Hårdrocken 1971

 

Hårdrocksåret 1971 började med att Uriah Heep släppte ”Salisbury” 12 januari. Det här är en skiva som jag verkligen älskar och kanske min favorit med Heep överhuvudtaget. Öppnar med den till sången Yes-aktiga ”Bird of Prey” och sedan rullar det på med bara bra låtar. Balladen ”Lady in Black” och ”High Priestess” är förstås bra men höjdpunkten är det progressiva titelspåret som spelades in med en klassisk orkester och som även innehåller en otroligt bra solo från Mick Box. Kanske inte mångas favorit med Heep men som sagt min egen.

Om man tänker sig att Black Sabbath hade sparkat Ozzy och istället tagit in Geddy Lee från Rush eller kanske Robert Plant som sångare? Då hade man kanske fått något i stil med walesiska Budgie. Cardiff-trion, som bland andra inspirerade Metallica, debuterade 30 juli 1971 med ett självtitulerat album som spelats in i Rockfield Studios med Black Sabbat-producenten Rodger Bain bakom spakarna. Det är en stämningsskiva där en del låtar mest mal på medan sångaren Burke Shelley mässar på med sin ljusa röst. Överlag ett band som stack ut med ett ganska eget sound vid denna tid och som skulle nå större höjder längra fram under decenniet.

Rodger Bain var knappt klar med Budgie så fick han rycka in på Black Sabbaths tredje skiva, ”Masters of Reality” (6 augusti 1971). Även om Sabbaths första två album innehåller drösvis med klassiker så är de en smula underproducerade med ett ljud som är lite varierande. Här lyfter bandet med en renare produktion och ett knippe rejält starka låtar. Tony Iommis bandkamrater hade vid det här laget börjat kalla honom för ”the riff king” och han fick ur sig en del tunga riff även till detta album. Inledande ”Sweet Leaf” (där man på band råkat fånga Iommi här han får en hostattack efter ett bloss marijuana) anger tonen medan här även finns flera fina och balladaktiga låtar (”Embryo” och ”Orchid”) som visar att bandet även kunde vara finstämda. Naturligtvis är skivans topp den närmast proto-thrashiga ”Children of the Grave” (fantastisk avslutningslåt under många år på sjuttiotalets konserter) och ”Into the Void”. En totalklassiker.

Det känns nästan löjligt att skriva om ”Led Zeppelin IV” (8 november 1971) men jag är ju tvungen. Skivan har egentligen inte ens gruppens namn på omslaget men kallas allmänt ”IV” då det är gruppens fjärde skivan. Klassiker som ”Black Dog” och ”Rock'n'Roll” visar Zeppelin från sin mr hårdrockiga skiva men höjdpunkten är (förstås) ”Stairway to Heaven”. Jag skulle vilja vara originell här men det är svårt. ”Going to California” är också en skir och fin låt som var en stor konsertfavorit. Har även noterat ilskan på olika forum då låten inte är med på samlingsskivor och liknande reaktioner som gäller just denna låt.

I övrigt under året så släpptes Alice Cooper två album, ”Love it to Death” (9 mars 1971) och ”Killer” (27 november 1971) där bandet (som det ju var på den tiden) började hitta formen med mer raka låtar efter ett par mer luddiga album producerade av Frank Zappa. Thin Lizzy släppte en självtitulerad debut (30 april 1971) som kanske inte imponerade och där det karaktäristiska soundet ännu inte hade satt sig. Deep Purple kom 1 september 1971 ut med den lite mer experimentella ”Fireball” som av många ses som ett misslyckat sidospår mellan ”In Rock” och ”Machine Head”. Själv kommer jag mest ihåg just titelspåret och ”No, No, No” från skivan. UFO kom 8 oktober 1971 ut med sitt andra album, ”Flyin'”, där man ännu har ett lite flummigt och lätt krautrockigt sound. Uriah Heep hann även med ”Look at Yourself” (20 oktober 1971) där man i princip hittade sitt sound och blev en lite lättsammare version av Deep Purple. Nazareth debuterade 4 november 1971 med en skiva som var lovande men inte mer.