Heta vax vecka 19

Vi vet ju att ni har längtat så här kommer de plattor som Tomas och jag har lyssnat på i veckan. De tre första är beskrivna av Tomas och den sista av mig.

Waxahathcee – Cerulean salt

Bäst just nu, har lyssnat på den i flera veckor och den bara växer. Detta är 90-talsrock på 10-talet och andra skivan som Katie Crutchfield get ut under namnet Waxahatche, en av årets bäst, en skiva jag kommer att återvända till igen och igen.

Håkan Hellström – Det kommer aldrig att va över för mig

Har inte gått lika mycket i spin som flera andra recensenter inte hans bästa men helt ok, singeln är episkt bra.

Kurt Vile – Wakin on a pretty daze

Jag visste redan vad jag skulle tycka: ytterligare en singer/songwriter som spelar Country/ Rock, dricker för mycket och har problem med brudar men så fel jag hade! Den växer för varje lyssning, kommer att lyssna på den flera gånger till.

Savages - Silence Yourself

Tydligen hyllad som "the next big thing" i England. Arga tjejer som låter som Siouxsie & the Banshees med lite inslag av Sleater-Kinney. Men starka låtar.

Valrossen som strandade.

Har i dagarna läst ut David Crosbys självbiografi ”Long Time Gone” och det var väl allt som allt en blandad upplevelse. Boken var mycket intressant för den som vill läsa om just skandalartade historier och få inblick bakom kulisserna. Om man däremot var inställd på att få veta mycket om Byrds eller Crosby, Stills & Nash samt Crosbys musik generellt så blir man faktiskt en smula besviken. Byrds slabbar han igenom under ett kapitel och upplägget är ungefär ”Och så satt vi ihop den här gruppen och vi fick genast en stor hit och sen spelade vi in några schyssta låtar till och sen ville de inte spela in mina låtar och 1967 fick jag sparken”. På samma vis är det med CSN/CSNY som skildras rätt summariskt. Dock kan det möjligen ursäktas med att boken faktiskt handlar just om David Crosby som människa. Det blir alltså desto mer av Crosbys privatliv, hans drogande och supande, hans kvinnoaffärer och hans seglande (som får mer utrymme än hans grupper). Dock lämnar boken lite dålig smak i munnen eftersom det i grund och botten är samma skildring som alltid av en människa som bitvis betett sig som ett svin men som efter att ha varit nere på botten ställer sig frågan ”hur kunde jag…?” Crosby hanterade visserligen sitt vilda liv något så när väl men då han mot slutet av 70-talet började med rökheroin så blev hans beroende allt värre och efter flera häktningar och flykter från avgiftningskliniker satt han 1985 – 86 i fängelse. Därefter kom han åter på fötter och gifte sig rentav med den kvinna som han träffat redan 1976 och därefter dragit med i ett tioårigt beroende. De är fortfarande gifta så vitt jag vet. Tydligen ska Crosby ha skrivit en biografi som skildrar åren efter 1988 men jag vet inte vad den egentligen ska innehålla? ”Hej, jag är en rockfarbror som blir allt mer lik en valross och som numera leker med barnbarn istället för att knarka och kopulera när jag inte gör små vändor över kontinenten med mina lika åldrande kollegor Stills och Nash”. Men nu har jag i alla fall nämnt även den biografin.