Britpopen - Upptakten

 

Jag, Robert, kommer här att publicera en rad texter om Britpopens historia eftersom jag nu läst mycket om den på sistone. Och det är faktiskt en ren slump som alltså inte har att göra med en viss Oasis-återförening. Även om det är passande. 

Ovan: Suedes första konsert, i London 6 juni 1990. 

1988 var året då flera av nyckelpersonerna inom den kommande Britpop-scenen samlades i London. I orten Lindfield, belägen mellan London och Brighton, växte en viss Brett Anderson upp med bohemiska och kulturellt intresserade föräldrar med kroniskt dålig ekonomi. Pappan körde taxi efter att ha bockat av ett antal andra jobb. Brett beskrev orten som en plats som "saknade storstadens bekvämligheter och landsbygdens charm". Han lärde i skolan känna Matt Osman och de båda kom senare att lämna hemorten för att åka norrut. Men medan Osman skrev in sig på London School of Economics valde Brett Manchester (troligen för den musikaliska kopplingen) men avskydde studentlivet och hoppade av efter något år för att istället åka till London, söka upp Osman och kanske även göra något inom musikens område. Efter lite fundering ville han dock läsa stadsplanering vid University College of London. En av de första han mötte var Justine Frischman, dotter i en nyrik judisk familj. Hon blev intagen av Brett och var så nervös inför hans uppenbarelse så att det första han sade till henne var "vad är det för fel med din mun?" då han trodde hon hade talfel. De blev snart ett par och kom att dela lägenhet med gamle kompisen Matt Osman. Efter Justine läste arkitektur bytte Brett till detta område. Frischmann har med nostalgi sett tillbaka på i synnerhet vintern 1988 - 89 i den hemtrevliga lägenheten som de hade råd med via hennes pengar. Man bildar snart en grupp med Brett på sång, Matt på bas och Justine på kompigitarr. Man sätter in en annons efter en sologitarrist. Bernhard Butler, en infödd London-bo, svarar. Han har senare uppgett att han kände sig blyg och osäker inför trion med den coola stilen men kom snabbt in i gänget. Det tog dock tid att hitta en permanent trummis och vid ett tillfälle spelade man, via ännu en annons, in ett par låtar med förre Smiths-trummisen Mike Joyce som dock bara jobbade med gruppen vid detta tillfälle. I juni 1990 fick man en fast trummis i Simon Gilbert (den ende i gruppen som faktiskt var homosexuell med tanke på gruppens senare något homoerotiska framtoning på första skivan och de tidiga singlarna). Livedebut skedde 6 juni 1990. Relationen mellan Brett och Justine krackelerar dock mer och mer i slutet av 1990 och i februari 1991 går Justine på träff med en annan musiker, Blurs Damon Albarn. Efter en tid lämnar hon Brett för Damon men är kvar en tid i Suede innan den något irriterade Brett sparkar henne ur gruppen på försommaren 1991. Suede kämpar på utan uppmärksamhet men lyckas i december 1991 få spela på en konsert med flera band i NME:s regi. 

Ovan: Affisch för konsert med Seymour 23 september 1989. 

Hösten 1988 anländer till staden även fyra unga män från olika håll. Damon Albarn är född i London men tvingas 1978 flytta till Colchester då hans far blir rektor där. Han träffar på Graham Coxon, son till en armémusiker, som också slagit sig ner i staden efter en kringflackande barndom. Graham spelar under sin tid i Colchester något med den fyra år äldre Dave Rowntree. Dessa tre hamnar i London hösten 1988. Damon har ströjobb medan Graham börjar på konstskolan Goldsmiths där han med en gång blir bekant med Bournemouth-sonen Alex James. Han presenterar snart Alex James för sin gamle vän Damon. Sedan man även kontaktat Dave Rowntree bildar man Seymour med samma sättning som man hade ännu under återföreningen 2023, d.v.s. Damon på sång, Graham på gitarr, Alex på bas och Dave på trummor. Ett antal gig, huvudsakligen i London, bockades av under 1989 innan Dave Balfe från skivbolaget Food såg gruppen live. Han var inte över sig imponerad över den slaskiga och ganska berusade gruppen men såg ändå något i dem och kontrakt skrevs med Food i mars 1990. Ett villkor var dock att gruppen behövde byta namn då Balfe inte tyckte att Seymour lät bra nog. Från en lista med namnförslag valde man Blur. Gruppen singeldebuterade med den ganska Manchester-inspirerade "She's So High" (15 oktober 1990). Därefter följde "There's Not Other Way" (15 april 1991) vilket blev en hit. Våren 1991 kunde Blur därmed titulerar sig popstjärnor och njöt så mycket de kunde av sin nyvunna status med TV-program och krogrundor med gratisdrinkar. Sent 1990 hade Damon sett Suede live och blev fascinerad inte av gruppen men av kompgitarristen Justine Frischmann som han slutligen fick gå på date med i februari 1991 varvid de båda snabbt blev ett par och flyttade ihop. Damon var senare inte lika förtjust när han och Justine gick på Suede-konsert och hans flickvän hoppade till musiken som hon delvis varit med om att skapa. Blurs tredje singel "Bang" (29 juli 1991) floppade men skivan "Leisure" (26 augusti 1991) sålde ändå tillräckligt mycket för att täcka kostnaderna. Från början var tanken att Andy Partridge från XTC skulle producera skivan men det skar sig snabbt mellan Partridge och gruppe som istället kom att arbeta med Stephen Street, den första av återkommande gånger. I slutet av året informerades dock gruppen att de av någon obegriplig anledning var skyldiga skivbolaget 60 000 pund på grund av någon form av ekonomisk miss som aldrig riktigt kunde förklaras. 

Ovan: Noel Gallagher (nummer två från vänster) med Inspiral Carpets, 1989 eller 1990. 

Även i Manchester hände saker. 21 december 1988 dök den stöddige 21-åringen Noel Gallagher upp för att provsjunga för den lokala gruppen Inspiral Carpets (egentligen från Oldham). Det hela sprack dock eftersom Noel bland annat blev full i skratt åt gruppens texter. Trots denna attityd blev gruppen ändå imponerad av Noels självsäkerhet och han kom att bli något av en kompis till gruppen som i maj 1989 anställde Noel som sin ende roadie. Med en stabil lön kunde Noel rentav bo ganska ståndsmässigt och var även en flitig besökare på Hacienda samt en allt flitigare konsument av i synnerhet kokain Så småningom lämnade han dock jobbet och det var i ungefär den vevan som han fick reda på att hans fem år yngre bror Liam hade bildat ett band som var döpt efter en lokal konsertlokal: Oasis. Liam hade bildat gruppen med basisten Paul McGuigan, gitarristen Paul "Bonehead" Arthurs samt trummisen Tony McCarroll. Livedebut skedde 11 augusti 1991. Noel, som börjat skriva låtar, armbågade sig ganska snabbt in i gruppen som med relativt nöje tog emot en person med en drös låtar. Livedebut med Noel som medlem skedde på The Boardwalk i Manchester 19 oktober 1991.