Cowboy Carter

 

Denna text kunde lika gärna ha hetat ”Robert tar den för laget” eller ”Robert på okänd mark” men nu fick det bli titeln på en skiva som jag plöjde igenom ett par gånger. Låg häromkvällen och kunde inte somna varvid jag bestämde mig för att då lyssna på Beyoncés splitt nya album ”Cowboy Carter”, hennes omtalade ”countryplatta” som det nu skrivits en del om. Sagt och gjort. Det som visade sig vara åttio minuter skiva som efter ett tag gick lite på tomgång fick mig dock inte att somna utan jag hörde hela rasket från början till slut. Gjorde sedan om det medan jag ägnade mig åt lite trädgårdsarbete dagen efter.

Inledande ”American Requiem” är ju en vanlig Beyoncé-låt om att hon tydligen kan vara country. Okej, det låter som en Beyoncé-låt men om hon säger det, så. Andra spåret, en cover på ”Blackbird”, låter (skrivet utan minsta ironi) mest som om hon samplat originalet rakt av och bara bytt ut McCartneys sång mot sin egen. Inte mer att säga om den. Därefter följde flera låtar som lät som rätt vanlig Beyoncé även om det ibland kunde smyga in sig några gitarrslingor (samplade eller inspelade för låten, vet inte vilket). En del stycken var mest prat på 20 till 50 sekunder.

Första singeln och det som väl säkert förblir plattans stora hit, ”Texas Hold'em” får mig i väldigt stor utsträckning av tänka på Madonnas skojcountrylåt ”Don't Tell Me” från sekelskiftet. Inte så att de låter exakt lika men det är samma känsla av ”nu skojar vi till det med countryn”. Videon förstås full med dans, den nästan patenterade öppna västen med bröst och mage fast nu med cowboyhatt och vilda västern-kläder i ingrediensen. Kanske fick jag även ett minne av The Grids skojcountrytechno från nittiotalet. Lite så känns låten. Jag tror inte Beyoncé försöker skoja till det medvetet men det blir lite av känslan ändå.

Resten lunkar väl på och ibland anges några kända countrynamn som medverkande men jag kan inte direkt påstå att jag hör det. Här finns även en trogen cover på ”Jolene” där texten skrivits om något. I övrigt är det gammal vanlig Beyoncé (”peppig aerobicsmusik” som en kritiker kallade stilen) fast ibland med lite inflätade gitarrer och western-referenser. Ja, det är det hela. Hade jag varit kritiker hade jag kanske satt tre av fem i betyg.

Är det country? Nej, fan. Så mycket vet även jag. Det som är mest ”country” på skivan är väl att hon har rodeoutstyrsel på omslaget. Ungefär så. Sedan lite inslängda gitarrer som lika gärna kunde vara samplade (svårt att veta numera) men i övrigt så behöver Beyoncés gamla publik inte direkt oroas av att en massa ölstinna cowboyhattar ska invadera hennes konserter framöver. Det är kompetent pop med några blinkningar åt en viss genre. Det var det hele, som dansken säger.