnumret “Run for Your Life”. Som sagt, en skiva som verkligen väckte fantasin hos mitt tolvåriga jag. Samma dag kom Whitesnake med “Slide it in” där de tuffar på i god stil med klassiker som “Love Ain't a Stranger”; titelspåret eller “Guilty of Love”. Detta var alltså bara januari 1984.

Klassikeråret rullade på då Scorpions kom med “Love at First Sting” (13 februari 1984) och du må tycka att gruppen spelar en väldigt hurtig tysk hårdrock men det är svårt att värja sig mot effektiva låtar som “Bad Boys Running Wild”, “Rock you Like a Hurricane” eller “Big City Nights”. Givetvis fanns här även ett par brottarballader i form av “Coming Home” och “Still Loving You”. Bandet skulle året därpå nå en topp med liveplattan “World Wide Live”.

Fyra dagar senare debuterade Ratt med “Out of the Cellar” (17 februari 1984). I grunden var gruppen en slags fattigmans-Mötley Crüe men kunde ändå yxa till en och annan rökare såsom hiten “Round and Round”. En annan idag bortglömd artist, Lee Aaron, släppte “Metal Queen” 24 februari 1984. Även här är det ganska anonym rock även om titelspåret är okej samtidigt som det var kul att fler tjejer ändå kom fram inom hårdrocken. Samma dag kom Europe med sin lite mer solida “Wings of Tomorrow”. Låtar som “Dreamer” och “Open Your Heart” är effektiv radiohårdrock och klassiker i deras repertoar men exempelvis titelspåret eller “Stormwind” behöver inte skämmas för sig.

Ren kuriosa var albumet “This is Spinal Tap” (2 mars 1984) som var ett soundtrack till filmen med samma namn vilket var en parodi på ett hårdrocksband som kämpade för att göra comeback. Spår som “Tonight I'm Gonna Rock You” ligger så farligt nära verkligheten att man nästan inte förstår det är en parodi om man inte känner till bakgrunden. “Stonehenge” ska tydligen anspela på Black Sabbats turné 1983 då man hade med sig en alldeles för stor kopia av just Stonehenge på scenen vilket ställde till en del besvär.

Bandet bildades 1973 och fick efter flera års harvanden ut sin första skivor i början av 80-talet. Men detta år fick Twisted Sister ett formligen brakgenombrott med “Stay Hungry” (10 maj 1984) och hitsen “I Wanna Rock” och “We're Not Gonna Take it” (med tillhörande roliga videos). Dee Snider visar att han är en effektiv låtskrivare när det gäller snärtiga låtar och även nummer såsom titelspåret”, “Burn in Hell” eller “S.M.F.” är tacksamma allsångsnummer. Bandet skulle sedan surfa på framgångsvågen fram till den överraskande snabba kraschen 1987.

En som istället fortsatte att surfa på sin framgångsvåg var Dio med sitt andra album “The Last in Line” (2 juli 1984). Visst är mycket en upprepning av “Holy Diver” men om man bortser från de ibland anemiska texterna (hej, regnbågar) så staplar Dio ändå minnesvärda rocklåtar här (“We Rock”, “The Last in Line”, “Breathless”, och så vidare till avslutningen “Egypt”). När jag går igenom vilka låtar som är minnesvärda från skivan så inser jag att varenda låt i stort sett sitter som en smäck så här 40 år senare. Åter en skiva som påverkade mig oerhört mycket. Lite mer rolig åttiotalskuriosa utgjorde Sammuy Hagars “VOA” (23 juli 1984) som innehåller glad partyhårdrock men mest är ihågkommen för dunderhiten “I Can't Drive 55” (även den med underhållande video).

Metallica slog tilll hårt med den mer välproducerade “Ride the Lightning” (27 juli 1984) som hade spelats in i Sweet Silence Studios i Köpenhamn. Av de åtta långa låtarna är det väl bara “Trapped under Ice” och “Escape” som mer har karaktären av utfyllnadslåtar medan resten av plattan (“Fight Fire With Fire”, titelspåret, “For Whom the Bell Tolls”, “Fade to Black”, “Creeping Death” och “The Call of Ktulu”) är givna thrash metal- och hårdrockklassiker överlag och låtar som Metalllica än idag med glädje spelar live (till sin egen och publikens dito). En fantastisk skiva även om de skulle snäppa upp det lite till inför sitt tredje album...

Under juli 1984 kom även Helix med “Walkin' the Razors Edge” som väl är ganska ordinär men innehöll en verklig dunderhit med den lite hjärndöda men roliga “Rock You” som tolvårige Robert och många andra gick och trallade på. Samma månad släppte Y & T även “In Rock We Trust” som kanske är lite svagare än albumen innan men ändå helt okej.

Finska Hanoi Rocks ångade på och släppte en av sina mest framgångsrika skivor, “Two Steps from the Move” 7 augusti 1984. Den är känd för CCR-covern “Up around the Bend” och balladen “Don't You Ever Leave Me”. Retar mig dock på texten i avslutande “Cutting Corners” där ett gäng finnar leker anglosaxiska personer och klagar över att “man inte förstår vad folk säger i London” (på grund av utlänningar). Då blir det lite för mycket av “Hej, vi vill så gärna komma från London eller Los Angeles eller New York...” Festen kom sedan av sig i och med trummisen Razzles död i december 1984.

Tio dagar senare kom en av årets allra mest kontroversiella plattor med en grupp vars blotta existens gav svallvågor även i Sverige. Den självbetitlade debuten “W.A.S.P.” kom 17 augusti 1984 och jag upptäckte inte gruppen via den berömda debatten mellan Anders Tegnér och Siwert Öholm (som jag såg först senare) utan via ett inslag i Barnjournalen där gruppen presenterades som “Världens äckligaste hårdrocksgrupp”. Den berömda singeln “Animal (Fuck like a Beast)” hade släppts i april 1984 och fick inte komma med på skivan (dock senare som bonusspår) då den ansågs för grov. Man får dock ändå ett antal medryckande rocklåtar såsom “I Wanna Be Somebody”, “L.O.V.E. Machine” eller “Sleeping in the Fire”. Sångaren och huvudsaklige låtskrivaren Blackie Lawless har en fabulöst rå röst som skiljer honom från andra band vid denna tid och det är ännu en fröjd att höra låtarna trots den lite pajiga imagen med sågklingor i skrevet och vad det nu var...

Iron Maiden gick från klarhet till klarhet vid denna tid och släppte nu sin tredje klassiska LP på raken i och med “Powerslave” (3 september 1984). Steve Harris har själv sagt att han är missnöjd med delar av repertoaren och visst finns det utfyllnadslåtar (inklusive en instrumental) men de klassiska låtarna är så starka så man glömmer det. Det är “Aces Hight”, “Two Minutes to Midnight”, titelspåret samt den maffiga “The Rhyme of the Ancient Mariner” (tonsättning av en dikt av Samuel Taylor Coleridge på totalt 17 minuter) som gör att man på något vis tänker på hela skivan som fantastisk. Å andra sidan håller även Maidens utfyllnadslåtar rätt bra kvalitet. Plattan följdes upp med den massiva “World Slavery Tour” 1984 – 85 från vilken det även kom en finfin liveplatta.

Iron Maiden-kopiorna (i alla fall angående Geoff Tates sång) Queensrÿche släppte första LP:n “The Warning” 7 september 1984 och även om den är okej så behövde de ännu hitta sin form. Samma dag kom Mercyful Fate med sin andra LP, “Don't Break the Oath” som är bättre producerad men i stor utsträckning mest en fortsättning på debuten. Dock en mycket stark lyssningsupplevelse. 

Kiss tuffade på starkt efter "avmaskningen" året innan och släppte 17 september 1984 "Animalize" som väl ändå får klassas som en av deras starkaste album från 80-talet (om inte DET starkaste). Magnifik inledning med "I've Had Enough" (som jag minns att jag fick på en kassett som delades ut av Glassbilen) och jättehiten "Heaven's on Fire". Minns att jag gillade "Lonely is the Hunter" som är en sådan där typiskt gungande Kiss-låt i maklig takt. "Thrills in the Night" är en dramatisk höjdare mot slutet av skivan. Kom så småningom att skaffa denna skiva på kassett och den ligger säkert ännu i en kartong någonstans. 

I slutet av månaden kom Armored Saint med sin debut “March of the Saint” (26 september 1984) som jag mest nämner som kuriosa eftersom sångaren John Bush senare blev frontman i Anthrax. Gruppen gick back på den ganska ofokuserade debuten med en ganska profillös och snäll thrash. En annan thrash-grupp, kanadensiska Voivod, släppte i september 1984 sin debut “War and Pain” som innehåller ganska monoton och brötig musik med dito sång. Gruppen skulle dock genomgå en mycket spännande utveckling.

En av årets överraskningar för nostalgiker (redan då) var Deep Purples återförening med den klassiska sättningen från 1969 – 73 (Mark 2). Detta innebar att man släppte LP:n “Perfect Strangers” (29 oktober 1984) och började turnera för fullt. Det är just titelspåret samt den närmast episka “Knocking at Your Backdoor” som man minns. Resten är okej och låter väl som det klassiska Deep Purple med lätt uppdaterad ljudbild. Detta blev väl allt som allt den bästa LP gruppen släppte efter återbildandet som även höll i sig trots kommande medlemsbyten. 40 år senare är Ian Paice den enda originalmedlemmen med i gruppen även om Gillan och Glover också hänger med.

I oktober 1984 kom även en annan otroligt spännande debut i och med det hemliga svenska bandet Bathory och debuten “Bathory” (inspelad i schlagerkompositören Peter Himmelstrands garage!). Bakom gruppen stod Thomas “Ace” Forsberg, även känd som Quorthon, samt ett antal hemliga musiker. Då Quorthon bestämde det mesta kan gruppen närmast ha tjänat som fasad åt det som i grunden var en soloartist. Musiken var otroligt skitig, rå och underproducerad och hårdare än föregångare som Venom. Pappa Börje Forsberg, som mest sysslat med dansband, var producent. Denna osannolika orkester slog stort inom ramen för sin genre och Bathory blev ett viktigt namn inom Black Metal ä en om Quorthon med tiden skulle lämna detta format eftersom han inte ville förknippas med de tokigare elementen på Black Metal-scenen.

Samma månad kom tyska Running Wild med sin “Gates of Purgatory” där man redan börjat utveckla sin pirat-image. Dock skulle man behöva slipa lite på låtarna.

En annan betydande Black Metal-akt, schweiziska Celtic Frost (tidigare Hellhammer), kom med debut-LP “Morbid Tales” i november 1984. Precis som Bathory är det ett ganska brötigt och skitigt sound men inte lika extremt som Bathory (en grupp som Celtic Frost rimligen inte hade hunnit höra). Debuten är stark men efter ett par album skulle Celtic Frost utvecklas i en än mer spännande riktning.

Tre skandinaviska akter, där jag inte hittat exakt datum för släpp utöver året, är värda att nämna. Först och främst den i USA bosatte Yngwie Malmsteen som debuterade med “Rising Force” i den stil som senare kallats “neoklassisk”, d.v.s. ett väldigt ekvilibristiskt spel och ibland även i hisnande tempo men även med en hel del dynamik. Yngwie hade hjälp av bland andra sångaren Jeff Scott Soto, svensken Jens Johansson på keyboard och den gamle Jethro Tull-trummisen Barriemore Barlow. Många menar dock att Yngwie gjorde bäst ifrån sig redan på debuten och en av mina vänner, som stod utanför då Yngwie spelade i trakten av Uppsala i somras, noterade ändå att hans tidiga låtar dominerade repertoaren.

Gruppen Smack från Finland har mest blivit kända som favoritgrupp för Izzy Stradlin i Guns'n'Roses (ni vet, den coole killen i bandet som även lämnade gruppen först) och skivan “Smack on You” innehåller klassiskt slafsig och stökig Stones-rock som är väl värd att kolla in för alla vänner av den traditionen.

Svenska 220 Volt släppte “Powergames” men ännu efter tre eller fyra lyssningar måste jag säga att det är ganska profillöst med låtar som inte fastnar. Men de hade sina fans när det begav sig.