Rootmoset - fyra musikentusiasters blogg

Skitstövlar bekänner.

2012-02-19T11:25:00.002-08:00

Har nu, tätt efter varandra, läst ut Mötley Crües självbiografi ”The Dirt” och därefter Nikki Sixx ”The Heroin Diaries”, två verk som har givit mig en ganska besk eftersmak. Huvudsakligen beror det väl delvis på rent äckel över det man har läst men även på irritation över att man nu gött detta maskineri ytterligare genom att köpa de båda verken.

Kort och gott är ”The Dirt” bara en genomgång av fyra (nåja, tre och en halv) skitstövlars liv under 20 år där de närmast koketterar med hur mycket sprit och droger de öst i sig, hur många tjejer de satt på och burit sig illa mot (även om flera av nämnda damer också framstår som långt ifrån sympatiska) samt hur de rent allmänt betett sig totala rövhål mot hela sin omgivning. Om man ska sammanfatta på några rader.

Bandet tycks även överskatta sin egen betydelse en smula då underrubriken lyder ”berättelser från världens mest ökända rockband”. Jag vill som sagt inte vara kinkig men jag kan till att börja med ifrågasätta om Mötley är ”världens mest ökända rockband”. Möjligen ligger de bra till om vi bara pratar om svinigt leverne men jag tror ändå att både Stones, Aerosmith och ta mig tusan Red Hot Chili Peppers kan slå dem där. Om det nu är något att stå efter. Snackar vi därefter om musikalisk betydelse så hamnar the Crüe rätt långt ned på listan.

Jag var ju som sagt med redan när gruppen slog igenom där på 80-talet och jag kan nog säga att jag inte ens på DEN tiden uppfattade Crüe som något flaggskepp, inte ens inom sin egen genre (i. e. glamhårdrock från Los Angeles). För mig var de faktiskt bara ett band i högen av alla de där grupperna från Los Angeles (Ratt, Warrant, Headpins, you name it) och jag tror i så fall man var långt mer intresserad av W.A.S.P. som, trots sin rätt bisarra image, ändå hade några minnesvärda låtar samt en sångare som inte sjöng sådär skitnödigt som alla glammiga hårdrocksvokalister gör.

Jag vill minnas att jag tycke Mötleys platta ”Shout at the Devil” var OK men jag tror därefter att jag tröttnade på dem rätt snabbt. ”Home Sweet Home” var för sliskig redan för mitt 14-åriga jag och sedan blev de väl bara sämre (vilket de dock, i ärlighetens namn, medger i boken). De ryckte väl upp sig lite med ”Dr. Feelgood” men då hade jag nog redan börjat rikta min uppmärksamhet åt annat håll och när jag nu, under läsningen av boken, lyssnade på några spår från det albumet så blir jag mest påmind om att jag egentligen inte riktigt gillar partyhårdrock med refränger som folk ska skråla med i.

I grund och botten är det svårt att känna någon som helst sympati för killarna i det här bandet som mest framstår som bombade zombies. Har de intelligens så går de ofta in för att dölja den ganska väl. Visserligen gnölar man någon gång om att man tydligen haft en svår barndom och därför gick det som det gick. Jag kan ju säga att jag personligen känner killar som haft en VIDA värre barndom än de här snubbarna men som för den skull inte känt behov av att supa och knarka som svin eller bli en ren fasa för sin omgivning. Men en ursäkt är ju alltid bra att ha till hands.

Den ende i bandet som jag faktiskt känner någon sympati för är Mick Mars som framstår som den något mer tillbakadragne och den som i alla fall inte blir en total idiot även om han intagit en icke föraktlig mängd droger och sponken. Ja, ungefär som Izzy Stradlin i Guns n’ Roses. Annars var väl enda gången jag blev något tagen i boken när Vince Neil skildrade sin lilla dotters vämjeliga och utdragna död i cancer. Men min sympati för honom försvann rätt snabbt igen efter några kapitel. Och läser ni boken förstår ni varför.

Halva boken ägnas åt det som man ändå var lite intresserad av, d.v.s. 80-talet. När man sedan befann sig där i mitten av boken så kom jag på mig själv med att tänka ”jaha, nu är den intressanta biten över och nu ska man behöva stå ut med ett 90-tal med en massa bråk och kändistrams och Pamela Anderson och fan och hans moster”. Och det var väl ungefär så det blev, jo. Möjligen kan ju bokens senare del med fördel läsas av den som är road av det här med gruppdynamik eller den som faktiskt vill möta Spinal Tap på riktigt. Medförfattare till boken är för övrigt Neil Strauss som här skriver i den lite svulstiga och sensationslystna stil som han även använde i den svårt överskattade ”The Game”, där han skildrar sin egen tillvaro som mästerraggare.

Nikki Sixx ”Heroin Diaries” skildrar ju samma period men dock endast en del av den, nämligen främst år 1987 och lite däromkring. Sixx menar ju att det här är dagböcker som han skrev under sin mest nedgångna pundarperiod men som den kritiske historiker jag nu är så tycker jag ofta de känns lite för tillrättalagda och (som många dagböcker) skrivna med blicken mot eftervärlden (d.v.s. senare läsare). Såvida han nu inte hjälpt till och lagt till ett och annat långt senare. Oavsett äktheten så är det dock en rätt intressant skildring av vad droger kan göra med människor och kulmen utgörs av den natt då galne Nikki faktiskt lyckas ta livet av sig med sitt heroin även om läkarna får liv i honom efter några minuter som död.

Allt som allt kan jag nog säga att jag härmed har fått mitt lystmäte av Mötley Crüe och glammig hårdrock överhuvud. Det lär nog dröja innan jag vandrar längs den här stigen igen.

Med Chairlift på alla hjärtans dag.

2012-02-16T12:35:00.000-08:00

Efter att ha sett Front 242 och därefter fortsatt min Stockholms-odyssé med lite umgänge med vänner och släktingar, biobesök och en del annat så var det nu dags för något helt annat i musikväg på självaste Debaser och på självaste alla hjärtans dag. Tanken var även att jag och min dambekant skulle gå och äta på något trevligt ställe lite innan konserten.

Ifall det nu inte lär chocka en del läsare som tror att jag är en supercreddig snubbe så ska jag nu erkänna att jag faktiskt aldrig hade varit på Debaser förut och bara visste att det låg vid Slussen (när det nu inte ligger vid Medborgarplatsen, eftersom man har två Debaser i Stockholm, alla provinsstäder får nöja sig med ett). Det har helt enkelt inte blivit så att jag haft ärende till Debaser. Kanske är det helt enkelt inga av mina absoluta favoritband som spelat där eller så har jag missat de evenemang jag kunde ha gått på. Eller något.

Alla hade pratat med mig om någon "gångtunnel" så jag yrade därefter runt i 45 minuter vid Slussen och även om jag också förstod att klubben skulle ligga nära Karl XIV Johans staty (som är svår att missa) så är den yta som kallas "Karl Johans torg" egentligen så pass diskret så man knappt tänker på att det är ett torg. En betongyta nedanför några breda trappor är liksom inte så mycket till torg i min värld och eftersom det därtill snöade lite så tog det en stund innan jag slutligen såg skylten med "Debaser" uppsats på en betongpelare under en vägbro. Lätt att missa, kort och gott.

Var dock glad att jag rekat med tanke på hur vädret senare blev. Snön började faktiskt tillta redan då jag skyndade upp för att möta min date på Götgatan och det var stundtals lappvantar. Detta ledde till att vi därefter fick sikta in oss på första bästa restaurang som såg hygglig ut. Som det nu blev så hamnade vi på ett ställe vid namn Fenix som kanske inte var top of the line men det var heller inte något hak. Medan vi åt och hade trevligt så hade man kanske hoppats att den där snön skulle lägga sig men det var tvärtom ännu värre när vi drog ned till Debaser.

I vart fall så var vi ju snart där och kunde hänga lite i baren medan vi såg oss omkring (vilket gick fort då stället är rätt litet). Till vår förvåning dök det även upp ett förband vilket bestod av ett styck maskerad man som lät lite som James Blake och som tydligen kallade sig O F F Love vilket jag fick reda på att genom att fråga valfri ungdom som såg tillräckligt indie ut. Personalen, däremot, hade inte ens vetat att det skulle bli förband. Livet är fullt av överraskningar.

Rätt snart efter att den maskerade mannen lämnat scenen så dök huvudakten, Chairlift, upp. Denna amerikanska grupp är en rätt ny bekantskap för mig men de har starka låtar som påminner om valfri drömpop kring 1990 och deras senaste skiva "Something" fastnade rätt omgående, vilket inte alltid händer i min värld. Så det var ju en ytterst lycklig slump att de nu spelade i Stockholm denna kväll. Konserten var även ganska stark och låtarna var rätt trogna skivan (det var till 90 % låtar från den nya skivan) även om man rockade upp den lite. Mot slutet gick sångerskan runt och kysste folk längst fram, alla hjärtans som det nu var. Som vi stod såg vi det inte just då men det fångades av någon duktig person som lade ut det hela på YouTube (se ovan).

Efter konserten så kunde jag och mitt sällskap slappna av lite i en soffa och höra på gamla och nya hits som en DJ spelade och jag kände mig förstås oerhört creddig när jag kunde förklara att "det här är Mumford & Sons" eller "det här är Arcade Fire". Mitt lyssnade har med tiden givit effekt. Sedan man avslutat med Joy Division vid 00.30 blev vi vänligt utmotade. Och ta mig tusan om det inte ännu snöade! Dock lyckades vi snart sätta oss i säkerhet i en tunnelbanevagn och så var denna trevliga afton, liksom merparten av mitt besök i Stockholm, över.

Farväl till Front 242?

2012-02-11T04:46:00.000-08:00

Som det nu föll sig kom undertecknad att ändå ta sig en liten tripp till Stockholm för att se några konserter så här i mitten av februari varav den ena var med de gamla synthveteranerna Front 242 som jag senast såg 2009. Som jag nog tidigare nämnt i den här bloggen så är ju Front gamla favoriter som dock för länge sedan har stelnat till en ren revival-akt för gamla synthare som med en tår i ögonvrån minns hur den hårdare synthen toppade där i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Live är de emellertid fortfarande i ganska fin form och man häpnar ofta över hur ett gäng killar i 50-årsåldern orkar hålla igång så mycket på scen. Alltså blev det ändå så att jag löste biljett till denna lilla miniturné (där även Malmö och Göteborg skulle avverkas).

Det var kanske också bra av en annan anledning. Strax innan konserterna i Sverige hade Front på sin hemsida meddelat att man ställde in alla de konserter man planerat för 2012 efter 1 maj eftersom man nu skulle ta ”en paus”. I mina ögon lät det där oerhört likt en splittring, om än formulerad på ett lite mer skonsamt vis. Det är naturligtvis både ett och två band som tar pauser av längre slag men ibland kan ju den där pausen komma att bli permanent. Jag fick även en viss föraning om detta då jag såg själva konserten.

Spelningen skulle hållas på ett ställe i Sickla, Dieselverkstaden, som jag inte alls visste vad det var även om jag av kamrater fick veta att det var en teaterbyggnad. Av bekvämlighetsskäl tog jag och syster (som blev mitt sällskap på denna konsert) hennes bil även om vi fick snurra runt ett litet tag innan vi hittade rätt. Dieselverkstaden visade sig också vara en stor och fin byggnad med alla möjliga slags verksamheter inrymda, inklusive restauranger och en angränsande biograf. Tonen för kvällen angavs för övrigt av en man bredvid mig i folkmassan som utropade ”fan, alla är så jävla gamla!” Och sant är att publiken, åtminstone i början av kvällen, mest bestod av folk i min egen ålder som därtill såg högst normala ut. Det var först lite senare som man började se lite yngre personer med mer ”synthig” framtoning.

Man hade rentav två förband denna kväll. Första bandet hette Dupont och spelade väl inte så värst originell synth även om det verkade vara trevliga och ödmjuka killar. Nästa akt, Necro Facility, var lite hårdare och hade kanske även ett lite mer eget sound. Det gick annars som på räls och man var snabb med att få upp nästa band på scen när det föregående hade gått av. Redan omkring 20 minuter efter att Necro Facility gått av tystnade musiken i högtalaranläggningarna och publiken började, som så ofta, skandera ”zwei-vier-zwei, zwei-vier-zwei…”

När bandet gick på öppnade man med samma låt som man nu öppnat med i flera år och jag trodde att jag rentav skulle få se ett liveset som var en ren kopia av det jag såg 2009 men så blev inte fallet. Blev dock först lite orolig när jag till en början bara såg Fronts numera lätt grånade sångare, Jean-Luc de Meyer, och inte hans sparringpartner Richard 23. Han dök dock upp snart eftersom han till en början stått bakom en av syntharna. Jag stod nu på en rätt fredad plats men det ledde även till att den evige keyboardisten i bandet, Patrick Codenys, var skymd av en högtalare. Man hade även en extra trummis med sig.

Konserten utvecklade sig snabbt till en ren greatest hits-föreställning där man rakade igenom den ena Front-klassikern efter den andra och enda gången konserten tappade lite fart var när man körde ett par sega nummer från den platta som släpptes 2003 mot mitten av konserten. Annars var publiken med på noterna och bandet höll som vanligt igång (fast Richard numera såg ut att vara några kilo tyngre) även om framförandet av låtarna ibland var lite stressat nästan som om man ville försöka hinna raka igenom så många nummer som möjligt inför en krävande publik. Efter att ha spelat i cirka 70 minuter gick man av efter att roligt nog ha spelat den inte alltför ofta hörda ”Im Rhytmus Bleiben”. Därefter kom man tillbaka och avrundade med ”Quite Unusual” och den nu ganska aktuella ”Funkhadafi”. Sedan var det slut efter 80 minuter. Var dessutom glad över att slippa höra den lite larviga nymodigheten (som man började med 1993) ”Fucking Alive”.

I och med att konserten nu hade karaktären av greatest hits-föreställning så framstod den även i mina ögon (och öron) som något av ett slags farväl. Det går att göra en sådan tolkning eftersom bandet denna gång bjöd till mer än vanligt och körde en massa klassiker som de inte spelat på några år, i vissa fall. Det är som sagt mycket möjligt att pausen senare i år innebär slutet för ett spännande band som i kreativ mening dock har dött för länge sedan. Om det nu skulle vara så vill jag bara tacka Front 242 för den här tiden och allt de har givit mig i musikalisk väg. And don’t forget to punish you machine.

Sent en lördagkväll.

2012-02-05T08:55:00.000-08:00

”Den där Moniker, har han uppträtt än?
”Han uppträdde för fem minuter sedan, morsan.”
”Ja, du ser!”

Följande replikskifte utspelade sig då undertecknad besökte sin gamla mor i helgen och vi båda enligt en gammal tragedi hade hamnat framför TV:n för första ronden av schlagerfestivalen. Entusiasmen var väl heller inte påtaglig hos den tvåhövdade publiken bestående av en musiknörd som inte precis gått in för schlager under sin snart 40-åriga levnad och som därtill distraherade sig med Sudoku samt en äldre dam, distraherande sig med stickning, som mest tyckte att schlagerfestivalen var konstig och tråkig numera när alla sjunger på engelska ”och så minns man ju inte sångerna heller”.

Och på tal om det där med att minnas så genomför jag i skrivande stund ett litet experiment kring just minne. Jag skriver detta mindre än ett dygn efter att ha sett schlagerprogrammet och jag har inte fuskat genom att kika på YouTube-klipp eller genom att åter läsa om startfält utan jag går nu bara på minnet från igår för att se hur mycket jag kommer ihåg. Troligen rör jag rentav ihop ordningen på låtarna. Men jag bjuder på det. Tävlingen hade i år tre programledare, nämligen Helena Bergström, Sarah Dawn Finer och någon ung tjej som jag inte kommer ihåg namnet på.

Det hela inleddes dessvärre av Sean Banan (som jag till igår trodde hette ”Jan Banan” innan jag såg namnet i tryck). För er som inte hört talas om honom så är han ett slags fjärde klassens Markoolio med brytning. Men medan Markoolio satsar på en mogen publik bestående av tioåringar så går Sean Banan in för det mer juvenila alternativet: femåringar. Jag har som sagt levt med schlagerfestivaler i över trettio år (alltså så länge jag minns dylika program) och jag kan utan att darra på rösten säga att ”Sean I Banan” är den ABSOLUT SÄMSTA låt jag NÅGONSIN hört i schlager-SM och det är en skam att man släpper igenom amatörmässig dynga som låter som om man hade snott ihop den i kulissen cirka fem minuter innan man skulle upp på scenen. Till och med hans tidigare hit ”Ett gott nytt jul” framstår som Stravinskij jämfört med detta knytnävsslag i ansiktet på alla oss som tar musik på allvar. Man undrar hur de sämre bidragen i så fall lät om detta var bland det bättre man fick fram alternativt hur mycket Sean Banan slantat upp i mutor?

Efter detta musikaliska Harrisburg kom så någon grupp vid namn Absorbing Dots eller något i den vägen som bestod av några tjejer som lät lite som Dixie Chicks. Just nu minns jag mest att en av tjejerna som trakterade cello var väldigt snygg. Överlag vill jag minnas att jag tyckte att låten var helt OK men den åkte naturligtvis all världens väg i den senare omröstningen. Efter den kom Moniker med någon låt om att han ville vara Chris Isaac. Hade han bara sjungit på svenska kunde vi kanske fått en ny fet kalkon i stil med Forbes och deras låt om Beatles men så blev det nu inte. Det är allt jag minns. Och det var alltså här som min mor, fem minuter efteråt, frågade om den där Moniker hade uppträtt än.

Dead by April är bara ett namn för mig men gruppen visade sig bestå av ett gäng svårt tatuerade unga män som spelade hårdrock. Man hade två sångare och jobbade med nyanser såtillvida att den ene killen sjöng rätt smörigt medan den andre lät som en gris som skrek och spydde på samma gång enligt en gammal god Napalm Death-tradition (min mor: ”men det här kan väl inte få några röster?”). Och så riffades det. Tvära kast följde då Afrodite klev på och hade plankat sig själva då man även i år exekverade en stompig discolåt. Sedan kom Marie Serneholt och spelade någon låt som hette något i stil med ”Peppar och Salt” och som hade en väldigt tjatig refräng, vad jag minns. Efter det kom så kvällens clou, nämligen Torsten Flinck. Låten var väl för all del inte så märkvärdig men det var ändå kul att se den intensive skådespelaren i den här rollen. Avslutningsvis kom någon tjej vid namn Loreen (som tydligen spelat med Rob and Raz) och gjorde någon låt som jag inte kommer ihåg mycket av just nu. Det var något med ”Invincible” tror jag. Eller ”Invisible”, kanske.

Därefter blev det en massa paus. Soundtrack kom ju på och körde någon låt vilket alltid lyfte aftonen en smula. Därefter följde några sketcher där Helena Bergström bland annat spelade gubbe. Unga tjejen cirkulerade bland artisterna och vid något tillfälle ryade hon något om att Torsten hade tagit henne i röven även om jag nog missade vad han nu än hade gjort då jag just då var i djup tvekamp med ett motsträvigt Sudoku. Helena Bergström visade även upp lite självironi i samband med omröstningarna. Hon är ju känd för två speciella karaktärsdrag på film, nämligen att hon A: gråter och B: visar brösten (ibland samtidigt). Hon ironiserade nu kring ett av dessa karaktärsdrag. Ni får gissa vilket.

I slutändan åkte alltså en drös artister ut direkt medan några gick till det där andra chansen (Torsten och en artist vars namn jag inte tänker nämna mer) eller till Globen (Dead by April och Loreen). Följaktligen fick man höra två av bidragen igen och jag antar att dessa ständiga upprepningar under senare år är till för att minska risken att vi glömmer låtarna. Det är väl den enda rimliga förklaringen.

Wild chewinggum weekend.

2012-01-29T04:14:00.000-08:00

Eder krönikör kan nu sammanfatta en ganska händelserik långhelg, i alla fall vad gäller musik. Den började därtill ytterligt bra då undertecknad precis innan han skulle ned på torsdagens Creppy Quiz fick en ytterligt glad nyhet och därefter seglade som på små moln ned till den trånga och trivsamma gemenskapen på Creperiet. Tinka och Tjoffen bjöd på ett gott hantverk och den obskyra garagerock som man kanske hade trott att herr Tjoff skulle testa på oss uteblev. Vi var däremot ytterligt nöjda med att vi spikade 50-talet, inklusive Larry Williams (som Beatles tolkade två gånger om). Även om vi var hyggligt nöjda med vår insats (särskilt då vi var tre man) så slutade vi dock på en femteplats medan Top Modern (a.k.a. Unga Moderna, eller delar av detta lag) välförtjänt rodde hem hela rasket.

Efter en lugnare fredag blev det så till att sammanstråla med Kennet om lördag eftermiddag för lite samvaro till tonerna av livealbum från 70-talet innan vi seglade ned till hotellet. Ja, seglade, eftersom det bitvis var så halt så min Rootmos-kumpan hade svårt att manövrera med sina boots på ett ganska halt underlag. Bitvis fick vi ta oss fram arm i arm men jag har lyckligtvis passerat den gräns där jag skulle behöva skämmas för att jag i det offentliga rummet syntes på det viset med en gammal vapendragare.

Tävlingen nere på hotellet var mycket fint anordnad och miljön gör ju sitt till. Därtill visade det sig att vi efter bara några rundor ledde med förkrossande siffror och plötsligt kände jag en viss 98-feeling där. En journalist kom rentav förbi och intervjuade Kennet lite snabbt samtidigt som vi andra försöka lyssna på musiken och föra anteckningar. Eftersom dock tävlingen gick som den gick så vet jag inte om vi lär komma i tidningen. Var dock särdeles nöjd med att Kennet satte en ytterst obskyr Alice Cooper-låt varefter jag satte den minst lika obskyra plattan. Överlag gjorde vi alla bra insatser men vi tappade dock lite på 00-talet och intron och varefter det visade sig att herr Gnu, vår nemesis, och hans vänner sprang om oss med sju poäng. Det hade dock varit mer retfullt om det varit en eller två poäng.

Vi skrattade alla en smula då det visade sig att det kuvert vi erhöll som silvermedaljörer innehöll en rabatt om 1500 kronor till... tatuering! Nu tillhör ju ingen av oss den tatuerade generationen och vi har heller inga anspråk på att göra det så inom en timme hade den vinsten sålts till en hugad spekulant till något reducerat pris. Vi missade någon akt där i början av Rockskallen men hann se ungefär halva Kiss Me Hardy (vilka Kjelle tyckte lät lite som ett modernare Docenterna, och det kan jag nog hålla med om) och därefter cirkulerade vi varefter vi såg stökiga A Friend of Harry's och sköna hip hop-combon Sorkjävla. Rader som "innerstadsbrudar, ja' satsa' på ett Gråbo-luda'" är stor konst.

För övrigt hann jag även knacka gamla Grave- och Entombed-basisten Jörgen Sandström på axeln och be honom spela vad som helst från Slayers "Seasons in the Abbyss" då Tomas och jag cirkulerade på övre dansgolvet. Inte för att jag riktigt hann höra om han gjorde det men om så var fallet gladde det väl alltid någon. Mot slutet av aftonen började vi (som ofta) tappa bort varandra men man såg i alla fall Soundtrack of Our Lives jobba hårt även om både denna och tidigare konserter hämmades lite av att ljudet var lite burkigt och led brist på nyanser. Kunde ibland vara svårt höra vissa saker ordentligt och det var därtill svårare än vanligt att konversera.

Undertecknad seglade sedan hem i natten och har idag mest roat sig med att läsa gamla krönikor för att se när jag senast såg Soundtrack of Our Lives. Det visade sig vara hela 15 år sedan, på Roskildefestivalen 28 juni 1997. Hade jag nog aldrig trott. Kunde även konstatera att jag såg deras föregångare, Union Carbide Productions här i Visby 22 november 1991. Tempus Fugit.

The Musiknörd Won't Listen

2012-01-26T06:09:00.000-08:00

Hörde igår ett rätt skojigt inslag på P3 där man diskuterade vad som egentligen hände med alla de här banden som skulle ”rädda rocken” i början av 00-talet (även om den diskussionen sedan kom av sig lite och istället kom att handla om gitarrens vara eller icke vara inom dagens musik). Man radade upp namn som White Stripes (upplösta 2011), The Strokes (långa pauser mellan plattorna, verkar på väg att dö sotdöden), Kaiser Chiefs (skivorna verkar nu bli allt sämre) och Franz Ferdiand (dito) samt The Hives (dito?) och undrade vad som hänt då man nu konstaterade att annan musik formligen regerade.

Den mest intressanta poängen var när man nämnde att PJ Harveys ”Let England Shake” (som bekant en Rootmoset-favorit under 2011) just nu hade sålt i runt 69 000 exemplar i USA medan rapparen Drake, som jag knappt vet vem det är även om jag snabbt skummat några av hans plattor, samma år släppte ett album som i USA sålde 1,1 miljoner exemplar. På samma vis är det förstås med ett stort antal andra stjärnor som gör lättare dansmusik eller R’n’B och liknande. Alltså att de i fråga om försäljning slår vissa rockband med hästlängder.

Därtill blir det (om jag ska skämta lite om vår egen krets) kanske lite komiskt när man tittar på Popgiss och alla andra giss vi anordnar här i Visby och den musikaliska representation som där förekommer. Ska jag vara ärlig så kanske ”musiknördgiss” hade varit ett mer passande namn med tanke på oss som deltar. För den typiske popgissaren på Gotland är en person som lyssnar på PJ Harvey. Eller Elvis Costello. Eller Neil Young. Och han (det är oftast en han i alla fall) lyssnar INTE på Drake, Jay-Z eller Lady Gaga. Om man generaliserar grovt. Men om tävlingen däremot bestod av den musik som ligger på listorna så skulle den se helt annorlunda ut. Följaktligen är Popgiss lite av ett rockmusikens Fort Alamo. I kommersiell mening är den traditionella rocken (i alla fall just nu) i sönderfall medan dansakter numera börjar sälja ut arenor.

Själv känner jag, som ju inte är den typiske rockern utan faktiskt kan en hel del om dansmusik, kanske inte samma ångest som en del andra personer men jag jublar heller inte över att dansakter kan fylla Globen. För det är ju, som så ofta, ”fel” dansmusik som nu fyller arenorna: den mest utslätade. Inte Skrillex utan tyvärr grejer som Avicii. Hur som helst verkar den här revolutionen pågå i det tysta utan att vi ens diskuterar den. The musiknörd won’t listen.

I övrigt är det faktiskt rätt kul att ta del av vissa personers musikaliska historia, särskilt när man själv befinner sig riktigt långt ifrån den. Förra veckan hörde jag en intervju med Ison & Fille (som i min värld är ännu ett par goa rappare från your average förort även om jag nog såg dem spela sig själva i den galna serien ”Lennartz”) diskutera sina ungdomsfavoriter av vilka de främsta av Wu Tang Clan. Som jag ofta sagt förut så var det ungefär där jag helt slutade lyssna på hip hop men givetvis måste ju all den här senare hip hopen ändå ha betytt enormt för de som var bara några år yngre än mig.

På samma vis var det då jag häromkvällen hörde de redan farligt uttjatade damerna i First Aid Kit sitta och spela sina favoriter där exempelvis Bright Eyes och Joanna Newsom ingick. Ingen av dessa exempel hade jag aldrig hört talas om för bara två år sedan. Tydligen hade tjejerna just Bright Eyes som sina särskilda favoriter (och de fick ju senare jobba med delar av orkestern och även turnera med den). Själv har jag just ingen relation till den här nyare indierocken men det är väl ungefär som om jag skulle försöka förklara Rides storhet 1989 – 92 för någon yngre person.

Annars lär det bli en riktig helaftonshelg nu. Börjar med lite tävling i afton och så lär den väl sluta någon gång på söndag morgon då Soundtrack går av scenen. The Weekend starts here.

Ett stort barn.

2012-01-22T08:38:00.000-08:00

Föreställ er en kille från den kämpande arbetarklassen. Han är lågutbildad och en kombination av dyslexi och diverse bokstavskombinationer samt föga pedagogiska lärare gör att han inte precis ökar sin bildning. Han är rastlös och impulsiv och föga lämpad ens för de enkla jobb som står honom till buds. Det enda han till sist är någorlunda bra på är att slakta djur. Sedan startar han ett band och efter bara halvannat år av harvande blir han och hans kamrater berömda och framgångsrika och upptäcker att de kan få så mycket de vill vad gäller kvinnor, sprit, droger och annat som en ung man tyckte var viktigt i början av 70-talet. Föga förvånande så gick det inte så bra utan vår hjälte var därefter mer eller mindre berusad i 20 års tid och hann därtill peta i sig de flesta kända droger som det finns ett namn för. Ungefär så ser Ozzy Osbournes liv ut i komprimerad form.

Som läsaren säkert förstår så har undertecknad tillbringat ett par dagar med Ozzys självbiografi och det är en varierad upplevelse. Ibland skrattar man högt, ibland häpnar man och ibland blir man lite äcklad. Ibland förundras man. Ozzy, som börjar boken med att deklarera att det sannerligen inte är mycket han minns efter alla år med sprit och droger (utöver det faktum att det även gått en längre tid) serverar ändå historier om orgier och tragikomiska missöden så det räcker och blir över.

Man ska inte sticka under stol med att Ozzy under en stor del av sitt vuxna liv burit sig åt som ett svin. Samtidigt är det på något vis lättare att smälta honom än till exempel Keith Richards. Keef koketterar närmast med hur mycket droger han petat i sig och hur grisigt han burit sig åt och man finner det på något vis stötande eftersom man ändå betraktar honom som en rätt intelligent människa som borde veta bättre. Ozzy, däremot, ger närmast intryck av att vara ett stort barn i många avseenden. En kille som inte är alltför klipsk, ofta snäll men ibland även okynnigt grym ungefär som en tioåring och som hela tiden bara råkar snubbla in i de mest absurda historier. Och jag vet inte om Ozzy är tillräckligt smart för att försöka framställa en slags vilseledande bild av sig själv bara för att verka lite trevligare än han faktiskt är. Såvida hans spökskrivare nu inte föreslagit detta för honom. Men jag tror inte det.

Följaktligen är det Ozzy som gör inbrott med torgvantar(!), det är Ozzy som får kicken för att han börjat sniffa farliga kemikalier, Ozzy som finner det som ett oförargligt partytrick att lägga koögon (vilka han stulit från slakteriet) i folks glas, det är Ozzy som aldrig är nykter nog för att ta körkort och som rentav tvingas att på fyllan köra sin första fru till BB när vattnet har gått, det är Ozzy som råkar bjuda kyrkoherden på haschkaka, Ozzy som trycker på larmknappen istället för knappen till luftkonditioneringen och som febrilt får sitta och snorta i sig kilovis med kokain medan han hör polissirenerna närma sig. Och så vidare, och så vidare.

Och härmed har jag väl, utan att avslöja alltför mycket, beskrivit tonläget i boken något så när. Det är väldigt många absurda historier och man undrar ibland om en del är medvetet påhittat eller skrönor ut ett minne omtöcknat av droger där berättaren ändå tror att han har upplevt det hela. Jag lämnar den frågeställningen därhän och nöjer mig med att det ofta är mycket underhållande läsning. Ozzy kan även ge prov på en barsk humor med en del bitterhet i botten. Exempelvis som när han skildrar hur han just upplevt ett otäckt slagmål där han kastats genom ett skyltfönster i den nedslitna stadsdel i Birmingham (Aston) där han växte upp för att därefter höra hippielåtar som ”San Francisco (be sure to wear some flowers in your hair”) varvid han tänker ut en alternativ titel som heter ”Aston (ber sure to wear some glass on your face)”. Och om man växte upp i en grå arbetarmiljö där man i bästa fall kunde få något farligt och tungt jobb på en fabrik som man därefter skulle hålla fast vid under resten av sitt liv så kändes det förstås som rena hånet att höra låtar om ”love and peace” på radion.

Och fast Ozzy själv såg ut som en hippie och skrek ”we love you” till publiken (många trodde han var ironisk) så blev ju Black Sabbath rena antitesen till flower power och summer of love och hela den biten. Istället odlade man en mörk image med låtar om undergång, fasor, psykiska störningar och annat som inte var helt vanligt inom den tidens popmusik. Ironiskt nog sorterades dock Sabbath ofta in under just ”popmusik” där i början av 70-talet eftersom genren på den tiden var ganska bred och under sitt tak plockade in allt som råkade ligga på listorna vare sig det nu var The Archies eller Rolling Stones. Eller Black Sabbath.

Efter att nyligen ha sett filmen om The Anvil och deras motgångar beroende på otur med skivbolag, managers och annat så kan man även konstatera att Ozzy och hans vänner ofta bara var en hårsmån från att gå ett liknande öde till mötes. Det som dock räddade dem i slutändan var väl att de ändå skapade något nytt som var så pass kraftfullt så att det nästan måste nå allmänhetens öron. Men under tiden blev de skinnade av en manager som väl bara tyckte det var bra att killarna i bandet petade i sig sprit och droger i stället för att ställa frågor om ekonomin. Ozzy var närmast på kneken när han 1982 gifte sig med sin viljestarka och tydligen extremt tålmodiga fru Sharon. Den som tror att Sharon skulle ha tagit Ozzy för pengarna lär efter en läsning av boken inse att inga pengar i världen kan uppväga allt vad hon fått stå ut med under äktenskapet med Ozzy, inklusive minst ett regelrätt mordförsök. Så den som vill läsa om ett skandallöst liv med sex, drugs & rock’n’roll får nog rentav mer än vad han eller hon förväntat sig i Ozzys skildring av sitt omtöcknade liv.

The Story of Anvil.

2012-01-17T02:18:00.000-08:00

För något år sedan frågade min (också livligt musikintresserade) syster mig om jag händelsevis hade sett dokumentären om Anvil. Jag svarade nej och genom huvudet for väl någon snabb tanke. Anvil? Ja, det var ju ett band som flimrade förbi där någongång i mitten av 80-talet och jag minns en del LP-omslag man såg, bland annat albumet "Metal on Metal" där någon gick loss med en vinkelslip på ett städ (som jag på den tiden inte visste hette just "Anvil" på engelska). Kan heller inte svära på att jag ens hade hört Anvil under mitt annars ganska hårdrockiga 80-tal. De var väl ett sådant där band som man skulle kolla upp någon gång. Men "någon gång" infann sig inte.

Hur som helst så talade ju min syster varmt om dokumentären och det var fler som gjorde det efter henne. Så vitt jag kunde bedöma fick Anvil en smärre revival via denna film och det metal-älskande Sverige såg även till att deras gamla dänga "Metal on Metal" blev etta på Digilistan julen 2010. Och nu har det äntligen blivit av att jag sett dokumentären eftersom jag hittade den till förmånligt pris i en reaback.

Filmen börjar ju med det 80-tal man minns: akter som Whitesnake, Scorpions, Bon Jovi och Anvil spelar på en gala i Japan 1984. Kommentatorn påpekar att alla dessa band blev stora. Utom just Anvil. Därefter följer snabba intervjuer med t.ex. Lars Ulrich, Tom Araya, Slash och Lemmy som alla betygar Anvil sin vördnad samtidigt som de undrar varför det inte blev något av dem.

Så är vi framme vid 2006 - 2007 någonstans. Gruppens sångare/gitarrist Steve "Lips" Kudrow jobbar med att köra ut mat åt en cateringfirma. Trummisen Robb Reiner jobbar på bygge. Övriga originalmedlemmar i Anvil har lämnat bandet för länge sedan. Man har dock plockat in nya (och långlivade) medlemmar även om man driver bandet närmast på hobbybasis och gör klubbspelningar runtom i Kanada för en liten men dock hängiven publik.

Berättelsen är ju i hög grad centrerad kring grundarna Kudrow och Reiner (Anvils svar på Ulrich och Hetfield i Metallica) och deras långlivade vänskap. De båda har känt varandra sedan de var 14 och hade lovat att köra tillsammans tills de stupade. Och det otroliga är att de är just vad de har gjort. Anvil grundades omkring 1977 (även om förlagor fanns) och man har alltså hållit på i omkring 30 år när dokumentären utspelar sig. Och man när fortfarande drömmen om att bli rockstjärnor.

Filmen är mest centrerad kring gruppens förtvivlade försök till en comeback under handlingens gång. Man genomför en katastrofal Europa-turné som organiserats av en entusiastisk men mindre skicklig tjeckisk beundrarinna (som dock blir ihop med en av medlemmarna). Det hela börjar fint på Sweden Rock varefter det hela urartar med missade tåg, inställda spelningar, uteblivna gage och ekonomisk ruin. Därefter försöker man spela in ett album med sin gamla producent från 80-talets relativa glansdagar. Filmen slutar dock i viss positiv anda då man ändå får göra en spelning i Japan, på samma arena där man spelade 1984, och får god respons.

Filmen är både rolig, absurd och djupt rörande. Kudrow/Reiner är verkligt, verkligt nära vänner men de ryker även ihop så flisorna yr och Reiner hinner lämna Anvil minst en gång under filmens gång. Sedan försonas de båda, under tårar. Och släkt och vänner ställer upp, exempelvis då Kudrows syster lånar honom pengar till den skivinspelning som skildras i filmen. Samtidigt kommenterar de mycket godmodiga släktingarna och fruarna det faktum att det kanske inte är helt realistiskt att försöka slå stor som rockstjärna när man redan har försökt i cirka 30 år. Det kan rentav verka smått patetiskt när jag skildrar det men på något vis så glömmer man bort det när man ställs inför särskilt Kudrows närmst naiva entusiasm inför tillvaron.

Och varför slog aldrig Anvil? Många teorier framförs i filmen, förstås. Killarna var glada amatörer, de hade ofta otur med både managers, skivbolag och producenter. Allt sådant spelar förstås i hög grad in. Som musikentusiast har jag ju sett hur lätt man kan marknadsföra rena skitartister med rätt redskap medan artister/grupper av högre kvalitet fått harva på. Ofta har dock dessa artister eller grupper förr eller senare fått ett erkännande genom hårt arbete. När det gäller Anvil kan man ju heller inte anklaga dem för att ha legat på latsidan. De har tvärtom varit bland de mest ihärdiga artister jag stött på. Den sorgliga sanningen är kanske den att deras låtar i slutändan inte var tillräckligt bra. Jag tror att även de som verkligen gillar och kan sin hårdrock får medge att Anvil gör helt OK hårdrock/metal men inte precis något som får jorden att gunga. Det är några schyssta riff och refränger man kan sjunga med i lite och så mycket mer är det inte. Samtidigt unnar man ju dessa trevliga och hårt jobbande killar, som investerat så mycket i sitt band, all framgång. De om några förtjänar det bara för det jobb de lagt ned.

Och man undrar förstås även hur många Anvil det finns där ute som ju överhuvudtaget aldrig lär då något erkännande just därför att de inte har några entusiastiska fans som till sist beslutar sig för att göra en dokumentärfilm om dem...

...och lite mer 2011.

2012-01-13T01:17:00.000-08:00

Så har man nu ytterligare dragit igenom en drös plattor från 2011 som låg på kritikernas favoritlistor och min reaktion har ju varierat från "Lysande! Instämmer till 110 %!" till "Varför i h-e har de ens tagit med den här skiten!?" Ja, ungefär som det brukar vara då. Men ska i alla fall komplettera vår lista med korta reflektioner kring ytterligare några plattor som jag nu blev påmind om inklusive några som tog mig med stor nu under december.

Snackar vi om de här roliga korsningarna mellan rock och elektronisk musik (eller hur man nu ska beskriva det) så kan här nämnas Nicolas Jaars mästerliga "Space is only noice" samt den för mig helt okända gruppen Almunia med plattan "New Moon" vilken jag stötte på via SvD-serien Stockholmsnatts soundtrack till 2011. Verkligen en suverän platta och en grupp jag lär hålla öronen öppna för framöver.

Lite svenskt, så. Bästa svenska plattan 2011 är för min del med överväldigande majoritet Anna Järvinens "Anna själv tredje" med sina drömska och vackra melodier som bara sitter direkt. Och det är inte ofta låtar sitter direkt vid första lyssningen. Vidare kan man konstatera att gamla veteranerna Bob Hund är i fin form och de släppte en utmärkt singel ("Harduingetmankandansatill?") precis på sluttampen av året. Bob Hund har givit mig mycken glädje under åren men den här låten är nog bland deras större stunder. Och givetvis ser jag fram emot plattan i februari.

Och lite retro. De som läser vår blogg troget (tack för det) vet ju vad jag tycker om retro. Men jag kapitulerar verkligen fullständigt när jag stöter på retro som rentav kan överträffa förebilderna. En sådan artist är Jonathan Wilson (också via Stockholmsnatt, det är lärorikt att läsa serier) som verkligen kan sin 70-talsrock. Här får man vacker, arkaisk, psykedelisk rock i stil med CSNY/Neil Young/Californisk västkust/Moody Blues(!) och det är mer 70-tal än 70-talet självt. En verkligt genomarbetad platta som jag bara kan tipsa alla om. "Gentle Spirits" heter Wilsons debut.

Och lite dansmusik. Gruppen med det småknasiga namnet AraabMUZIK skapar någon slags böljade techno som man nog både kan dansa till och ha som bakgrundsmusik vilket ju är helt OK. Annars blev årets stora överraskning inom dans för min del Skrillex som verkligen går in för att återuppliva 90-talets stora stunder samtidigt som man (äntligen) får en skymt av något som kan kallas genuint 10-tal. Att albumet han släppte i år har en titel som refererar till Bowie är extra roligt. Riktigt feta bits och knarriga synthar som man rätt snart lär sig känna igen som just Skrillex.

Och härmed kan väl Rootmoset sägas ha knutit ihop säcken kring 2011 (fast man vet ju aldrig) och så fram emot 2012 års musik.

Not Quite a Gubster.

2012-01-08T08:26:00.000-08:00

Såg häromkvällen Eldkvarns 40-årsjubileum på Cirkus och blev rentav lite förvånad över mig själv och hur exalterad jag blev av en konsert med ett gäng 60-åringar. Tidningen Mad skrev ju en gång skämtsamt att ”Du vet att du är 65 när du börjar känna en allt större samhörighet med Nils Poppe och Harry Brandelius”, illustrerat med en bild på en äldre man som lyssnade på någon av artisterna och utbrast ”Vår generation var det i alla fall kläm i”. Noterar ibland sådana tendenser även hos mig själv då jag plötsligt märkte att jag kände en viss samhörighet med både Plura (som är 20 år äldre än mig) och hans gamle kompis Mauro Scocco (som väl är cirkus 10 år äldre än mig) men förklaringen är väl den att man känt dem så pass länge, så att säga. Man har liksom växt upp tillsammans.

Nu är dock min omvandling till gubster inte fullständig, till min stora lättnad. Tillbringade en stor del av helgen med att försöka plugga in all den där pubrocken som jag aldrig riktigt hade hunnit med. Satt bland annat och matade in en del plattor med Dave Edmunds och det var för min del en riktig pärs (förlåt, alla Dave Edmunds-anhängare). Eftersom jag nu inte är någon stor vän av vare sig 50-talsrock, rockabilly eller country så förstår nog den som kan sin Edmunds varför det blev lite jobbigt för mig. Det var liksom inte så roligt för mig att höra covers på Elvis- eller Hank Williams-låtar eller låtar som närmast var pastischer på sådant som gjorts 15 – 20 år tidigare redan då det spelades in. Men så har jag ju svårt för retro och nästan än mer när man helt medvetet går in för det, oavsett om artisten/gruppen nu heter Dave Edmunds eller Franz Ferdinand eller Fibes Oh Fibes.

Det var lite som när jag helt nyligen fick för mig att jag äntligen skulle ta itu med Nick Lowe. At last, liksom. Så jag dängde på en samling och det började ju så bra med den nästan punkiga ”Heart of the City”. Sedan kom ”So it Goes” där Lowe nästan sjunger som Phil Lynnott. Sedan kom bland annat ”I love my label” som ju också är en helt OK låt. Och någon låt till som säkert var helt OK, minns inte nu. Sedan kom något stycke country. Jag hoppade vidare och tänkte ”Ok, det blir nog bättre igen”. Så kom en 50-talslåt. Jag hoppade vidare. En femtiotalare till. En countrylåt. En femtiotalare. Och så vidare. Och rätt vad det var så hade man hoppat igenom nästan samtliga spår på den plattan.

Så alla rootsrockare/tradrockare/gubbrockare (kärt barn o.s.v.) får bara förlåta mig men jag är bedrövlig på både femtiotalsrock och country. Och varför? Det är väl mest att man vuxit upp med en massa nyare rockmusik och tycker att femtiotalet därmed låter lite gammalt, kort och gott. Gitarrerna låter ibland som humlor, ljudet är ofta burkigt och texterna är… tja. Och då är jag ju ändå långt, långt mer välvillig mot femtiotalsrock än mot country som jag verkligen avskyr. Den enklaste förklaringen är att jag får krupp av blotta ljudet från en steel guitar plus att såväl män som kvinnor inom genren ofta sjunger så erbarmligt inställsamt och über-mesigt. Och jag får en oändlig kavalkad av höbalar, cowboyhattar och sydstatsflaggor flimrande för ögonen när jag hör denna slags musik. Det närmaste jag kommer country är väl när Neil Young plockar in den på sina plattor men då slipper man både steel guitar och mesig sång. Även om det finns spår på ”Harvest” som jag hoppat (nu lade jag en stor mocka i finrummet, men mea culpa, än en gång).

Så i min starkt subjektiva musikvärld så ryker väl det mesta av det där som Morrissey tycker så mycket om: femtiotalsrock, Motown, Phil Spector-produktioner, the lots. Lokko skrev ju i någon av sina krönikor att hans sextiotal tog slut 28 augusti 1964, då Dylan lärde Beatles att röka braj. Det är väl därmed ungefär där som MITT sextiotal börjar: plötsligt försvann flickgrupper, starka producenter med studiomusiker, Brill building och annat som egentligen inte betyder ett dyft för mig personligen. Istället började Beatles och Stones göra riktigt intressant musik, vi fick The Who på amfetamin, hela hippiesvängen och allt annat som jag tycker är rätt skoj med sextiotalet.

Nu kanske någon listig person med lite koll på min musiksmak säger något i stil med ”aha, men om du tycker allt före 1965 låter lite för gammalt hur kan det då komma sig att du lyssnar på jazz och klassiskt!?” Det är förstås en bra fråga och förklaringen är ganska enkel. Medan rock och pop länge var i stadig utveckling (inte minst vad gäller studioljud och instrument) så har jazz och klassiskt haft ungefär samma instrument hela tiden och har inte åldrats lika mycket. Paradoxalt nog. Äldre jazz bryr jag mig inte mycket om, dels för att rytmerna är mindre avancerade och ljudet på inspelningarna ofta dåligt. Men runt 1955 börjar det skena iväg enormt och jazzen har nog sin bästa tid under den kommande tioårsperioden. John Coltrane tar nog genren så långt det överhuvudtaget är möjligt. Och jag tycker det är skoj. Sedan kommer fusion och lite annat meckigt där under 70-talet och efter det tror jag att jazzen i kreativ mening avled då det inte gick att göra så mycket mer som inte redan hade gjorts. Samma med klassisk musik. Jag kan rentav tycka att själve Mozart låter lite käck och poppig (för sin tid, så att säga) men sedan kommer gode Beethoven och börjar styra upp. Och så lunkar det på i mer och mer radikal riktning. Efter John Cages ”4’33” gick det nog inte att ta konstmusiken så mycket längre. Men jag erkänner utan att försöka låta dryg (det är bara så det är i min värld) att snackar vi femtiotal är det nog troligare att jag sitter och lyssnar på John Coltrane eller Benjamin Britten än på Elvis eller Jerry Lee. Vad ska jag göra åt det? Det är ju inget jag går och skriver folk på näsan utan det råkar bara vara så min smak är. Och härmed lär jag inte på långa vägar kvala in som gubster.

Jag märker ju också att jag ibland lätt tar de förras parti i det engelska 70-talets kollision mellan proggare och punkare. Många tycker ju punkarna var så häftiga för de spelade minsann tvåminuters energiurladdningar till låtar och de var politiska som tusan. De engelska proggarna, däremot, var i mångt och mycket världsfrånvända och opolitiska. Jag tror Genesis skrev någon låt som var politisk men det var dock mycket dunkelt och inlindat i så fall. Yes skrev naturlyrik och hade överlag dunkla och svårtydda stream-of-consciousness-texter. Samma sak med Jethro Tull. King Crimson skrev märkliga fantasy-texter. Det ska för all del erkännas att när The Exploited några år senare skrev låtar med refränger som ”Maggie, you fuckin’ cunt” så var det svårt att missta sig angående avsikten (och man kunde rentav känna en viss sympati för det hela) men det var ju inte så väldigt utmanande för ens analytiska förmåga.

Punkarna var alltså väldigt politiskt radikala men i musikalisk mening ofta väldigt konservativa. På sätt och vis var den engelska proggen och punken varandras diametrala motsatser. Det var ju Yes som var musikaliskt revolutionära då man klippte alla band med blues och rock’n’roll och skapade musik som inte riktigt hörts tidigare medan punkarna i flera fall gick tillbaka till äldre musik. Politiskt var det dock tvärtom och gestalter som Joe Strummer eller Paul Weller förblev politiskt radikala medan exempelvis Rick Wakeman kom att engagera sig för tories. Men för min del erkänner jag utan att rodna att jag tycker det är rätt skoj med knepig musik och texterna får gärna vara dunkla och mångtydiga. Att man sedan hellre dunkar på The Clash än King Crimson när man har lite samvaro med övriga Rootmoset är en annan sak. För inte med den bästa vilja i världen kan jag väl påstå att Genesis eller Yes gjorde storartad festmusik.

Ska jag överhuvudtaget hitta någon kärna eller något genomgående tema i min egen musiksmak så är det nog just böjelsen för det där lite udda, skeva, avantgardistiska. Visst, jag lyssnar sedan på drivor med annan musik men om man alltså ska in till själva kärnan så är det där jag hamnar. Mycket av den hårdrock jag växte upp med har jag lämnat bakom mig men det är kanske ingen slump att jag fortfarande kan lyssna på de ganska proggiga Iron Maiden eller att jag uppskattar Metallicas ultraproggiga ”Master of Puppets”. Vidare älskar jag engelsk progg (inte svensk, som musikaliskt var rätt traditionell), knepig jazz och klassisk musik, knepig elektronisk musik och så vidare, och så vidare. Allt som verkligen vidgar gränser och ger mig nya ljud som jag aldrig riktigt tidigare hört. Men det innebär inte att jag går omkring och är dryg (hoppas jag) utan det är bara så min musiksmak råkar vara. Och därmed är jag väl för evigt utesluten ur kretsen av aspirerande gubbrockare. Jag har väl inte tillräckligt med boogie i mig, för att snacka med Bobby Gillespie. Fast efter den här helgen vet jag i alla fall bättre hur Dave Edmunds låter.

Heligt krig mot djävulens musik!

2012-01-02T23:45:00.000-08:00

På nyårsafton fick jag en skakande insikt om att anledningen till att jag inte har barn troligen är att mitt undermedvetna revolterar våldsamt inför tanken på att behöva stå ut med musik som är anus i minst tio år eller i alla fall från det att småttingarna börjar upptäcka musik överhuvud till dess att de i tonåren, förhoppningsvis, även börjar lyssna på BRA musik. Jag minns ännu den där intervjun med Paul Weller från 1991 där han oroade sig över att hans barn skulle få riktigt rutten musiksmak. Undrar vad Nate Weller (som pojken hette) lyssnar på idag? Andres Lokko ska ju snart bli far och det vore en slags karma om hans lilla tös (ska det visst bli) började lyssna på något som verkligen fick hans franska nerver att pyra.

I alla fall så började de här tankegångarna under en diskussion som jag och några vänner förde på nyårsafton. Vi var egentligen ett antal vuxna som mest satt och totalmobbade våra och andra barns urusla musiksmak och vi spelade även upp några hemska exempel. Jag fick tyvärr till sist höra ”Jul hos Mange”, tydligen en uppföljare till dyngan ”Fest hos Mange” samt blev påmind om ”Skaka rumpa” med 10-talets Markoolio, Jan Banan, och själv kunde jag även lyfta fram Den svenska björnstammen som ett exempel på ungdomens förförare. Till sist stod vi dock inte ut längre och resten av middagen förlöpte utan musik av det slaget.

Och man undrar ibland vad det är med dagens barn och ungdomar? Visst satt jag och rotade i min mors skivsamling och kunde vid fem års ålder tycka att ”Mårten Gås” med Hootenanny Singers var en rolig låt men det var dock inte många år senare, i tioårsåldern, som jag började lyssna på hårdrock. Men dagens barn sitter alltså och lyssnar på en massa Idol-skit, dagis-techno och usla covers som cirkulerar på YouTube. Tydligen.

När jag vid något tillfälle undervisade högstadieelever så fanns där ändå några som försökte skrämma mig genom att spela upp lite Sepultura för mig. Dock inget problem för mig som även passade på att upplysa ungdomarna om att jag rentav hade sett bandet, i herrens år 1996. När några andra elever spelade lite porrig (men ack så mesig) hip hop för mig hade jag förklarat för dem att de istället borde lyssna på tunga saker som NWA och Public Enemy. Men sedan råkade jag ju även på de här annars trevliga gymnasisterna som var svårt beroende av ”Idol” och även frågade mig om jag hade hört ”Fest hos Mange”. Det var alltså bland det viktigaste musikaliska ett gäng ungdomar om 16 – 17 år kunde komma fram med. När jag själv gick på gymnasiet lyssnade jag exempelvis på hård synth, acid house och dödsmetall. Hur ska det i framtiden, rent psykologiskt, kännas för dagens barn och ungdomar när de till sist inser att deras föräldrar har häftigare musiksmak än dem själva? Eller är det just detta som är själva revolten (om än omedvetet): att lyssna på så töntiga och hemska saker som möjligt? Är det även därför en massa unga personer till synes helt allvarligt och icke-ironiskt flockas kring ”Allsång på Skansen”?

Nu har förstås riktigt corny musik alltid existerat men det gick lättare att dels få den bortglömd och överlag ignorera den under LP-skivornas, kassetternas och CD-skivornas tidevarv. Visst låg spyor som ”Yummy, Yummy, Yummy (I got love in my tummy)” eller ”Sugar, Sugar” på listorna samtidigt med betydligt mer kvalitativa låtar men sådan smörja har senare glömts bort och man måste rentav gräva lite för att få fram den. Vem minns idag sådant som Bay City Rollers, som ändå var mega kring 1974 – 75?

Men så icke idag. För nu finns Internet och andra medier och skräpmusiken sprids med alarmerande hastighet och förgiftar våra barn och ungdomar. Vi ansvarskännande vuxna borde egentligen inleda Jihad mot usel musik. Inför filter på nätet så barnen inte kan söka upp Drömhus, Crazy Frog, Fest hos Mange eller annan djävulens musik! Tvätta deras öron när de hört Aqua eller Den svenska björnstammen! Bedriv exorcism mot överdriven Idol-dyrkan! Förbjud covers som, enligt alla kategorier, är sämre än originalen! Endast med brutal repression kan vi få bukt med denna röta som sprider sig i vårt samhälle och hotar att ödelägga flera generationers smak!

Årets plattor i vår värld.

2012-01-02T05:32:00.000-08:00

Nedan nämns något halvdussin album som vi i Rootmoset lyssnat extra mycket på under 2011. Och det är väl rimligen även de album som man lyssnat mest som man bör ha uppskattat mest. Ja, egentligen är det nog mest jag och Tomas eftersom Kjelle och Kennet haft fullt upp med att lyssna på lite äldre grejer. Men i alla fall:

P J Harvey – Let England Shake

My Morning Jacket – Circuital

Sbtrkt – SBTRKT

The Decemberists – The King is Dead

Zomby – Dedication

Gillian Welch – The Harrow & the Harvest

Eftersom musikscenen numera är så spretig så är det ju oerhört svårt att försöka finna allmänna tendenser men några försök kan man ju ändå göra. Man kan ju rimligen konstatera att det under senare år närmast rått en skäggrock-våg som väl förmodligen lär bedarra inom kort, inte minst då banden nu blivit så allmänt kända. Kanske började denna våg när Bon Iver satte ribban för modernare skäggrock genom att 2008 spela in en platta i en timmerkoja i skogen mitt i vintern och sen har det ju rullat vidare med band som Iron & Wine, Band of Horses, My Morning Jacket, med flera, med flera. I England har band som Mumford and Sons bidragit till den arkaiska och lantliga musiken som nu blivit så populär.

Även helt skägglösa band spelar ju det vi kallar skäggrock och den senaste gruppen i raden är The Decemberists, vilka annars mest blivit kända för att de som amerikanskt band varit starkt inspirerade av engelsk folkmusik. På ”The King is Dead”, som jag lyssnade mycket på i vintras, blev de dock mer och mer skäggiga och lät även som ett lätt uppdaterat REM samma år som detta band lade ned. Årets främsta skäggrock stod förmodligen My Morning Jacket för och deras ”Circuital” lär väl i min värld förbli förknippat med sommaren 2011.

The Decemberists förknippas även med Gillian Welch, som ju Tomas kommit att lyssna på mycket i år och även hon verkar i en ganska gammeldags musikalisk tradition som dock ofta har stark intensitet. Överlag var 2011 också de kvinnliga soloartisternas år, i Sverige såväl som utomlands. Här hemma släppte Anna Järvinen, Lykke Li och Veronica Maggio album som uppmärksammades starkt och som kom att toppa de olika bästa-listorna mot slutet av året. I England släppte P J Harvey albumet ”Let England Shake” som av flera Harvey-kännare anses som det bästa hon någonsin gjort. Hon turnerade även och gjorde två laddade konserter i Filadelfia-kyrkan i Stockholm, varav Tomas besökte den ena.

För att det nu inte ska bli för gammeldags vad gäller musiken så lyssnade undertecknad även en del på dubstep under sommaren, främst då Zomby och Sbtrkt, två anonyma artister från London, men även på en del äldre artister inom genren. Lagom när dubstep nu börjat bli ganska uppmärksammat i medierna är det väl troligen läge för genren att mutera eller bara lägga ned och man har ju redan börjat tala om ”post-dubstep”, även om termen låter ganska skitnödig. Själ tycker jag ju fortfarande att mycket av det som Sbtrkt och Zomby (med flera) producerar låter väldigt mycket 90-tal men det är väl därför jag gillar det.

Och sämst i år var utan tvekan Den svenska björnstammen.

Dom kallar oss creppy-quizare.

2011-12-30T02:04:00.000-08:00

Och så blev det torsdag och det blåste värre än någon av föregående dagar och man hade legat i badet, delvis även för att värma sig, och man konstaterade att Neil Youngs "Tonight's the Night" var bortplockad från Spotify och så fick man trösta sig med lite gammal house och Acid Jazz och annat från det tidiga 90-talet innan man i bokstavligaste mening seglade ned till den trånga men ack så trevliga lokal som, enligt devisen kärt barn har många namn, kallas "strykjärnet" eller "creperiet" eller vad man nu vill.

Och det lackade mot nyår och lokalen (inte nödvändigtvis besökarna) var packad och det sorlades och förväntningarna var höga och aftonens radarpar, Tinka och Tobbe, levererade ett giss där man tagit ut svängarna och Rootmoset tog också ut svängarna då man svängde rakt ned till en femteplats och man hade inte mycket att hämta gentemot veteraner som Looserville och Lag Gnu och man insåg att man ännu har en del att lära och efteråt muntrade jag och Tomas upp oss med att gå på soul-konsert och jag fick applåd av bandet för att jag kunde tala om vem som hade gjort Soft Cell-låten "Tainted Love" i original men jag avstod från att nämna att samma person även hade råkat ta död på Marc Bolan eftersom det hade varit lite överdrivet och det var därmed ännu en afton i musiknörderiets tjänst och i övrigt har vi redan, blixtsnabbt, anmält oss till både nästa månads tävling och till extratävlingen innan Rockskallen och därtill är jag oerhört nöjd med att ha lyckat skriva denna krönika och enbart ha använt två meningar men någonstans måste man sätta punkt.

Death & Drugs & Black Metal

2011-12-26T15:08:00.000-08:00

”Estonia berörde mig inte alls. Men däremot tyckte jag att 11 september var mer intressant, rent symboliskt sett. För mig representerar det en attack mot fienden även om jag inte står för samma saker som talibanerna. Självklart gillar jag att se när världsmakten tar skada. Men sedan hoppades jag såklart att det skulle utbryta ett nytt världskrig”. (Jon Nödtveidt, Dissection)

Eftersom min syster ville bidra till julstämningen så fick jag i present boken ”Blod, eld, död” (av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg) vilken skildrar den extremare hårdrockens historia i Sverige och Norge under modernare tid. Ovanstående citat är hämtat från den sista intervju som författarna (och någon överhuvudtaget) gjorde med Dissections muntergök till sångare Jon Nödtveidt, vilken begick självmord några veckor efter samtalet.

Boken, som även så att säga skildrar delar av min egen musikaliska historia, börjar rätt oskyldigt med att skildra normal musik spelad av normala människor (exempelvis det första svenska metalbandet, Heavy Load) för att därefter skildra extrem musik spelad av normala människor (grupper som Bathory och Entombed) och slutligen extrem musik spelad av lika extrema människor. Det är även här boken blir riktigt obehaglig och det är först mot slutet som det åter dyker upp lite mer normala människor som spelar relativt normal hårdrock (Hammerfall) vilket väl kan sägas avrunda denna framställning som rör sig från omkring 1980 och 30 år framåt.

Delar av boken är som sagt ren nostalgi för undertecknad och för mig tillbaka till åren kring 1990 då man själv grävde i extrem metal. Jag påminns om skivbutiker i Stockholm som Heavy Sound och House of Kicks och om de olika mer eller mindre kända svenska och utländska band som man grävde fram och vid enstaka tillfälle även såg. Nu var jag, till skillnad från de personer som skildras i boken, inte enbart insnöad på extrem metal och mitt intresse dalade även till sist då musiken blev mer och mer monoton och man även hittade andra spännande saker att lyssna på. Både en och två av de musiker som intervjuas i boken beskriver för övrigt den period då jag själv lyssnade på sådan här musik som ”guldåldern” vilket ju för all del är roligt att höra.

Annars är boken mest en studie i nihilism och somliga av huvudpersonerna i berättelsen är antingen förlorare som till sist bara har självmordet kvar som utväg alternativt omogna och/eller okänsliga råskinn som döljer sin stupida brutalitet bakom något pseudofilosofiskt resonemang kring satanism. Överlag haglar klichéerna från de inblandade och man får i flera fall påminna sig om att det handlar om unga personer även om den ursäkten inte alltid går att använda (d.v.s. de är inte längre så unga).

Mycket intressant kan man dock lära sig. Jag hade exempelvis ingen koll på att de ökända ”bröderna hårdrock” som figurerar som insnöade hårdrocksnördar både i ett vanligt reportage och i reklam för Trygg Hansa även har ett black metal-band som heter Nifelheim. Bröderna är för övrigt (och jag är nu helt allvarlig) bland de mer normala människorna man möter i boken med undantag för exempelvis killarna i Entombed eller Hammerfall. De närmast lever hårdrock och slänger ur sig den ena klyschan efter den andra men man märker att de gör det med hjärta och ändå viss humor och (viktigt att påpeka i det här sammanhanget) de skadar ingen med sin musik eller med sina handlingar i övrigt utan är tvärtom genomtrevliga personer.

Det kan dock inte sägas om flertalet andra av de personer som här presenteras. Rent tragikomiska (mest tragiska) är turerna kring det norska bandet Mayhem, vars svenske sångare Pelle ”Death” Ohlin tog sitt liv 1991 när det verkade som om bandet höll på att falla samman utan att ha fått något vidare genombrott. En av de andra medlemmarna, som upptäckte kroppen, reagerade inte riktigt som en normal människa skulle göra utan fotograferade tvärtom kroppen och planerade att ha den sönderskjutna skallen på nästa skivomslag. Han delade även ut delar av Pelles kranium till personer han beundrade. Denne ytterst otäcke musiker blev senare mördad av gruppen Burzums nazistiske galning Varg ”Greven” Vikernes, även känd som kyrkobrännare.

Black Metal-scenen bestod sålunda till stor del av missanpassade ungdomar som trissade varandra till den ena vansinnigheten efter den andra. En musiker hamnade i fängelse för att ha mördat en homosexuell man i Norge och en annan person som hängde kring bandet för att svårt ha skadat en äldre man med ett knivhugg i halsen. Varg Vikernes hjärntvättade flickvän utsatte det svenska bandet Therions sångare för ett (misslyckat) brandbombsattentat eftersom Therion ansågs som svikare som inte var riktiga satanister. Och så vidare.

Ett eget kapitel får även den inte helt friske Jon Nödtveidt, mångårig ledare i bandet Dissection. Även Nödtveidt hade, likt sin norske kollega, avtjänat fängelsestraff (1997 – 2004) för att ha varit inblandad i mord på en homosexuell man. Han tog i viss mån avstånd från denna handling senare men fortsatte dock att uttrycka gravt satanistiska och nihilistiska åsikter där han verkade vara av åsikten att mänskligheten borde utplånas. Författarna fick tag i honom precis när han var i färd med att ta konsekvenserna av sitt eget resonemang, sommaren 2006. Han lade då först ned sitt gamla band efter en uppskattad spelning på Johanneshov och därefter tog han sitt liv i augusti 2006 i samband med någon form av satanistisk ritual.

Även gruppen Shining, ledd av den likaledes dystre Niklas Kvarforth, är något i hästväg då man har som yttersta mål att få merparten av sin publik att ta livet av sig. Man delade periodvis ut rakblad på konserterna och både band och publik kunde skära sig själva under konsertens gång. Det bör tilläggas att musikerna även själva har en ytterst våldsam relation och att sammandrabbningarna är många. Flertalet av medlemmarna i The Shining har diagnoser på olika psykiska störningar.

Efter denna odyssé genom mänsklighetens mörkare sidor känns pinfärska bandet Watain närmast bleka vid en jämförelse. Det kan väl dock inte ses som helt sunt att inför varje konsert motta ruttnande djur att använda som scenrekvisita och dylika saker. Watain är dock närmast Vikingarna jämfört med Mayhem, som sagt. Överlag så är ”Blod, eld, död” ytterligt fascinerande läsning för den som vill gräva ned sig i extrem hårdrock och den filosofi som finns bakom men känsliga läsare varnas redan här. Det blir som sagt inte så mycket sex & drugs & rock’n’roll men däremot desto mer av death & drugs & black metal.

Låt inte dom jävlarna ta dig.

2011-12-26T06:44:00.000-08:00

Mirakel kan inträffa när man minst anar dem. Jag följde som bärhjälp med min syster upp på vår mors vind (hon letade bland annat efter en gotlandsljusstake) och av en slump hittade jag en bunt exemplar av tidningen POP som jag upphetsat började bläddra i och vips så hade jag även fått tag i numret med Andres Lokkos ökända artikel "Låt inte dom jävlarna ta dig" från april 1998. Så vitt jag vet finns den artikeln inte ute på nätet trots att många gamla artiklar från POP redan gör det. Jag har snabbt skrivit av artikeln (och rättade tre - fyra ganska grova stavfel i den) och lär härmed se till att den nu äntligen finns på nätet. Att påminna om Andres Lokkos usla omdöme blir härmed mitt ytterligt blygsamma bidrag till rockjournalistik i Internet-åldern.

Jag började med att visa den nu återupptäckta artikeln (tidningen doftade fortfarande ny, trots många år på vinden, antagligen för att jag inte läste den så mycket efter utbrottet jag fick över Lokko) för min syster som med intresse läste och omedelbart därefter sammanfattade med det kärnfulla "Vilken dåre!" och därefter lanserade en teori om att Lokko skrivit detta i affekt (därav de många stavfelen som man inte ens korrigerat) efter en natt med droger. Och vad vet man. Än idag blir jag våldsamt upprörd över denna artikel där Lokko sågar nästan allt jag gillar på fem sidor och därtill uppvisar en enastående inkonsekvens genom att beskriva 70-talets rock som "stenålder" och samtidigt rekommenderar oss att lyssna på Ray Charles, Van Morrison och gospel. Japp! Och att man därtill föredrar Barry White(!) och Puff Daddy(!!!!) framför Pink Floyd och Joy Division kanske säger allt. Här är den i alla fall, den famösa artikeln.

Låt inte dom jävlarna ta dig (av Andres Lokko)

Ett kritvitt, progressivt rockspöke svävar över musikvärlden. Andres Lokko ligger hopkrupen under täcket med mardrömmar om Marillion, ”Dark Side of the Moon” och Thom E. Yorke. Men han har inte gett upp. Här skriver han om lyckliga blåsarrangemang, kristen styrka och musiken som är ett enda stort wow.

Våren 1998 är musikvärlden mer segregerad än den varit på tjugofem år. Klyftan mellan svart musik och vit stelopererad progressiv rock har inte varit så stor sedan Genesis ”The Lamb Lies Down on Broadway” och Pink Floyds ”Dark Side of the Moon” ansågs nyskapande.
Det var samtidigt som Barry White producerade, skrev och sjöng några av det här seklets starkaste och viktigaste singlar, samtidigt som Bob Marley & The Wailers egentligen var världens bästa rockband, fast ingen utanför Jamaica begrep det förrän de släppte ett livealbum inspelat i London.
Jag är rädd för att vi kan vänta oss en hel del liveskivor under det kommande året. Fast inte med ny jamaicansk soul, utan med progressiva rockband med skickliga gitarrister.
Och ingen kommer att protestera.
Det är där vi befinner oss.
Inte sedan början av nittiotalet, då en stor del av mina kollegor tappade spelkulorna och trodde att de gillade grunge och korkad amerikansk metal i flanellskjorta, har musiken jag älskar varit så långt borta från vad som – ursäkta uttrycket - gäller.
Det har på sistone påståtts att det är 1975 igen. Om det ändå vore så väl och något slags motreaktion – som likt den brittiska punken får en hel värld att lyssna på reggae igen – står och väntar runt hörnet.
Det gör det inte. Det är snarare 1985 igen. Om någon mot all förmodan gjorde ett album lika själfullt som det årets ”Don’t Stand Me Down” skulle det bli precis lika utskrattat, hånat och bortglömt.
Vit rock, speciellt vit brittisk rock, är ute på en lång symfonisk cykelsemester och vi sväljer det utan att blinka. Och än en gång misstar vi olidlig gitarronani för spännande musik.
Det är så hemskt allting.
All riktigt bra musik just nu är antingen amerikansk eller jamaicansk. Och den görs nästan uteslutande av svarta artister.
Ni vet inte hur rätt jag har. Eller så är det just det ni gör, jag vill ju tro att det finns hopp.
Fast om inte ens Sizzlas och Buju Bantons röster är starka nog att få all världens fanzineredaktörer att sätta dem på sina omslag i stället för The Verve och de förbannade Radiohead ser det inte speciellt ljust ut.
Wilmer X senaste singel heter ”För dum för pop”. Nisse Hellberg har en poäng, men hans ödmjukhet är för lättköpt. Han är fan inte för dum för pop och det är inte heller så att Radiohead – eller de som tror sig förstå dem och till och med älska dem – på något vis skulle vara för intelligenta. Radiohead är bara onda och Thom Yorke är djävulen.
Men tyck gärna att jag har fel, varsågoda. Kom bara inte sedan och säg att jag hade rätt när ”OK Jävla Computer” står mellan ”Brothers in Arms” och U2:s ”The Unforgettable Fire” i den där pinsamma backen du gömt på din vind.
Jag börjar tycka ganska illa om The Verve igen, det gick ganska snabbt. Joy Division-boxen? Älska den bäst du vill, men lämna mig utanför, tack.
Ultrasound är hemska, Ashley Beedles Black Jazz Chronicles är outhärdlig jazzfusion, den största delen av all drum’n’bass likaså, för att inte tala om nittionio procent av all housemusik. Jazz är en viktig inspirationskälla och med jazz menar man förstås Weather Report och ”Bitches Brew”.
Ibland när jag pratar musik med folk som är sisådär tjugo år äldre än jag säger de saker som ”ja, men Yes gjorde några ganska okej låtar”, ”Genesis två – tre första plattor var inte så dumma” och ”Yes var faktiskt bättre än man kan tro”. Jag hade en liknande diskussion med en man i min egen ålder – Brett Anderson i Suede – som undrade hur det kom sig att alla fortfarande hävdar att Pink Floyd bara var något att ha medan Syd Barrett ledde bandet, när de i själva verket inte blev riktigt bra förrän Roger Waters slutat. Jo, han sade så. Även om han gjorde det med en smått provocerande glimt i ögonvrån. ”Dog Man Star” är en av de sanna arvtagarna till Genesis ”The Lamb Lies Down on Broadway” och Pink Floyds ”Wish You Were Here” i alla fall.
Så det är inte så konstigt att DJ Shadows spännande kritvita hip hop-experiment omfamnas av en så kallad enig kritikerkår. Samma sak med Air. Daft Punk är en sak, Air är något helt annat. Daft Punk gör enastående housemusik, fullkomligt tidlös och skränig disco. Airs album är progressiv musik från Europa. Expressens Måns Ivarsson rekommenderade folk som gillar Pink Floyd att ge Air en chans. Och du lyssnar på dem i alla fall?
Att fransk musik tas på allvar har alltid varit ett tecken på att något inte stämmer. Snart får vi förmodligen läsa lyriska recensioner av holländsk rock igen. Har alla glömt Ekseption, Golden Earring och Urban Dance Squad? Kom inte och säg att ni inte har blivit varnade.
Goldies dubbel-CD? ”Saturnz Return”? Ta bort honom. Jag gillade den när jag lyssnade på den i ett par Walkman-lurar en sen kväll på Time’s Square, då lät det fantastiskt. Fast det gör nog all musik med våldsamt smattrande trummor. Men vad ska jag göra med den nu? Ingen aning. Inledande eposet ”Mother” är ju fortfarande exakt sextio minuter för lång. Och albumet är döpt efter en dum planet, med en snajdig åttiotalsbokstav på slutet.
Cornershop gillar jag och Tjinder verkar stå på min sida så länge vi pratar om Radiohead. Men de är också snubblande nära ondskans avgrund. Deras spelning i Stockholms konserthus i höstas var en olidlig uppvisning i meningslösa sitarsolon. Fick förresten inte Ravi Shankar Polar-priset i år? Klart han fick. Juryn ute på Djurgården börjar bli hip, varvet har gått runt och popkulturen och finkulturen kan mötas igen och diskutera världsmusik.
Spiritualized? Knepigt ämne. Jag tycker de är bra, men jag vet innerst inne att jag har fel, att det är något övergående.
En dag kommer jag att fnissa åt att jag gav dem så mycket av min tid under 1997 och undra varför det tog mig så lång tid att lyssna på Steve ”Silk” Hurleys ”Voices of Life” istället.
Jag avskyr Radiohead. Jag ville bara säga det en gång till. Jag kan inte komma på något jag tycker mer illa om. Nej, inte ens Olle Ljungström kommer i närheten.
The Prodigy är hemska. Är det ingen annan som känner att de är nittiotalets svar på Slade?
Apropå Slade var Oasis spelning i Globen i höstas den slutgiltiga omfamningen av allt jag inbillade mig att de protesterade mot för fyra år sedan.
Som popvärlden ser ut just nu vill jag bara sluta läsa alla musiktidningar utom Echoes, bara köpa reggaesjuor, vokal kristen house och Van Morrison-bootlegs. Kanske en och annan remix av The Beatnuts också och nästa Jurassic 5-EP. I övrigt vill jag inte vara med, vill inte tillhöra en yrkeskår som accepterar att indiegenerationens duktigaste gitarrister gör kritikerrosade solokarriärer. Låter det bekant? Sånt har varit förbjudet sedan sjuttiotalet.
Och det värsta är att jag själv tycker att Bernard Butlers ”Not Alone” är svinbra och Hurricane#1 släppte en nio minuter lång singel i vintras som jag fortfarande nynnar på ibland. Ingen av dem har förstås nöjt sig med att bara vara fingerfärdiga gitarrister, de har bäddat ner sina sånger i de mastigaste stråkarrangemang det över huvud taget är möjligt att klämma ur The London Symphony Orchestra. Classic Rock. Tack för det.
Jag älskade Primal Screams ”Vanishing Point”, men ju mer jag funderar på Gillespies eviga tjat om fri jazz, om Jaki Liebezeit från Can och hur de inget hellre vill än att spela in ett improviserat tyskklingande jazzalbum, så blir jag alltmer uppgiven.
Vad är problemet? Är ny svart amerikansk musik så dålig just nu att inget vitt popband har en aning om vart de ska vända sig för inspiration?
Det är klart att den inte är.
Det är den aldrig.
Kent? Jag vet inte.
Jag är trött på svartklädda män i smink och med långa luggar. Jag har aldrig gillat Depeche Mode, aldrig begripit mig på det där som kallas goth. Så jag ska nog inte säga något om Kent. Men, visst, fortsätt gilla dem du.
Just nu känns The Fugees – och till och med Puff Daddys karaokesoul – viktigare än någon vit rockmusik.
Det är inte bara bra musik, för det räcker inte med att vara bra just nu, det är viktig musik. Och som tur är så är det förmodligen fortfarande fler som köper Puff Daddys skivor än Radioheads, i alla fall hoppas jag att det är så. Men det är, vare sig jag accepterar det eller inte, folk som tror att Radiohead är betydelsefulla som oftast läser – och givetvis, skriver – musikjournalistik.
Jag vill ha musik som sprudlar av kärlek, med obetalbara melodier och ett sjujävla sväng. Jag vill ha lyckliga blåsarrangemang, stötblås med tromboner, jag vill ha det bästa från amerikansk soul, från Tin Pan Alley och Mississippi-deltat – jag vill ha allt det där på en gång.
Jag vill ha Van Morrison.
Är det någon som minns hur det känns när musik bara är ett enda stort wow? Kan man känna det för ett band som Radiohead?
Jag kan inte det. För mig är det musik som man sitter ner och lyssnar på medan man kliar sig i sitt glesa skägg. Det är musik som man diskuterar och ”förstår”.
Och nyligen läste jag i en intervju att Supergrass Gaz Coombes helst nynnar på Frank Zappas ”Apostrophe” i duschen. De hann i alla fall göra några lysande singlar innan de drabbades av Zappa.
Jag älskar The Jayhawks (lyssnade någon verkligen på ”Sound of Lies”? ”Trouble” är obeskrivligt vacker), Teenage Fanclub och Wilco. Och har inte ett ont ord att säga om något av de banden, förutom att de klär sig illa.
Men kan du ens föreställa dig hur tråkig jag kände mig när jag skrev de där raderna? Wilco? The Jayhawks? Jag vet, det är hemskt. Det har bara att göra med att man blir äldre och faktiskt inte har några större problem med att bejaka det, jag tänker inte låtsas och skriva om min bakgrund.
Jag har aldrig ägt en skiva med Genesis, jag köpte min första skiva med Can för ett år sedan (och gav bort den i höstas), jag begriper ingenting av Joy Division (jag har verkligen försökt) och The Doors är fortfarande antitesen till allt jag älskar. Pink Floyd ska vi bara inte tala om.
Jag har följaktligen ingen plats i 1998 års musikklimat.
Det är bara en enda sak jag föraktar i mitt eget musiklyssnande – att jag börjat hitta försonande drag i vit bluesrock.
Det är faktiskt för jävligt. För det finns ingenting som är så smaklöst som tjocka vita män som spelar bluesrock.
Egentligen vill jag bara falla handlöst för debutsinglar.
Jag tror och hoppas på Grand Drive, Montrose Avenue, The Beta Band, Gomez och Sunhouse. De låter i alla fall inte som King Crimson.
Så jag gick tillbaka, skaffade mig den enastående Ray Charles-boxen på Rhino (trots att han nyss tilldelats Polar-priset), sedan drog jag täcket över huvudet och tog bara med mig Uncle Ray och Van Morrisons samlade verk.
Så sedan i julas har jag knappt lyckats lyssna på något annat än Van Morrison. Inget annat har varit starkt nog att spräcka proggbubblan popmusiken hamnat i.
Det finns onda krafter ute i mediavärlden som har längtat efter det här klimatet, som bara väntat på att varvet skulle gå runt så att ordningen från stenåldern – från de mörka åren före Cultures ”Two Sevens Clash” och Paul Cooks ”I hate Pink Floyd”-tröja – skulle återställas.
Så jag stannar kvar under täcket med Vans röst tills det här gått över. Jag stannar där med den sprudlande glädjeyran i Vans ”Domino”, ”Jackie Wilson Said (I’m in Heaven When You Smile)” och ”Bright Side of the Road”.
Jag kan lyssna på Thems ”Lonely Sad Eyes” från 1966 och deras tolkning av John Lee Hookers ”Don’t Look Back” hur många gånger jag vill. Ingen kan stoppa mig från att spela ”Cypress Avenue” på livealbumet ”It's Too Late to Stop Now”, makalösa ”Bulbs” på ”Veedon Fleece”, titelspåret på ”Tupelo Honey”, ”It’s All in the Game” från ”Into the Music”, den psalmlika ”The Master’s Eyes” från ”A Sense of Wonder”, ”4 % Pantomime” i duett med The Band, ”Beautiful Obsession” på ”Wavelength”, ”Listen to the Lion” på ”Saint Dominic’s Preview” och hela ”Moondance” om och om igen.
Och så ”Astral Weeks” från början till slut. Hur många gånger som helst. Speciellt explosionen i ”The Way Young Lovers Do” och Richard Davis basspel.
Ingen sångare, svart eller vit, har som Van Morrison på “Astral Weeks” förlorat sig så totalt i sin musik, utan att någonsin tappa melodierna eller rötterna i soulmusiken.
Efter ”Astral Weeks” har han fortsatt att då och då snudda vid de himmelska portar som ”Astral Weeks” öppnade 1968.
För två år sedan skulle det släppas en dubbel-CD, ”The Philosopher’s Stone, Volume I”, med demos och outtakes från Vans hela karriär. Men den stoppades, i sista minuten, av Morrison själv.
Jag hann få tag i en förhandskassett. Och det är fullkomligt obegripligt att den aldrig släppts.
Det finns förstås några meningslösa instrumentala meditationer från hans år som scientolog i mitten av åttiotalet, och ett och annat bluesjam som ingen kommer att sakna. Men där finns också några av Vans mest makalösa inspelningar.
Framför allt en fortsättning på ”Stepping Out Queen” (från ”Into the Music”) som inte är av denna värld, där Van fullkomligt förlorar kontrollen och det bara är en känsla som växer och växer och växer. ”Stepping Out Queen (part 2)” är soulmusik i sin sannaste form. Vans röst förvandlas till ett instrument där det till slut är ointressant vad han sjunger, det är bara hur han gör det som är viktigt. Det låter som om John Coltrane stoppat en liten irländsk tomte i munnen och blåser hela Stax-katalogen genom tomtens huvud. Jag vet, det låter lite märkligt, men det är så det känns.
På ”The Philosopher’s Stone” finns dessutom en tidig demoinspelning av ”Bright Side of the Road” där det karaktäristiska stötblås i den version vi är vana vid (också från ”Into the Music”) ersatts av munspel. Jag var för ung för att vara med när han verkligen brann, men skivorna finns kvar.
På grund av Radiohead är de viktigare än någonsin just nu.
Och den farbror som över hela ”Hymns to the Silence” från 1991 – drygt två timmar om hans eviga önskan att hitta tillbaka till den där känslan han hade när han hörde John Lee Hooker på Radio Luxemburg hemma på Hyndford Street i sina tidiga tonår, den känslan som han formligen öste över oss på ”Astral Weeks” och ”It’s Too Late to Stop Now” – ältar hur hemskt det är att upptäcka att lågan slocknat för länge sedan. Det skiljer ett halvt liv mellan den unga man i sina sena tonår som vrålade ”Mystic Eyes” med Them 1965 och den trinda lilla trädgårdstomte som numera bara vill tillbaka dit på skiva efter skiva, som skriver samma text om och om igen – ”I’m Not Feeling It Anymore”, ”Take Me Back” – år ut och år in.
Jag önskar att jag slapp skriva det här och istället kunde spela in en personlig Van Morrison-kassett år er i stället, göra trettiofemtusen kopior av den och tejpa fast den på varje POP i butiken.
Jag har sett Van Morrison på scen ett tiotal gånger. Varenda gång har jag gått därifrån skakandes på huvudet över hur uselt det har varit. Nästa gång han kommer hit är jag ändå där igen, lika förväntansfull som första gången.
Det är ett udda förhållande man har till de legender man är alldeles för ung för att ha upplevt under deras storhetstid, som man bara älskar på grund av skivor från en tid då man knappt var påtänkt.
Hans spelning en sommar, för kanske sex - sju år sedan, i Hultsfred, tillhör en av de märkligaste konserter jag över huvud taget sett. Märklig för att den för flera år framåt gjorde det omöjligt för mig att uppskatta Van, jag behövde bara blunda när jag hörde hans röst och genast fick jag en Fleksnes-liknande figur i hatt och för tajt kavaj på näthinnan som skrattade och skuttade runt till sina egna solskensversioner av Little Richard- och Jerry Lee Lewis-hits i ett medley som aldrig, aldrig, aldrig tog slut.
Det var en av de tre sämsta konserter jag upplevt.
Men i och med den gångna vintern med Van gick det över. Och i stället har han för mig höjt ribban för vad som verkligen skiljer stor musik från mediokert dravel och långa gitarrsolon.
Det här har inte med musiksmak att göra, kom inte dragandes med det löjliga argumentet. Det finns bra musik och det finns dålig musik. De enda som verkligen förstått det är de som för varje år som går märker att det bara är kristen svart gospel som är stark nog att bedöva.
Skala bort all yta (jag vet, det är svårt, men hur länge orkar du hävda att popmusik bara handlar om kläder, svårmod, evig förändring och utveckling?) och vad har du kvar?
Och 1998 är det dags att damma av Marillion-skivor och kanske trots allt ge Frank Zappa en chans.
Snälla, låt bli. Ge fan i pappas – eller farfars – Zappa-samling. Låt inte dom jävlarna ta dig.
Jag stannar under täcket.
När jag stiger upp går jag till någon skivbörs och köper mängder med begagnad soul som ingen verkar vilja veta av. Framför min skivspelare ligger det en hög med LP-skivor med en del artister som jag inte vet ett dyft om, andra som jag på sin höjd har ett hum om – The Younghearts, Greg Perry, The True Reflection, Alice Clark, Gloria Scott, Ace Spectrum, Collins & Collins. Alla har spelat in musik som är större än något på Spiritualizeds senaste album.
Och där står också Johnny Bristols ”Love No Longer Has a Hold on Me”, och ”Strangers in Dark Corners”, The Dells ”Give Your Baby a Standing Ovation” och en James Brown-singel från 1978, ”People Wake up and Live”, kanske det bästa han över huvud taget gjort vid sidan av ”Prisoner of Love”.
Där står förstås Sizzla och Buju, och en väldigt bra singel, ”Everywhere I Go” med en ung jamaican som kallar sig Mr. Vegas. Och Bobby Womacks ”Home is Where the Heart Is”. Ge Bobby Womack några timmar av ditt liv. Det kostar bara en hundralapp eller två. Och när jag bläddrar vidare märker jag att åtta av tio gospelklingande housetolvor jag spelat sönder på sistone är producerade av en duo som kallar sig Brothers of Peace.
Om du ger sig lite tid att lyssna på de skivor som en gång i tiden fick dig att bli besatt av popmusik så upptäcker du, hoppas jag, att de inte var progressiva och experimentella.
Och jag är inte till någon större hjälp. Istället för att ensam ställa mig på barrikaderna och vråla slagord, så sitter jag här hemma och vältrar mig i Van Morrisons keltiska soul.
Jag skulle så gärna vilja erbjuda ett alternativ till 1998 års progressiva rockmusik. Och jag hittar den nästan bara på housetolvor, i reggae och i uråldrig soulmusik.
Det går väl över, men ibland måste man bara backa bandet.

Modeslaveri och märkliga föraningar.

2011-12-19T06:40:00.001-08:00

Jag vet att jag ofta skryter med att jag ger blanka tusan i mode och alla dessa strömningar som finns men när man ser tillbaka på sitt musiklyssnande så kan jag inte svära på att jag inte påverkas av saker, om än i många fall omedvetet. På samma vis så märker jag även hur jag under åren har haft en del konstiga föraningar om vissa artister/grupper som visat sig stämma (men jag har säkert även haft fel ibland).

Exempelvis vet jag med säkerhet att jag hade börjat lyssna på Doors redan innan den där berömda filmen från 1991 skapade en modern hysteri kring Morrison och hans mannar. Jag kan dock inte svära på att det var mycket innan filmen och kanske påverkades man ändå helt omedvetet av artiklar om den kommande filmen och likande. Jag är som sagt inte säker. På samma vis är det mycket möjligt att mitt intresse för sena Beatles och Pink Floyd där i början av 90-talet i grund och botten kom ur det förnyade intresse för det sena 60-talet som bubblade upp under Manchester-eran. Det ska förstås påpekas att sena Beatles och Pink Floyd ändå har fortsatt vara grundstenar i mitt lyssnande sedan dess. Men i alla fall.

Och det här med konstiga föraningar, som jag kallar det. Jag köpte med förtjusning Therapys ”Troublegum” där i mitten av 90-talet men gav sedan fan i plattan efter vilken mycket riktigt visade sig vara riktigt, riktigt usel. Fast vid den tiden hade jag dock inte hört den. Hade jag någon slags enorm känsla för en grupps utvecklig eller var det egentligen fråga om att den första hypen hade dött och att man därefter gick över till något helt annat? Har haft liknande erfarenheter av en rad andra grupper eller artister där man haft någon slags magkänsla av att ”nu har de/han/hon tappat det” samtidigt som man inte kan svära sig fri från den där tanken på att det samtidigt är jag själv som bara fladdrade vidare på min musikaliska upptäcktsresa, som biet från en blomma till en annan.

I början av 90-talet övergav jag alla de hårdrocksband jag lyssnat på under 80-talet samtidigt som de blev enormt usla, tappade medlemmar och det ena med det andra. Jag övergav big beat-artisterna i början av 00-talet när det var samma sak där. Men berodde det på att de faktiskt blev usla eller på att det inte längre var så coolt att lyssna på samma artister år ut och år in? Jag vill kunna säga att jag ger blanka fan i alla influenser utifrån men som bekant så är ju ingen man en ö och ens undermedvetna kan spela en spratt som man inte ens är medveten om.

Till och med när man försöker vara riktigt otrendig så kan det visa sig att man är hippare än man tror. Då jag i början av 00-talet helt tappade intresset för samtida musik under en period så snöade jag in på en massa proggband från 70-talet såsom Genesis, Yes, King Crimson, Jethro Tull o.s.v. Det kändes därtill extra roligt eftersom det under många år varit en ren sport från kritiker och musikkännares sida att hata dessa band. Men plötsligt exploderade i slutet av 00-talet Progrock Britannia-vågen och plötsligt satt man där med sina Yes-plattor och var hur trendig som helst. Hade mitt undermedvetna lik förbannat reagerat på någon slags trend?

Just nu befinner jag mig mitt inne i den så kallade skäggrock-vågen och egentligen känns det helt fel att lyssna på musik som bitvis är så arkaisk samtidigt som ens undermedvetna signalerar att man är med i matchen när till och med ungdomar skiner upp då man säger att man gillar Band of Horses. Innebär det att jag kommer att lyssna på skäggrock om, säg, fem år? Jag vet inte. Kanske är jag innerst inne bara en läskig modeslav och inte alls den coola och oberoende lyssnare jag så gärna vill vara. Eller så är jag bara ute och cyklar. Men det är nyttigt att ställa de där jobbiga frågorna till sig själv ibland.

Mission accomplished (och den här gången stämmer det).

2011-11-28T13:28:00.000-08:00

Så har undertecknad till sist fått tid att skriva något om den, om jag får säga det själv, väl genomförda tävlingen härom aftonen. Det ska väl erkännas att man ändå var en smula nervös då det faktiskt är sex eller sju år sedan vare sig jag eller Tomas anordnade någon offentlig tävling och då var det på nu hänsovna Enzo under hösten 2004 eller våren 2005. Härmed var vi alltså lite ringrostiga som arrangörer.

Allt som allt var vi väl dock rätt nöjda med vår lilla tävling som vi totalt hade lagt ned fem arbetstimmar på, inklusive lite palavrande via mail. Lättare och svårare saker balanserades och vi matchade vår passage med knepig tysk musik med en dito passage med skäggrock. Kvällens kluriga papper bestod av låttitlar som man skulle para ihop med rätt album-titel.

Det förekom heller inga värre tabbar under tävlingen än att en låt på vår lista plötsligt visade sig vara otillgänglig (Spotify är nyckfullt på så vis) varvid vi fick stryka den helt enkelt. Men det var alltså det värsta debacle vi överhuvud behövde hantera under kvällen så det vore synd att klaga. Och vi hade JÄTTEROLIGT och folk var mycket vänliga efteråt. Det var även värt offret i form av en lite rosslig hals då jag kände mig tvungen att tala högt och tydligt (läs: halvskrika) i liten lokal full av folk som givetvis försökte vara tysta då jag talade men som ändå kunde producera en del sorl.

Några frågor satte ju samtliga deltagande samtidigt som vi även var nöjda med att någon åtminstone prickade in tyska saker som krautrockarna Amon Düül 2 och Can eller galningarna i Atari Teenage Riot. Skäggrockaren Bon Iver är tydligen vida mer känd än man kan tro då även de lag som annars låg längst vid sluträkningen hade prickat honom. Och flera lag prickade in rätt kategori i "vem ska bort". Våra kollegor i Rootmoset klarade sig även något så när utan oss fast de tävlade helt själva.

Till nästa tävling blir det drömteamet Tinka och Tobbe som gör frågor och det ska bli väldigt spännande vad denna förening producerar för slags tävling.

Tävlingsarbete pågår.

2011-11-08T23:25:00.000-08:00

För undertecknads del har den senaste tiden varit groteskt stressig då tre jobb och två kurser skulle skötas samtidigt och samtidigt med allt detta så hade jag, dåre som jag är, även åtagit mig att snickra ihop ett Creppy Quizz tillsammans med Tomas.

Som det nu är kan jag ju av sekretesskäl inte säga alltför mycket om vad vi planerar men så mycket kan jag i alla fall säga som att arbetet har löpt på oerhört smidigt. Vi har snabbt och effektivt bollat idéer och har inte heller varit särskilt oeniga om ditt eller datt.

Några kategorier inför den tävling som alltså går av stapeln på Creperiet 24 november (reklam, reklam) lär väl förmodligen vara hyggligt publikfriande. Eller, en stor del av kategorierna är väl det så ingen nu blir orolig i förväg. Däremot kan det finnas mindre inslag av musik som de tävlande nog inte hört på Creperiet förut och som de nog inte lär höra igen. Men vi får se. Vi är hur som helst nöjda och förväntansfulla, inte minst då det var några år sedan då vi alls gjorde någon tävling utöver de små spellistor som vi testat på varandra i hemmets lugna vrå.

Att göra en bajen.

2011-10-28T02:51:00.000-07:00

Undertecknad hade haft en stressig men ändå bra dag fast den skulle förstås bli bättre när det vankades Creppy Quiz där på kvällen. I ett allt gråare Visby traskade eder skribent så ned till creperiet och upptäckte på vägen att det ändå inte var så pass kallt så han hade behövt den där överrocken han nu hade satt på sig för säsongen.

Rootmoset var för första gången på mycket, mycket länge fulltaligt och det märktes även på vårt resultat. Denna kväll var eminente Tinka i samarbete med förre GA-skribenten Peter Wennblad och det betydde en lite annorlunda mix av musik vilket även verkade spela oss i händerna. Vi hade inte enorma problem med kategorin "gissa skivomslag" och vi seglade närmast igenom flera kategorier och ledde komfortabelt med cirka fem poäng mot mitten av tävlingen.

Faktum är att vi heller inte hade några väldiga problem med 00-/10-tal vilket vi ju internt brukar ge smeknamnet "Dödsskuggans dal". Vi var tvärtom rätt nöjda med att vi spikade en del ganska knepiga frågor. Som det nu var stötte vi på patrull först på avdelningen "covers" och vi har nu börjat inse att det på senare år nog snarare varit just cover-avdelningen som är vår "dödsskuggans dal".

Allt som allt gjorde vi en klassisk Hammarby-match igår. Vi ledde komfortabelt men lyckades på slutet strula till det och tappade den där ledningen vilket till sist renderade oss en femteplats medan Danne & Ruben välförtjänt rakade hem segern. Totalt hade vi 100 poäng av 160 möjliga och var väl därmed nöjda.

Överlag så var det gott om härliga människor på creperiet igår och man får sannerligen säga att det är månadens höjdpunkt, utan att ljuga. Till nästa gång är det därtill Tomas och undertecknad som kommer att stå för underhållningen och vi har redan börjat snickra på upplägget. Väl mött!

Polly Jean i kyrkan.

2011-10-24T05:09:00.001-07:00

Överresan var mycket vältajmad med flyg 1700 från Visby så anlände jag om M till Stockholm Central 1820, efter en öl respektive ett glas vin så kunde vi ta tunnelbana till ST. Eriksplan för att i god tid hitta våra platser.

Konserten inleddes 10 min efter utsatt tid och öppnades med Let England shake och samtliga låtar från den senaste skivan fick plats i det 21 låtar långa setet vilket innebar ingen flörtande med gamla låtar och någon sorts rock spelning. Hela framförande var nedtonat men mycket intensivt och med PJs röst i centrum, hon stod ensam till höger om sitt band som bestod av Mick Harvey, John Parish och Jean-Marc Butty. Harvey och Parish byte instrument nästan mellan varje låt så att varje låt kom till sin rätt.

Hur var spelning då? Jag det är inte så mycket att tillägga den var helt fantastisk, saknade jag några låtar nej, samtliga låtar var väl valda för att passa spelningen det var onekligen lite kittlande när låtar som in dark places och the Devil framfördes i en kyrka som förövrigt var lysande som konsertlokal. Både ljussättning och ljudet var helt otroligt bra, att ljudet var så bra kan kanske tillskrivas den väl valda lokalen.

Både jag och M var helt överens om att vi hade sett en unik spelning och vi var mycket nöjda.

Låtarna som spelades var:
Let England shake - Let England shake
The Words that maketh murder - Let England shake
All and everyone - Let England shake
The big guns called me back again - Vet inte vilken skiva kan ha varit en outgiven
Written on the forhead - Let England shake
In dark places - Let England shake
The Devil - White chalk
Dear darkness - White chalk
The glorious land - Let England shake
The last living rose - Let England shake
England - Let England shake
The pocket knife - Uh huh her
Bitter branches - Let England shake
On the battleship hill - Let England shake
Down by the water - To bring you my love
C´mom Billy – To bring you my love
Haning on the wire - Let England shake
The colour of the earth - Let England shake
The Piano – White chalk
Angelene – Is this desire?
Silence – White chalk

När Eldkvarn brann.

2011-10-16T01:32:00.000-07:00

40-åriga Eldkvarn är ett band som, av naturliga skäl haft en något berg och dalbane-liknande karriär även om jag tror att den planat ut en smula nu när de nått den där positionen där de mest kan puttra på i förvissningen om att publiken ändå finns där, inte minst i konsertsammanhang.

Gruppen har ju haft flera "genombrott" eller vad man snarast skulle kunna kalla popularitetstoppar genom åren, ofta med cirka 10 års mellanrum. Efter att ha harvat på som ett proggband bland många under 70-talet började man slutligen experimentera med New Wave och fick sitt första genombrott med "Pojkar, pojkar, pojkar" i slutet av 70-talet. Överlag var Eldkvarn på den tiden nästan en poprockorkester med korta och snärtiga låtar.

Sedan följde ett bitvis förvirrat 80-tal då man särskilt mot mitten av detta decennium gjorde några plattor som är rejäla plumpar i protokollet. "Ny klubb" är exempelvis så usel så man undrar om gruppen var berusade när de spelade in den eller om de försökte sig på någon slags misslyckad ironi. Man tog sig dock och med hjälp av Mauro Scocco fick man en megahit med albumet "Kungarna från Broadway" och hiten "Kärlekens tunga". Plura har senare vittnat om att det sena 80-talet blev en oerhört hektisk tid med tungt drogintag kombinerat med stor produktivitet inklusive megashowen "Cirkus Broadway" som man körde två år i rad.

Efter det började man göra mer lågmälda plattor under 90-talet och man spelade på mindre ställen eftersom man kom en smula i skymundan. Efter att ha trampat vatten några år hade man så åter en mindre comeback med album som "Limbo" och "Svart blogg". Eldkvarn var väl aldrig helt frånvarande under 00-talet men en ny popularitetstopp nåddes för Plura då han dels exponerade sin kagge i ett matlagningsprogram (och åkte dit för kokaininnehav som mellanakt) för att därefter medverka i programmet "Så mycket bättre". En självbiografi svängde han också ihop under de där åren.

Och nu kan väl Eldkvarn sägas vara en slags äldre statsmän inom svensk rock. Förmodligen det närmaste vi kommer ett eget Rolling Stones ifråga om långvarig existens. Under en av sina vid det här laget ganska många turnéer nådde man så Visby lördagen 15 oktober varvid undertecknad infann sig eftersom det trots allt var... öh, bara något år sedan jag såg dem. Men i alla fall. Eldkvarn är ju för övrigt riktiga Gotlandsvänner och har spelat här återkommande så det är inte särskilt svårt att få tillfälle att se dem.

Man manglade på och jag noterar att man körde hela fyra låtar från "Kungarna från Broadway" under kvällens lopp. Under låten "Jag står upp än" lät man ett tag väldigt mycket som Dire Straits (och läsaren får själv avgöra om det är bra eller dåligt) då bröderna Plura och Karla närmast duellerade. Konserten bjöd på rätt få överraskningar även om man körde tre helt outgivna låtar samt den inte helt kända "Min stjärna har slocknat" från "Legender ur den svarta hatten". Eldkvarn har ju en så pass rejäl katalog att man förhoppningsvis kan variera sig lite från konsert till konsert och plocka in de här udda låtarna som man inte spelar så ofta eller som man rentav vill påminna publiken om.

Dock är ju vissa låtar närmast givna i repertoaren. Jag undrar dock om Eldkvarn själva aldrig tröttnar på "Pojkar, pojkar, pojkar". Kör de den på varje konsert, månne? Jag har nog ännu inte sett eller hört en Eldkvarn-konsert där de INTE kört den i varje fall. Samma sak gäller ju "Kärlekens tunga" eller Cornelis-covern "Somliga går i trasiga skor" som man närmast gjort till sin egen vid det här laget. Förutom att konserten var lite kort (något under 90 minuter) så jobbade dock bandet på bra och bifallet var enormt under särskilt konsertens sista del. Och hedrande att man inte larvade sig med att gå av scenen och låtsas komma in ("vi kunde ha gått av men vi orkar helt enkelt inte längre").

Följande låtar spelades:

1. Nerför floden
2. Kommit hem
3. Sorger i orkestern (eller något åt det hållet, nytt och outgivet)
4. Jag står upp än
5. Vägen till paradiset
6. Be-bop-a-lula-land
7. En liten kyss av dig (ny och outgiven låt)
8. Kärlekens tunga
9. Mina stjärnor har slocknat
10. Alice
11. En natt på det berömda (hörde ej sista ordet, nytt och outgivet)
12. Fulla för kärlekens skull
13. Somliga går i trasiga skor
14. Kungarna från Broadway
15. Pojkar, pojkar, pojkar
16. I skydd av mörkret
17. Hjärtat du väntar på
18. Ikväll

Syntharnas Sweden Rock.

2011-10-02T01:18:00.000-07:00

Undertecknad for i helgen till Stockholm för att gå på den andra (tror jag det är) upplagan av tillställningen Bodyfest, en slags endagarsfestival där synthband inom den hårdare skolan framträder. Det kan direkt sägas att denna trevliga tillställning har goda förutsättningar att bli syntharnas motsvarighet till Sweden Rock då huvudsakligen åldrande akter drar gamla hits inför en lika åldrande men dock hängiven publik. Men medan nostalgin på Sweden Rock blickar tillbaka mot 70- och 80-tal så ligger Bodyfests nostalgi mer koncentrerad kring 80-talet och lite tidigt 90-tal.

För er som ej är så förtrogna med synth kan jag här ge en snabb historielektion: efter en första mer experimentell fas under 70-talet (Kraftwerk, Tangerine Dream, tidiga Human League m.fl.) följde det man skulle kunna kalla "synthpopsperioden" 1981 - 85 (Visage, Depeche Mode, Ultravox, Soft Cell m.fl.) innan denna genre urvattnades och efterträddes av mer hårdare och undergroundinriktad synth, ofta kallad Electronic Body Music (EBM). Här kan nämnas Front 242, Nitzer Ebb, Skinny Puppy m.fl. Ett stort antal band kom även från Belgien. Tyska DAF var pionjärer inom genren även om de gjorde sina bästa skivor redan under synthpopseran, cirka 1981 - 82. Denna genre dog därefter en kreativ död 1993, samtidigt som även 80-talshårdrocken gick in i en lång svacka.

Om eftermiddagen 1 oktober 2011 infann jag mig på legendariska Nalen, ett etablissemang jag aldrig tidigare besökt, och jag kände även historiens vingslag. Här hade min far och hans vänner gått i sina kostymer och lyssnat på jazz omkring 60 år tidigare och några år senare hade min faster med vänner gått här och lyssnat på tidiga svenska rockband. Och nu var jag här. Man väntade sig nästan att höra ljudet av gamle ägaren Topsy Lindbloms käppar då han med kungalik uppsyn äntrade salarna eskorterad av sina anställda, varav flertalet var gamla brottare och boxare. Men den tiden är dock förbi. Jag fick även en servitris att skratta högt då jag diskuterade ställets historia med henne och påpekade att det vore en smula fåfängt att ta hit de gamla artisterna igen eftersom "de är döda allihop". Nämnda musiker vände sig möjligen i graven inför den musik som skulle serveras denna afton. Vad gällde besökarna så var ett stort antal i min egen ålder medan andra troligen tultade omkring i blöjor då flera av kvällens band hade sina glansdagar, såvida de nu inte bara var en glimt i sina pappors ögon.

Först ut var ett par svenska band som tydligen spelade ihop, Sturm Café och Kommando XY. Härmed blottar jag även min enorma okunskap om nyare synth (med "nyare" menar jag sådant gjorts efter ödesåret 1993)men jag hade i vilket fall ingen koll på dessa akter. Man spelade en effektiv hårdsynth med sång på tyska och publiken verkade vara med på noterna fast de gick på tidigt (16.30). Därefter följde en annan akt vid namn Schwefelgelb som tydligen är från Tyskland. De spelade en stunsig synth med feta basgångar och hade även viss scenshow då de hade utklädda dansare som utförde någon slags mim. Jag såg dock inte hela denna konsert då jag taktiskt nog avvek för att äta en hamburgare så att man stod sig under resten av kvällen.

Följande akt, Parade Ground, är ett band som jag under många år bara hade hört en enda låt med, den synthpoppiga "Strange World" som fanns med på en samlingsskiva som många hårdsynthare lär ha köpt precis i slutet av 80-talet. Låtens poppiga och för gruppen orepresentativa sound gjorde att man inte kollade in denna grupp särskilt mycket. Denna belgiska grupp är en duo bestående av bröderna Jean-Marc och Pierre Pauly som under en period (1993) var extramedlemmar i Front 242. Detta har jag dock förstått först långt senare. Bröderna jobbade hårt på konserten och den ene av dem var av någon anledning blodig i pannan och förbättrade inte detta genom att slå sig i ansiktet lite då och då. Emellertid har jag en känsla av att blodet var fejk då jag senare såg ett foto på samme broder som av någon anledning även då var blodig i pannan. Men han kanske haft en enastående förmåga att råka gå in i dörrar, vad vet jag? Trots hårt jobb hade man lite svårt att få igång publiken, även då man körde just hiten "Strange World" där man tydligt märkte hur sångaren inte riktigt orkade hålla samma höga tonläge längre. Tydligen hade bandet inte spelat i Sverige sedan 1989 så det var väl på tiden att de återvände.

Orange Sector, som klev på 19.00, var också en för mig "ny" akt och detta trots att de hade bildats 1992 och därefter släppt ett dussin album. Men även om jag nog hört gruppens namn så kom de till världen under en period då jag var inne på helt annan musik och jag har därmed missat dem totalt. De bjöd på en klassisk body, kraftigt inspirerad av DAF och Nitzer Ebb, vilket på ren svenska innebar att deras sound inte var särskilt originellt men dock effektivt med stark sång, slagkraftiga refränger och elaka beats. Gruppen verkade gå hem starkt hos den yngre publiken och det värmde ändå hjärtat att se extatiska 18- eller 19-åringar som kanske just då upplevde en av sina första stora konserter. Därmed kunde jag även åka lite snålskjuts på deras extas eftersom jag blev påmind om hur det kändes i den åldern när man upplevde sådant.

Efter detta så avslutades Bodyfest med syntharnas motsvarighet till gubbrock i och med två klassiska belgiska akter. Den första av dessa var A Split Second, vilka var rätt stora bland hårdsynthare mot slutet av 80-talet och som jag även lyssnade en hel del på. Emellertid var det nu väldigt länge sedan jag hade hört dem överhuvudtaget och jag hade inför deras konsert ett öppet sinne då jag inte hade vare sig höga förväntningar eller onda aningar. Det ska dock erkännas att jag först blev lite orolig då tre medelålders män som såg ut som vem som helst (och allra minst såg "synthiga" ut) äntrade scenen. Denna korta oro övergick sedan i lugn då man drog igång en en enormt dynamisk konsert med tung synthrock. A Split Second var kanske de som röjde allra mest och man fejkade bland annat slagsmål på scenen och senare ville gitarristen att publiken skulle hjälpa till att spela lite varvid vakterna för en gångs skulle fick något att göra (de stod annars mest och hängde, beroende på att det var en ytterst fredlig tillställning). Gamlingarna i A Split Second visade därmed var skåpet skulle stå och det var en glad överraskning att konstatera att de var oerhört tighta live.

Under pausen träffade jag gamla känningar från glada 90-talet och vi diskuterade lite musikhistoria innan kvällens avslutande akt, belgiska Klinik, klev på. Denna grupp (vars musik av min syster beskrivs som "ond") såg jag för två år sedan och det gjorde ett väldigt starkt intryck på mig. Kliniks musik är onekligen ganska mörk och obehaglig men man lär komma ihåg den när man väl hört den. Denna gång körde duon även "the real thing" och hade på sig sina typiska långrockar i skinn och sina bandage kring hela ansiktet. Detta gjorde även att jag inte visste vem som skötte syntarna eftersom originalmedlemmen Mark Verhaegen periodvis varit sjuk och ersatts av en medlem från likaledes belgiska Vomito Negro. När bandet klev på lyckades sångaren Dirk Ivens genast piska upp en intensiv stämning enbart genom lite gester inför publiken och därefter rakade man igenom den ena kända låten efter den andra. Publiken var periodvis rätt vild och det dansades pogo längst framme vid staketet. Som första extranummer körde man (som ofta) sin stalker-låt "Hours and Hours" och därefter ytterligare något nummer innan det hela var över. Vid det laget var undertecknad rätt trött i benen (åldern tar ut sin rätt) och såg till att rätt skyndsamt förpassa sig till sin systers lägenhet. Allt som allt var dock Bodyfest 2011 ett härligt syntharnas Mecca där äldre nostalgi-akter blandades med lite nytt och det gav verkligen mersmak. Ser fram emot nästa år redan.

We owned the motherfucker... for a while.

2011-09-30T00:05:00.000-07:00

Det visade sig vara en strålande sensommardag då säsongen för musiktävlingar drog igång i Visby och Rootmoset hade onekligen god kampvilja även om vi, som ofta, var reducerade till tre man. Denna gång var det dock Kjelle som var borta å jobbets vägnar men å andra sidan har vi plötsligt fått tillbaka den förlorade sonen Kennet som nu har ett annat schema för torsdagskvällar. Förhoppningsvis ska vi vara fulltaliga framöver. För undertecknad har en känsla av att vi nog hade kunnat vinna gårdagens tävling med full besättning.

Emellertid såg det hela rätt bra ut i början även om vi strulade till det lite då vi bara nästan kunde sessionstrummisen på Beatles första singel (ANDY White och inte ALAN White) samt även bommade på några låtar vi inte kände till. För andra gången på länge hade dock undertecknad glädje av sitt trägna Wilco-lyssnande och Kennet och Tomas gjorde ett finfint jobb med att pussla ihop ansiktshalvor på extralappen även om vi bommade att känna igen exempelvis Dave Grohl (folk ser så annorlunda ut när deras halva ansikte klistrats ihop med någon annan).

Vi låg länge på delad förstaplats men efter några smärre motgångar i den rätt svåra kategorin "snutten" där på slutet så blev vi, enligt en dålig vana, omseglade av Lag Gnu med tre poäng (92 mot 89). Emellertid hade vi kämpat tappert och det var en härlig kväll med god stämning och kamratskap i luften, om jag får tillåta mig att låta lite högtravande.

Undertecknad ska nu avvika till Stockholm för ett besök på Nalen där han ska lyssna på konstig musik från Belgien. Mer om det senare.

Autumn Almanac.

2011-09-15T08:58:00.000-07:00

Men ojsan! Har det redan gått en månad sedan man skrev något på vår blogg! Det måste genast åtgärdas och nu under hösten kommer Rootmoset att mer frekvent dela med sig av visdomsord och strödda tankar kring musik, lovar.

Egentligen har det väl heller inte hänt rasande mycket sedan sist. Rootmoset (delar av oss) rundad av sommaren med några konserter där även somliga av oss (läs: Kennet) stod på scenen snarare än framför den. Därefter har nu hösten rullat in och vi har alla haft mycket att göra när arbete och annat kommer emellan. Skribenten har knegat på samtidigt som han försökt att hänga med i vågen att ständigt nya skivor som väller in.

Det har fortfarande blivit My Morning Jacket och en massa dubstep kombinerat med en del svenskt från 90- och 00-tal samt varierande skivor från 2011. Kvällarna brukar ägnas åt The Who och annan trevlig äldre rock. Och så avslutas dagen som ofta med Orbital eller Underworld, direkt efter de avsnitt av "Waking the Dead" som skribenten börjat ha för vana att se sent om kvällarna i några veckors tid nu. Med andra ord en riktig rock'n'roll-tillvaro.

Slutet av september kommer ju dock att rundas av med det efterlängtade Creppy Quizz där vi ska försöka försvara vår titel trots ivrigt psykande från en viss arrangör som anklagar oss (läs: mig) för att vara Chelsea-supporters. Men kul ska det bli. Bifogar därvidlag även en bild på den underfina pokal som nu har prytt min fönsterbräda under hela sommaren. Notera diplomet från mitt livs största stund, 1998, i bakgrunden. Direkt efter tävling åker underecknad på synthfestival och ska till och med en gång till se sådana där obskyra belgiska band som han såg för två år sedan. På självaste Nalen.

End of the Season.

2011-08-11T02:13:00.000-07:00

Så blir det omslag i vädret och sommaren 2011 går sakta men säkert mot sitt slut även om det förhoppningsvis ska vara fint in i september, med lite tur.

Sommaren 2011 bjöd på ett ganska så intensivt musikliv även om det nog finns de som varit mer aktiva än vi i Rootmoset (eller hur Tinka, Wesley, med flera?). För egen del har man ju betat av Veronica Maggio, Sator, Movits! och en drös gotiska band nu mot slutet.

Festivalen Gothland är ett fantastiskt bra initiativ som kanske kan växa till sig med åren. Banden som spelade nu var helt OK men jag kan inte påstå att jag kände till dem i någon högre grad. Å andra sidan har jag väl inte direkt gått in för att plöja nyare svartrock. Men man fick i alla fall hälsa på Henric de la Cour från Yvonne.

Hemmalyssnandet under sommaren 2011 lär nog mest ha präglats av senaste My Morning Jacket samt en drös nyare dubstep-plattor (Zomby och Sbtrkt, med flera) om man nu ska prata nyare musik. I övrigt har det förstås blivit en salig röra i lyssnandet, där en del även varit ren träning inför Popgiss 2012. Man får väl se vilken glädje man kan ha av det.

I was a middle aged hipster... without even knowing it!

2011-07-27T05:27:00.000-07:00

Under de där åren på 00-talet då jag förföll svårt i min koll på ny musik så var jag ändå, mig ovetande rätt trendig och hade rentav mycket gemensamt med de hipsters som skildras i SvD:s "Stockholmsnatt" (kanske Sverige bästa tecknade series, i alla fall för någon med min torra och nördiga humor).

Någonstans under loppet av 00-talet så blev plötsligt de genrer som tidigare hånats friskt, västkustrock och brittisk progg, bland det hippaste av det hippa i vissa kretsar. Ok, för min del kan jag inte påstå att jag lyssnat mycket på västkustrock förutom Fleetwood Macs "Rumours", lite Doobie Brother och så gott som allt Steely Dan har gjort... eller, förresten, glöm det.

Däremot har jag sedan sena tonåren ständigt återkommit till progressiv musik. Det började ju med sena Beatles och Pink Floyd (två grupper som i princip ideligen förföljt mig sedan dess) och när min elektroniska 90-talsperiod gick mot sitt slut halkade jag mer och mer in på andra progressiva grupper som King Crimson, Genesis, Yes, Jethro Tull, you name it. Ja, även Emerson, Lake and Palmer. Jag skäms inte över att denna musik gav mig känslor som påminde de man får då man lyssnar på en klassisk symfoni.

Och medan musikvärlden gick mig förbi var jag alltså en hipster av guds nåde. För när jag åter blev intresserad av populärkultur mot slutet av 00-talet så upptäckte jag ju hela fenomenet med "Prog rock Britannia", Ibiza-folkets fäbless för Fleetwood Mac och liknande saker. Och om allt man behöver göra för att vara trendig är att lyssna på gamla saker så säger jag bara: bring it on! Vem vet, vid 60 kanske jag åter kan bli en hipster enbart genom att plocka fram mina t-shirts från 90-talet med Underworld och Prodigy. Man är aldrig för gammal för vara nere med kidsen!

Listor, stekare och Schenholms.

2011-07-23T06:03:00.001-07:00

Dagens lilla fynd uppe på en dammig hylla häromdagen var det nummer av Pop från hösten 1994 där temat var ”Världens 100 bästa skivor genom tiderna”: Det var sannerligen ett glatt återseende och jag noterade att jag ännu kunde vissa partier utantill vilket mest berodde på att jag hade läst dem så många gånger än på något slags överlägset minne från min sida. Samtidigt slog det mig även hur kluven man egentligen är inför allt det här med bästa-listor, världens bästa si och världens bästa så och allt vad det nu innebär.

För det är ju så löjligt subjektivt så att man egentligen kunde lägga ned det. Egentligen. Men samtidigt hyser man en viss fascination inför allt sånt där med listor och kan därmed inte låta bli att dras till det. Jag rynkade ju på näsan då Pop-redaktionen redan i sitt förord förklarade att man minsann inte hade med Pink Floyd på listan och under senare år rynkade jag på näsan igen inför kommentaren om att man minsann inte heller hade med Steely Dan (som jag då hade hunnit lyssna in mig på). Jag hade lätt och ledigt kunnat yxa bort en massa på Pop-listan och kan för min del inte begripa varför man exempelvis har trams som The Ronettes liggande uppe på Top 5. Och så vidare. Och vissa av skivorna på 100-listan har jag ännu inte ens varit i närheten av att lyssna på eftersom jag, fördomsfull som jag ibland är, ändå redan vet att jag skulle komma att avsky dem eller åtminstone inte bry mig nämnvärt.

Min 100-lista hade förmodligen sett helt annorlunda ut. Med reservation för att jag sedan skulle bli tvungen att revidera den en gång i halvåret eller så. Eftersom det för övrigt är 17 år sedan den där listan kom så hade det varit spännande att se vad en svensk musiktidning hade haft med på en 100-lista idag, 2011? Tills vidare har man väl fått nöja sig med boken ”1001 skivor du måste höra innan du dör”, vilken också är ett verk som med tiden alltmer kommit att förbrylla mig.

”1001 plattor” är ju från början en bok som (förstås) gavs ut i USA och i konsekvensens namn hade jag nu närmast varit nöjd med att man lämnat originalversionen intakt. För som det nu var så skapades en svensk version där framlidne Lennart Persson gick in och yxade ut en del plattor ur USA-versionen (dock ofta skitplattor, men i alla fall) och petade in en del svenska artister. På samma vis lär det förmodligen ha suttit någon uppburen journalist i, säg, Norge, Danmark och Finland för att skapa egna nationella versioner där man petade in album med Turbonegro, D.A.D. eller 22 Pistepirkko bland de anglosaxiska plattorna. Och i slutändan blir det på sätt och vis lite löjigt. Jag hade nästan föredragit ”1001 svenska/danska o.s.v. plattor du bör höra innan du dör” istället för att försöka limma ihop några av våra inhemska artister med giganterna från England och USA. Men det är nu min åsikt.

Popgiss-kollegan Tinka skrev i sin senaste krönika en fråga om varför stekarna/bratsen/whatever som invaderar Visby vecka 29 har så erbarmligt genomrutten musiksmak. Det är ett tema jag gärna spinner vidare på. Jag börjar allvarligt tro att stekare och stekerskor (eller vad den kvinnliga varianten än kan heta) allvarligt talat är människor som inte GILLAR musik. Varför skulle man annars stå och stuffa loss till menlöst skit som ”Underneath the Coconut Tree” med Axwell, Akon, Swedish House Mafia eller vad tusan de där artisterna nu heter? Inte ens lite creddig musiksmak kan de skaffa sig! Fast de borde ha råd att betala någon för att hålla dem uppdaterade. Men förhoppningsvis är den musikaliska revolutionen kring hörnet nu.

Häromdagen hade jag och några vänner för övrigt några djupt nostalgiska diskussioner kring vad som förmodligen var världens bästa fik –Schenholms i Visby! För er som nu undrar vad det har att göra med musik – annars det genomgående temat på denna blogg – så kan jag säga att få platser har varit så musikaliskt bildande som just Schenholms. Det var särskilt under de där gyllene åren i början av 90-talet (ett ödesdigert ägarbyte ägde rum 30 april 1994) som man kunde frossa i spännande musik i och med att i princip alla intressanta människor i Visby samlades på just Schenholms. Här samsades intellektuella hårdrockare, synthare, svartrockare, skinheads och allsköns bohemer kring borden. Och här spelade olika DJ:s ung och modern musik var och varannan dag. Det var ofta man fick knata fram till nämnda DJ:s och fråga vad de var de spelade just den och den kvällen. Här spelade band som Teddybears och andra på den tiden kultförklarade artister live Även senare skulle Schenholms, i lite annorlunda form, fortsätta vara ett tillhåll för intressanta människor ända tills stället definitivt stängde mot slutet av 00-talet. Musik-Visby blev sig aldrig riktigt mer likt. Ja, inte Visby överhuvudtaget.

Allsång och uppror.

2011-07-18T23:46:00.000-07:00

Det är lustigt hur jag, som är särdeles glad i musik, aldrig har varit värst mycket för det här med allsång och att sjunga överhuvudtaget. Ja, jag avskyr verkligen allsång. Så landsförrädisk är jag. Det kan ju för all del hänga ihop med att jag aldrig varit särskilt bra på att sjunga. Jag minns till exempel när jag senaste gången (för många år sedan) i något festligt sammanhang sjöng för en dam (Tom Jones "It's Not Unusual") varvid hon mellan skratten fick fram "du sjunger jättedåligt!"

Och ändå har allsången förföljt en under en stor del av livet, mycket till min förtret. Hur många gånger har man inte suttit på någon middag och precis fått igång samtalet med den där trevliga bordsdamen när någon klingar i ett glas och proklamerar att vi ska sjunga. Sen får man försöka hitta den där samtalstråden igen även om dialogen under resten av kvällen ideligen blir avbruten av detta eländiga sjungande.

Ja, jag är rentav så landsförrädisk att jag inte hyst någon större uppskattning av Gaston på Snäck under det glada 90-talet. För alla läsare som inte råkar ha enorm kunskap om Gotland kan jag nämna att Gaston var ett band som körde covers på den ständigt kursande konferensanläggningen Snäck under nämnda decennium. Jag släpades surmulen med ett par gånger men jag har ju aldrig mycket för coverband och det blev inte bättre av att jag noterade att vi förväntades SJUNGA i var och varannan låt. Vi i publiken! Det var väl ofta som frasen "spela rock'n'roll och låt oss stå här och glo" for genom huvudet. För man tillhör ju de här som tycker att det är riktig rock'n'roll när banden i Clash-anda bara går på och kör och knappt pratar med publiken utöver ett enstaka "tack".

Så den folkliga, festliga och fullsatta traditionen med allsång har helt gått mig förbi. Men för att kompensera är jag däremot extremt tålig inför mer extrem musik, vilket jag och gamla vänner hade några intressanta diskussioner om nu i dagarna. Jag minns exempelvis då en högstadieelev, under min tid som vikarie, kom och slängde på mig lurar med Sepultura på full volym. Kanske hade han hoppats på en slags skräckslagen reaktion där gubben till vikarie med fasa kastade av sig lurarna. Men icke. Jag diggade lite och nämnde väl att "jo, de här såg jag 1994". Och då steg man ju raskt i aktning samtidigt som alla vidare ansatser till musikalisk revolt fullkomligt kollapsade.

Under gymnasietiden (min gymnasietid, that is) rådde ju närmast någon slags inofficiell tävlan om vem som kunde rota fram den mest extrema musiken. Där kom jag från ena hållet med saker som Skinny Puppy och Einstürzende Neubauten medan min kompis kom dragande med grindcore i stil med Napalm Death och Carcass. Det slutade förmodligen med dött lopp. Men nog har man varit ute på djupt vatten, som min popgissbroder Tomas anmärkte efter senaste mellangiss.

Dock finns det ju en slags revolt som kan bekymra en. En annan av mina gamla vänner påpekade häromdagen att dagens ungdom INTE gör revolt genom att lyssna på extrem musik utan istället i klasar samlas till "Allsång på Skansen" vilket vi båda tyckte var fasansfullt eftersom det var så obegripligt för oss. Men vem vet? Kanske var Lasse Berghagen en riktig bad boy utan att vi fattat det under alla de här åren? För jag tvivlar väl på att man kan lägga ned pengar på de där biljetterna i någon slags försenad ironisk 90-talsgest?

Det var för övrigt roligt att se Sator igen. Som så ofta vill man ju höra "Slammer" (gärna i sin helhet) även om jag har all respekt för att de körde mycket från nya plattan och därmed visade att de inte blivit en nostalgiakt. Och en och annan udda pärla bjöds man ju också på bland det nya och de mer givna klassikerna. Nästa stora evenemang här i Visby, tältkonserten i augusti, blir väl en sån där grej som jag absolut INTE ska gå på. Nytt hårdrocksband där man närmast hört ballader som förband till gammalt hårdrocksband som man inte brydde sig om ens när de höll på "på riktigt" är väl inte något som direkt drar för min del.

Från Veronica Maggio till Kerry King - eller skönheten och odjuret

2011-07-04T23:55:00.001-07:00

Under den gångna helgen blev det först konsert på riktigt och därefter ett TV-sänt spektakel som nog ändå var den största behållningen trots allt.

På fredagen kom ju Veronica Maggio till Visby men det var ihållande regn i luften och jag hade ingen att gå med så det blev en konsert i stil med då jag såg hennes ex Oskar Linnros i november. Man brände ned med bilen, gick på konserten, brände hem så fort det stod klart att det inte skulle bli fler extranummer. Ungefär så. Och det var för övrigt en sabla tur eftersom det började ösregna precis när jag kom ut från Strand efteråt varvid jag fick sprinta till bilen. Men jag hade i alla fall en bil att sprinta till.

Som det har fallit sig så hade jag inte varit på stora scenen på Strand förut och en dag då man närmast var dåsig av värme så kändes det rätt skönt att få sitta ned. Och jag skulle ju ändå inte se något röjarband, precis. Ok, nu fick Veronica (eller om det var någon i publiken) folk att ställa sig upp och börja röra sig en del en bit in i konserten men jag såg bra där jag satt och förblev i den positionen. Så rolig var jag den kvällen.

Vet för övrigt inte om det bor en liten ljudtekniker i mig i alla fall men jag tyckte att jag, utifrån min position i salen, hade svårt att uppfatta en hel del nyanser. Jag hade till exempel svårt att höra vad Maggio sade mellan låtarna, rentav. Och jag blev även påmind om att det trots allt finns artister som man hellre hör på platta än ser live.

Inte för att nu Maggio var dålig. Hon har en förmåga att se lite sådär cool och nollställd ut som Debbie Harry på sin tid och hon hade ett rätt kompetent gäng bakom sig som kunde rocka loss lite emellanåt men eftersom den här musiken är ganska softad popmusik så försvann en del nyanser vid ett liveframträdande och jag kom alltså på att jag rentav föredrog studioversionerna i några fall.

Eftersom Maggio nu haft drivor med hits på senare år kunde hon rentav kosta på sig att inte köra tidiga hits som ”Havana Mama” eller Dumpa mig” eller hiten ”Måndagsbarn” från förra plattan. Jag är lite kluven inför sådant. Hade gärna hört dessa låtar men samtidigt tycker jag alltid det är dynamiskt med artister som satsar på sitt senaste material och faktiskt skiter i vad publiken tycker. Det är alltid lite rock’n’roll över det. Och det funkar så länge de nya skivorna håller standard. När den utvecklingen upphör blir det Rolling Stones av det hela, som regel. Men där är inte Maggio än på länge, får man hoppas. Konserten höll bara på i 70 – 75 minuter, för övrigt, men det fick gå det med.

På söndagskvällen direktsändes evenemanget ”The Big Four” från Göteborg och här kunde man se de fyra giganterna inom Trash Metal (Anthrax, Megadeth, Slayer och Metallica) framträda. Hade ingen aning om att SVT skulle direktsända detta evenemang och det känns därtill kul att vår television satsar på den tidigare ofta missgynnade hårdrocken. Det var ju nu sex år sedan man gjorde sin första direktsändning av detta slaget i och med Iron Maiden (också det på Ullevi, även om jag inte behövde se det på TV då jag var där). Som en av programledarna konstaterade hade det även gått lätt att ordna och det var inte ”22 advokater” inblandade.

I efterhand kan man konstatera att man verkligen hade placerat banden i rätt ordning. Även om man bara kan spekulera i hur pass mycket tjafsande det blev om spelordningen. Först ut var ju Anthrax och det var faktiskt ingen enormt tilltalande upplevelse. Förmodligen förstår gruppen själv hur det kom sig att de fick öppna hela galan. Man har inte en enda originalmedlem kvar och även om många ser Joey Belladonna som gruppens ”riktige” sångare (precis som Bruce Dickinson i Iron Maiden) så var ju inte ens han med från början och var därtill även kickad några år under 90-talet. Numera frontar han alltså Anthrax men i och med att gruppens mest kände medlem, Scott Ian, inte är med så är gruppen farligt nära projektkaraktär. Jag funderade faktiskt på om man skulle öppna med ”Caught in a Mosh”, vilket visade sig stämma. Även om det kan andas en lätt desperation att man känner sig så tvungen att få igång publiken så att man bränner sin kanske mest kända (och bästa?) låt som öppningsnummer. Man spelade visserligen en helt ny låt men i övrigt var det ren och rå nostalgi. Vi kan nog slå fast att Anthrax har sett sina bästa dagar.

Men det var också den svaga länken i kvällens sättning. Megadeth var betydligt starkare även om jag nu inte är någon expert på deras repertoar. Men även här var det mycket nostalgi i och med att jag, som ändå inte lyssnat enormt mycket på deras plattor, kände igen var och varannan låt. Förmodligen låg tyngdpunkten därmed på gruppens mest framgångsrika period i slutet på 1980- och början av 1990-talet. Dave Mustaine var för övrigt extremt trevlig och avslappnad i intervjun efteråt och det tycks som om den annars notoriskt knepige mannen äntligen lämnat alla demoner hemma (men man vet ju aldrig).

En rejäl kick fick man, inte oväntat, av Slayer som inte visade så många tecken på åldrande i sitt framträdande även om jag dock blev lite chockad över hur gammal Tom Araya såg ut i en intervju precis innan konserten. Det är konstigt hur man ibland verkar tro att tiden har stått still när man inte har sett ett band på många år. Men det gör den ju inte. Den stora avvikelsen denna kväll var att Jeff Hannemann inte var med på scenen på grund av ett otäckt virus som ätit upp delar av hans vänstra arm (låter otroligt vidrigt i vart fall) varvid han var tillfälligt ersatt av en medlem i Exodus. Frånsett det så manglade man på som vanligt, trots att jag inte sett en Slayer-konsert på år och dag, vare sig live eller i TV. Kerry King såg fortfarande ut som om han käkar småbarn till frukost och Araya lyckas på ett märkligt vis få sin skrikiga röst att hålla hela konserten igenom (han måste ha stämband av stål). Och klassikerna radades förstås upp: ”War Ensemble”, ”South of Heaven”, ”Raining Blood” och så vidare. Givetvis avslutade man med ”Angel of Death” och det var på något vis komiskt att se Araya stå och le åt publikens reaktion då man spelade en låt om koncentrationsläger och Dr. Mengele.

När jag senare såg lite bilder från bakom scenen med Metallica återfann sig åter den här lite chockartade känslan. James Hetfield var väl sig hyggligt lik men Kirk Hammet hade fått en… tja, grå ton i sitt hår och Lars Ulrich såg ju mest ut som en liten gubbe vars rakade huvud nog mest var ett tecken på att han börjat bli oroväckande tunnhårig. Jag kan inte länge svära på att jag skulle känna igen Ulrich om jag hade mött honom på en gata i Visby.

Metallicas konsert, som var över två timmar lång, var stark även om det var renaste och råaste nostalgi. Den nyaste låt man körde var kanske från 1997 och sedan slank förstås en del nummer från 1991 års svarta album med men i övrigt var 60 – 70 % av låtarna från 80-talet. Man undrar ju hur pass märkligt det känns för ”nye killen” Robert Trujillo att ständigt få harva alla de låtar som man gjorde långt innan han kom med i bandet samtidigt som man även skippar de plattor som han varit med på. Och det stärker väl även min tes om att Metallica i princip peakade redan med ”Master of Puppets” för 25 år sedan. Därefter gjorde man ett par mer lättsmälta plattor, om än av god kvalitet. Men efter det har man gjort plattor som varierat från att vara alltför slätstrukna till att vara hyfsat brutala men utan minnesvärda låtar. Det är väl den bittra sanningen. Och Metallica vet nog om det, innerst inne.

Man hade allt som allt dock ryckt upp sig på scenen. Jag har hört en och annan konsert med Metallica från 00-talet och de har ibland varit betydligt mer saggiga. Kan ännu minnas med lätt sorg när jag hörde dem rutinmässigt dra igenom hela ”Master of Puppets” 2003 och lyckades få den att låta vida mindre brutal och tight än i studioutgåvan. Och då har man tappat. Det har även talats en del om att Ulrich under en period slackade betänkligt och inte längre orkade hålla tempo plus att det kanske varit si och så med övandet. Det märktes dock inget av detta vid den här konserten där han for fram och tillbaka och väldigt ofta trummade stående med olika slags stockar. Vad som däremot hörs mer tydligt är att Hetfield inte riktigt längre orkar riva i med rösten såsom han gjorde på den gamla goda tiden. Men det beror på åldrande och är inget man kan klandra honom för. Med tanke på att han ändå sjunker rätt hårt och helt utan hjälp av dist (som ju får sången att låta så mycket mer brutal utan att det för den skull är ansträngande för sångaren) så är det en bedrift att hans stämband ändå funkar precis som i fallet Tom Araya.

Allt som allt var ”The Big Four” en duktig nostalgiafton för de som var med på 80-talet men att denna period intresserar visas av att Ullevi inte bara var knökfullt utan att där även fanns drivor av unga personer som inte var födda när de här banden toppade. Vackert så.

Associativt lyssnande.

2011-06-29T07:28:00.000-07:00

Sommaren har rullat in och även om undertecknad har varit ute i solen en del så ska det ändå jobbas en smula och därmed lyssnas på skivor. De här sista dagarna har det blivit lite av vad man kan kalla "associativt lyssnande" eller motsvarigheten till att sitta och klicka på hyperlänkar på nätet och se var man hamnar.

Det började med att jag hittade en artikel från slutet av förra året om Manchester. Därmed började jag plötsligt gräva ned mig i banden från "Madchester-eran" och det blev en väldig massa Inspiral Carpets, Charlatans, Happy Mondays och Stone Roses. Eftersom Oasis nu också kom från Manchester hamnade jag till sist även hos dem. De var ju ett britpop-band som även var polare med killarna i Chemical Brothers alltså slank en drös britpop-grupper med tillsammans med en del big beat. Jag tror jag betade av sådant som Charlatans katalog under hela 90-talet, vilken jag inte hört på förut. Ja, det var rätt mycket som jag aldrig lyssnat på förut som jag nu kunde beta av.

Igår kom de sorgliga nyheterna om Arvikafestivalens nedläggning vilket ledde till att jag, lagom då jag börjat bli trött på engelskt 90-tal, istället hamnade i exempelvis Belgien, Tyskland eller Slovenien ett litet tag. Belgien är utan tvivel det främsta moderna synthlandet.

Men igår kväll inträffade plötsligt ett nytt skifte i min sinnesstämning och jag smet i tanken över till USA i slutet av 80-talet och betar nu av de olika alternativa banden samt en hel del grunge-akter. Får väl se hur länge jag pallar med Pearl Jam, Dinosaur Jr. och allt det andra innan något nytt infall får mig att byta riktning. Men skojigt är det. Tack, Spotify.

Och det här inlägget var helt meningslöst. Men nu är det skrivet.

90-talet i tre kapitel.

2011-06-21T05:09:00.000-07:00

Det är märkligt hur man, när man verkligen är väl insatt i en periods musikaliska historia, kan sitta och bena ut olika perioder med dess tendenser och stilarter lite som man exempelvis kan göra med andra världskriget (och DÄR, hösten 1942, vände det). Jag, som ju under senare år med febril möda försökt bena ut 00-talet med dess flodvåg av musik kan dock trösta mig med att jag anser mig ha närmast järnkoll på 90-talet och jag tänkte lite försiktigt dela upp det i tre kapitel så får vi väl se vad folk tycker om det. Eftersom det mesta av texten därtill handlar om England så är det ju också det som sätter rubrikerna.

Madchester/Shoegazer-eran 1988 - 1992

Det som skulle bli 90-talet började ju någon gång där när 80-talet gick in i sin hemskaste fas med alltmer tam hårdrock, alltmer fluffiga frisyrer, alltmer kassa synthexperiment från olika rockrävar och alltmer pastellfärger. Det var vid den tiden ingen som lyssnade på när Ian Brown och Geno Washington stod där någonstans i Manchester och diskuterade hur musik egentligen borde låta. Varvid Brown tog Mr. Washington på orden och satte upp en liten orkester vid namn Stone Roses. Världen sket fullkomligt i vad som hände i förfallna Manchester eller bland några obskyra DJ:s i London i ännu några år till. Men sedan small det bara till i och med ”the summer of love” 1988. Plötsligt uppmärksammades obskyra band som Happy Mondays och Stone Roses, som därtill tog den gryende dansmusiken till sig, även om de väl inte exakt spelade dansmusik själva. Housemusiken med S’Express, Bomb the Bass och övriga grupper i samma stil slog igenom och raveparty blev ett begrepp. Det här var ju även den era då skivbolaget Creation äntligen började göra sig gällande och deras flaggskepp var exempelvis Primal Scream, My Bloody Valentine och Ride. Termen ”Shoegazing” myntades i samband med My Bloody Valentine som mest stod stilla medan de riffade på och lät de långa luggarna skymma ögonen, som mest verkade vara fixerade vid de egna skorna. Samtidigt som ”Madchester” blev ett begrepp släppte även Primal Scream ”Screamadelica”, denna gudomliga sammansmältning av rock och dans och Stone Roses hade efter sin suveräna debut redan släppt singeln ”Fool’s Gold” som en försmak inför nästa album. Som en avrundning på perioden fick My Bloody Valentine äntligen ut mästerverket ”Loveless” i slutet av 1991 och därefter kom Ride en bit in på 1992 ut med ”Going Blank Again”. Madchester och Shoegazing i skön förening tycktes redo att erövra världen.

Britpop/Big Beat-eran 1992 – 1997

Men så blev det inte. Det kom aldrig något andra album med Stone Roses. Eller, det gjorde det visserligen, men först 1995 vilket i sammanhanget är en eon varvid de snabbt såg sig omsprungna av mer spännande akter. Happy Mondays hade kämpat med albumet ”Yes Please” men föll snart samman därefter. I fallet My Bloody Valentine blev det verkligen ingen mer platta. Och då menar jag det i det här fallet. Ride fick plötsligt för sig att de skulle låta som… Byrds! De släppte för all del två hyggliga album en bit in på 90-talet men inte fan lät det som Ride. Å andra sidan var det väl svårt för hela shoegazing-scenen att toppa vare sig "Loveless" eller "Going Blank Again". Primal Scream fick för sig att de var Rolling Stones anno 1972 och tappade nog en del av den publik som gillade dansrocken. Kort och gott: allt gick åt helvete. Uppmärksamheten riktades en kort period mot grungens USA även om den scenen också hade en enastående förmåga att snabbt bränna ut sig själv. Plötsligt kom en ny våg med helt nya akter indansande på den engelska scenen. Det redan några år gamla Madchester-kopiorna Blur blommade ut till något helt eget med plattorna ”Modern Life is Rubbish” och ”Parklife” medan deras arga konkurrenter i Oasis med dunder och brak klippte till med sina två första plattor 1994 – 95. Bröderna Gallaghers polare i technoduon Chemical Brothers fick ett gigantiskt genombrott med ”Exit Planet Dust” parallellt med akter som Prodigy och Underworld. För mig toppade nog 90-talet (mitt 90-talet, alltså) när jag på biografen kände igen den avslutande låten i ”Trainspotting”, Underworlds ”Born Slippy”, som jag redan hade hört i över ett halvår innan filmen fick premiär. På något vis var det verkligen ”Cool Britannia” när den solglasögonförsedde Liam Gallagher anlände till fest med premiärminister Blair. Såväl Britpop som Big Beat tycktes redo att erövra världen.

Woodstock/Live Aid-eran 1997 - 2001

Men så blev det inte. Istället upprepades de där musikaliska excesserna från t.ex. Woodstock- eller Live Aid-eran där en massa självbelåtna band framträder i stora sammanhang och alla är polare och allt är så bra samtidigt som musiken blir mer och mer ointressant. Oasis fortsatte att slå sig för bröstet och hävda att de var världens bästa band men det som först kändes skönt kaxigt kändes nu bara som tomt skryt i och med att skivorna blev sämre och sämre. Även Blur tappade greppet men räddade sig genom att ge sig in på helt andra musikaliska marker. Redan 1997 började jag notera att de älskade Chemical Brothers upprepade sig en smula då de för andra gången spelade in en låt med Noel Gallagher på sång. Även Big Beat-grupperna trampade mer och mer vatten, även om man kanske inte märkte det riktigt ännu. Istället kunde såväl Oasis och deras polare i Chemical Brothers få turnera på arenor ett tag innan kreativiteten alldeles gick i stå. Kort och gott: allt gick åt helvete. Och man kan väl avrunda 90-talet med de kollapsande tornen i New York, en händelse som tydligen tog död på 90-talsironin. Jag vill dock hävda att det som snarare tog död på satir och ironi á la 90-tal är det faktum att det under 00-talet blev allt svårare att skilja mellan satir och realitet. Men det är en annan historia.

Segerns sötma.

2011-06-17T00:47:00.000-07:00

Terminsavslutningen för Creppy Quizz visade sig för vår del få en något oväntad vändning. Undertecknad var annars en smula bekymrad över hur det skulle gå på matchen då han hade räknat med att vara smått ur slag på grund av avlägsnandet av en visdomstand dagen innan. Ingreppet visade sig dock ta tio sekunder (tänk vad en tandläkare kan göra med ett stämjärn... det såg i alla fall ut som ett stämjärn) och det kändes knappt efteråt. Fick även med mig underverket hem i en burk och kanske visade det sig vara en lyckotand, vad vet jag.

En regnig torsdag förmiddag övergick i hejdundrade sommarväder och det var med gott mod som krönikören sammanstrålade med Tomas på Öster där vi kunde föra djupa diskussioner om The Clash eller om Newcastles (laget, inte ölen) fortlöpande självförnedring. Saken blev inte sämre av att vår evigt repande basist Kennet i afton slöt upp varvid vi var fulltaliga och i gammal god form.

Tinka hade sagt att det skulle bli lite svårare än vanligt och därtill var jag även en smula avvaktande kring hård konkurrens från en del andra lag. Inte minst då det även dök upp ett antal nya personer denna afton. Sådant är alltid roligt men det innebär också att man får svårare att veta vem som tar hem det. Någon av de nya kunde ju ha varit en dark horse av guds nåde.

"Vem ska bort" visade sig faktiskt vara svårare än vanligt men sedan "hände plötsligt något i hörnet" (som en av våra konkurrenter sade) då vi ryckte mot slutet. Det är möjligt att det var döden som hjälpte oss eftersom vi så gott som spikade lappen med kändisarnas dödsorsaker. Känner man till makabra detaljer som att Sam Cooke blev skjuten i magen av en hotellportier eller rentav sett fotot på när räddningspersonal fiskar upp den arme Otis Redding ur en sjö, ännu sittande i sitt flygsäte, så är det givna poäng.

Vi glänste alla under kvällen. Kjelle och Tomas kunde efter viss diskussion pricka in rätt Turbonegro-album och jag märkte att mitt träningslyssnade givit resultat då jag satt både senaste plattan med Fleet Foxes och, närmast på reflex, senaste med Teenage Fanclub. Och så sägs det att man inte kan plugga i dessa tävlingar...?

Jublet från vårt bord visste inga gränser (som det brukar heta) då vi efter en rafflande uppläsning från Tinka tog hem hela rasket med 103 poäng mot 94 för tvåan, Lag Gnu, och 91 poäng för tredjelaget Prettoballarna (för övrigt lätt kvällens bästa namn). Nu skulle ju merparten av oss (läs: alla) upp och jobba dagen därpå så vi skingrades rätt snabbt efteråt även om jag och Kennet firade med en enkel burgare och diskuterade reggae. Och eftersom det nu även är sommaruppehåll lär Visbys vackraste pokal pryda mitt hallgolv till september eller däromkring...

I vilket fall var det här vår första seger i någon form av musiktävling överhuvud sedan 25 mars 2009 så det var i sanning välkommet. Inte minst när tävlingen hade utannonserats som lite extra svår. Tuppkammen växer alltid en smula av segerns sötma. Och som vanligt tack till Tinka för en kanontävling, trots viss tidspress för hans del. Några av oss leker rentav med tanken på att själva bidra med något till hösten. Vi får väl se.

Hårdrock är kärlek.

2011-06-01T15:51:00.000-07:00

En ensam liten rootmosare hade gått på konsert och tankspridd som han var trodde han först att han inte skulle känna särskilt många på evenemanget. Huvudakten var Mustasch och han noterade även att lokalen var full med personer som såg ganska tuffa ut. Men bara på ytan. För stämningen kvällen igenom var älskvärd och vänlig, nästan kärleksfull som vår lille rootmosare upplevde det. Folk som han knappt kände kom fram och dunkade honom i ryggen och klappade om honom och ville bjuda på öl. Och han träffade MASSVIS med människor han kände, kanske fler än på någon konsert på mycket länge.

Första delen av kvällen tillbringade vår lille rootmosare på altanen där han pratade länge och väl med gamla vänner, exempelvis sådana som han en gång för länge sedan (när han var mycket liten) brukade åka på festival med. Han pratade även om väldigt viktiga saker med Visbys meste och snällaste hårdrockare. Och hann han per sms trösta en vän som förklarade att livet var slut därför att hon lagt av cigaretter.

Sen blev det än mer kärlek (eller gemenskap?) när de stora tuffa pojkarna från den stad som givit oss Ingvar Oldsberg, Glenn Hysén, Sten-Åke Cederhök, Nationalteatern och Weiron i ottan började spela sin hårdrock. Vår rootmosare tyckte det var roligt att de inledde konserten med Eurovisionsschlagermelodin. Alla sånger kände han nu inte igen, men många nog. Gemenskapen var stark då bandet mer eller mindre dompterade publiken och fick dem att sjunga med i alla möjliga påhittade texter om att alkohol är gott och allt var det nu påstods från scenen. Ljudet var för övrigt också rätt bra, tyckte vår lille rootmosare.

När så orkestern hade slutat spela blev det av någon anledning mer samvaro på altanen och vår lille hjälte träffade ännu fler människor som han inte hade talat med på väldigt länge och det blev många roliga och bra diskussioner. Och efter det så fick de trevliga männen i Stero Generator upp på scenen och gjorde sin andra konsert i grannlaget på bara fyra dagar. Men det var en mycket trevlig repris och så fick vår rootmosare göra high five med medlemmarna när de gick av scenen. Det tyckte han var häftigt och rock'n'roll. Och det var kärlek i lokalen ånyo.

Sen gick vår rootmosare hem för att sova i ett vackert och somrigt Visby och han var på vägen så snäll så han hjälpte några människor i en husbil att hitta till sin camping. Snipp snapp snut så var denna saga slut.

Och så var det 1989.

2011-05-29T03:59:00.000-07:00

Henrik Schyffert raljerade ju i sin gudabenånade show "The 90's - ett försvarstal" om varför exempelvis Ulf Lundell var klädd som man var runt 1975. Förklaringen låg i att det var då Uffe hade haft det som mysigast och likt många andra gick han hela tiden och väntade på att den där sköna perioden skulle komma tillbaka. "Men det blir aldrig lika mysigt igen", konstaterade den 90-talsnostalgiske Schyffert. Och det där verkade även stämma in på Electric Boys igår. Men vi backar bandet lite först.

En sällsynt rå förmiddag hade plötsligt ersatts av sol och värme och efter att, min vana trogen, ha legat i badkaret och filosoferat till tonerna av "Tonight's the Night" förpassade sig jag och Tomas till Kjelle för lite samvaro. Efter en god stund med pizza på inglasad balkong (vilket kändes väldigt somrigt) lyckades vi på rekordtid dra igenom 56 låtar i vår interna lilla tävling innan vi såg "Pink Floyd möter Led Zeppelin", d.v.s Champions League-finalen där maskinen från Katalonien vingklippte maskinen från Yorkshire.

Därefter tog vi oss ned till Hamnplan 5 och kunde med glädje konstatera att förbandet, Stereo Generator, inte hade klivit på än. Vi kunde därmed som vanligt (höll jag på att säga) få avnjuta en skön blandning av post-grunge och äkta sjuttiotalshårdrock (är det inte lite Heep-varning på dem numera) och därtill med bra ljud, vilket inte händer på alla konserter. Med tanke på kvällens huvudgäster var Stereo Generator mer än väl lämpade som uppvärmningsakt.

Jag trodde att jag bara hade sett Electic Boys en gång förut (på någon festival, Hultsfred 1993 enligt mina anteckningar) men det visade sig att de även hade varit förband till Metallica på stadion 30 maj 1993. Jag minns absolut ingenting av dessa framträdanden men så är det också 18 år sedan. På Metallica satt man förmodligen mest och väntade på dels Suicidal Tendencies och därefter huvudakten.

Bandet gick i alla fall på något efter 00 och vips så var det 1989 igen. För det var som om ingenting hade hänt. Conny Bloom hade fortfarande sin sköna sjuttiotalsutstyrsel med smycken och uppknäppt skjorta och övriga medlemmar hade liknande munderingar. Tiden tycktes på något vis ha stått stilla. Och det gällde även den nya musik man nu spelat in vilken helt klart flöt bra ihop med det nya materialet. Det var omisskänligt Electric Boys-sound och bandet jobbade hårt för publiken som ändå var en smula gles längre bak i lokalen. Men det syntes förmodligen inte från scenen. Bloom var rentav uppe och sprang på bardisken så att det skulle bli lite extra rock'n'roll över det hela.

Denna kväll var det visst två större musikevenemang jämte detta på ön. Dels något Slite och dels något på Wisby Strand. Det är rätt märkligt hur saker kan krocka även om det onekligen kan vara svårt att synka på det rätt evenemangstäta Gotland. Kunde dock gärna ha fått kommit lite mer folk på Electric Boys även om det dock inte var på pinsamt låg nivå. Allt som allt var det helt OK och det var kul att se en grupp som på något vis inte verkade ha åldrats, på gott och ont.

Att bli omkörd.

2011-05-28T05:41:00.000-07:00

I en intervju som Roger Waters gav 1992 hade han frågat "när var punkeran?". Waters är, trots sin bistra uppsyn, faktiskt en man som kan skoja till det när han så vill men denna gång var han helt klart allvarlig. Det är för all del lätt att raljera kring detta men 1977 var Waters gift med en medlem av den brittiska aristokratin och bodde i ett stort gods på landet. Han lyssnade förmodligen inte på så mycket musik utöver sin egen och läste troligen inte heller rockpressen eftersom den sedan flera år haft för vana att skriva ned Pink Floyd, delvis beroende på att gruppen ofta gav blanka tusan i intervjuer och att överhuvudtaget framträda inför pressen. När plattan "Animals" släpptes i början av 1977 skickade man dit fyra skyltdockor som skulle representera gruppen.

Och ändå ligger det en besk ironi över det hela. Den grupp som kanske mer än någon annan personifierade undergroundscenen i London 1966 - 67 och som därefter var, om inte underground så i alla fall ett redigt kultband fram till 1973 hade totalt tappat kontakten med det som var nytt tio år senare efter att man själva startat. Och det är förmodligen inte så konstigt. Det är egentligen rätt få artister eller band som förblir extremt creddiga eller trendiga någon längre tid. Undantag är ju namn som Paul Weller eller David Bowie som av sina fans utmålas som några slags trendsetters fast de inte längre har så bra koll.

Kanske fanns det alltså fog för viss kritik från punkrörelsen mot grupper som just Pink Floyd. Medan Phil Lynnott gick på fest med punkarna och Pete Townshend muckade med dem från scenen och uppmanade "any loudmouther git" som vågade att sno hans gitarr och Pink Floyds trummis Nick Mason via märkliga turer rentav producerade The Damned så ägnade sig Waters åt att skälla ut sin publik och rentav (bokstavligen) spotta dem i ansiktet för att de var för stökiga på hans konserter. Ungefär precis det där som utmärkte en odräglig rockstjärna.

Vissa andra har lyckats med att få till en enastående brist på timing. Guns'n'Roses såg en kort tid ut att kunna lägga hela världen för sina fötter och helt och hållet styra den musikaliska utvecklingen. Så stora var de där runt 1988. Och låt oss vara ärliga: deras rykte vilar egentligen, när man tittar närmare på det hela, nästan helt och hållet på "Appetite for Destruction" som kanske var en av de fyra eller fem bästa rockplattorna under 80-talet. Med en inte värst nyskapande men dock organiskt saftigt korsning mellan hårdare blues och lättare metal och med osminkat ärliga texter om det hårda livet i Los Angeles golvade G'n'R musikvärlden.

Men sedan kom bakslaget i och med en kombination av inre förfall och olyckliga musikaliska konjunkturer. Hårdrocksklimatet hann ändra sig redan under åren 1988 - 91 och därefter visade sig de kommande dubbelalbumen "Use Your Illusion 1 - 2" innehålla rätt många utfyllnadslåtar samtidigt som Axl W Rose med pompösa nummer som "November Rain" kom ut som Queen-fan (och Queen var, även om alla verkar ha glömt det nu, en så o-creddig grupp som möjligt var innan Freddie Mercury gick till de sälla jaktmarkerna). Plattorna släpptes 13 september 1991 och blott 11 dagar senare, 24 september 1991, släppte Nirvara "Nevermind". Och i ett huj var Guns'n'Roses omsprungna.

Det ska påpekas att G'n'R inte behövde klaga. De var så pass stora så att det maskineri som gruppen nu hade blivit rullade på under hela 1992 - 93 trots hotet från Seattle. Värre var det för mer tramsiga glammetalband som Poison som gick på pumpen så det sjöng om det. Deras machoposer med idel texter om brudar och fest framstod plötsligt som helt ute jämfört med de dunkla och introverta texterna hos de så mycket mer spännande grunge-banden. Nirvana leddes av en man som därtill vågat spraya "homosex rules" på en byggnad i sin egen småstad och som kunde framträda i klänning eller kyssa sin gitarrist på scenen, allt i ett medvetet försök att helt ta avstånd från den ofta misogyna och grovt grabbiga rocken i Los Angeles.

Men det sved säkert i skinnet på Axl Rose även om hans grupp fortsatte vara framgångsrik. Därför framstod det nog även osm lite desperat när han redan hösten 1991 började intressera sig för den andra stora våg som bröt fram inom den hårdare musiken vid samma tid: indusrirock. Han bjöd exempelvis in Nine Inch Nails att agera förband till Guns och Skid Row vilket sångaren Trent Reznor beskrivit som en vedervärdig upplevelser eftersom pybliken hatade dem. Därefter plockade Rose in det som blivit över från grupper som Marilyn Manson i takt med att han började kicka medlemmar ur det ursprungliga G'n'R. Men för samtiden framstod det nog inte som att han var genuint intresserad av ny musik utan mer som grov opportunism, lite i stil med när Bowie 1997 utgav en drum'n'bass-platta, tre år efter att denna stil slagit igenom. Därefter tappade Rose helt greppet. Och han märkte det förmodligen inte ens. Man gör ju som regel inte det.

Och ikväll blir det frågesport internt inom Rootmoset och därefter konsert med ett annat band som kunde ha blivit något större än vad de blev där i slutet av 80-talet.

Att bena ut 00-talet.

2011-05-27T08:38:00.000-07:00

Undertecknad sitter och försöker få någon slags överblick över det där decenniet där han på allvar tappade kollen på de större strömningarna och tendenserna inom musiken vilket knappast underlättas av att nämnda decennium, 00-talet, var mer plottrigt och fragmentariskt än något annat musikdecennium.

Var ska man börja? Det som ända sedan slutet av 60-talet kallats "teenybopper" (läs: den mest utslätade skvalpopen) fick ju något av en renässans i och med Britney Spears, Christina Aguilera med flera. En massa pojkband hankade sig väl också in på 00-talet (även om de kanske haft sina glansdagar på 90-talet... men vad vet jag?). Därtill var det som tyvärr ska kallas R'n'B mer stabilt än någonsin. LÄtta saker som Beyoncé eller den utslätade hip hop som hennes make Jay-Z och hans polare Kanye West spelade. Fast jag gillar nog ändå den så kallade "neo-soul" (Erika Badyuh, John Legend m.fl.) som verkade träna fram under senare delen av 00-talet.

Vidare blev rockmusiken mer konservativ för att mot slutet av decenniet anta rent arkaiska tendenser. Men medans banden på 90-talet verkade influerade av 60-talet så var banden på 00-talet mer inspirerade av 70-talet, i alla fall i USA. Det var kanske i England som man var mer inspirerade av 80-talet? I början av 00-taletskulle konservativa namn som The Strokes, White Stripes och Black Keys rädda rocken, som det hette. Wilco verkade bli ett av de mest betydelsefulla banden under 00-talet och sen följde namn som My Morning Jacket, Bon Iver, Iron & Wine, Okkervil River, med flera, med flera.

Jämte Wilco var kanske Foo Fighters ett av de viktigare namnen eftersom de banade vägen för det vi kan kalla "post-grunge". Creed och alla de här banden som låtar närmast pastischartat som sämre upplagor av Soundgarden, Alice och alla de andra och där framför allt sångarna är intill förväxling lika.

EMO: denna musikstil som är så svår att sätta fingret och som kommit att bli både älskad och hatad under 00-talet. Själv tycker jag de olika grupperna mer förenas i någon slags attityd snarare än rent musikaliskt. Jag tror inte att jag med lätthet skulle kunna känna igen ett EMO-band rakt upp och ned. Jag har dock en otäck känsla av att det är satan själv, d.v.s. Manic Street Preachers, som influerat band som My Chemical Romance, Funeral for a Friend och allt vad de heter.

Beloved England då? Några slags arvtagare till britpopen som dock verkade mer inspirerade av 70- och 80-tal med namn som British Seapower, Kaiser Chiefs, Franz Ferdinand, Libertines, Arctic Monkeys. För min del helt OK musik även om den inte levererade något nytt utan mest upprätthöll en god tradition.

Det creddiga återfanns väl på skivbolaget DFA med namn som LCD Soundsystem och en rad andra elektroniska akter. DFA var långt ifrån lika spännande som, säg, Warp på 90-talet men det har fått duga som substitut så länge. Det är väl ungefär så här spännande dansmusken blev under 00-talet.

Och vidare? Vad har jag glömt? Strömningar, stilar, artister från 00-talet? Ni som läser bloggen får så gärna komma med förslag.

Att ta motgång med ro.

2011-05-26T01:30:00.000-07:00

Föreställ er följande replikskifte på engelska.
A: What was the name of the place? Gothland?
B: Yes.
A: And it’s… an island?
B: Yeah, right east of Sweden. Well it’s a part of Sweden… sort of.
A: And what was the name of the venue?
B: Snäck! Just north of the provincial capital!
A: Sneck, Ok… how many people does it take?
B: Well, about 400 or 500, I think.
A: Eeer… 400 or 500. Right.
B: So… you interested? They love the oldies stuff on that island. You can expect a warm welcome from the audience. They’re like that.
A: Well… gotta pay my bills! I’ll do it!
B: Thank you, Mr. Snider! Thank you very much!

Riktigt så fördes säkerligen inte dialogen. För övrigt behöver musikerna numera kanske inte ens diskutera var de ska spela utan ställs inför fullbordat faktum av arrangör, manager eller vem det nu än är som sköter den biten. Men man leker ändå lite med tanken. Och ponera nu att du varit sångare i ett på sin tid ganska framgångsrikt band. Du spelade kanske inte på de största arenorna men åtminstone på de hyggligt stora, som Hammersmith Odeon i London (som tar dryga 8 000 besökare). Du har haft ett antal hits och det är heller inga problem med att få igång publiken på konserterna. Så var det väl antagligen för Dee Snider i Twisted Sister på 80-talet.

Men saker och ting ändrar sig, som vi alla vet. I det här fallet gick det som det går med många band. Skivorna blev sämre, medlemmarna började bytas ut och därtill ändrade sig det musikaliska landskapet snabbt och gruppen lade ned. Och lite drygt tio år efter Twisted Sisters gyllene era så var Dee Snider kort och gått ännu en föredetting. Därför kan man förmoda att det kostade på lite att göra ännu en sådan där spelning med hoprafsade kompmusiker på något litet ställe, i det här fallet på någon ö utanför Sverige, 23 juli 1998.

Och nu kommer själva poängen med mitt lilla resonemang kring Twisted Sisters nedgång och fall och att behöva harva på småställen efter att ha varit stor: vissa personer gör detta med inte bara gott humör utan rentav självironi. De bjuder på sig själva å det grövsta. Vilket var exakt vad Dee Snider gjorde den där julidagen för tretton år sedan. Även om jag tyckte Twisted Sister var ett lite trevligt band där på 80-talet så var de kanske inte mina absoluta favoriter. De var liksom ett trevligt band i hårdrockshögen. Men min respekt för Dee Snider steg något enormt efter att ha sett honom göra en föreställning inför några tappra hundra med gott humör, stor spelglädje och därtill självironi kring sina fornstora dagar. Det är inte alla som skulle klara det. Risken vore att föreställningarna gick på rutin och att man mest tänkte på gaget som skulle betala hyran.

Och motsatsen finns ju. Jag såg ett saftigt exempel på detta ungefär en månad innan jag såg Dee Snider. Jag kom nämligen att tänka på detta i samband med att nämnda grupp visst ska göra något slags trettioårsjubileum on the road i år. Jag talar om Sisters of Mercy som tyvärr har lyckats prestera något av det sämsta jag sett i konsertväg. I alla fall från band på den nivån och undantaget diverse amatörband som faktiskt inte kunde rå för att de spelade uselt.

Detta var på Roskildefestivalen 28 juni 1998. Vi hade, till vår stora glädje, fått höra att The Sisters of Mercy skulle spela på festivalen vilken från början inte stod i programmet utan helt klart var en bokning i sista minuten. Som det föll sig så hade just ingen av oss i sett The Sisters tidigare utan på sin höjd livevideon ”Wake”. Förväntningarna var därför rätt höga. Vi hade en lite besvärlig väg till konserten då vi hade med oss en något berusad person i sällskapet som vi till sist fick dumpa av i framstupa sidoläge framför Orangea Scenen eftersom hans kropp vägrade att låta sig fraktas till Sisters och han i vilket fall inte hade märkt så mycket av konserten. Fram kom vi till sist ändå.

Och snacka om besvikelse. Magin saknades nästan fullständigt. Eldritch släntrade upp på scenen i jeans och skjorta, om än med solglasögon, och det var förbaskat lite rök. Detta om det visuella, vilket ändå kunde ha förlåtits om bandet givit ett blixtrande framförande. Men icke. Eldritch raspade fram låtarna varav många var för mig helt okända (och då kan jag ändå repertoaren rätt bra). Man undvek nästan helt att köra många av sina mest kända hits och kompbandet var likgiltigt och presterade slabbiga versioner av de låtar man ändå kände igen. De var närmast genant när festivalens åldrige konferencier efteråt tackade gruppen för ”a great performance”.

Men där har vi rimligen ett exempel på de där personerna som inte riktigt klarar av nedgången. Eldricht har inte släppt någon ”riktig” skiva sedan början av 90-talet. Mot mitten av 90-talet kom förvisso ett par samlingsplattor men därefter har det mer eller mindre varit tyst, så vitt jag vet. Publiken har väl under tiden smält undan och den lär ju knappast ha ökat under 00-talet ifall Eldricht fortsatte leverera sådana amatörmässiga konserter. Det är just sådana här upplevelser, artistisk nedgång, som skiljer agnarna från vetet. De som kan ta det (Dee Snider) och de som inte kan det (Andrew Eldritch).

För övrigt har jag även hört berättas att själve Ronnie James Dio spelade på någon raggargård inför 200 – 300 personer i Värmland. Jag har en viss känsla av att även RJD tog detta med fattning. Så proffsig var han nog ändå. Och de som var där var säkerligen hängivna. Som ofta är fallet.

Lojalitet och öppenhet.

2011-05-25T06:19:00.000-07:00

Det här pratiga och lätt förvirrade inlägget kommer mest att kretsa lite kring musikalisk lojalitet och dito öppenhet. Det är ju en massa tankar som poppar upp nu under mitt hårdrocksprojekt då jag ställs inför musik som jag ibland inte lyssnat på på över 15, herregud, ibland 20 år.

Först det här med musikalisk lojalitet. Vad innebär det egentligen? Att man slaviskt följer ett band/en artist och ständigt agerar förkämpe för deras/hans/hennes musik och har järnkoll på minsta skivsläpp om det så bara är en enstaka singel hit eller dit eller någon låt på någon samlingsplatta? Man inser med tiden att det är ganska svårt att ständigt vara lojal. Även om jag, precis som vi alla, förstås har de här ständiga husgudarna som man inte skulle kunna säga något illa om under pistolhot eller ens om de släpper riktigt usla plattor periodvis. Men sedan finns de även de här akterna som man kommit ifrån lite.

För några år sedan redogjorde en person som brukar tävla i Popgiss (och den mannen kan hårdrock, kan jag säga) för mig om den nye sångaren i Judas Priest och de plattor som man hade släppt utan Halford. Jag sade ingenting just då utöver att lyssna men inombords tänkte jag väl ungefär "Ny sångare? Nya plattor?" För min del trodde jag väl närmast att Priest hade lagt av i samband med att Halford lämnat gruppen. Så fruktansvärd dålig koll hade jag vid det laget på ett band som jag kunde utan och innan under 80-talet.

Och anledningen? Ja, det berodde ju på att många av de stora banden från 80-talet nästan mangrant började göra dåliga plattor samtidigt som det kom ständiga attacker med ny musik som var så mycket mer spännande. Till och med det främsta hårdrocksbandet från min barndom, Iron Maiden, bleknade en smula. Kan fortfarande minnas hur jag slängde på plattan "No Prayer for the Dying" och nästan med en gång noterade att var och varannan låt på den plattan var riktigt, riktigt kass. När man släppte "Fear of the Dark" 1992 var jag upptagen med techno, shoegazing och saker som Ministry och Nine Inch Nails. När jag sedan fick höra att Dickinson lämnat Maiden försvann även dom från min radar. Detsamma gällde akter som Dio, Accept, Saxon, med flera. De sista hårdrocksbanden jag lyssnade på under en längre period var trash metal-band men även dessa sopades bort när jag gled längre in på 90-talet.

Det var kort och gott inte helt lätt att förbli lojal mot gamla hjältar när dessa släppte usla skivor och började byta medlemmar i kombination med att man distraherades av allt annat spännande inom musiken som dök upp. Det var väl lite som när den första generationen hårdrocksband (Sabbath, Heep, Purple m.fl.) skoningslöst avpolletterades av punkarna 1977. Under perioden 1988 - 94 vällde ju house, techno, grunge, britpop och big beat in över min horisont och antagligen kändes de band man lyssnat på under 80-talet plötsligt som löjligt passé. Och då har jag inte ens nämnt glam metal-akter som Mötley Crüe och Poison som man inte ens tog riktigt på allvar medan de hade sina glansdagar.

Och nu då? Vad har jag för relation till dessa gamla hjältar när jag nu dammar av gamla plattor som jag alltså ibland inte mött på 15 - 20 år. Det är blandat, kan man säga. En del står sig men det är även väldigt mycket som alltså känns ganska blajigt. Och SÄRSKILT då de här sakerna som man tyckte var så häftigt när man var 13, 14, 15 år gammal: texter om drakar och demoner, hur häftigt det är att vara hårdrockare, att göra uppror, poserandet i spandexbyxor eller skinnkläder och allt detta. Som sagt, det är inte RIKTIGT lika coolt när man nu är 35, 37, 39 år. Så jag kommer nog inte helt och håller att hitta tillbaka till vissa av dessa grupper. Även om jag sedan ändå kan känna en viss nostalgi inför t.ex. Iron Maiden och ännu minnas hur jag, tio år gammal, satt i min lekstuga och rös när jag på en medhavd bergsprängare hörde "The Number of the Beast".

Sen var det ju det här med öppenhet. Jag vet att jag inte var värst mottaglig för nya influenser under 80-talet då man nästan enbart lyssnade på varianter av hårdrock även om en massa annan musik förstås sipprade in. Men det var ändå rätt enahanda i fråga om det man lyssnade på. Men sedan hände något på gymnasiet då jag träffade en drös människor med HELT annan musiksmak än jag själv och med stort intresse. Det var även där man kom in i en utflippad period där man skulle försöka finna så extrem musik som möjligt. Kriget mellan hårdrockare och synthare fick där en sista bisarr period då banden på båda sidor tenderade blir mer och mer extrema (för att senare mötas i hopkoket Nine Inch Nails) och man frossade i båda falangerna: från Skinny Puppy på synthsidan till Napalm Death på hårdrockssidan. Och efter det gick det väl knappt att ta genrerna så mycket länge.

Efter att så ha rest ut på de djupaste musikaliska vattnen var ju mitt sinne vidöppet under 90-talet men uppenbarligen kom jag att petrifieras en smula in på 00-talet. Efter att ha tänkt efter ett slag kan jag nog konstatera att jag hamnade i vad jag kan kalla en "gubbrockfas" 2004 - 2010. Lite förenklat kan man nog säga att den inleddes efter att Rootmoset bombat totalt i Popgiss 2004 och började avslutas då jag i början av 2010 köpte "1001 plattor att höra innan du dör" och insåg hur hopplöst efter jag var i min koll på nyare musik. Sedan dess har jag i alla fall försökt att bejaka den där öppenheten, med varierande resultat. Som jag ofta skrivit så drabbas jag gång efter annan av "det här är väl OK men det låter som..." Men jag försöker som sagt. Det är inte lätt att förbli öppen till sinnet när man drar mot 40 och tycker sig ha upplevt allt som går att uppleva i musikväg. But I'm trying, Ringo, I'm trying real hard.

Pinup-satanister.

2011-05-24T00:47:00.000-07:00

Torsdagen bjöd som vanligt på en god musikfrågesport ihopsatt av Tinka. För vår del var det kanske en smula svårare då vi slutade som femma men å andra sidan blev det lite rotation på pallplatserna då det inte var de ständiga vinnarna som rodde hem det utan ett helt annat gäng. Och kul var det som vanligt. Eftersom det var sommar i luften (faktiskt) hamnade merparten av Rootmoset en vända på Surfers innan man sedan gick vidare till Munken för att höra Graveyard framföra sin flummiga 70-talsrock med ofta lååååånga och rökiga låtar. Inget nytt under solen, men väl framfört.

Undertecknad håller annars på och betar av hårdrocksalbum och har nu kommit till det som han ju själv rentav minns när det kom (och inte missade med två - tre år) vilket man väl även kan sammanfatta som "Okej-perioden" (syftande på tidningen med samma namn). 80-talet var på så vis en ganska märklig period. Man brukar ofta ställa det sexuellt lössläppta 60-talet mot det mer stela och reaganistiska/thatcheristiska 80-talet ("de som inte fick vara med och leka på 60-talet hämnades på 80-talet", som Nick Mason i Pink Floyd sammanfattade det). Fast den bilden hade ju inte riktigt vi som var ganska unga under en del av decenniet.

I själva verkade uppfattade man ju 80-talet med kulturen kring Okej och dess musikbevakning som extremt lössläppt och liberalt. Okej var tidningen där man med största säkerhet fick se bröst i varje nummer. Och i jämlikhetens namn kunde både kvinnor och män posera med bar överkropp i olika sammanhang. Inte minst i de upplysande artiklarna om sex men även i samband med artiklar om kändisar. Och tidningen tycktes ha rätt få synpunkter på kändisarnas liv och leverne utan presenterade saker som de var, rakt upp och ned.

Det var på så vis en ganska märklig period då figurer som Blackie Lawless, ätande rått kött och med sågklinga i skrevet, eller satanisterna i Venom kom ut som motiv på de affischer som medfölje i varje nummer av tidningen. Och man dekorerade pojkrummet med dem. Hela min vägg var täckt med affischer och mitt enda bekymmer var till sist hur jag skulle få plats med fler. Fick till sist även sätta upp några i min garderob, om jag inte minst fel. Kanske gav jag även några till syster, minns inte riktigt nu. Detta var alltså pinup-satanisternas tid och jag undrar om den perioden någonsin lär återkomma.

Och även om jag inte har läst flera av de här artiklarna på år och dag så förekommer det ännu passager som jag kan utantill. Vem minns till exempel inte Mötley Crües famösa kräftskiva i Stockholms skärgård där någon av medlemmarna (Mick Mars?) utbriter "det här är schysst, men var är alla ryska u-båtar vi hört talas om?" vilket följs av "Förmodligen under oss, konstaterar någon torrt". Man kunde även konstatera att Crüe tydligen inte besökt New Orleans med omnejd eftersom de inte hade en aning om hur man öppnar kräftor.

Kulmen på den lössläppta Okej-perioden kan nog ändå sägas vara när Dag Finn från då storsäljande glambandet Sha-Boom av någon anledning (och tydligen utan uppmuntran från Okejs journalister) fick för sig att mer eller mindre "visa talangen" i tidningen och naken äntrade ett badkar dold av skum som med tiden blev allt glesare. Den mest avslöjande bilden pryddes med texten "Bara att kliva i, tjejer". Det är nästan så jag undrar om man kunde få läsa en dylik artikel i dagens tonårstidningar?

Jämfört med 80-talet har Sverige blivit en smula grått och moraliserande sedan dess. I alla fall är det så jag minns det, om jag nu ska lita på mitt minne.

Roots rocking.

2011-05-17T23:23:00.000-07:00

I musiklyssnandets underbara värld har det mesta lunkat på som vanligt de sista dagarna. En del nyare plattor (exempelvis nya släpp från Okkervil River, Wild Beasts och Gang Gang Dance) har varvats med en del äldre. Är mitt uppe i mitt senaste lilla projekt med att beta av hårdrocksartister i kronologisk ordning. Har nu kommit till 1980 and still counting...

Maj månad har ju ännu några musikaliska överraskningar att bjuda på och då tänker jag främst på veckans kommande tävling med efterföljande konsert på Munken. Rootmoset är förstås taggade som vanligt och det blir även trevligt att se det lite Cream-doftande Göteborgs-bandet Graveyeard. Månaden kommer ju sedan att avrundas med Electric Boys. För egen del hoppas jag att deras bäst-före-datum inte gått ut (realist som man är) men det lär man väl få se. Tror för övrigt jag såg dem någon gång på Hultsfred under glada 90-talet men får nog kolla upp min lista innan jag yttrar mig där.

Konserter i dagarna två.

2011-05-09T01:56:00.000-07:00

Undertecknad hade en ganska så livad vistelse i Stockholm under loppet av några dagar och det hanns med både konserter och en hel del annat. Första kvällen tillbringades under avslappnade former i damsällskap och det är i sanning skönt att gå på date med kvinnor som vet vilka Style Council var och vad medlemmarna hette!

Stora delar av dagarna tillbringade jag annars på det som nu blivit mitt stamställe i Gamla Stan varvid jag även upptäckte att det låg en butik med begagnade serietidningar i butiken bredvid. Eftersom gamla serier därtill är billigt så kunde man frossa ganska bra i sådant man glömt.

På torsdagen blev det en häftig konsert med en väninna som, upplivad av champagne, insisterade på att vi skulle ta taxi, ej spårvagn, till Cirkus eftersom det var lite besvärligt. Det visade sig dock gå rasande fort att medelst bil förflytta sig till Cirkus där jag i övrigt aldrig satt min fot. Man hade dock lite besvärliga regler då man exempelvis inte fick ta in PET-flaskor på själva konserten utan måste slå över allt i muggar... vad trodde vakterna? Att vi skulle kasta flarrorna på bandet?

Arctic Monkeys äntrade scenen till tonerna av "Born to be Wild" och körde därefter i princip järnet med undantag för någon lugnare låt. Man piskade igång publiken genom att öppna med en del äldre material och därefter köra lite nyare. Lustigt nog hade man avverkat många av sina största hits rätt tidigt på konserten och sen blev det lite mer udda låtar på slutet. Men sådan oförutsägbarhet uppskattas från min sida. Därefter avrundades kvällen på ett hak vid Slussen.

Fredagen bjöd på något helt annat. Fick först sitta och vänta, alltmer otåligt, på en gammal vän som på väg till konserten drabbades av både trafikstockning och avbrott i tågtrafiken (Murphy slog till rejält, alltså) men vi hann likväl. Rush, som spelade utan förband, värmde istället upp publiken med en lustig filmsekvens innan man dök upp och startade med "Spirit of Radio", precis som på "Exit... Stage Left". Det var onekligen rätt starkt. Nackdelen med Rush live är att de ofta låter exakt som på plattorna även om man skojade till vissa moment. Och så bjöds vi förstås på tiominuter långt trumsolo från Mr. Pearth. Och man avslutade mer eller mindre med "La Villa Strangiato", också som på liveplattan. Däremellan fick man höra hela "Moving Pictures" samt en del hits, en del nyare och två eller tre osläppta låtar.

Sista dagen tillbringades mest med logistiska problem då jag för en gångs skull lyckades missa en färja (hade tagit fel på avgångstid och ankomsttid) varvid jag fick avvika till Bromma för att snabbt finna ett plan. Det lyckades som väl var och så kom man istället hem tidigare än man hade beräknat. Och det var mina dagar i Stockholm. Jag får väl se vad man lär se i huvudstaden härnäst även om mitt sällskap från första kvällen dock tyckte vi borde gå på Dramaten nästa gång...

90-talet på 10-talet.

2011-04-28T02:11:00.000-07:00

Jag hatar att låta som en gnällig gammal gubbjävel, men Ok, bear with me. I senaste numret av Sonic Magazine diskuterar den reflekterande men ack så retroaktiga duon Holy Ghost kring huruvida musikaliskt nyskapande kommit till vägs ände, något som jag själv varit inne på en del. De nämner exempelvis att "det har blivit allt svårare att veta kring vilka år en låt är inspelad". Och det är just den där totala frånvaron av kronologi i dagens musik som ger mig rysningar. Det är kanske är historikern i mig som reagerar inför detta ungefär som jag reagerar inför 1890-talets hemska arkitektur med dess hopplock av alla möjliga stilar in absurdum.

Ett färskt exempel nu då: har på senare tid lyssnat mycket på "Well Spent Youth" med elektroniska gruppen Isolée vilket rimligen bör kvala in som en av mina favoriter från 2011 när det här året är slut. Det är bara ett litet problem (i alla fall tycker JAG att det är ett problem): vad ska jag tänka när jag slänger på skivan om 10 år? "Ah, tidigt 10-tal, mmm, ljuva tid..." Eller glömmer jag mig och får för mig att "hm, det är måste vara något från 1995?" Det är nämligen exakt så Isolées platta låter, som en av de där behagliga ambientplattorna som jag lyssnade på under någon regnig sommar där mot mitten av 90-talet. Det är väl därför jag gillar den. Det verkar ännu som om man nästan förgäves får spana efter det musikaliska 10-talet i fråga om soundet.

Det är annars lustigt hur man längre tillbaka kunde datera viss musik med en säkerhet om tre - fyra år. Låt oss exempelvis ta 80-talet. Här kan man dela in decenniet i tidigt 80-tal, mitten av 80-talet och sent 80-tal. I mina öron är det en gigantisk skillnad mellan det gotiska tidiga 80-talet med charmiga och primitiva synthar i kombination med ofta tunga trummor och lite stråkar (hos vissa band), via det mer pajiga mellersta 80-talet med den där ljudbilden som visserligen är ljus och klämmig men ofta hopplöst daterad, och slutligen det sena 80-talet där den teknologiska revolutionen plötsligt gick så fort så vi inte hunnit ifatt den än. Även om jag dock kan säga att "det där trumbeatet är någonstans från 1988 - 91". Men så exakt man kan inte datera idag då man lika gärna kunde placera en platta från 00-talet under 70-, 80- eller 90-talet.

I afton pannkaksgiss. Efter vår goda framgång i Mellangiss är vi laddade.

Det självpåtagna lidandet.

2011-04-24T02:19:00.000-07:00

Ok, det finns lidande och det finns lidande. Det är exempelvis lite svårt att känna sig lidande som svensk om man jämför med någon stackars libyer som ligger under granatbeskjutning av Khadaffi eller något i den vägen. Men språket är nu begränsat så jag hoppas läsaren har överseende och inser att jag talar om en lägre grad av lidande inom musiknörderiets värld.

I det här fallet så handlar det om ett självpåtaget lidande, nämligen att frekventera sig med samtida listmusik. Jag brukar en gång i veckan ta ett djupt andetag och därefter plåga mig igenom knappa tre timmar av ”Digilistan” där man radar upp de 40 låtar som toppar nedladdningslistor plus en del ytterligare bidrag som hoppas komma in på nämnda lista.

Och i det mindre lidandets värld kan det faktiskt vara en jäkla plåga men jag gör det ändå. Förra året räddades listan (om jag ska låta lokalpatriotisk) av att Robyn hade fyra eller fem låtar liggande på DL under en period vilket i sig drog upp snittet rejält. Nu börjar dock hennes låtar ramla ut och man är därmed tvungen att stå ut med skit som Akon, Mohombi, Red One (den svenske producent som försökt överträffa Max Martin i att svänga ihop lättspydda låtar) och allt vad de nu heter.

Listor är rätt intressanta då de egentligen ger en mer rättvisande (och därmed mörkare) bild av vad folk faktiskt lyssnade på under en given period. Emellertid har musikhistorien en tendens att förtränga detta eftersom man lätt ignorerar den lättare musik som ofta ligger på listorna samtidigt som man lyfter fram artister som kanske inte alls sålde eller som kom att bli kända först långt efteråt (hej, Velvet Underground och Stooges).

Det har funnits många perioder då den breda smaken även sammanfallit med vad som var riktigt bra i musikvärlden. Exempel härpå är sena 60-talet, sena 70-talet eller tidiga 90-talet. Men väldigt ofta finns det ett saftigt glapp. 1973 lyssnade folk definitivt INTE på New York Dolls eller Iggy & the Stooges utan snarare på the Carpenters eller Bay City Rollers, grupper som är barmhärtigt bortglömda. Och då ska vi ändå inte nämna alla dessa one hit wonders med grupper som i princip plockats ihop av någon mäktig producent.

Samtidigt som Beatles gick in i sin mest intressanta period kom så kallade teenybopper-låtar upp på listorna, riktade mot alla dem som tyckte sådant som ”I Am the Walrus” var lite för knepigt. Medan punk och New Wave gick upp på listorna gick även discon in i sin mest tramsiga period och samtidigt som grunge, britpop och Big Beat låg på listorna på 90-talet fanns där även en väldig massa irriterade eurotechno och diverse gulliga pojk- och flickband. Och så lär det nog fortsätta.

Som musiknörd försöker man ignorera detta, rentav ”getting rid of bad music” för att citera Gamnackarna, men det är svårt ibland. För min del har jag klarat mig rätt bra under många år genom att helt enkelt inte lyssna på radio. På så vis lyckades jag ju för all del även missa större delen av 00-talet och skadade därmed min koll på musik. Alltså är det trots allt bättre hålla lite koll, insåg jag. Mycket av den mest lätta musiken dyker onekligen inte upp på Popgiss, men man vet aldrig. Jag kan än idag med fasa minnas när arrangörerna skojade till det med ABBA-tema på ett mellangiss vilket jag och flera av mina medtävlare mosade fullständigt eftersom även ABBA är en av de där grupperna som ingen av oss brytt sig om.

Nu hoppas jag för all del slippa höra Akon och Mohombi och annat trams men paradoxen ligger även i att deras frånvaro skulle göra mitt tretimmarslidande per vecka helt onödigt. Och det vill jag ju inte heller. Det är en svår balans och ett tufft jobb men någon måste göra det.

Ett år av träning + strödda tankar.

2011-04-20T07:31:00.000-07:00

En dryg vecka har nu gått sedan Mellangiss 2011 och man inser att man härmed har ganska så gott om tid på sig att försöka träna in sig lite till stora Popgiss 2012. Nu klarade sig ju Rootmoset rätt hyggligt på mellangisset men det är förstås inget som garanterar att vi gör bra ifrån oss på Crackers förmodligen mer mainstreamorienterade giss (jag spekulerar nu bara kring vad jag förväntar mig av ett gäng skivförsäljare).

Nu vet jag visserligen inte om jag har någon glädje i Popgiss av att ha lyssnat in mig hyfsat på grupper som Spoon eller Decemberists. Jag får väl se. Jag försöker dock att även plöja igenom lite mer kända grupper som jag har försummat. Satt häromdagen även och tittade på vilka album som hade sålt mest under olika år med en tanke på att kanske lyssna in mig på dessa. Insåg snabbt att jag dock inte skulle orka plöja igenom det lättaste av det lättaste (pojkband, R'n'B och Britney) inom musik då det ju ofta var sådant som toppade listan.

Jag är dock rätt medveten om att det enligt vissa föreligger ett smärre glapp mellan benämningen POPgiss och den musik som i snitt spelas i tävlingarna. Med god vilja kan man förstås peka på att "pop" betyder "populärmusik" och många av de grupper eller artister som spelas i Popgiss ÄR onekligen också rätt populära. Men inte hos alla. Gör man den mer moderna kopplingen till termen "pop" så kan jag ha viss förståelse för att arga popsnören kallar tävlingen för "gubbrockgiss". Det ligger ju något i det om man kikar på den mer typiska musik som spelas.

Min egen varierande kunskap blev jag ju påmind om på spinningen idag. Goda rocklåtar spelades vid det quiz som spinningsintruktör Jakob alltid kör och jag kunde även hojta fram producenter och liknande. Mot slutet kom en låt med någon lirare i "Idol" (Danny någonting?) och jag noterade hur några av mina spinningkamrater sjöng med samtidigt som jag själv ALDRIG hade hört låtjäveln. Den frågan blåste jag duktigt.

Eftersom jag ideligen pumpade ny musik strax innan mellangiss blir det nu en hel del gammalt, dock även sådant som jag vill lyssna in mig på. Men man gör även nyare fynd. Jag, som lätt blandar ihop de mängder med svenska sångerskor som dyker upp, hade exempelvis rätt dålig koll på Anna Järvinen. För mig var hon en i högen av svenska sångerskor och jag kunde egentligen inte skilja henne från, säg, Frida Hyvönen. Men nu kan jag det efter att ha suttit och ryst av njutning till hennes plattor, inte minst den helt nya "Anna själv tredje" som lätt bör kvala in som ett av de främsta svenska albumen i år. Otroligt behaglig drömpop med vackra texter.

Annars har jag botaniserat i gammal hårdrock som jag betat av år för år, från dag till dag. Det har gått rätt fort att plöja igenom perioden 1970 - 75 då grupperna inte var så många. Senare delen av 70-talet blir nog värre då dels grupperna blir fler och jag dels måste (jaja, jag ska höra ALLA album, ingen mannamån) höra de kassa album som grupperna släppte när de började paja ur. Den första generationen hårdrocksband, vill säga.

Man gör lite roliga upptäckter under lyssnandet som att t.ex. två av de plattor som var med om att skapa två av de mest tydliga strömningarna inom 80-talets hårdrock, Judas Priests "Stained Class" och Van Halens självtitulerade debut släpptes samma dag, 10 februari 1978. I förlängningen var det dessa plattor som sedan formade 80-talets trash metal (Metallica o.s.v.) men även den mer pinsamt glammiga delen av 80-talshårdrocken (Mötley Crüe). Det är sådana där små roliga sammanträffanden som man missar om man inte är svårt musiknördig.

Undertecknad ska även botanisera lite i liveupplevelser (som om det nu inte räckte med vinterns konserter) och preliminärt blir det både Arctic Monkeys och Rush dagarna efter sig i Stockholm en bit in i maj. Om inget oförutsett nu händer.

Rapport från Mellangiss 2011 - This Is Pop?

2011-04-10T03:22:00.000-07:00

Dagen efter årets händelse, Mellangiss 2011, kan man konstatera att vi är fullt nöjda med en fjärdeplats av totalt 75 lag ("och så slapp ni släpa på en massa böcker" som en av våra mer framgångsrika konkurrenter torrt noterade). Vi vill återigen passa på att tacka Looserville USA för ett väl genomfört arrangemang.

Lite diskussioner blev det ju igår om att nivån var ganska ambitiös i de olika kategorierna men många tog ändå detta med gott humör. Arrangörerna tog ut svängarna och det var väldigt mycket som vi aldrig tidigare hade hört i ett Popgiss. En hel del låtar passade oss som hand i handsken men där fanns även artister/grupper som vi inte riktigt kände till ens när vi fick svaren. Så vi har en del nya bekantskaper att göra här, kan vi konstatera. Det är ju aldrig för sent för att utvidga sitt musikkunnande. Det var som sagt en tävling där man tog ut svängarna och namn som Suicide, Mastondon, Dictators (med flera, med flera) ljöd genom högtalaranläggningen.

Ska även ge beröm för att man höll tidsschemat så bra som man gjorde. Jag kommer aldrig, aldrig att kritisera en arrangör för att de spräcker tidsschemat (för det är lätt hänt) men samtidigt så är det ändå beundrandsvärt när man lyckas hålla det. Knappa sju timmar (från lite efter 14 till omkring 20.50) tog att exekvera detta Mellangiss.

De gamla hjältarna i Dr. Zoom & the Sonic Boom rodde hem det med 98 poäng medan ett för oss okänt lag vid namn Peter and the Fastlanders kom tvåa och våra ivriga konkurrenter Unga Moderna kom trea, fyra eller fem poäng före oss. Vi hade även slagit ett litet vad med våra medveteraner Gamnackarna, vilket slutade med att några flaskor Carlsberg hamnade på vårt bord (tack, Tobbe!).

Rootmoset kan nu konstatera att man kommit rätt bra i de tre senaste tävlingarna och med mycket olika arrangörer. Trea 2009, sjua 2010 och nu fyra 2011. Vi behöver inte skämmas för oss och som bäst låg vi faktiskt tvåa under tävlingens gång igår innan vi kom till det vi kallar "dödsskuggans dal" (00-talet) som vi fullständigt mördade. Nu har man ett år på sig att friska upp kunskaperna inför Popgiss 2012.

We own the motherfucker!

Metal on Metal.

2011-04-08T00:23:00.000-07:00

Trots varningar om kraftfull blåst (den var egentligen högst beskedlig) släntrade undertecknade ned till Munken för att om torsdagkvällen (ah, att gå på konsert en torsdagkväll i en stad med runt 20 - 25 000 invånare, bara en sån sak) för att se en metallisk dubbelmacka i form av lokala akten Avenir och de värmländska gästerna Sparzanza.

Både banden förvaltade närmast en metal-tradition men de gjorde det väldigt bra. Skillnaden var väl närmast av Avenir var lite mer fläskiga och rakt på medan Sparzanza var lite mer melodiska under den riffiga ytan. Jag har ju även hunnit nöta in Sparzanzas två senaste album, "Folie a cinq" och "In voodoo veritas" på Spotify de senaste veckorna.

Som så ofta med metalband live så försvinner förstås en del av nyanserna, inte minst när man står långt fram (det här har jag skrivit förutom och ni vet nog alla vad jag menar). På platta är Sparzanza ett ganska så nyanserat band med en hård men ändå melodisk metal. Både banden jobbade verkligen hårt och det trots att det var "en sorgens dag" (Färjestad hade förlorat) såsom Sparzanzas frontman lät meddela.

Den här kvällen kan väl ses som en lite trevlig upptakt till helgens evenemang där Looserville USA står som värdar för "This is pop - mellangiss 2011". Ska bli mycket spännande men även lite nervöst. Men vi är laddade och vi går in med inställningen att vi ska ta hem detta!

The Walrus vs. the Eggman.

2011-03-26T04:05:00.001-07:00

En av Beatles främsta låtar har på ett lustigt vis blivit aktuell i nutida svensk politik. Och säg sedan inte att livet inte imiterar konsten.

Gam-moset slår till!

2011-03-25T08:40:00.000-07:00

Undertecknad hade igår som vanligt lyssnat på "Tonight's the Night" och därefter rundat av arbetsdagen för att därefter släntra över till Öster för att äta tillsammans med herr Kristoffersson (och jag tänker inte göra onödig reklam genom att tala om var vi åt) innan kvällens pannkaksgiss. Olyckligtvis hade även herrar Töllinen och Svensson lite annat för sig så det såg ut att bli duopop för Rootmoset igår. Ett litet tag, i alla fall.

För när vi väl installerat oss på Crêperiet så insåg vi att herrar Olof och Boa, från Gamnackarna, också hade problem med visst manfall (och kvinnofall). Efter en kort diskussion slog vi därmed våra påsar ihop och plötsligt hade Rootmoset och Gamnackarna blivit till den nya konstellationen Gammoset (vi spolade "Rootnackarna") vilket visade sig vara en smart satsning.

Det kan vara värt notera att undertecknad vid endast ett tillfälle tidigare tävlat i par med en av våra heders-Rootmosare (vid "Gurkmix" på Kneippbyn för några år sedan) men förutom det så var det här nog första gången någonsin som flera medlemmar av Rootmoset överhuvudtaget tävlade tillsammans med andra personer. En så sluten sekt har vi alltså varit under våra tretton år (och det är ju så vi ofta trivts med att ha det, hehe).

Skämt åsido. Vi fick en mycket trevlig kväll med Gammoset och våra två nya lagkamrater prickade med säker hand ett gott antal poäng. Även Tomas blixtrade till vid ett flertal tillfällen och satte grupper som Monster och de idag något bortglömda Mazzy Star. Med förenade krafter prickade vi även in 22 av 24 skivbolag kopplade till rätt artist. Och som vanligt hade Tinka satt ihop en kanontävling.

Utan att skryta så lyckades vi krossa allt motstånd med enda undantag och det var ju (förstås) de till synes oövervinnerliga Lag Gnu som tryckte till oss med 16 poäng (122 mot 106 poäng) samtidigt som vi i vår tur hade ett betryggande avstånd till nummer tre på listan. Det kändes dock ändå gott att vara uppe och sniffa på en silverplats vilket ger självförtroendet ytterligare en knuff inför Mellangiss.

Eftersom Visby är en riktig rock'n'roll-stad även mitt i veckan så kunde vi efteråt gå ned på Munken och se punkrockarna Mistake samt rockabillybandet The Knockouts. Får väl tyvärr säga att publiken nog var bland den mest lama jag sett på Munken men den främsta förklaringen är nog att den var rätt fåtalig. De som röjde mest på konserterna tycktes vara bandens kompisar.

Mistake matade på i den kaliforniska punk-traditionen (Tomas noterade även att det var lite kul se en kille i Travis Bickle-frisyr, vilket sångaren hade) och Knockouts lyckades låta förbannat mycket för att bara vara tre man, varav en ståbas. Det var en njutbar kväll, även om det blev en smula sent. Ska även passa på att nämna att det är ny torsdagskonsert på Munken redan 7 april, då metal-bandet Sparzanza med förband äntrar scenen. Be there. Det känns överlag kul att man såsom boende i en stad med runt 20 - 25 000 invånare kan ha en helkväll med konsert och allt mitt i veckan. Finns både en och två större städer i Svea rike som inte kan erbjuda detsamma.

Härmed får vi även passa på att tacka Boa och Olof för ett gott team-work och vi är alltså vid gott mod inför drabbningen 9 april.

Tankar inför ett mellangiss.

2011-03-23T06:35:00.000-07:00

Rootmoset har givetvis ägnat en hel del tankar på sistone om det kommande Mellangisset, "This is pop". Det gick väldigt bra sist med en bronsplats men hur lär det då gå i år? Kan vi lyckas ännu bättre? Eller floppar vi totalt? Den mest realistiska gissningen är väl att vi hamnar någonstans mittemellan.

Dessa tankar virvlar i alla fall i mitt huvud medan jag tog en liten paus från mitt jobb och dricker en latte medan indiegruppen Spoon pumpar i bakgrunden. De senaste veckorna har förstås ägnats åt en hel del träningslyssnande, inte minst då från senare delen av 00-talet samt från 2010 ocn den lilla bit av 2011 som vi nu hunnit med. Man vet ju aldrig hur pass färska saker som kan dyka upp i tävlingen. Om inte annat så nöter man in detta till Popgiss 2012.

För övrigt är det en SABLA tur att Popgiss/Mellangiss inte blivit så stort ännu så man måste mota vissa lag i grind. Tänk om vissa lag skulle behöva kvala in, som man gör vid schlagern eller fotbolls-EM/VM? I och för sig en intressant tanke men ändå något som är skönt slippa se här i Visby. För det finns ändå gott om musiknördar som redan i förväg vet att det inte kommer att gå så bra i tävlingen men som ändå tycker det är SÅ förbannat kul att vara med. Och de ska de ju få vara också.

Innan Mellangiss har vi dock ett litet pannkaksgiss att exekvera i morgon kväll. Som vanligt med en meny skapad av den eminente hovmästaren Tinka. Vi får väl se hur det går även där.

"Alla artister är svin".

2011-03-13T13:43:00.000-07:00

Min Rootmos-broder Tomas fällde relativt nyligen omdömet "alla artister är svin" i samband med en diskussion vi hade om Lou Reed. Vi kan nog, för att uttrycka det lite mer diplomatiskt, konstatera att de flesta av våra idoler har sina sidor och att ju mindre man vet om dem, desto bättre.

Det har för min del blivit mycket av den brittiske journalisten Paolo Hewitt, under 25 år Paul Wellers hovman (jag vet inte vad man annars skulle kalla honom) och hans varierande produktioner. Först läste jag hans acid house-roman, "Heavens Promise", och därefter "The Soul Stylists", en genomgång av olika stilar med förord av Weller. Nu har turen så kommit till den biografi över Weller som han publicerade 2007.

Jag hade kallt räknat med en ren kompisbiografi men vad jag faktiskt inte visste var att Weller och Hewitt bröt rätt häftigt med varandra i februari 2006, av orsaker som ingen av dem velat kommentera. Därmed kunde Hewitt se tillbaka på en mångårig vänskap utifrån ett mer sammanfattande perspektiv. Han hade känt Weller sedan 1975 och varit en av i hans inre cirkel från omkring 1980 fram till 2006. Det innebar att han förmodligen hade bättre kunskap om Weller än någon annan utanför hans egen familj.

Det är inte en strikt biografi i den meningen att Hewitt med stenhård kronologi följer Weller under 70-tal, 80-tal, 90-tal o.s.v. Istället påminner upplägget lite om det som Ian MacDonald tillämpade på Beatles i "A revolution in the head" där han kommenterade låtar och satt dem i relation till gruppen. Medan MacDonald dock tog varenda Beatles-låt har Hewitt nöjt sig med valda favoriter och vi får här en relativ kronologi men även olika teman i låtarna som återkommer under Wellers mer än 30-åriga karriär.

Vi får en bild av en människa där "komplex" bara är förnamnet. Weller lyckas på en och samma gång (ibland rentav under loppet av oerhört korta tidsförlopp) vara omtänksam, generös, kärleksfull, elak, brutal, trångsynt samt nästan alla andra övriga mänskliga egenskaper man kan räkna upp. Det är sant att vi alla uppvisar sådana egenskaper under våra liv men Weller tycks ha en enastående förmåga att snabbt ändra uppfattning eller attityd och därtill driver han ofta saker till sin spets, oavsett om han är trevlig eller otrevlig.

Det finns en grym ironi i Wellers liv vilken Hewitt framhäver utan vara alltför explicit. I april 1980 träffar den 22-årige Weller en av sina idoler, Peter Townshend (se bild ovan). Mötet mellan den vassa unge och idealistiske musiker och den medelålders och ganska alkoholiserade rockstjärnan blir en dunderflopp. Att Townshend även förklarar för den unge Weller att den bästa studion är den där man kan få sätta på receptionisten lär väl inte ha gjort saken bättre.

Ironin ligger i den bild av Weller runt 1995 (och framåt) som Hewitt ger. Yngligen som föraktade sin gamle idol för hans dekadens är borta och ersatt av en man som frossar i kokain, marijuana men framför allt alkohol. Under flera år är Weller ofta så berusad då han inte ens dagens efter kommer ihåg alla elakheter han hävt ur sig till sin omgivning, han kastas av flygplan, nekaa i barer och framträder lummig på konserter (dock inte knökfull, ska tilläggas). Cirkeln var sluten.

På sätt och vis delar Weller och Townshend åtminstone vissa egenskaper, nämligen skräcken för att åldras och att tappa skärpan. Ändå var det ungefär vad de båda har gjort under sin karriär även om Weller också haft en enastående förmåga att åter blixtra till efter mer förslappade perioder. Just den egenskapen gör att man kan känna en viss respekt för honom, hans övriga svagheter till trots.

Hewitt ger alltså ingen särskilt vänlig bild av Weller som person men om man tror att detta mest är en text skriven av en förbittrad ex-vän så ska det tilläggas att Hewitt nästan genomgående riktar det högsta beröm mot kompositören Weller, och detta under loppet av 30 år. Dock innehåller även denna genomgång av låtar en ironisk knorr på slutet i och med att den sista låt Hewitt tar upp var en låt som Weller lät den gamle soul-sångaren Dean Parish spela in 2006. Dock hade låten hittats på en demo-kassett med The Jam från 1976! Låten hyllades av medierna och det beror på vad man har för inställning om man tycker det är underbart eller patetiskt att en av Weller mest hyllade låtar under 00-talet var något som man närmast slumpartat hittat på en 30 år gammal kassett.

Europas mest kända slovener.

2011-03-06T07:17:00.000-08:00

Lördagskvällen 5 mars innebar att jag, så att säga, avrundade vintern 2010/11 med att se vad som måste vara Europas mest kända slovener (möjligen i konkurrens med den gamle skidåkaren Bojan Krizaj), nämligen Laibach.

Den nu 30 år gamla industrisynthgruppen firade ju något slags jubileum genom att turnera med äldre material och jag hade väl egentligen ganska höga förväntningar. Saken var ju den att Laibach var ännu en av de där synthgrupperna som man upptäckte under gymnasiet men inte fick tillfälle att se när de var som bäst. Senare hade man istället tappat intresset en smula och sprang inte benen av sig efter deras konserter samtidigt som man även kunde läsa om turnéer med rätt knepiga låtset där man ibland spelade sina nya platta, och inte så mycket mer, rakt av. De stenhårda slovenerna har väl inte direkt gjort sig kända för övredrivet publikfrieri.

Infann mig sålunda tillsammans på Tyrol vid Gröna Lund med ytterligare några 100 personer i alla upptänkliga åldrar (från unga och uppklädda syntare till mer vardagliga personer i min egen ålder) med ganska höga förväntningar. I slutändan kom väl just dessa förväntningar en smula på skam även om det ändå var kul att se Laibach då de bjöd på en tung musikalisk upplevelse.

Till saken hör att man i princip inledde konserten med mycket gammalt (och då menar jag GAMMALT) material för att därefter helt hoppa över mellanperioden (den som jag ville höra) och gå på nyare material som jag ibland hade sämre koll på. Gruppen, som ser sig som ett kollektiv, har för övrigt även bytt medlemmar en smula under åren samtidigt som man tagit in kvinnor i den tidigare helt manliga besättningen. För kvällen hade man en för mig okänd trummis på scen tillsammans med tre keyboardister. Den yngre mannen bakom syntharna kände jag inte alls igen men den äldre kan möjligen ha varit orignalmedlemmen Ivan Novak, även om jag är osäker. Den tredje synthen sköttes av den vackra unga (och talangfulla, ska tilläggas) sångerskan, med mera, Mira Spiele. Sist in på scen då konserten började var förstås hårde sångaren Milan Fras, med sin karaktäristiska huvuddduk, under stort bifall från publiken.

Man öppnade konserten med "Boji", en låt från den första skiva man någonsin släppte, en maxisingel (känn på den termenm, ungdomar) som kom 1984. Därefter följde ytterligare en drös tunga industrilåtar som numera fått en betydligt mer lyssnarvänlig inramning. Ok, det kanske inte den genomsnittlige lyssnaren skulle hålla med om men dessa versioner var muzak jämfört med originalen från 80-talet. Publiken var även väldigt välvillig även om någon skrek efter favoriten "Die Liebe" (som förstås aldrig kom).

Efter en instrumental paus brakade man igång med den rätt nya men något billiga publikfavoriten "Tanz Mit Laibach" och sedan följde ytterligare låtar från gruppens nyare period där jag inte alltid hade koll på materialet. Men de album som jag älskar med Laibach, från 1985 - 92, lyste alltså med sin frånvaro. Likväl var det ändå en stark upplevelse och publiken verkade njuta samtidigt som bandet med gester visade sin uppskattning (man talar aldrig med publiken). Det ska väl för övrigt vara en Laibach-publik som skriker "noich einmal" istället för "one more time" när bandet går av scenen.

Eftersom Tyrol nu ligger en bit ut från city så smet jag i princip så fort det stod klart att konserten var slut och fick därmed en trevlig och lugn spårvagnstur in till Sergels Torg tillsammans med det lilla fåtal som varit lika snabba i vändningarna som jag. För övrigt kände jag igen flera ansikten på konserten vilket väl kanske antyder hur pass liten den svenska synthscenen ändå är? Och den här lilla konsertupplevelsen rundar väl av min vinter 2010 - 11, för övrigt den roligaste vinter jag haft på många, många år. Det är inte illa för en lönnfet kammarlärd som drar mot 40!

En händelserik avslutning på februari.

2011-03-02T12:16:00.000-08:00

Låt oss först avhandla pannkaksgisset, som vanligt så var det ett mycket trevlig tävling men som Robert nämnde började Rootmoset ganska dåligt eller om man vill vara mer ödmjuk så var flera av dom andra lagen betydligt bättre.

Vad är det med röda tråden som vi har såna problem med? Vi har en viss förhoppning att röda tråden inte dyker upp på Mellangisset. Måste bara nämna att vi var ganska så nöjda att vi satte alla albumtitlar – artister (totalt 24 av 24( tillsammans med 3-4 andra lag.

Nu till Håkan. Som vanligt var det en bra spelning, men tyvärr så lyfte det inte till dom höjder som han nådde vid tidigare besök, både spelningen 2007 då golvet sprack och den ”sittande” spelning 2009 var bättre men det kan bero på att mellansetet bestod mestadels av nya låter om jag inte är helt ute och cyklar, men som man kan förvänta sig så avslutades konserten på suveränt sätt.

.

Välkomna till nygammalt.

2011-03-02T01:57:00.000-08:00

Blev även rätt hektiska dagar direkt efter vändan till Stockholm. Tre fjärdedelar av Rootmoset dök upp till torsdagens pannkaksgiss där undertecknad hade svårt dölja sin bestörtning över hur uselt det gick för oss där i början (ja, vi blev lika förvånade som du, Tinka) där vi först låg nia och sedan åtta - av tolv lag! Därefter ryckte vi ändå upp oss och slutade på en hygglig fjärdeplats. Det gick även bra för Gamnackarna och jag behöver givetvis inte berätta vem som vann.

På fredagen besåg jag och herr T Håkan Hellström på Strand. Ska dock inte göra för mycket utvikningar här ifall det kan bli ett reportage av Mr T själv.

Har annars ägnat de senaste dagarna åt att kurera en förkylning och även lyssna igenom nya plattor (från 2010 - 11, nota bene) vilket som vanligt innebär att man möter en rad närmast komiska pastischer. Kan ta några exempel.

Toro y Moi - Underneath the Pine: Ett hyggligt västkustrockband från 70- eller 80-talet. Jag tror inte heller de lär dyka upp i Popgiss varvid jag kan låta dem sjunka in i glömskan.

Tim Hecker - Ravedeath 1972: En trevlig ambientplatta från 1993. Och skulle den dyka upp på Popgiss vore jag nog beredd löpa naken på Östercentrum.

Those Dancing Days - Daydreams & Nightmares: Tja, det är väl någon pop... tidigt 90-tal, kanske?

Rumer - Seasons of the Soul: Denna platta spelades förmodligen in i studion bredvid den där Carole King satte "Tapestry" 1971 och sedan gavs den inte ut på 40 år. Så pastischartad är den. Men helt OK, alltså. Om man nu vill höra en soul-platta från 1971 i nådens år 2011.

Lykke Li - Wounded Rhymes: Vad ska man säga? Det låter ibland som om hon lyssnat på Nick Cave. Men det är inte ett alltför daterat sound heller. Kanske är hon det mest moderna jag hört i dagarna.

Senare musikhistoriker kommer verkligen att ha en field day när de ska bena ut 10-talets musik. "Men det här är från 70-talet!!! Nej, jag kan bevisa att det är från 2011... och den där plattan är från 2010, inte 1980".

Det är skönt att man kan avsluta sin dag med att slänga på den obligatoriska Orbital-plattan (från någonstans mellan 1993 och 1999, har fyra att välja på) och få höra musik som låter så modern så den inte borde ha gjorts ännu...

It's beardrock, baby!

2011-02-23T09:43:00.001-08:00

Undertecknad drog ju till Stockholm några dagar för en konsert med Band of Horses och allt gick ju så bra som det nu bara kan gå. Ja, vi var visst fler där från ön även om jag hade svårt finna mina landsmän (hej, Tinka) i folkmängden.

Åkte hur som helst upp om söndagen och hade en lugn kväll i Kärrtorp. Därefter flanerade jag under måndagen i Gamla stan och besökte samma irländska pub som sist (O'Connells på Stora Nygatan 21) där jag fördrev tiden med att läsa den halvdokumentära "Killing yourself to live", om en journalist som följer i spåren av i förtid döda rockstjärnor, medan jag väntade på att min dambekant blev klar för aftonen.

Därefter blev det så en tripp till Globen för att sammanstråla med väninnan och äta lite innan konserten. Nu var det dock lite oklart med om vi skulle äta alls så undertecknad hade smällt i sig en Fish and Chips på puben och därefter fick vi höra att den snikna restaurangen som vi hittade bredvid entrén enbart tog emot ÄTANDE gäster. För övrigt ska jag tlllägga att Globen City (denna förfärliga svenglicism) som jag inte besökt sedan 1993 är ett extremt otrivsamt område med en futuristisk och monumental arkitektur som mest får en att känna sig bortkommen. Samma sak gällde även restaurangen, stor som en maskinhall i glas och metall och med få besökare. Vi proppade snabbt i oss maten så vi kom därifrån. Personalen var därtill framme och frågade "smakar det bra?" minst tre eller fyra gånger så man får anta att de inte hade så mycket att göra.

Efter diverse irrande (man hade löst in våra biljetter medan vi åt så vi inte behövde gå ut igen) hittade vi i alla fall till dels en garderob och därefter till själva Annexet som ju var rätt trevligt. Som det nu föll sig hamnade vi rätt långt bak eftersom vi inte lämnade bar-området värst mycket under de följande timmarna.

Någon gång där efter 19.30 trodde vi först att Band of Horses klev på men sedan visade det sig att en kvinna började sjunga och att hon därtill räknade in låten på svenska. I cirka två låtar hann vi nu fundera över vad vi såg innan gruppen i mellansnacket presenterade sig som First Aid Kit, en grupp som Mr. T avfärdat som rätt mesig (vilket jag håller med om). De var dock lite roligare live än på platta.

Omkring 20.45 ramlade Band of Horses in på scenen (till tonerna av Bruce Springsteens "Tenth Avenue Freeze-Out" och presenterade sig med "We're Band of Horses, We'll play songs for you!", något som man därefter gjorde i halvannan timme. Jag tror man nog avverkade så gott som hela den nya plattan, "Infinite Arms" plus en del äldre som jag inte har riktigt lika bra koll på även om jag nog ändå tyckte varenda låt lät bekant då jag ju lyssnat på hela deras repertoar. De visade sig för övrigt vara en mycket starkt liveband och vida rockigare live än på platta. Publiken var mycket blandad och alldeles framför oss hade vi exempelvis två 20-åriga damer som egentligen inte såg ut som om de skulle gå på Band of Horses. Därtill betedde de sig som om de varit på Metallica-konsert, eller något.

Efter konsertens slut förpassade vi oss snabbt till en mysigare lokal, långt från Globen City. Det blev lite sent. Tisdagen fördrevs mest med att besöka affärer och köpa coola kläder (Mod and Rocker Shop, Tulegatan 39), fika med gamla vänner, äta middag med söta väninnor och annat som är roligt här i livet. Preliminärt lär det redan nästa helg bli en ny konsert i Stockholm, om allt går som det ska, men då inom en HELT annan genre.

De eviga tvåorna besöker Hårdrockskallen.

2011-01-31T01:32:00.000-08:00

Eftersom undertecknad tydligen lever efter devisen att ”allt roligt ska komma samtidigt” så lyckades han trassla till det och förlägga ett besök på Dramaten samtidigt som det var pannkaksgiss på Creperiet (förlåt mig, grabbar) och hade därtill glömt bort Rockskallen varvid det blev ett väldigt, väldigt kort besök i Stockholm. Hur som helst så klarade sig mina kollegor eminent utan mig och fixade en fin tredjeplats åt oss. Jag har noterat att vi en gång kom fyra då vi var två man och att vi alltså kommer trea då vi är tre man vilket med matematisk fiffighet bör leda till slutsatsen att vi, vid full styrka, blir tvåor. Det är rentav något som verkat vara vår eviga lott på senare tid.

Lördagen blev annars en dag som verkligen gick i musikens tecken. Började ju så smått med Melodikrysset (Alvar Kraft som textförfattare, smaka på den) och hann sedan äta en riktig gourmetmåltid (nachostallrik i folie) innan jag, mina vana trogen, kunde lyssna på Neil Youngs ”Tonight’s the Night” medan jag låg i badet. Därefter kom grabbarna hem till mig och under de närmsta två timmarna plågade jag dem med en liten tävling där de fick gissa på grupper/artister varierande på en skala från Pantera till Alphaville.

Spellista följer för övrigt här enligt principen 5 x 60-tal, 5 x 70-tal, 5 x 80-tal, 5 x 90-tal, 5 x 00-/10-tal, 5 x svenskt samt 5 x covers (vem hör vi göra låten och vem gjorde den i original):

http://open.spotify.com/user/baudelaire/playlist/3gRW5d86jBwMNIdLtE27aW

Därefter förpassade vi oss ned till stadshotellet där det skulle ges en liten tävling för att värma upp inför Rockskallen. Jag har nog sällan (rättare sagt, aldrig) varit med om ett så tight och effektivt giss där man exekverade det hela på en timme och rättade på rekordtid. Nu slapp vi även oroa oss för sådant som 00-tal eftersom det bara fanns med 70- och 80-tal samt lite svenskt och lite om soloartister. Eftersom tävlingen mest innehöll hårdrock så insåg vi nog även att vi var usla på svensk sådan och även soloartister (kan väl inte påstå att jag sprungit benen av mig efter John Norums soloskivor när jag aldrig ens brytt mig om Europe). Och vi var som vanligt de eviga tvåorna (grattis Tinka, Gnu och övriga) men vi vann likväl lite bastu och bad på det eminenta hotellet.

Vi tappade halva styrkan innan vi anlände till det som man nog kunde ha döpt till hårdrockskallen i år. Stämningen var ganska dekadent, inte minst då man möttes av de här väldigt hårdrockiga tjejerna som iförda rätt lite kläder (rätt lite, ja) stod och sålde t-shirts i entrén. Vi hann med nätt nöd se Santa Rosa Death Patrol och därefter blev det ett väldigt cirkulerande. Hade först varit rädd att Hamnplan skulle vara lite för trångt för detta evenemang och skapa flaskhalsar, men det fungerade. Såg givetvis hela Stereo Generator, dock på mer behörigt avstånd än sist.

Senare band såg vi bara delvis eftersom vi då mest stod vid baren och snackade med likasinnade. Egentligen lite av det offentliga rummets version av att alltid hamna i köket på festen. Torture Division spelade brötig dödsmetall och den sortens rårens var jag väl klar med redan på gymnasiet. Fatal Smile var lite mer glam. Vi kikade även en del på huvudakten Ghost men eftersom det varit en lång dag tog vi ändå det demokratiska beslutet att förpassa oss till Max för en sista hamburgare innan vi glada och nöjda stupade i säng.
Och så lär det nu dröja en månad till nästa våg av förströelser ramlar in, som vanligt på en gång. Då i form av ännu ett pannkaksgiss (där vi måhända kan samla hela styrkan) följt av konsert med Håkan Hellström. Men förhoppningsvis ska man hinna göra något trevligt innan dess. Det ryktas bland annat om en konsert med Band of Horses om allt går som det ska.

Att stå för sina tidigare jag.

2011-01-20T12:10:00.000-08:00

Det är sällan jag tänker särskilt mycket alls om Joey Tempest men vid ett tillfälle så vann den mannen min fulla respekt, i alla fall i ett avseende. Det var en intervju med Joey och man visade väl (om jag inte minns fel) något klipp från 80-talet på en betydligt, öh, hårigare Joey och intervjuaren kom med någon kommentar om "men HUR kunde ni ha sådana pudelfrisyrer"?

Och Joey härsknade till. Han bet av med "Vaddå!? Det skulle ju vara så på den tiden och det var ingen som tänkte på det! Det är väl inget att ens prata om!" (jag citerar fritt men det var ungefär vad han sade) Och därmed vann han min respekt. Istället för att luta sig tillbaka i soffan och skratta lite och säga "Ja, herregud, hur kunde man..." så försvarade Joey sitt tidigare jag eftersom han uppenbarligen ännu hade god kontakt med sitt förflutna. Även om tiden hade gått så mindes Joey kanske hur man resonerade där i mitten av 80-talet och det var ju som sagt inget med det. Och Joey försökte heller inte göra sig creddigare än vad han är (vilket förstås inte är helt lätt, men ni förstår nog vad jag menar).

Två saker som irriterar mig är ju nämligen 1. när man ska ta avstånd från sitt tidigare jag, sin tidigare historia, sina tidigare åsikter samt 2. när man därtill ska försöka skriva om historien lite i efterhand bara för att försöka verka lite coolare än vad man egentligen är/var. Om jag nu får associera fritt (och det får jag, det är vår blogg) så kommer jag i och med Joey Tempest även att tänka på den där scenen i "Percy tårar" där den ständigt mobbade Caesar på Expressen Fredag totalt tappar all creddighet med sitt utbrott: "Jag gillar fan Joey Tempest! Jag tyckte hans platta var bra.... jag hatar de här jävla engelsmännen".

Och just när man tänker på sitt tidigare jag och på den musik man lyssnade på kan det ju finnas stunder då man skulle vilja dels ta avstånd och dels redigera lite i efterhand, i bästa 1984-stil. Men det ligger inte för mig. Dels för att jag faktiskt har ganska bra kontakt med mina tidigare jag och dels för att jag inte vill tumma på sanningen.

Det hade förstås känts förbannat coolt och skönt om jag kunde säga att jag tillbringade en stor del av 80-talet med att lyssna på, säg, Style Council men Huey Lewis & the News ligger nog sanningen närmare (jag hade överhuvud aldrig hört talas om Style Council förrän i en artikel i Slitz 1991, för övrigt samma nummer där man intervjuade Breat Easton Ellis, skaparen av den Huey Lewis-dyrkande psykopaten Pat Bateman... och på så vis vävs ju allt ihop fint här). Jodå, förutom den dos av hårdrock (till 90 %) som man fick i sig så tyckte man av någon anledning att gode Huey och hans medmusikanter var coola. Det var något så... fräsch över dem som man inte riktigt kan förklara. På samma vis tyckte man att Phil Collins av någon anledning framstod som en cool snubbe med singlar som "Sussudio". Nu var det sagt.

Annars blev det ju mest hårdrock på glada 80-talet, vilket förstås inte alltid är så creddigt så här i efterhand (kan ju förvisso bero på vilken slags hårdrock vi nu talar om). Jag lyssnade aldrig på Bon Jovi (för sött redan då) men däremot tyckte man ju att grupper som WASP och Mötley Crüe var lite coola. Så resonerade man när man bodde i en lite slö socken mot mitten av 80-talet.

Så jag har därmed full förståelse för alla de här sakerna som folk kan fnissa åt senare. Jag odlade aldrig något bockskägg 1993, men jag känner många som gjorde det och som kanske skulle tyckta det var lite genant så här 17 år senare. Men av någon anledning kändes det säkert dödligt coolt att just då ha ett bockskägg. Det var så på den tiden och det är egentligen inget att prata om, som Joey skulle ha sagt.

Så tänk på det. Vi lär nog ännu hinna göra några sådana här små felbedömningar inom musik eller annat som vi i efterhand skulle vilja revidera eller helt censurera i backspegeln. Men gör inte det, är ni snälla. Trots allt så framstår vi ju som mer hela människor om vi erkänner våra små pinsamheter utan att skämmas. Det kan rentav vara skönt att få vara duktigt o-creddig ibland.

Egentligen inget särskilt.

2011-01-18T06:50:00.000-08:00

Egentligen fanns det nog vissa tankar om att skriva om varför nästan allt det man gillar råkar vara från england (engelsk musik, engelsk litteratur, engelsk film, engelsk öl, engelsk fotboll, engelsk...) men sen insåg jag att jag nog ändå inte hade funderat färdigt angående detta så det får bli en senare text.

Idag blev jag klar med genomlyssnandet av alla nya plattor från 2010 som man funnit på diverse listor. Ja, det blev ju mest listor från Sverige och det angloamerikanska området. Men jag tror bestämt det fanns någon musik från andra länder än Sverige, USA och UK i alla fall. En allmer arkaiserande (läs: skäggrockig) tendens har börjat göra sig gällande hos delar av de grupper man betade av i dagarna såsom Mumford & Sons, Timber & Timbre m.fl. Det verkar som om flanellskjortornas herravälde blir än starkare. Den ultra-creddige skäggrockaren Bon Iver (som rentav spelat in en platta i en vintrig timmerstuga i skogen, bara en sådan sak) har fått vara med på senare Kanye West-plattan. Skäggrock goes hip hop?

Det mest spännande med grammisgalan var väl att det var Robyn snarare än Hellström som gjorde rent hus. I övrigt förstås lika förutsägbart som alltid.

Jag och Andres Lokko.

2011-01-08T08:12:00.000-08:00

Per Gudmundsson (den ende på SvD:s ledarsida som verkar kunna något om musik och då menar jag riktig musik) kommenterade i dagarna det faktum att den politiske debattören Johan Norberg (med flera) finansierar Lustans Lakejers nästa platta varvid jag fastnade lite för slutklämmen:

"Elaka tungor kommer naturligtvis att påstå att ovanstående bekräftar de allra värsta farhågor. Johan Norberg och Johan Kinde i par är på många sätt Andres Lokkos och andra hipsters värsta mardröm: nyliberalerna tar över kulturen och det blir bara 1980-tal och axelvaddar på scenen."

Ok, nu ska jag inte hänga upp mig på Gudmundssons försök att dela in politiska åsikter efter musikaliskt decennium. Förmodligen ligger mina åsikter stundtals nära Lokko men eftersom jag kan skilja på sak och person så måste jag säga att det är förbannat KUL om Lokko nu upplever en mardröm, av vilket slag det vara må.

Som ung och grön brukade jag ofta läsa Lokkos krönikor (ja, även Linda Skugges även om jag aldrig fattade ett skit av dem) eftersom han på något vis verkade så creddig och verkade ha så god koll på musik. Och hur skulle jag ha kunnat veta något annat då jag inte hade så mycket att jämföra med? Det tog rätt lång tid för mig att inse att jag relativt ofta hade HELT annan smak än Lokko samt att mannen bara blivit än mer skitnödigare ju mer tid som gått.

Man kunde dock ursäkta Lokko eftersom han var med i Killing-gänget (varom mer nedan) men den stora brytningen mellan mig och mannen som jag trodde var någon slags musikalisk ledstjärna kom med Lokkos ökända (och därmed på sitt sätt klassiska) essä "Låt inte dom jävlarna ta dig" i något nummer av Pop, säg, 1998 eller 1999. I en tvåsidors verbal spya totalstrimlade Lokko all musik han hatade, framför allt då Radiohead. Han kritiserade till och med sin tidigare idol (och drog-polare) Bobby Gillespie för hans vurm för tysk krautrock och förklarade att han helst ville låsa in sig med Van Morrisons samlade (visst är Van Ok, men han har gjort ungefär samma låt sedan 1968).

Efter detta var brytningen total och även om jag under åren fortsatt läsa Lokko har det nästan alltid skett med en fnysning beredd i näsborrarna och en ilsken krökning av överläppen. Att mannen sedan blivit mer och mer ängslig och kan kläcka ur sig saker som "den här veckan har jag lyssnat mycket på nigeriansk calypso från 50-talet" har inte precis gjort saken bättre.

Dock älskar jag ju "Nilecity" högt men det ska även erkännas att de skämt i serien som kommer att ta slut fortast är de som är skapade av JUST Lokko. Eftersom vi inte lever i den bästa av världar så är det bara att erkänna att Robert Gustavssons buskisaktiga fylleskämt eller Rheborgs middlebrow-humor kommer att leva vida, vida längre än Lokkos ofta obskyra referenser till idag redan bortglömd populärkultur (döpa folk till Mick Talbot eller Andreas Wollenweider o.s.v). Faktum är att några av Lokkos skämt i "Nilecity" förstod jag först flera ÅR efteråt och det kanske inte riktigt var meningen? Såvida man nu inte vill nischa in sig och verkligen skriva för en liten hipp elit?

Lokko tycks dock ha drabbats av lite mer ödmjukhet på sistone då han föreslog att det skulle stå "han skrev lite grejer för spermaharen" på hans gravsten. Här får jag dock påpeka att just Spermaharen (med osmakliga och långt ifrån stilfulla skämt om t.ex. Håkan Nesser) väl knappast är Lokkos största stund. Såvida han nu inte var ironisk igen. För även denne man har ju givit mig vissa stunder av glädje, om än bara för att man skrattat åt hans med åren allt värre skitnödighet.

Den stora återföreningen.

2010-12-30T14:37:00.000-08:00

Det blev några hektiska mellandagar (som alltid) för merparten av Rootmoset. Kennet och hans kollegor i Slim Pim & the Bullets gjorde två kvällar på Effes (28 - 29 december) tillsammans med unga och lovande gruppen Halleys Band och undertecknad passade givetvis på att gå dit. Slim Pim leverade som vanligt stilsäkra bluestolkningar medan Halleys Band framförde energisk och klassisk rock där särskilt en lite Beatles-inspirerad låt ("som vi ska släppa på en EP") stack ut. Just dessa konserter lär nog bli bland de sista på klassiska rockhaket Effes som i skrivande stund har bartömning och förmodligen kommer att stänga. Härmed vill jag passa på att tacka Paul och hans besättning för 15 härliga år med alla möjliga sorters musik och många roliga upplevelser överlag.

Igår besökte Tomas och undertecknad Munken för att se Stereo Generator. Tyvärr tog vi lite tid på oss ned och missade därmed första akten, Jivin' Sister Fanny. Stereo Generator levererade en av de absolut bästa spelningar jag sett på många år och har verkligen utvecklats till ett otroligt tight liveband som blandar nyare och äldre typer av hårdrock på ett lysande sätt. Ser redan fram emot att få se dem på Rockskallen om en månad.

Sedan stundade så den stora återföreningen ikväll i och med att hela Rootmoset, alla fyra medlemmarna, för första gången sedan april skulle samlas. Däremellan har vi på sin höjd varit tre av oss samtidigt vid olika sammankomster såsom tävlingar, fester eller Status Quo-konserter. Det blev även en mycket skojig kväll. Tinka (som oförtjänt fått lite klagomål över svårighetsgraden vid förra tävlingen) körde ikväll solo, utan Tjoffen, och hade fått till en skön mix av varjehanda stilar. Fick rentav höra lite big beat från glada 90-talet (Fat Boy Slim) och vi var överlag på bettet. Vår stora svaghet (som vi dock jobbar med) är att vi ibland sätter ett svar för att sedan börja bli osäkra och diskutera och ändra svaret. I de flesta fall så blåser vi därmed frågan. Men vi jobbar på det.

I vilket fall så ledde vi ju under en stor del av tävlingen och kände det även på oss men därefter seglade Lag Gnu om oss och ledde med fyra poäng (104 mot 100 av 154 möjliga) i näst sista lägesrapporten för att därefter bräcka oss med sex poäng (128 mot 122). Det medges att det alltid är lite irriterande att komma just TVÅA, eftersom man är så fasligt nära den där segern. Det blev alltså ingen pokal på mitt hallgolv i en månad, som för ett år sedan.

Med dessa stressiga mellandagar avslutar Rootmoset rapporteringen från den musikaliska fronten 2010 men vi ses igen 2011 och gott nytt år till alla läsare.

Denna eländiga retro.

2010-12-20T13:05:00.000-08:00

Kunde förstås inte låta bli att irritera mig över Ola Salos lilla utläggning i Sonic (samtidigt som han bedömde årets plattor) om hur SKÖNT det var att man nu kunde skapa musik som rakt av lät som den var från ett annat decennium och inte som förut var tvungen att mata in något nytt och mer samtida:

"Och fram tills nyligen var man därför tvungen att fräscha upp det, om något var lite sextiotalsaktigt var man tvungen att lägga i någon liten drum'n'bass grej eller något, för att kunna säga 'Ja, fast det är nytt'. Det är skönt att man har släppt på det nu."

Salo är förstås helt ute och cyklar här. Anledningen till att man exempelvis tog till sig Primal Scream och inte bara såg dem som en repris av Stones 1972 var ju att de mixade klassisk rock med just NY och samtida musik. Jag vill fortfarande inte höra musik från 2010 som låter EXAKT som den vore från 1970, 1980 eller (ens) 1990. Så döda denna retro och ge oss något för 10-talet. NU.

Times ännu tråkigare årslista.

2010-12-18T08:03:00.000-08:00

Times lista över årets tio bästa plattor verkar antyda att USA är det enda landet i världen. Ok, Arcade Fire är kanadicker men talande nog sägs det i kommentaren: "The music is so steeped in theamerican experience, it's easy to forget that the band's actually canadian". Jag reserverar mig för att någon av de övriga akterna kan vara brittisk men jag tror inte det.

1. Kanye West - My Beautiful Dark Twisted Fantasy
2. Arcade Fire - The Suburbs
3. LCD Soundsystem - This Is Happening
4. The National - High Violet
5. Drake - Thank Me Later
6. Sufjan Stevens - Age of Adz
7. Black Keys - Brothers
8. Yeasayer - Odd Blood
9. Big Boi - Sir Lucious Left Foot...
10. Teenage Dream - Beach House

Roberts svårt subjektiva lista över album från 2010 x 10.

2010-12-16T10:50:00.000-08:00

Ok, eftersom det nu har börjat dråsa in en massa sådana här årets bästa-listor så tänkte även jag, Robert, ge min svårt subjektiva (och säkert inte alls originella) lista över några intressanta album från året. Jag tänker absolut inte ranka dem eller i det här fallet utnämna dem till "årets bästa" ditten och datten eftersom sådant är groteskt. Men här är tio album, fem utländska och fem svenska, som jag fastnade en smula för under året. Utan att rodna tror jag inte att jag hade kunnat skriva en sådan här lista 2009. Inte för att det skulle ha saknats intressanta album då utan snarare för att jag förmodligen inte haft tillräckligt bra koll. 2010 har på så vis inneburit en duktig nytändning (tack, Spotify). Och det här är alltså MIN lista och inget ni kan lasta mina tre amigos i Rootmoset för. De lär kanske komma med egna listor vad det lider. Ergo.

Utländskt

1. Hot Chip - One Life Stand: en lite knasig och ibland dansbar pop, eller vad man ska kalla det. Och bara det faktum att man hade kejsar Hadrianus på omslaget är ju cred så det stänker om det i min begränsade värld.
2. Caribou - Swin: Läckert omslag med läcker musik. "Odessa" är för övrigt en sån där lysande dänga och bra öppning på vilket album som helst. Men även här är det en slags knasig musik som nog växer.
3. Salem - King Night: Det som beskrivits som "Witch House" (ännu en sån där knasig etikett som kommer att försvinna lika snabbt som den kom) är egentligen bara en hederlig gammal ambient techno-platta från 1993. Så är det.
4. Band of Horses - Infinite Arms: Säg it loud, I'm a skäggrockare and I'm proud? Ok, det här är kanske inte riktigt vad jag skulle ha lyssnat på under mitt alltid lika viktiga 90-tal... men jag får äta upp det i så fall.
5. The Drums - The Drums: Det här känns lite väl creddigt att ha med men det är faktiskt en sån där platta som stundtals påminner om ett lite lugnare Jesus & Mary Chain (utan dist och alltför mycket eko) eller vad som helst. Gruppens namn är för övrigt en Smiths-referens, nämligen de ord som Mike Joyce använde för att sammanfatta sin roll på innerpåsen av första Smiths-plattan. Medan övriga medlemmar var mer vältagliga kom Joyce bara med "The Drums".

Svenskt

1. Robyn - Body Talk pt. 1 - 3: Ok, det här är egentligen närmast en, tja, dubbel-CD eller något som kommit ut i tre portioner under årets lopp. Tjejen som en gång pinade oss med skitlåtar som "Do Your Really Want Me" på 90-talet har vuxit upp och gör numera en slags kvalitetspop. Jag tror hon senast jag kollade hade tre eller fyra låtar på top 40 på Digilistan, vilket rejält höjde kvaliteten på denna annars skitfyllda lista.
2. Johnossi - Mavericks: Duon har på allvar börjat etablera sig som Sveriges svar på White Stripes. De bjuder inte på något originellt men det rockar. Mitt luttrade jag av år 2010 nöjer sig med det.
3. Kent - En plats i solen: Efter den väl tunga och Pornography-doftande "Röd" i november 2009 klappar Kent sju månader senare till med den glittrande "En plats i solen". Ok, vemodet finns där som alltid men denna platta är närmast en picknick jämfört med den fantastiska men ibland väl depressiva föregångaren. "Glasäpplen" är en strålande vacker öppning på plattan.
4. Radio Dept - Clinging to a Scheme - Shoegazing lever och den kommer från Lund. Radio Dept släpper sin tredje platta efter några år av filande och håller det tidiga 90-talets fana högt med dunkel sång och konstiga ljud, precis som det ska vara i den ideala av världar. De har även hånat Fredrik Reinfeldt för hans flintskallighet i singeln "Freddie and the Trojan Horse". Bara en sån sak.
5. Oskar Linnros - Vilja bli: Ok, kanske jag har blivit sentimental på gamla dagar men jag blev faktiskt knockad av denna popdänga som får mig att tänka på en massa saker från ungdomen, vilket kanske var meningen. Plattan innehåller vida mer än singlarna "Ack, Sundbyberg" och "Från och med du" och är överlag ganska varierad med pianoballader, disco och en del annat smått och gott. För övrigt var unge Oskar även en fröjd att se live.

Sonics "Årets 25 bästa album".

2010-12-06T01:12:00.000-08:00

Har precis suttit och gått igenom tidningens Sonics lista över "Årets 25 album" och det var ju tyvärr inte alltför spännande vid en första titt. Ska dock återkomma med eventuell fördjupning/nyansering angående album jag inte hunnit lyssna på alltför mycket. Håkan Hellström verkar redan ha uppnått en sån där Bob Dylan-status, vilket innebär att om han bara har släppt ett album det året så kvalar det direkt in på förstaplatsen över bästa-listor vid årets slut.

1. Håkan Hellström - 2 steg från Paradise
2. The Radio Dept. - Clinging to a Scheme
3. Anna von Hausswolff - Singing From the Grace
4. Midlake - The Courage of Others
5. Merle Haggard - I Am What I Am
6. Teenage Fanclub - Shadows
7. Phosphorescent - Here's To Taking It Easy
8. Beach House - Teen Dream
9. Arcade Fire - The Suburbs
10. Ariel Pink's Haunted Graffiti - Before Today
11. The National - High Violet
12. Big Boi - Sir Lucious Left Foot: The Son of Chico Dusty
13. First Aid Kit - The Big Black & the Blue
14. Tracey Thorn - Love and Its Opposite
15. Sade - Soldier of Love
16. Robyn - Body Talk pt. 1
17. Steve Mason - Boys Outside
18. The-Dream - Love King
19. Glasser - Ring
20. Roky Erickson/Okkervil Rivers - True Love Cast Out All Evil
21. Lloyd Cole - Broken Record
22. Säkert! - Facit
23. The Drums - The Drums
24. Caribou - Swim
25. Salem - King Night

Lite nöjda är vi ändå.

2010-11-25T14:26:00.000-08:00

Förra gången var i tre herrar som tävlade i Creppy Quiz men då herr Svensson jobbade och herr Töllinen var på kurs så var det nu bara herr Kristoffersson och herr jag som skulle få försvara Rootmosets heder. Det visades sig i slutändan gå riktigt bra. Vi hade lite taktikprat på Borgen innan (mja, precis som sist pratade vi nog om en hel del andra saker än just musik) och traskade sedan ned till Creperiet i det sedan någon natt snötyngda Visby.

I ärlighetens namn var vi väl lite fundersamma på hur svåra frågor den gode Tjoffen skulle komma med i denna tävling men hans medkreatör för aftonen, Tinka, försäkrade att nivån var rätt acceptabel. Och det var den, vilket visar sig i att vi faktiskt i slutändan blev fyra med blott två mans besättning. Som bäst låg vi trea i halvtid.

Det blev med andra ord en riktigt trevlig afton på Creperiet och vi hade riktigt kul med att försöka para ihop olika kompositörer med olika artister (grämer mig lite över att jag kunde välja mellan Pomus/Sherman och Leiber/Stoller och valde fel) samt en hel del annat. Samspelet mellan blott två Rootmosare gick som på räls även om det säkert var en och annan fråga där våra frånvarande medlemmar kunde ha bidragit starkt.

"Vultures on crack" var för övrigt det skönaste lagnamnet för kvällen. Just i det laget var det dock en person som blev en smula tråkad efteråt för att han för andra gången i en tävling blåste Nick Lowes "Heart of the City" (kan vi nu räkna med att den låten inte kommer igen?). Undertecknad var dock glad över att äntligen få utdelning av sitt myckna träningslyssnade på Ryan Adams genom att klämma "New York City" (äntligen, som Gert Fylking skulle ha sagt). Däremot klarade vi inte Magic Numbers trots en del lyssnande.

Herr Wesley och hans vänner vann i slutändan en överlägsen och välförtjänt seger men vi var ändå lite nöjda då vi slätrade hem i vinterlandskapet.

I skuggan av unga flickor i blom.

2010-11-12T13:26:00.001-08:00

Hur är det som de säger i "Lady och Lufsen" på julafton? "Det var en sån där romantisk kväll då månen sken och nästan alla var lyckliga". Ja, något åt det hållet. Men i helvete heller. Det var en fredag då undertecknad var dödstrött efter en mördande arbetsvecka, regnet stod som spön i backen och månen var nog långt bakom molnmuren.

Icke desto mindre hade skribenten samt 300 - 400 unga tjejer infunnit sig för att se Oskar Linnros på Wisby Strand. Mja, i ärlighetens namn var det några snubbar där med men jag kan på heder och samvete svära på att det dröjde innan jag såg några utöver ordningsvakterna. Jag cirkulerade lite, pratade med de få vänner jag kände på stället, och hamnade längst fram vid scenen.

Tonårsfnittret och en tung doft av parfym (dock inte de här hemska sorterna) omgav mig och jag undrade nästan om någon av de toppiga tjejerna rätt vad de är skulle fråga något i stil med "vill inte farbror ha en stol?" Fast numera pratar de väl inte så, va? Det kanske hellre blivit "åk hem och lägg dig, gubbjävel". Men det blev nu inget sådant och jag fick heller inte yttra någon väl inövad replik i stil med "jag är 38, men ikväll låtsas jag att jag är 18".

Vänligt nog fick vi inte vänta så länge då Oskar (som visade sig vara en rätt kortväxt påg, dock med viss auktoritet ändå) klev på vid 21.30 under tjejpublikens vrål. Nackdelen med att stå långt fram är, utöver trängseln, att nyanserna i ljudet går förlotade. Ofta hörde man heller inte så mycket av Linnros mellansnack. Men han öste igenom "25", "Din mamma", "Debut", någon äldre låt som han skrivit, någon ny och osläppt låt, det där roliga lilla pianostycket vid namn "Ulla och Åke" som avslutar plattan, "Ack, Sundbyberg", "Genom eld", en version på Robyns "Dancing on my own" och avslutningsvis (förstås) "Från och med du". 40 minuter av ös med några lugnare passager.

Bandet såg för övrigt dödligt coolt ut då alla var klädda i kostymer eller dräkter (kvinnliga gitarristen/cellisten) och det var verkligen 80-talet när det var som bäst över hela scenariot. Oskar spelade även lite el-piano på ett säkert vis men bröt stämningen lite genom att efteråt uppmana en vakt att "ta ut skiten nu så vi kan ösa lite". Bandet rockade för övrigt upp låtarna riktigt bra även om nyanserna som sagt försvann en smula i ljudet.

För övrigt var det ett styvt jobb att stå och headbanga bland folk som är 20 år yngre än en själv men gammal man gjorde så gott han kan. Vid minst tillfälle blev jag riven av vassa naglar (dock oavsiktligt, av en blondin som rentav var längre än jag själv) och under "Från och med du" fick jag en drink i ansiktet (vilket var så nära man kom alkohol den kväll). Jag antar att det var rock'n'roll så det räckte.

Oskar Linnros förgyllde kort och gått en grå och dyster novemberkväll avsevärt. Dödstrött som jag dock var fraktade jag snabbt hem mig själv och lekte med tanken på vad som skulle hända om en polis råkat stoppa mig efter den där drinken jag fått över mig. För övrigt doftar jag rätt starkt av tjejparfym ännu medan jag skriver detta. Så blir det när man bokstavligen frekventerar sig med ungdomen. Men som Oskar säger: "Jag kommer aldrig mer bli 25".

För övrigt tyckte Oskar att Visby-publiken var fantastisk. Han såg i alla fall sådär glatt uppriktig ut när han sade det.

We own the motherfucker... nästan.

2010-11-04T15:27:00.000-07:00

Ett lätt reducerat Rootmoset kan ändå känna sig rätt nöjda efter vår första tävling sedan april. Återstår dock ännu att få ihop oss alla fyra på en gång (Kennet repade i afton) men det ska nog gå förr eller senare.

Tomas och undertecknad hade egentligen tänkt gå på Texas Longhorn och äta en bit innan men eftersom öppettiderna på detta etablissemang varierar så fick vi nu välja the ever reliable Borgen för vår enkla kvällsvard där vi snackade ihop oss lite... hm, nej, vid närmare eftertanke snackade vi nog om det mesta utom musik just då.

Trogen sina devis "fint folk kommer sist" slank Kjelle nonchalant in i sista stund innan tävlingen började. Eller åtminstone med några minuters marginal. Tinka & Co. hade valt en väldigt bra och trevlig nivå inför kvällens tävling även om musiken också var väldigt varierad vilket vi tackar för. Det fick förbluffande bra och vi spikade samtliga artister i vissa kategorier medan vi ibland bommade röda trådar och sådant. Exempelvis visste vi att James Brown varit här och vänt (ont i axeln, stackars liten) men däremot hade vi faktiskt missat att Ian Hunter hade spelat här någon gång för länge sedan.

Men vi hämtade faktiskt upp oss från en tredje till en andra plats under tävlingens gång även om vår 87 poäng stod sig slätt mot de 97 poäng som vinnarna, Organs Without Bodies, drog in. Imponerande! Vi ägnade eftersnacket åt att dels berömma oss själva och sedan komma in på andra spännande områden. Exempelvis höjde Kjelle vår kollektiva nördighet till nya nivåer genom att för mig och Tomas relatera Ipswich exakta laguppställning i finalen av FA-cupen 1979. Men det är väl inte för inte som Rootmoset fått rykte om sig som kalenderbitare...

Och egentligen hade vi nog velat se Urmas Plant på Munken efteråt men klockan drog iväg och tyvärr skulle flera av oss upp rätt hiskligt tidigt. Så det får bli vid andra tillfällen. Sånt är livet. Men vi var nog ändå rätt nöjda med denna afton.

Rootmoset har ingen Rooney.

2010-10-20T15:03:00.001-07:00

Eftersom vi i vår grupp utöver musik även plägar avhandla den där sporten där 20 man jagar en boll så kan man härmed inte låta bli att göra en liten reflektion kring cirkusen med Wayne Rooneys eventuella utträdde ur Manchester U. Reaktionerna på vissa håll har ju varit närmast hysteriska och en supporter skrev i något inlägg att "vår klubb är dödförklarad", vilket blev en fin rubrik i Aftonblajet.

Och det är i ett sånt här läge som man är oerhört glad att vi i Rootmoset inte har någon Rooney. För om man bygger upp ett lag kring en enda man så är läget lite kritiskt den dag den personen ramlar bort eller blir tillfälligt ur leken. Är någon av oss borta vid en tävling så är det verkligen inte bra, då vi alla har våra områden, men det är heller inte total katastrof.

Undertecknad var själv borta då mina tre övriga vapendragare tog sig vidare i ett kval på egen hand. Och vi har i flera fall varit tre man och klarat oss hyggligt. Helt enkelt för att ingen av oss är en Rooney utan för att vi snarare är de här spelarna som har lite bredd. Det är skönt att veta och gör att man sover gott.

ZZ Top är inte skäggrock.

2010-10-17T11:00:00.000-07:00

Skäggrock. Denna term som förmodligen bara finns inom svenska språket, i varje fall har jag inte hört någon term i stil med "beard rock" från utlandet. Men rätta mig om jag har fel. Jag tror termen myntades under 00-talet, möjligen i slutet av 90-talet för en viss typ av musik som nu under senare år åter haft en gyllene era. Vilket ju är helt logiskt eftersom 00-talet var 70-talet medan 90-talet var 60-talet. Är ni med?

Det arketypiska skäggrockbandet var förstås The Band. Mitt under den pårökta hippievågen släppte man den lantliga och traditionella (men samtidigt lite nyskapande) "Music from Big Pink" (skäggrockens "Revolver") tätt följd av den självtitulerade bruna plattan (skäggrockens "Sgt. Pepper"). På baksidan av albumen avbildade sig medlemmarna tillsammans med sina äldre släktingar som en medveten antites till samtidens ungdomliga uppror ("we rebelled against the rebels", som Robertson sa).

På sitt sätt var The Band ett konservativt band, men inte i någon medveten politisk mening. Medlemmarna, med sina många år av turnerande och sin därmed ganska goda insyn i livets skuggsidor efter år på skabbiga hak, insåg nog (likt exempelvis Frank Zappa) att revolten i slutet av 60-talet var en galen helg som snart skulle vara över. Och allt skulle (nästan) vara som förut igen.

Jag minns att man i tidningen Pop skrev att "The Band är den enda grupp som skulle kunna värma upp en publik inför Abraham Lincoln" och det stämde nog. Det blev ju knappast sämre av att medlemmarna faktiskt såg ut som om de kommit direkt från amerikanska inbördeskriget (som de även sjöng om, i "The night they drove old dixie down"). Garth Hudson hade rentav en slående likhet med "Jeb" Stuart, general Lees skicklig spejare. I alla fall om man snackar feta skägg.

Men skäggrockare behöver alltså inte HA skägg. Det är väl snarare så att musiken på något vis skapar en anda av rejäla skägg, bildligt talat. Det är ofta en påtagligt avslappnad och lantlig musik, ofta med rötter i country men inte nödvändigtvis. Inlevelsefull och innerlig bör den i alla fall vara. Och det är just därför booogie-killarna i ZZ Top aldrig kan klassas som "skäggrock" vare sig de nu bär stora hakprydnader eller rentav heter skägg. Deras musik är lite för snabb och bluesig för det. Och gungar för mycket. Eller på fel sätt. Delar av Neil Youngs produktion (i alla fall sådant inom Harvest-fållan) kan däremot ganska lätt hamna under kategorin skäggrock, trots att mannen på sin höjd haft feta polisonger då och då.

Det behöver väl knappast sägas att skäggrocken hade en riktigt usel era under 80-talet, både i fråga om bristen på skägg och bristen på denna form av musik. Det blev väl knappast lättare av att även gamla rockrävar skulle stöpa sin musik i synthinramning och ofta bara lyckades skapa några av de mest daterade ljudbilderna på denna sida om 1980.

Det har dock sakta blivit bättre under 90-talet och än mer på 00-talet. Fast det visste ju förstås inte jag om vid den tidpunkten. 90- och 00-talets mesta skäggrockband, Wilco, består väl (så vitt jag kunnat se) av idel slätrakade personer även om Jeff Tweedy och hans besättning ändå väldigt väl uppfyller kriterierna musikaliskt.

Under de sista fem - sex åren har Wilco för all del fått hård konkurrens från ett mer genuint skäggrockband, The Band of Horses, där medlemmarna även går in för att odla sina skägg. Gruppen har under en relativt kort period släppt tre album och tycks nu på allvar ha slagit igenom med sitt tredje, "Infinite Arms", som nästan verkar kunna bli något av den nyare skäggrockens apoteos. Ytterligare en rad dylika grupper (My Morning Jacket o.s.v.) har poppat upp på senare år, med eller utan skägg.

På gott och ont är skäggrocken för all del ganska tidlös. Mycket av musiken låter likadant vare sig den vore inspelad 1970, 1990, 2000 eller 2010. För undertecknad, som innerst inne fortfarande sitter fast i det Big Beat-mullrande 90-talet, har det varit en intressant upptäcktsfärd under senare år. Och säkerligen även nödvändig för att säkra en bättre placering i Popgiss. För numera verkar det som om var och varannan av oss bär ett osynligt skägg. Eller så blir några av oss äldre?

Heaven's Promise.

2010-10-12T04:55:00.000-07:00

Det är inte ofta man kommer ihåg sådana där små detaljer men ganska exakt minns jag faktiskt när jag första gången hörde talas om Paolo Hewitt. Det bör ha varit någon gång under sensommaren eller tidiga hösten 1991 då jag i ett nummer av Slitz (innan den blev en blajig mjukporrtidning under den hemmarunkande Mats Drugges ledning) läste en längre intervju med Paul Weller. Minns att det i samma nummer även fanns en omfattande intervju med Bret Easton Ellis om "American Psycho", vilken jag inhandlade sent detta år.

I vilket fall hade jag aldrig hört talas om Paul Weller (inte ens The Jam vid den tiden, men jag var ju uppvuxen på landet, for christ sake) och än mindre om hans polare Paolo Hewitt, som fick en liten utvikning i artikeln. Det nämndes bland annat att han hade roat sig med att skriva små kompishyllningar på innepåsarna till Style Councils album, då under pseudonymen "The Cappuccino kid", vilket säkert var en förbannat cool pseudonym på 80-talet.

På något vis fick man där en första fläkt av en slags flärd och stilfullhet som man ju så sällan stötte på i sin egen vardag (även om min syster syrligt kommenterade att nästan allt som hade med Paul Weller att göra är "musik för finsmakare"). Denne Paolo Hewitt har därefter förföljt mig under åren i och med att han skrivit intressanta verk om musik, mode (den slags tidlösa mode som jag kan fördra, inte den där ängsliga jakten på trender som man annars förknippar med ordet), fotboll, med mera, med mera.

Länge hade jag hört talas om hans "acid house-roman" från 1993, "Heavens Promise" och då jag häromdagen läste på nätet att den var utgången sedan många år ville jag testa hur lång tid det skulle ta för mig att få tag i ett exemplar. Det tog dock oinspirerande fem minuter eftersom jag genast hittade den på Amazon och snabbt införskaffade den. Tog mig ynka två dagar att läsa den.

Romanen var ett charmigt stycke tidsskildring, helt tydligt en variant av "Absoute Beginners" som förflyttats 30 år framåt i tiden. Huvudpersonen är en DJ som kryssar mellan caféer, skivbutiker och olika damers famntag när han nu inte sitter i sitt bås och spinner plattor. Någon gång i början av 1988 får han höra talas om "den här Acid House-scenen" och besöker några små klubbar av närmast sektliknande karaktär, givetvis omedveten om vad som komma skulle.

Romanen är inte värst originell men Hewitt fångar ändå fint de här "första tillfällena" i en ung persons liv på ett sätt som charmar en djupt när man sedan gräver i sitt eget förflutna och jämför. Ok, mitt liv som ung var kanske inte riktigt lika spännande som denne DJ:s men likväl finns en ganska allmän verktygslåda av känsloupplevelser som är gemensam för de flesta av oss, oavsett om vi bor i London eller... Säffle?

Hewitt beskriver även med inlevelse huvudpersonens känsla då han petat i sig Extacy för första gången och upplever en känsla av samhörighet med alla människor kring honom på dansgolvet (stenade även dom) men eftersom författaren på intet vis är någon drogromantiker så skildrar han även huvudpersonens djupa depression efter ruset plus en del andra otrevliga bieffekter. För övrigt hade väl undertecknad även hoppats att Hewitt i förbifarten skulle rada upp lite gamla Acid House-klassiker men dessa nämns bara mycket kort medan man däremot får lära sig en hel del om obskyr soul från 60- och 70-tal. När nyare låtar nämns är det ändå de där man har hört till leda från perioden.

Medan allt det som skildras i boken ägde rum, 1988 - 89, satt undertecknad i Svedala och kände bara svallvågorna av det där som man följde på avstånd och med ganska stora kunskapsluckor. Likväl förnam jag ändå en rätt saftig dos nostalgi vid läsningen av boken eftersom det fanns en hel del man mindes. För det var också under de där åren som mitt närmast fanatiska musikintresse tog fart och allt började.

När inspirationen tryter.

2010-10-11T03:33:00.000-07:00

En gång i tiden, under den period då det redan var helt normalt att artister skrev sin alster själva (vilket är ungefär från 1965 och framåt), så började vissa artister att som skojiga parenteser spela in cover-plattor med gamla favoriter. David Bowie gjorde det med "Pin-Ups", Ferry med "These Foolish Things" och några plattor till. I Sverige drämde Pugh till med "Pugh on the Rocks". Och så vidare. Detta var dock artister som samtidigt sprutade ur sig lysande låtar så det fanns här ingen tvekan om att det nog var mycket hjärta med i det hela men samtidigt också en kul grej. För egna låtar led man ju inte brist på.

Det som dock var en kul grej från seriösa artister har tyvärr blivit något av en institutionaliserad plåga inom musikvärlden. Numera är det närmast obligatoriskt för antingen unga artister som behöver luft under vingarna eller för gamla vars kreativa låga har slocknat att spotta ur sig menlösa cover-album. De här Idol-artisterna (enligt vad jag hört) är ju exempel på den första kategorin.

Mer plågsamt är det dock att se gamla hjältar sjunka ned i coverträsket. Bryan Ferry, denne halvgud, har ju på senare år mer och mer förlitat sig på covers vilket är väldigt tacksamt för hans del då han lätt kan "Ferryisera" vilken låt som helst och ändå tillföra något personligt. Men även här hör man att det ofta går på rent manér och Ferry har ju själv antytt att han nog inte skulle spela in så många covers ifall han nu inte hade så svårt att skriva egna låtar numera. Till och med Bob Dylan hamnade i detta träsk under en kort period, men han var lika ärlig som Ferry och medgav att han hade en kreativ kris.

Vissa drar dock det löjliga coverkonceptet till sin spets. Rod Stewart, vilken ju redan som lite yngre var mest känd för covers i "Rod-variant", har ju vid det här laget utgivit "The American Songbook" nummer 1, 2, 3, och vidare till album 78. Och folk KÖPER det uppenbarligen! Rod skulle givetvis inte fortsätta mångla ut sina slätstrukna versioner av amerikanska standards om publiken gjorde tummen ned. Men eftersom hans publik (större delen av den) troligen är ungefär i hans egen ålder så innebär det också att man som lyssnare blir latare och tycker det är riktigt jävla trevligt att höra Gershwin, Kern, Mercer och resten av gänget få sina alster tolkade av Mr. Stewart.

Nyligen släppte även Phil Collins någon platta med "favoriter från hans ungdom", eller något liknande. Vi kan alltså sätta en rätt bra peng på att också Phil har lite svårt med att få till det i studion och därför slabbar ihop ett album med några gamla favoriter som han kan mer eller mindre i sömnen. Och jag har redan sett klart uppskattande kommentarer från Phils jämnåriga. Jo men.

Exemplet med Rod Stewart visar för övrigt att det där uttalandet om att "man börjar förr eller senare lyssna på sina föräldrars musik" stämmer rätt väl. Varför är det så? Varför stannar man inte vid den musik man lyssnade på när man var, säg, 15 - 20? Det är ju ofta högst normalt. Sanningen är helt enkelt den att många av oss blir djupt nostalgiska då vi blir äldre och därmed dras vi plötsligt till den musik vi hörde när vi var små barn: de låtar som en föräldrar spelade! Kanske är det även detta som drabbat Rod, förutom en sällsynt kreativ härdsmälta.

Dagens råd, således, när dina idoler börjar göra coveralbum: Spring! Stäng öronen. Leta upp något nytt. Helst något brötigt. Rädda dig själv från det lata lyssnandet. Annars är du dömd att åldras till Phil Collins och Rod Stewart som släpar sig igenom de där låtarna vi ändå hört i hissen hundratals gånger. Och det var väl inte meningen?

Fotboll och musik.

2010-09-26T15:07:00.000-07:00

En sak som man kan fundera över är hur en i grunden så fruktansvärt allsångsovänlig låt som White Stripes "Seven Nation Army" kunnat bli en sådan favorit på fotbollsarenor, och särskilt då i Italien? Vid senaste EM hörde man ständigt publiken imitera den där inledande basgången (vilket man kanske även gjorde i VM även om det nu inte hördes på grund av ett litet otäckt instrument som borde förbjudas).

På något vis så ger det ett visst hopp för fotbollen. Man vill ju så gärna att fotboll ska höra samman med cool musik. Man önskar t.ex. att publiken sjöng till, säg, "Panic" av The Smiths. Men det gör de förstås inte eftersom man istället trallar på Markoolios "Mera mål" eller dylik skit.

Vid en läsning av Martin Svenssons (fotbollsspelare, inte den käcke sångaren) biografi "I skuggan av San Siro" framgår hur hans lagkamrater exempelvis refererar till The Clash som "knarkarmusik" (delvis sant, men kanske inte riktigt i DEN bemärkelsen). Men White Stripes har redan inlett revolten som ska frälsa alla världens fotbollsspelare där de sitter fast i Toto-träsket. "Seven Nation Army" på arenor är i grunden lika revolutionerande som när indie-gympa kom till Stockholm.

Radio Dept. kommenterar politiken.

2010-09-23T11:56:00.000-07:00

The Radio Dept. har själva kallat sin låt "Freddy and the Trojan Horse" för "vårt patetiska försök att störta regeringen". Nu är förvisso detta Sveriges kanske sista troget 90-talistiska indie-band inte direkt några skrikiga punkare och det är svårt uppfatta den lite dunkla texten, som går så här:

Freddie, I know
When your time comes it won't be pretty, no
You reap what you sow
You and your friends
The trojan horse you came in left a stench
A carcass in the trench

Freddie, one day
All of the workers that you led astray
Will make you pay
Oh Freddie, you should now
Can't punish people cause your hair won't grow
It's alright just let go

Freddie, I know
You waved a banner at our latest show
How so?
And why not the expected slander?
You made me feel like Zarah Leander

Just let us go

Personligen har jag emellertid lite svårt att tro att Reinfeldt skulle ha varit på en Radio Dept-konsert. Om man gillar Da Buzz och (den sene) Magnus Uggla så kan man väl inte ha SÅ creddig musiksmak? För övrigt laddade Radio Dept. om med denna lilla dänga, som tydligen också handlar om Sverige 2010:

http://www.labrador.se/hypocrisy/mp3/The_new_improved_hypocrisy.mp3

För övrigt så var det nog bara Maria Wetterstrand som hade någon som helst creddig musiksmak när man nu såg partiledarnas spellistor. Även om Göran Hägglund(!) faktiskt chockade mig med att i något program nämna den ganska obskyra Bryan Ferry-låten "This is tomorrow" (en cover, om jag ej minns fel) som en av sina favoriter. Några av de övriga listorna var förfärliga (Björklund) medan andra helt enkelt verkade fejkade, alltså skapade av andra än partibossen själv. Sahlin och Olofsson KAN bara inte ha hört talas om de hippa grupper som fanns med på deras spellistor. Jag vägrar tro att några politiker på runt 50 ägnar sin fritid åt att frossa i lustiga underground-grupper. Skulle så vara fallet så har jag helt missbedömt mänskligheten.

Om att få tillbaka den där gnistan.

2010-09-09T05:17:00.000-07:00

Hm, på senare tid verkar den här bloggen närmast ha fått något av ett terapeutiskt syfte i och med att undertecknad skrivit av sig en smula angående toppar och dalar i musiknörderiets värld. Denna lilla essä kommer även att blottlägga några svagheter i Rootmosets försvarslinje men mot slutet av texten står det nog klart att en del rejäla blottor i sagda linje ändå håller på att tätas ganska så väl.

I måndags blev jag klar med det kanske nördigaste musikprojekt jag ägnat mig åt i modern tid: att ta in ett musikdecennium på... tja, ett halvår visade det sig. Egentligen började det hela med att flera av oss införskaffade "1001 plattor" som man sedan, tack vare Spotify, kunde beta av i lugn och ro. Men det här med listor som betades av gick mig lite i blodet medan jag höll på så jag tänkte ut ett nytt projekt.

Min smala lycka är ju att jag till 90% sitter hemma och jobbar (jodå, jag har ett kontor, och min chef vill gärna att man är där en dag i veckan i alla fall) och därmed har GOTT om tid till att lyssna på musik. Därtill insåg jag ju att vi så gott som tappat 00-talet eftersom vi tenderade bli sämre och sämre på det. Ok, kan nu inte helt tala för oss alla i laget men jag ansåg i alla fall att jag själv ta mig tusan hade tappat ett decennium på grund av att jag... tja, tappat gnistan? Att musiken blev sämre? Något annat?

Vad jag gjorde var att på nätet söka efter listor, listor, listor över album, svenska och utländska. Bästa album 2000, 2001, 2002... ja, ni förstår. När jag sedan klistrat in allt av intresse som jag hittat i ett Worddokument var jag upp i 400 sidor med album som skulle lyssnas igenom! Detta kan låta häftigt men eftersom jag ofta kopierat hemsidor rätt av fanns där även bilder, längre texter och annat som gjorde att sidantalet kunde minska hyggligt snabbt när jag raderade de album jag lyssnat på efterhand. Plus att en del album inte fanns på Spotify, även om jag ofta såg till att försöka få tag i plattor som verkade intressanta utan att för den skull finnas på fläckify. Och jag förde anteckningar över vad jag lyssnat på, hur det lät, om jag trodde det skulle dyka upp på Popgiss/Mellangiss/andra tävlingar.

Jag tror jag började med det här i april och blev alltså klar nu häromdagen, så det var till och med mindre än ett halvår. Och snacka om lyssnande! Ofta kunde man hinna med 15 - 16 plattor om dagen om man verkligen låg i, även om jag förstås också spolade en och annan platta om den var totalt outhärdlig. "Man kan inte plugga i Popgiss" brukar man få höra, men det är faktiskt precis vad jag gjort nu på senare tid. Det gav i alla fall utdelning vid senaste Creppy Quiz då jag kunde en låt med Wilco som jag inte skulle ha haft en susning om några månader tidigare.

Och gnistan? Tja, tyvärr är man väl förbi den där perioden då man verkligen exploderade inombords av att få höra ny musik. Jag brinner inte, men jag glöder. Och det är vackert så. Det är faktiskt förbannat kul nu när man öppnar skivrecensionerna i SvD och plötsligt känner igenom en himskans massa artister igen. Och nu när jag betat av hela 00-talet upptäcker jag även att jag återvänder frivilligt till en hel drös plattor. Detta handlar om två kategorier: plattor jag verkligen GILLAR och plattor som jag tycker är OK men främst anser mig behöva NÖTA IN för kunskapens skull. Kalla det nörderi på hög nivå om ni vill.

Och efter den här musikaliska upptäcktsfärden känner jag mig lite musiknördigt pånyttfödd ändå. Rootmoset är inte dött. Vi luktar inte ens konstigt.

Kapten stofil slår till igen!

2010-08-30T13:42:00.000-07:00

Minns ni musikintresserade de här rubrikerna man kunde se för lite drygt 10 år sedan? "White Stripes är bandet som ska rädda rocken", "The Strokes - rockens frälsare?" och liknande saker. Och antingen var jag redan då på väg att bli en stofil redan eller så... ja, ni har hört det där förut.

Jag hade för övrigt ingen aning om att rocken behövde "räddas" i slutet av 90-talet. Tvärtom hade den ju gjort ett utmärkt jobb med att förnya sig där i början på decenniet då Primal Scream satte dagordningen med "Screamadelica" samtidigt som Ride och My Bloody Valentine skapade dånande gitarrmattor inkluderande en del ljud som man aldrig riktigt hört förut. Även de bästa grungebanden bjöd på intressanta blandningar av ganska disparata stilar. Det såg egentligen ganska lovande ut. Sen ska jag väl själv erkänna att jag inte längre lyssnade på så mycket rock, säg, 1998 - 99 och hade lite koll på om genren behövde räddas eller inte.

Men jag vet inte. Jag vet inte om världen egentligen behövde ännu en grupp som lät som ett lätt uppdaterat Velvet Underground eller Television (Strokes). Jag vet inte om världen behövde ännu ett bluesrockband (White Stripes) vars gimmick dock var att man bara var två medlemmar, även på konserterna. Ja, där fanns ju även Black Rebel Motorcycle Club och något band som hette Cew (som det aldrig blev något av, även om jag minns att vi bommade dem på Popgiss 2002).

Att helt enkelt göra musik som för det mesta är rena och råa pastischer på äldre stilar är inte precis vad jag skulle kalla "musikens räddning". Däremot minns jag faktiskt en kritiker som lätt roat noterade att ungdomarna nu fick han sin egen rock i fred (runt år 2000 och några år framåt) eftersom de (ofta medelålders) kritikerna vägrade ta i Limp Bizkit eller Linkin Park ens med tång och regelmässigt sågade denna typ av musik samtidigt som man förstås gjorde vågen inför Strokes och White Stripes. Och ändå får jag nog att Limp Bizkit nog var mer nyskapande än, säg, the Strokes, även om det kanske inte heller är den musik som går varm hemma hos mig.

Som sagt: nyfikenheten inför det unga 10-talet är stor. Kommer det äntligen någon ny spännande musikrevolution med musik som verkligen är NY och inte bara utgiven 2011, 2012 o.s.v.? För det är inte alltid musik är ny för att den är utgiven igår. I min bilstereo snurrar fortfarande samlingsplattan med technorock från början på 90-talet och det hemska är att det fortfarande låter så ungt och så modernt (för att travestera några av våra medtävlare). Och så borde det väl inte vara?

Och visst. Jag lyssnar på rätt mycket nya artister som är Ok. Men det är bara det att man lyssnar på en del av det med en känsla av att man gör det i väntan på något bättre.

Sommarens sista konsert var för övrigt klart underhållande. Tror vare sig att jag eller Tomas eller Johnny åter får höra en så pass soulfylld tolkning av Neil Youngs "Down by the River" igen. Steve Klasson band bjöd ju nästan uteslutande på covers men med god energi och här och där lite originalitet. Och det ska de ju ha heder för. Och jag har ännu inte sett något annat band ordna limbo framför scenen... och med detta var väl sommarsäsongen över.

"Vi måste kunna Foo Fighters"...

2010-08-24T07:52:00.000-07:00

...detta är delar i vår strategi inför både Mellangiss 2011 och Popgiss 2012 och Tomas yttrade klokt dessa ord då han och jag hade en smärre förfest innan vi strålade samman med Kennet för att se bluesmannen J T Coldfire köra eget material varvat med klassiker på Munkens innergård.

Men visst är det som herr Kristoffersson säger: det är det eviga 00-talet (och delar av 90-talet) och snart kommer även 10-talet. När jag sålunda fick ett stycke Foo Fighters uppspelat för mig svarade jag spontant "Queens of the Stone Age" eftersom vokalisterna i alla dessa hårda postgrungegrupper har en tendens att alla låta som Eddie Vedder eller Chris Cornell. Det är lite jobbigt.

Och egentligen borde man väl diskutera nyare musik lite oftare. Men när vi satt där på balkongen och kikade på rosa moln som gled förbi denna sköna sensommarkväll, precis efter ett våldamt regn bara någon timme tidigare, så gled vi istället in på en djup diskussion om The Clashs singlar och huruvida exempelvis "White Man in Hammersmith Palais" alls hade varit med på någon original-LP eller bara fanns som singel när den en gång släpptes.

Undertecknad har dock snart klarat av det självpåtagna uppdraget att göra en snabb genomlyssning av det intressantare plattorna från 00-talet. Sålunda har jag, som lyckligtvis jobbar mycket hemifrån, raskat igenom 10 år på ett halvår. Det har väl blivit sådär 14 - 15 plattor om dagen. Tendensen har dock varit att man avslutat dagen med lite gamla klassiker och egna favoriter efter "träningslyssningen" under dagen som gått.

Och visst har en del fastnat och en hel del 00-talsplattor, som jag inte hade hört talas om innan 2010, snurrar nu återkommande om kvällarna. Men det är mycket som lämnat mig helt likgiltig och vissa dagar har man med en lättnadens suck kunnat slänga på något från 90-, 80- eller 70-tal. För övrigt har nog så gott som alla mina kvällar avslutats med en platta med Orbital. Jag vet inte riktigt varför men troligen för att det är skön musik att somna till.

Och i morgon säsongens sista sammankomst med grabbarna innan hösten tar vid. Återkommer om detta.

Från barock till bara rock.

2010-08-12T08:28:00.000-07:00

Vi på Rootmoset får börja med att be vår månghövdade skara av fans om ursäkt för en viss oregelbundenhet i uppdateringen av bloggen så här om sommaren. Men ni vet hur det är: de flesta av oss har haft semester och gjort HELT andra saker, en av oss packar flyttkartonger och spelar i band på samma gång, o.s.v. Vår huvudskribent hade själv en sanslöst hektisk vecka då han skulle guida en ung dambekant runt på ön mellan diverse trevliga besök på restauranger, teatrar och annat som gör livet värt att leva.

Och mitt i allt detta kom så Status Quo - åtföljda av REGN - till vår ö. Stora delar av Rootmoset, plus några hedersgäster, lyckades dock samlas på Effes (Ok, det må ha bytt namn men jag kommer nog fortsätta säga "Effes" precis som "Schenholms" är "Schenholms") något innan konserten för trevliga samvaro så fort vi hade hittat ett torrt bord. Själva konserten gavs ju tacknämligt nog under tält även om det var lite Roskilde-varning med den gegga som marken snabbt förvandlades till. Det ska även erkännas att Status var lite bättre än väntat. De lät åtminstone nästan lika krämiga som på den där liveplattan från 1977 och vi hade faktiskt riktigt kul medan vi diggade loss till den gamla orkestern och därmed även hann diskutera hur många englandsettor de haft (22 stycken, va, Kjelle?). Det var för övrigt uppehåll under stora delar av konserten men givetvis kom ett störtregn då skribenten själv var på väg hem och befann sig helt oskyddad varvid han blev rejält dränkt.

Dagarna efter Status innebar för övrigt en period av lugn och ro och kontemplation såsom det kan vara något efter en skiva. Undertecknad har aldrig kommit sig för att besöka kammarmusikfestivalen men fick nu ett spontant infall och köpte biljett. Detta blev för övrigt det andra besöket i St Nicolai bara under denna vecka eftersom jag även såg "Othello" där dagen innan Status. Av en ren slump (nåja, lite rörigt med bänkarna) hamnade man för övrigt på andra raden och kunde mer eller mindre se artisterna i ansiktet. Man kan för övrigt konstatera att klassiska musiker ofta ser ut som man förväntar sig. Yviga hårmaner och hela baletten. En av violinisterna såg givetvis ut som en sådan där stackare som blev trakasserad i skolan men hanterade sitt instrument virtuost. Sopranen såg däremot inte UT som en biffig Birgit Nilsson-typ utan var tvärtom en mycket nätt kvinna som dock kunde sjunga för tio damer. Därmed kan man alltså under några få dagar sägas ha gått från "Barock till bara rock" (eller snarare tvärtom), som det brukade heta i något gammalt radioprogram.

Säsongen går ju tyvärr mot sitt slut men man har inte kunnat undgå att notera att Munken trevlig nog har artister mitt i veckan under kommande två veckor varför det nog är värt att försöka dra ihop Rootmoset med hedersgäster inom en mycket snart framtid.

Komprimerat men behagligt bratsfritt.

2010-07-20T23:29:00.000-07:00

Undertecknad (that is, Robert) var nere på Packhuskällaren och besåg Eldkvarn som svepte förbi Visby på väg mot huvudmålet Klintehamn där de, sin vana trogna, skulle spela på varvet. Kvällen innan var det dock konsert på källarens något trånga gård där ett antal entusiaster hade klämt in sig. Man kunde konstatera att där var behagligt bratsfritt (kanske de föredrar lättare skit, vad vet jag). Eldkvarn avverkade följande låtar (med reservation för någon miss från min sida).

1. Utanför lagen
2. Kommit hem
3. Be-bop-a-lula-land
4. Blues för Bodil Malmsten
5. Barn av sommarnatten
6. Chevrolet
7. Somliga går i trasiga skor
8. Två hjärtan
9. Kärlekens tunga
10. Fulla för kärlekens skull
11. Pojkar, pojkar, pojkar
12. Lilla Sofie
13. Ett hus på stranden
14. Jag är det hjärta
15. Ta min hand

Enda problemet med ett band som Eldkvarn är att konserterna, med tanke på deras omfattande diskografi, lätt kan bli en smula komprimerade (trots att de nu körde i 90 minuter). Det är begripligt att ett band vill köra sitt nyare material och Eldkvarn har ju heller inte nått det patetiska Rolling Stones-stadium där man kör två låtar från den senaste plattan och sen bara mal gamla hits (eftersom det är vad folk vill höra och det nyare materialet ändå är trist eller rent ut skitdåligt). Så Eldkvarn matar igenom en drös låtar från sina två - tre senaste album och går därefter direkt på megahitsen "Kärlekens tunga", "Fulla för kärlekens skull" (förvisso en nyare megahit) samt "Pojkar, pojkar, pojkar" (att de aldrig tröttnar på denna sin "Satisfaction"?). Dock lite kul att man efter de stora hitsen låter Karla sjunga den lite mer udda (och stillsamma) "Lilla Sofie" även om man sedan kör ett par tre kända låtar till innan man går av. Var för övrigt kul att höra "Ett hus på stranden" som man tydligen, enligt Plura, heller inte kört på länge. Men ett band som Eldkvarn skulle egentligen behöva köra Uffe-långa konserter för att undvika det något komprimerade intryck som det kan ge då man först avverkar sitt nya material för att sedan raska igenom några av sina mer kända låtar. Fast å andra sidan är det lika begripligt om alla inte orkar köra i tre timmar. Men hur som helst en helt OK konsert under en mycket vacker sommarkväll där flera betraktare från fönstren runt omkring rentav fick gratiskonsert. Bara en sån sak, som Kjelle brukar säga.

Tankar om Hultsfred.

2010-07-09T02:27:00.000-07:00

Det var med ett visst vemod som man mottog nyheten om att Hultsfredsfestivalen (eller snarare då föreningen Rockparty) i princip gått i konkurs. Själv har jag visserligen inte varit där sedan 1996 men å andra sidan avverkade jag under 90-talet sju år på raken (1990 – 96) på festivalen så nog har man kära minnen därifrån. Helt kort tänkte jag bara summera ett och annat av vad jag minns från mina sju år på en småländsk festival. Och, jo, jag har förstås hjälp av alla festivalprogram som jag har kvar. För året 1993 har jag till och med kommit över TVÅ exemplar, ett som jag hade och ett som min syster hade, med anteckningar och noteringar om man som man borde se. Kunde i ärlighetens namn notera att min syster år 1993 hade betydligt creddigare musiksmak än jag själv. Rätt ska vara rätt.

1990: 18 år och på min första festival. När man betänker att festivalen vid denna tid bara pågick i två ynka dagar samt att huvudakterna inte var något man idag hade sprungit benen av sig för så inser man att mycket ändå hinner ändra sig på tjugo år. Fast man tycker det känns som om det vore igår, som det brukar heta. De större namnen detta år var bland andra Wilmer X, Joan Jett, Hothouse Flowers, Waterboys och Dan Reed Network. När jag sedan noterar vad jag såg och vad jag missade så inser jag även att mitt 18-åriga jag ofta hade urusel koll på verkligt intressant musik och bommade en massa band och artister som senare blev kända. Detta var något som var ett återkommande tema vid mina festivalbesök åtminstone fram till 1995 eller däromkring. Det första band jag någonsin såg på Hultsfred var i vilket fall 22 Pistepirkko, huvudsakligen för att en kille i vårt sällskap bara slet tag i mig och sa ”du måste kolla detta band”. De spelade i teaterladan, en byggnad stående på pinnar, och jag försökte klättra in över den fönsterlösa sargen då jag fick en knuff i bröstet och var att nära ramla baklänges. Lyckligtvis hade mitt ben fastnat i trängseln så jag lyckades häva mig upp och hamnade precis bakom ljudteknikern där jag sedan stod i trängseln och lyssnade på detta för mig helt okända band. Jag minns att mitt sällskap, som lyckats hitta mig igen, skrek att de nu spelade hiten ”Frankenstein”. Det var min debut på Hultsfred. Jag minns även hur jag senare, på Wilmer X, hamnade bland en hög trashande (men gentemot mig välvilliga) skinheads som bara slet tag i mig mitt under ”Kör dig död”. Leather Nun tyckte man förstås var bland det coolaste man kunde tänka sig vid denna tid. Särskilt när sångaren Jonas lojt lutade sig ut i publikhavet och frågade om man ville höra ”rock’n’roll” och sen konstaterade att ”jag kunde lukta mig till det”. Fick även se Thåström spela ”Vad ska du bli” tillsammans med Sator, som närmast blev något av ett husband under åren
1991: En sak vet jag gällande detta år, nämligen att jag INTE såg Sven-Ingvars som ju annars stal en stor del av uppmärksamheten från detta år (och även fick vanvettigt mycket tid i programmet om festivalen som senare sändes). Med min på den tiden talibanska inställning till ”fiendens musik” såg jag nogsamt till att inte ens vara i närheten av scenen då Sven-Ingvars spelade. Den stora skandalen detta år var ju att Status Quo uteblev. Som väl är hade jag vid denna tid ingen särskild relation till Status (inte för att jag väl har det nu heller) och tillhörde alltså inte den grupp av vuxna män som grät vid beskedet om den inställda spelningen. Missade även detta år en massa coola band men såg ju bland annat Wendy James och hennes Transvision Vamp, shoegazer-hjältarna Ride, synthbandet Cat Rapes Dog samt hårdrocksbandet Straight Up (som jag därefter aldrig hört talas om) enbart för att de hade strippor på scenen.
1992: Även detta en festival som inte sitter så väldigt bra i minnet. Kanske för att akterna, när man ser tillbaka på det, inte var så enormt märkvärdiga. Jag såg bland annat Gary Moore bara för att. Kunde bland annat ha sett Blur om jag haft någon bra koll på den tiden. Men det hade man ju inte. Tyckte dock Die Krupps var ett grymt liveband.
1993: Denna festival minns man bättre eftersom den bland annat var väldigt regnig. Under loppet av en och samma kväll lyckades undertecknad bland annat ramla i en kanal och direkt efteråt trampa i människoskit. Vi bodde på en motorcykelparkering i ett område där det fanns en mängd torrlagda kanaler. Då jag på kvällen (eller snarare natten) var på väg till tältet noterade jag en sänka och tänkte ”jaha, ännu en torrlagd kanal” varvid jag glatt plumsade ned i den kanal som INTE var torrlagd. Därefter började det lukta konstigt lagom då jag kom in i tältet och min yrvakne kompis frågade något i stil med ”du trampade väl inte i skiten någon lagt här utanför”. Jag hade vita gymnastikskor. Detta år hade man utökat festivalen till hela tre dagar och det blev en mängd härliga upplevelser där jag äntligen började kunna pricka rätt. Såg Carter USM, hardcorebandet Sick of it All, Rollins Band, Stereo MC’s, Front 242, Iggy Pop, Consolidated och Shamen. Särskilt Rollins band imponerade ju stort. Och jag skulle ljuga om jag sade att jag såg Bob Hunds legendariska genombrottsspelning. Men har ju å andra sidan sett dem sex gånger senare, så…
1994: Inför denna festival köpte jag ett nytt tält varav delar genast försvann under första natten på festivalen. Denna gång såg jag Blur och även Midnight Oil, som väl vid denna tid redan sett sina bästa dagar (om man ska vara ärlig). Kikade även slött på Oasis första spelning utanför Storbritannien (en del säger det var deras andra, men vad vet jag) men var väl desto mer imponerad av Prodigy, som jag nu kom att se fyra somrar på raken. Början på min svårt elektroniska period. Hade en lättare erotisk upplevelse till tonerna av Motörheads ”Ace of Spaces” vilket väl är vad man minns av den konserten. Ett lite otäckt inslag av politik var att ett gäng festande skinheads i vår närhet på natten fick stryk av maskerade angripare. Inte för att vi nu märkte något av detta, men ändå. Minnesvärda var även snabbt inhoppade brittiska doombandet Cathedral, inte minst för sångaren Lee Dorrians bisarra minspel. När han mellan en låt frågade publiken ”are you hight” och snabbt svarade ”so am I” anmärkte en av damerna i mitt sällskap ”det var fan i mig sant, det”. Ett enormt regnväder drog in precis då vi åkte hem från festivalen.
1995: Då jag var mitt uppe i min elektroniska period så frossade jag i akter som Tricky, Massive Attack, Underworld (som var sådär jämfört med Roskilde 1994), Prodigy och Chemical Brothers. Jag minns att en del journalister gnällde över att man på den största scenen bara fått ditt hårdrocksakter som Slayer och Pantera. På den senare spelningen minns jag hur sångaren Phil Anselmo klappade om en kille som kom upp på scenen med orden ”thanks man, smoke weed”. En som kanske HADE rökt på var Black Grapes Shaun Ryder som verkade mer än lovligt avspänd i sitt mellansnack. Han påstod senare att han ”bara” var full på scen. Det gjorde dock inte spelningen sämre, i ärlighetens namn. Efteråt skrev tidningarna stort om något slags upplopp som vi inget märkte av.
1996: Hade denna gång väldigt bisarrt sällskap och liftade med en av Visbys (på den tiden) mer kända ligister som möjligen även var berusad medan han rattade oss till festivalen (jag vill inte veta). I vilket fall höll jag mig mycket på avstånd från delar av ressällskapet detta år, då man för första gången flyttat festivalen från augusti till juni. Detta ledde även till att nätterna var kallare och det blev ju även min sista Hultsfredsfestival. Fick dock se favoriter som Blur, Sick of It All och Ministry. Inför Prodigys nattliga spelning drack jag någon slags energidryck (ja, det VAR en energidryck, tro inget annat) och kunde sedan inte sova på hela natten. Den natten blev överhuvudtaget rätt intressant på grund av några incidenter med tältutrustningen. Bara en månad senare besökte jag Lollipopfestivalen, anordnad av den från Hultsfred sparkade Håkan Waxegård, och därefter har jag faktiskt inte satt min fot i den lilla småländska orten (som även hade ett bra badhus).

Höjden av NÖRDIGHET!

2010-07-08T11:33:00.003-07:00

Yngstingen i vårt lag hade egentligen tänkt skriva något om Hultsfredsfestivalen (lovar återkomma om detta) och lyckades på något märkligt vis rota fram ALLA program från de runt 14 festivaler han betade av under 90-talet. Genom att komplettera med anteckningar från årliga timdagböcker hade han, som den übernörd han är plötsligt totat ihop en lista på runt 90% av alla band han sett sedan han började gå på konsert. En del tidiga konsertupplevelser har nog inte kommit med (men det var säkert inte så märkvärdiga saker ändå) och det är väl huvudsakligen band som kör eget material som är med på listan, antagligen för att skribenten inte skrivit ned namnen på diverse coverband han sett genom åren. Härmed riktas genast en ursäkt till Bachii Bröder, som skribenten sett ett antal gånger vilket dock verkar svårt att rekonstruera. Smaklösa är med ett par gånger eftersom de ju bara till hälften kör covers. Skribenten har sett dem vida fler gånger senare men har kanske inte noterat det så bra. Därtill vet författaren inte riktigt när han såg Dan Reed Network och en del annat på Snäck, inte ens året. Eftersom författaren inte vill ljuga om konserter han måhända inte varit på så har han valt att hellre fälla än fria och det kan därför se lite konstigt ut här och där. Men detta är i stort sett vad skribenten såg under 90-talet. 00-talet begränsades till lokala konserter när den med åren allt fetare författaren inte orkade masa sig iväg till någon metropol för att se exempelvis Iron Maiden eller ett och annat konstigt synthband. Skärpning lovas. Hade någon frågat så hade nog författaren aldrig trott att han exempelvis ett Bob Hund hela sex gånger... systemet är sådant att banden listas i den ordning de setts men band som återkommer hamnar i en grupp. Läs och njut/förfasas:

Fatigue 900504 Visby, Roxy
Polikarpow 900504 Visby, Roxy
Muzak 900504 Visby, Roxy
Mikael Rickfors 900721 Eksta, Djupvik
920728 Visby, Snäck(?)
22 Pistepirkko 900810 Hultsfredsfestivalen
990703 Roskildefestivalen
Sator 900810 Hultsfredsfestivalen
920807 Hultsfredsfestivalen
940811 Hultsfredsfestivalen
950724 Visby, A7
950811 Hultsfredsfestivalen
Wilmer X 900810 Hultsfredsfestivalen
930814 Hultsfredsfestivalen
Hothouse Flowers 900810 Hultsfredsfestivalen
The Leather Nun 900810 Hultsfredsfestivalen
Joan Jett & the Blackhearts 900810 Hultsfredsfestivalen
Ronny Jönsson 900811 Hultsfredsfestivalen
World Party 900811 Hultsfredsfestivalen
Dan Reed Network 900811 Hultsfredsfestivalen
The Waterboys 900811 Hultsfredsfestivalen
Fläskkvartetten 900811 Hultsfredsfestivalen
920421 Visby, Roxy
931116 Visby, Borgen
940702 Roskildefestivalen
940813 Hultsfredsfestivalen
970719 Hide kulturbrott
Kim Wilde 900824 Stockholm, Stadion
David Bowie 900824 Stockholm, Stadion
970727 Lollipopfestivalen
Grymlings 900904 Eksta, Grymlings
910518 Visby, Galgberget
910720 Eksta, Djupvik
Borley Rectory 901124 Visby, Roxy
920404 Visby, Roxy
930313 Visby, Roxy
Poupeefabrikk 901124 Visby, Roxy
930813 Hultsfredsfestivalen
Perssons Pack 9107__ Visby, Snäck
920718 Eksta, Djupvik
Smaklösa 910705 Visby, Östercentrum
910721 Eksta, Djupvik
The Almighty 910809 Hultsfredsfestivalen
950810 Hultsfredsfestivalen
Dave Stewart & the Spiritual Cowboys 910809 Hultsfredsfestivalen
The Black Crowes 910809 Hultsfredsfestivalen
950629 Roskildefestivalen
Transvision Vamp 910809 Hultsfredsfestivalen
Cat Rapes Dog 910809 Hultsfredsfestivalen
950812 Hultsfredsfestivalen
Just D 910810 Hultsfredsfestivalen
920807 Hultsfredsfestivalen
930626 Visby, Kneippbyn
940727 Visby, A7
Di Leva 920808 Hultsfredsfestivalen
930813 Hultsfredsfestivalen
950630 Roskildefestivalen
950811 Hultsfredsfestivalen
Boghandle 910810 Hultsfredsfestivalen
Straight Up 910810 Hultsfredsfestivalen
Eric Gadd 910810 Hultsfredsfestivalen
940702 Roskildefestivalen
Thåström & Sator 910810 Hultsfredsfestivalen
Ugly Culture 911011 Visby, Roxy
Union Carbide Productions 911122 Visby, Roxy
Grave 911209 Visby, Roxy
Kazjurol 911209 Visby, Roxy
Entombed 911209 Visby, Roxy
930814 Hultsfredsfestivalen
950812 Hultsfredsfestivalen
970628 Roskildefestivalen
060128 Visby, Borgen
Cultivated Bimbo 920404 Visby, Roxy
InsideTreatment 920404 Visby, Roxy
Dom Dummaste 920807 Hultsfredsfestivalen
Stonecake 920807 Hultsfredsfestivalen
The Creeps 920807 Hultsfredsfestivalen
Die Krupps 920807 Hultsfredsfestivalen
940813 Hultsfredsfestivalen
The Pretenders 920807 Hultsfredsfestivalen
Papa Dee 920807 Hultsfredsfestivalen
Dismember 920808 Hultsfredsfestivalen
970726 Lollipopfestivalen
Docenterna 920808 Hultsfredsfestivalen
950810 Hultsfredsfestivalen
Mobile Homes 920808 Hultsfredsfestivalen
930313 Visby, Roxy
Candlemass 920808 Hultsfredsfestivalen
Wedding Present 920808 Hultsfredsfestivalen
Blue For Two 920808 Hultsfredsfestivalen
Gary Moore 920808 Hultsfredsfestivalen
Young Gods 920808 Hultsfredsfestivalen
Levellers 920808 Hultsfredsfestivalen
950812 Hultsfredsfestivalen
Primal Scream 920808 Hultsfredsfestivalen
940813 Hultsfredsfestivalen
970725 Lollipopfestivalen
980628 Roskildefestivalen
Nick Lowe 920808 Hultsfredsfestivalen
Hedningarna 921002 Visby, Roxy
930813 Hultsfredsfestivalen
940703 Roskildefestivalen
950812 Hultsfredsfestivalen
Eggstone 921208 Visby, Roxy
940811 Hultsfredsfestivalen 960727 Lollipopfestivalen
Atomic Swing 930302 Visby, Roxy
Popcicle 9304?? Visby, Roxy
940811 Hultsfredsfestivalen
960615 Hultsfredsfestivalen

Depeche Mode 930529 Stockholm, Globen
060707 Stockholm, Stadion
Electric Boys 930530 Stockholm, Stadion
930814 Hultsfredsfestivalen
Suicidal Tendencies 930530 Stockholm, Stadion
Metallica 930530 Stockholm, Stadion
990701 Roskildefestivalen
Clawfinger 930626 Visby, Kneippbyn
930814 Hultsfredsfestivalen
940701 Roskildefestivalen
940812 Hultsfredsfestivalen
Ulf Lundell 930718 Visby, Kneippbyn
930813 Hultsfredsfestivalen
9507?? Visby, Kneippbyn
990702 Roskildefestivalen
Carter the Unstoppable Sexmachine 930812 Hultsfredsfestivalen
Manic Street Preachers 930812 Hultsfredsfestivalen
990701 Roskildefestivalen
Sick of It All 930812 Hultsfredsfestivalen
940630 Roskildefestivalen
950701 Roskildefestivalen
960613 Hultsfredsfestivalen
Stars on Mars 930812 Hultsfredsfestivalen
Rollins Band 930812 Hultsfredsfestivalen
940702 Roskildefestivalen
Therapy? 930813 Hultsfredsfestivalen
Olle Ljungstrom 930813 Hultsfredsfestivalen
931005 Visby, Roxy
960614 Hultsfredsfestivalen
Stereo MC’s 930813 Hultsfredsfestivalen
Atomic Swing 930813 Hultsfredsfestivalen
Ramones 930813 Hultsfredsfestivalen
Consolidated 930813 Hultsfredsfestivalen
Shamen 930813 Hultsfredsfestivalen
Stefan Sundström 930814 Hultsfredsfestivalen
090131 Visby, Borgen
Shivering Spines 930814 Hultsfredsfestivalen
Iggy Pop 930814 Hultsfredsfestivalen
980628 Roskildefestivalen
Front 242 930814 Hultsfredsfestivalen
100110 Malmö, KB
Jesus Jones 930814 Hultsfredsfestivalen
Stonefunkers 930814 Hultsfredsfestivalen
Teddybears 940325 Visby, Schenholms
940730 Visby, Folkparken
950812 Hultsfredsfestivalen
960613 Hultsfredsfestivalen
970727 Lollipopfestivalen
Pornophones 940630 Roskildefestivalen
Rage Against the Machine 940630 Roskildefestivalen
House of Pain 940630 Roskildefestivalen
Aerosmith 940630 Roskildefestivalen
Paradise Lost 940701 Roskildefestivalen
980626 Roskildefestivalen
Sepultura 940701 Roskildefestivalen
One Dove 940701 Roskildefestivalen
Saint Etienne 940701 Roskildefestivalen
940812 Hultsfredsfestivalen
Björk 940701 Roskildefestivalen
960614 Hultsfredsfestivalen
Peter Gabriel 940701 Roskildefestivalen
Underworld 940701 Roskildefestivalen
950812 Hultsfredsfestivalen
960726 Lollipopfestivalen
Orbital 940701 Roskildefestivalen
990702 Roskildefestivalen
Stereolab 940702 Roskildefestivalen
960726 Lollipopfestivalen
Trumans Water 940702 Roskildefestivalen
Bob Hund 940702 Roskildefestivalen
940812 Hultsfredsfestivalen
960726 Lollipopfestivalen
970626 Roskildefestivalen
970710 Visby, Snäck
980810 Visby, Snäck
George Clinton 940702 Roskildefestivalen
Elvis Costello 940702 Roskildefestivalen
950702 Roskildefestivalen
Mercyful Fate 940702 Roskildefestivalen
Transglobal Underground 940702 Roskildefestivalen
990703 Roskildefestivalen
This Perfect Day 940703 Roskildefestivalen
950810 Hultsfredsfestivalen
Senser 940703 Roskildefestivalen
James Taylor Quartet 940703 Roskildefestivalen
Accept 940703 Roskildefestivalen
Inspiral Carpets 940703 Roskildefestivalen
Kjell Höglund 940726 Klintehamn, Warfsholm
940811 Hultsfredsfestivalen
Caisa-Stina Åkerström 940727 Visby, A7
Magnus Uggla 940727 Visby, A7
Orup 940727 Visby, A7
59 Times the Pain 940730 Visby, Folkparken
950812 Hultsfredsfestivalen
960615 Hultsfredsfestivalen
Millencollin 940730 Visby, Folkparken
950812 Hultsfredsfestivalen
Deep 940811 Hultsfredsfestivalen
Oberon 940811 Hultsfredsfestivalen
Ars Ultima 940811 Hultsfredsfestivalen
Sick Things International 940811 Hultsfredsfestivalen
Porklift 940811 Hultsfredsfestivalen
Staffan Hellstrand 940811 Hultsfredsfestivalen
Misery Loves Co 940811 Hultsfredsfestivalen
Midnight Oil 940811 Hultsfredsfestivalen
Cathedral 940811 Hultsfredsfestivalen
950630 Roskildefestivalen
Elastica 940811 Hultsfredsfestivalen
Two Sheds 940811 Hultsfredsfestivalen
Blur 940811 Hultsfredsfestivalen
950701 Roskildefestivalen
960615 Hultsfredsfestivalen
990704 Roskildefestivalen
Ignite 940811 Hultsfredsfestivalen
Mary Beats Jane 940811 Hultsfredsfestivalen
Brainpool 940811 Hultsfredsfestivalen
950724 Visby, A7
960727 Lollipopfestivalen
Problem 940811 Hultsfredsfestivalen
Gosh 940811 Hultsfredsfestivalen
White Flag 940811 Hultsfredsfestivalen
Slapshot 940811 Hultsfredsfestivalen
Refused 940812 Hultsfredsfestivalen
960614 Hultsfredsfestivalen
960726 Lollipopfestivalen
970726 Lollipopfestivalen
Dead Eyes Open 940812 Hultsfredsfestivalen
Nordman 940812 Hultsfredsfestivalen
SPOCK 940812 Hultsfredsfestivalen
De lyckliga kompisarna 940812 Hultsfredsfestivalen
Peter Wahlbeck 940812 Hultsfredsfestivalen
The Nomads 940812 Hultsfredsfestivalen
960726 Lollipopfestivalen
Echobelly 940812 Hultsfredsfestivalen
Girlsmen 940812 Hultsfredsfestivalen
Dub War 940812 Hultsfredsfestivalen
Motörhead 940812 Hultsfredsfestivalen
Oro 940812 Hultsfredsfestivalen
Biohazard 940812 Hultsfredsfestivalen
950702 Roskildefestivalen
Moby 940812 Hultsfredsfestivalen
960615 Hultsfredsfestivalen
Prodigy 940812 Hultsfredsfestivalen
950701 Roskildefestivalen
960615 Hultsfredsfestivalen
960727 Lollipopfestivalen
970629 Roskildefestivalen
Cop Shoot Cop 940812 Hultsfredsfestivalen
Big Fish 940813 Hultsfredsfestivalen
Camerata Roman 940813 Hultsfredsfestivalen
Fistfunk 940813 Hultsfredsfestivalen
Tuk Tuk Rally 940813 Hultsfredsfestivalen
Charta 77 940813 Hultsfredsfestivalen
Cardigans 940813 Hultsfredsfestivalen
950811 Hultsfredsfestivalen
Terrorvision 940813 Hultsfredsfestivalen
Lloyd Cole 940813 Hultsfredsfestivalen
Oasis 940813 Hultsfredsfestivalen
950630 Roskildefestivalen
Oyster Band 940813 Hultsfredsfestivalen
Stakka Bo 940813 Hultsfredsfestivalen
970719 Hide kulturbrott
Lucky People Center 940813 Hultsfredsfestivalen
Maria McKee 940813 Hultsfredsfestivalen
960727 Lollipopfestivalen
Salt 940813 Hultsfredsfestivalen
950810 Hultsfredsfestivalen
B-Thong 940813 Hultsfredsfestivalen
Sober 941017 Visby, Roxy
Die Psalma 941017 Visby, Roxy
950812 Hultsfredsfestivalen
Folkvagn 941105 Visby, Schenholms
Page & Plant 950629 Roskildefestivalen
R.E.M. 950629 Roskildefestivalen
990702 Roskildefestivalen
P J Harvey 950629 Roskildefestivalen
Massive Attack 950629 Roskildefestivalen
950810 Hultsfredsfestivalen
Marxman 950630 Roskildefestivalen
Van Halen 950630 Roskildefestivalen
MC 900 Ft Jesus 950630 Roskildefestivalen
Cranberries 950630 Roskildefestivalen
The Cure 950630 Roskildefestivalen
960613 Hultsfredsfestivalen
Offspring 950630 Roskildefestivalen
Armageddon Dildos 950630 Roskildefestivalen
DAD 950630 Roskildefestivalen
950724 Visby, A7
980626 Roskildefestivalen
Goldie 950630 Roskildefestivalen
Testament 950701 Roskildefestivalen
Shane MacGowan 950701 Roskildefestivalen
Mikael Wiehe 950701 Roskildefestivalen
090802 Visby, Fornsalen
Soul Asylum 950701 Roskildefestivalen
Whale 950701 Roskildefestivalen
950811 Hultsfredsfestivalen
970710 Visby, Snäck
Nationalteatern 950701 Roskildefestivalen
950812 Hultsfredsfestivalen
080814 Klintehamn, Warfsholm
NOFX 950701 Roskildefestivalen
Bob Dylan 950701 Roskildefestivalen
960727 Lollipopfestivalen
980626 Roskildefestivalen
Downset 950701 Roskildefestivalen
Fluke 950701 Roskildefestivalen
Suede 950701 Roskildefestivalen
970627 Roskildefestivalen
990702 Roskildefestivalen
990703 Roskildefestivalen
990704 Roskildefestivalen
Napalm Death 950702 Roskildefestivalen
Jason & the Schorchers 950702 Roskildefestivalen
Paul Weller 950702 Roskildefestivalen
Young Gods 950702 Roskildefestivalen
Bunny Wailer 950702 Roskildefestivalen
Tricky 950702 Roskildefestivalen
950811 Hultsfredsfestivalen
980625 Roskildefestivalen
Slash’s Snakepit 950702 Roskildefestivalen
Neneh Cherry 950702 Roskildefestivalen
Finn Zetterholm 950719 Klintehamn, Warfsholm
Ola Magnell 950719 Klintehamn, Warfsholm
Kent 950724 Visby, A7
950810 Hultsfredsfestivalen
960613 Hultsfredsfestivalen
960727 Lollipopfestivalen
980628 Roskildefestivalen
Bahnhof 950810 Hultsfredsfestivalen
Satanic Surfers 950810 Hultsfredsfestivalen
Urban Turban 950810 Hultsfredsfestivalen
Snapcase 950810 Hultsfredsfestivalen
Breach 950810 Hultsfredsfestivalen
Räserbajs 950810 Hultsfredsfestivalen
Pantera 950810 Hultsfredsfestivalen
Dodgy 950810 Hultsfredsfestivalen
970626 Roskildefestivalen
H-Blocx 950810 Hultsfredsfestivalen
Candysuck 950810 Hultsfredsfestivalen
Cast 950810 Hultsfredsfestivalen
970626 Roskildefestivalen
Slayer 950811 Hultsfredsfestivalen
980625 Roskildefestivalen
Broder Daniel 950811 Hultsfredsfestivalen
960727 Lollipopfestivalen
Total Chaos 950811 Hultsfredsfestivalen
Cinnamon 950811 Hultsfredsfestivalen
Två blåbär 950811 Hultsfredsfestivalen
Latin Kings 950811 Hultsfredsfestivalen
Infinite Mass 950811 Hultsfredsfestivalen
Dreadzone 950811 Hultsfredsfestivalen
Sleeper 950811 Hultsfredsfestivalen
Tiamat 950811 Hultsfredsfestivalen
Amen 950811 Hultsfredsfestivalen
Wildhearts 950811 Hultsfredsfestivalen
Chemical Brothers 950811 Hultsfredsfestivalen
960726 Lollipopfestivalen
970726 Lollipopfestivalen
990704 Roskildefestivalen
Gene 950811 Hultsfredsfestivalen
System 7 950812 Hultsfredsfestivalen
Hardy Nilsson 950812 Hultsfredsfestivalen
Souls 950812 Hultsfredsfestivalen
Starmarket 950812 Hultsfredsfestivalen
Marion 950812 Hultsfredsfestivalen
Lag Wagon 950812 Hultsfredsfestivalen
Anitas Livs 950812 Hultsfredsfestivalen
Chickenpox 950812 Hultsfredsfestivalen
M A Numminen 950812 Hultsfredsfestivalen
Ash 950812 Hultsfredsfestivalen
Black Grape 950812 Hultsfredsfestivalen
960727 Lollipopfestivalen
Daily Planet 950812 Hultsfredsfestivalen
Type O Negative 950812 Hultsfredsfestivalen
Lisa Nilsson 950812 Hultsfredsfestivalen
Menswear 950812 Hultsfredsfestivalen
Poesies 950812 Hultsfredsfestivalen
P-Boot 951201 Fole Bygdegård
Pugh Rogefeldt 960426 Klintehamn, Warfsholm
000804 Klintehamn, Warfsholm 060713 Klintehamn, Warfsholm
Blå Tåget 960427 Visby, Roxy
Fireside 960613 Hultsfredsfestivalen
970726 Lollipopfestivalen
Slapdash 960613 Hultsfredsfestivalen
Bis 960613 Hultsfredsfestivalen
Sigge Hill 960613 Hultsfredsfestivalen
Sanctum 960614 Hultsfredsfestivalen
Mindcase 960614 Hultsfredsfestivalen
Drain 960614 Hultsfredsfestivalen
Idde Schulz 960614 Hultsfredsfestivalen
Rocket from the Crypt 960614 Hultsfredsfestivalen
Fear Factory 960614 Hultsfredsfestivalen
Bad Religion 960614 Hultsfredsfestivalen
Bif Naked 960614 Hultsfredsfestivalen
Aloof 960614 Hultsfredsfestivalen
Frank Black 960614 Hultsfredsfestivalen
Pennywise 960614 Hultsfredsfestivalen
Ministry 960615 Hultsfredsfestivalen
990701 Roskildefestivalen
No Fun at All 960615 Hultsfredsfestivalen
Face Down 960615 Hultsfredsfestivalen
K’s Choice 960615 Hultsfredsfestivalen
970628 Roskildefestivalen
Emmylou Harris 960615 Hultsfredsfestivalen
Abstain 960615 Hultsfredsfestivalen
Micromoon 960615 Hultsfredsfestivalen
Bruce Dickinson 960615 Hultsfredsfestivalen
Skunk Anansie 960615 Hultsfredsfestivalen
990702 Roskildefestivalen
Pulp 960615 Hultsfredsfestivalen
Nåid 960615 Hultsfredsfestivalen
970629 Roskildefestivalen
970719 Hide kulturbrott
Dog Eat Dog 960615 Hultsfredsfestivalen
Yvonne 960616 Hultsfredsfestivalen
960726 Lollipopfestivalen
Lasse Tennander 960717 Klintehamn, Warfsholm
Marianne Flynner 960717 Klintehamn, Warfsholm
Colubrids 960724 Visby, Ryska gården
High Lamas 960726 Lollipopfestivalen
Robyn 960726 Lollipopfestivalen
Stereolab 960726 Lollipopfestivalen
Beck 960726 Lollipopfestivalen
970629 Roskildefestivalen
Lionrock 960726 Lollipopfestivalen
Cari Lekebush 960726 Lollipopfestivalen
Fluffy 960726 Lollipopfestivalen
Nick Cave 960726 Lollipopfestivalen
970627 Roskildefestivalen
Deep Blue Somehting 960727 Lollipopfestivalen
Teenage Fanclub 960727 Lollipopfestivalen
Jejja Sundstrom & Stefan Demert 960731 Klintehamn, Warfsholm
Bo Kaspers Orkester 970626 Roskildefestivalen
070730 Visby, Kneippbyn
Radiohead 970626 Roskildefestivalen
Nada Surf 970626 Roskildefestivalen
Ashley Maalsaac 970626 Roskildefestivalen
Kula Shaker 970626 Roskildefestivalen
LTJ Bukem 970626 Roskildefestivalen
John Fogerty 970626 Roskildefestivalen
970725 Lollipopfestivalen
The Hellacopters 970627 Roskildefestivalen
Grip Inc. 970627 Roskildefestivalen
The Gathering 970627 Roskildefestivalen
The Go Betweens 970627 Roskildefestivalen
Ani DiFranco 970627 Roskildefestivalen
Erasure 970627 Roskildefestivalen
David Byrne 970627 Roskildefestivalen
Apocalyptica 970627 Roskildefestivalen
Deep Dish 970627 Roskildefestivalen
Live 970627 Roskildefestivalen
St Germain 970627 Roskildefestivalen
Daft Punk 970628 Roskildefestivalen
Pet Shop Boys 970628 Roskildefestivalen
Audioweb 970628 Roskildefestivalen
Dirty Beatniks 970628 Roskildefestivalen
Primus 970628 Roskildefestivalen
Silverchair 970628 Roskildefestivalen
Mötley Crüe 970628 Roskildefestivalen
Soundtrack of Our Lives 970628 Roskildefestivalen
Yulduz Usmanova 970628 Roskildefestivalen
Juno Reactor 970628 Roskildefestivalen
Smashing Pumpkins 970628 Roskildefestivalen
Pretty Maids 970629 Roskildefestivalen
311 970629 Roskildefestivalen
Aphex Twin 970629 Roskildefestivalen
Republica 970629 Roskildefestivalen
Orb 970629 Roskildefestivalen
Red Warszawa 970629 Roskildefestivalen
Leningrad Cowboys & Red Army Choir 970629 Roskildefestivalen
Weeping Willows 970710 Visby, Snäck
970726 Lollipopfestivalen
Testicle 970719 Hide kulturbrott
Titiyo 970719 Hide kulturbrott
Stephen Simmonds 970725 Lollipopfestivalen
Speaker 970725 Lollipopfestivalen
Loosegoats 970725 Lollipopfestivalen
Johnny Cash 970725 Lollipopfestivalen
De La Soul 970725 Lollipopfestivalen
Komeda 970725 Lollipopfestivalen
Staple Singers 970725 Lollipopfestivalen
Carl Craig 970725 Lollipopfestivalen
Hurricane #1 970725 Lollipopfestivalen
Bear Quartet 970725 Lollipopfestivalen
Rasmus (Gardell) 970725 Lollipopfestivalen
990702 Roskildefestivalen
Dark Angel 970726 Lollipopfestivalen
Gluecifer 970726 Lollipopfestivalen
Jennifer Brown 970726 Lollipopfestivalen
Jungle Brothers 970726 Lollipopfestivalen
Faith No More 970726 Lollipopfestivalen
Brown 970726 Lollipopfestivalen
Alex Chilton 970726 Lollipopfestivalen
Spiritualized 970726 Lollipopfestivalen
Koop 970726 Lollipopfestivalen
Jamiriquai 970726 Lollipopfestivalen
Roni Size 970726 Lollipopfestivalen
DJ Crush 970726 Lollipopfestivalen
Honey is Cool 970726 Lollipopfestivalen
Wannadies 970726 Lollipopfestivalen
Stompin’ Crawfish 980625 Roskildefestivalen
Psyched Up Janis 980625 Roskildefestivalen
Tortoise 980625 Roskildefestivalen
Soulfly 980625 Roskildefestivalen
Tori Amos 980625 Roskildefestivalen
Kraftwerk 980625 Roskildefestivalen
Black Sabbath 980625 Roskildefestivalen
Adam F 980625 Roskildefestivalen
Dimmu Borgir 980626 Roskildefestivalen
Atari Teenage Riot 980626 Roskildefestivalen
Bentley Rhytm Ace 980626 Roskildefestivalen
Sonic Youth 980626 Roskildefestivalen
Deftones 980626 Roskildefestivalen
Headrillaz 980626 Roskildefestivalen
Lo Fidelity Allstars 980626 Roskildefestivalen
Mighty Mighty Bosstones 980626 Roskildefestivalen
Pizzicato Five 980626 Roskildefestivalen
Garbage 980626 Roskildefestivalen
Misfits 980627 Roskildefestivalen
Moonspell 980627 Roskildefestivalen
Beastie Boys 980627 Roskildefestivalen
Sisters of Mercy 980628 Roskildefestivalen
Rammstein 980628 Roskildefestivalen
Jesus and Mary Chain 980628 Roskildefestivalen
Rocket from the Crypt 980628 Roskildefestivalen
Asian Dub Foundation 980628 Roskildefestivalen
Buddy Guy 980628 Roskildefestivalen
Portishead 980628 Roskildefestivalen
Caesar’s Palace 980810 Visby, Snäck
Janne Kask 980810 Visby, Snäck
Dee Snider & the SMF 980723 Visby, Snäck
Tear & Blindboy 990130 Visby, Roxy
Fleischklump 990130 Visby, Roxy
Oktoberland 990130 Visby, Roxy
Project X 990130 Visby, Roxy
Metalworks 990305 Visby, Rindi
Peps Persson 9905?? Visby, Munkkällaren
010803 Klintehamn, Warfsholm
031106 Visby, Munkkällaren
Monster Magnet 990701 Roskildefestivalen
Marilyn Manson 990701 Roskildefestivalen
Hallucinogen 990701 Roskildefestivalen
Noise Khanyle & Magugu Age Africa 990702 Roskildefestivalen
Covenant 990702 Roskildefestivalen
Heather Nova 990702 Roskildefestivalen
Phaze Khemisi 990702 Roskildefestivalen
Robbie Williams 990702 Roskildefestivalen
Faithless 990703 Roskildefestivalen
Derrick Carter 990703 Roskildefestivalen
Apotygma Berzerk 990703 Roskildefestivalen
Alliance Ethnik 990703 Roskildefestivalen
Salamal 990703 Roskildefestivalen
Echo & the Bunnymen 990703 Roskildefestivalen
Cassius 990703 Roskildefestivalen
Coldcut 990704 Roskildefestivalen
Basement Jaxx 990704 Roskildefestivalen
Blondie 990704 Roskildefestivalen
Margareth Menezes Band 990704 Roskildefestivalen
Teebe & K 990704 Roskildefestivalen
Fabio & Grooverider 990704 Roskildefestivalen
Eva Dahlgren 990704 Roskildefestivalen
Uno Svenningson 990710 Visby
Dilba 990710 Visby
Art Garfunkel 990710 Visby
Eldkvarn 990727 Klintehamn, Warfsholm
Galaxy Grammophone 000415 Visby, Borgen
000819 Visby, Borgen
Dungen 03???? Visby, Effes
Georgie Fame 031115 Visby, Säveskolan
Moder Jords Massiva 040130 Visby, Roxy
In Flames 050709 Göteborg, Ullevi
Iron Maiden 050709 Göteborg, Ullevi
Mick Taylor 051215 Visby, Borgen
Bloodrich 060128 Visby, Borgen
Desector 060128 Visby, Borgen
Pica Pica Orchestra 060128 Visby, Borgen
070127 Visby, Borgen
Muse 060707 Stockholm, Stadion
Stereo Generator 070127
The Sounds 070127
Sahara Hotnights 070730 Visby, Kneippbyn
The Ark 070730 Visby, Kneippbyn
Dag Vag 070730 Visby, Munkkällaren
Antennas 081230 Visby, Munkkällaren
Tony Clifton 081230 Visby, Munkkällaren
090131 Visby, Borgen
100526 Visby, Munkkällaren
Autodafé 100110 Malmö, KB

The Grand Grace 090131 Visby, Borgen
TraKKtor 090409 Sthlm, Münchenbrygg
Combichrist 090409 Sthlm, Münchenbrygg
And One 090409 Sthlm, Münchenbrygg
Suicide Commando 090409 Sthlm, Münchenbrygg
Portion Control 090410 Sthlm, Münchenbrygg
Northborn 090410 Sthlm, Münchenbrygg
Spectra Paris 090410 Sthlm, Münchenbrygg
The Klinik 090410 Sthlm, Münchenbrygg
Slave Quarter 090530 Visby, Travet
Taco Psychosis 090530 Visby, Travet
Santa Rosa Deathpatrol 090530 Visby, Travet
Nitzer Ebb 090612 Malmö, KB
Uma’s Plant 100326 Visby, Borgen
Duck’s Deluxe 100326 Visby, Borgen
Never Mind 100526 Visby, Munkkällaren
The Mommyheads 100526 Visby, Munkkällaren

Sommaruppehåll...

2010-06-28T14:09:00.000-07:00

Rootmoset kan sägas ha en smula sommaruppehåll men vi passar härmed på att avfärda alla rykten om att vi skulle ha splittrats. Nya framträdanden kommer att göras till hösten och troligen gör vi säkert någon privatspelning i juli eller augusti (läs: tävlingar för varandra). Själv läser författaren just nu Stephen Davis bok om Guns N' Roses och försöker lyssna in sig på det första halvåret av 10-talet.

Tre månaders abstinens...

2010-06-09T01:57:00.000-07:00

"Vi ses i september" ljöd det då vi igår avtågade från creperiet efter en trevlig tävling där vi slutade som tvåa. Så nu har man alltså tre månaders abstinens efter musiktävlingar framför sig. Vi får väl ordna några privata sådana.

Arrangemanget igår var annars väldigt trevligt (tack, Simon!) även om vi formligen krossade både 00-tal och svenskt där vi ofta inte kände igen någonting. Vi var stormglada över att vi alls tog White Lies på 00-tal samt en gammalt Imperiet-låt på svensk där annars det mest bör ha varit från 00-tal, kan man tro. Vi var visserligen bara tre man igår men just inom dessa kategorier hade det nog inte spelat så stor roll.

Kunde dock med glädje konstatera att mitt pluggande lönat sig eftersom jag kände igen en Wilco-låt. Tomas var extremt vass på ett antal frågor och Kjelle klippte gamla Krokus för andra gången i en musiktävling. Vi ledde med tre poäng i halvtid men sen kom just det fruktade 00-tal... men kul var det.

Sommaren lär väl alltså spenderas med att fortsätta att kämpa med det förkättrade 00-talet och samtidigt hoppas att jag nu inte börjar gilla alla skäggrock som jag på sistone tvingat mig själv att lyssna till det... det är väl sådant som jesuiterna kallade "andliga övningar"...

Jag och Ronnie James.

2010-05-17T03:26:00.000-07:00

Vi stod samlade kring en bandspelare i skolan, medan fröken var ute en stund, och spelade Dios "Holy Diver" för att höra det där konstiga ljudet precis i början av låten, innan riffandet drar igång. "Det är djävulen", förklarade en klasskamrat. "Och har du sett skivomslaget? Han DRÄNKER en präst!" Jag minns inte om jag just då hade sett det där omslaget men det dröjde i så fall inte länge. Det tog lite tid för mig att köpa LP:n "Holy Diver" men däremot hade jag den på kassettinspelning (vilket kanske förklarar en del) och såg senare även till att köpa uppföljarna "The Last in Line" och "Sacred Heart" på kassett på Konsum. Ja, det var den där tiden då man stod och trängdes över ett fack med kassetter i livsmedelsaffären. Senare ersatt med CD-skivor och därefter ersatt med ingenting eftersom alla sitter hemma med Spotify.

I helgen avled i alla fall Ronnie James Dio, mannen bakom de "djävulska" plattor som utgjorde ett soundtrack till mitt 80-tal. Han blev 67 år och dukade under efter en längre tids kämpande med magcancer. Tydligen hade en hel del spelningar ställts in, enligt mina mer insatta vänner. Och nu är de definitivt inställda, för gott.

Ungefär fem gyllene år hade Dio där under 80-talet, från det att han lämnade (läs: sparkades från) Black Sabbath tills dess att hans framgångsrika grupp började falla sönder mot slutet av 80-talet. Han var väldigt snabb med debuten och spelade in den på bara några månader efter att han i januari 1983 lämnat Sabbath. Därefter kom "Last in Line" (1984) och "Sacred Heart" (1985). Jag minns att jag hade med en kassett med en intervju och valda delar från den då ännu inte släppta sistnämnda plattan på konfirmationsläger(!). Troligen inspelat på programmet "Rockbox".

Det måste ha varit hektiska år för Dio även om det i efterhand ter sig som en ganska lång period i åtminstone mitt liv. Jag köpte det mesta som släpptes, inklusive 1986 års lustiga hopkok av studio- och livematerial som hette "Intermission" och därefter även 1987 års "Dream Evil", vilken en kompis snabbt sålde till mig. Något som kunde varit ett illavarslande tecken. För i ärlighetens namn så började väl mannen gå lite på tomgång där mot slutet av 80-talet och det blev oändliga återupprepningar av temat med drakar och demoner, regnbågar och prinsessor. Just sådana teman som mitt 15-åriga jag tyckte var så häftigt men som mitt mer än 35-åriga jag tycker är så oerhört pinsamt. Den sista "riktiga" Dio-plattan, "Lock up the Wolves", kom 1990 och jag köpte även den av en kompis i form av en pirat-kassett införskaffad i Bulgarien. Ja, det var sannerligen kassetternas gyllene tidevarv ännu ett litet tag till. Jag minns heller inte att jag lyssnade särdeles mycket på den.

Därefter försvann Dio mer eller mindre ur mitt synfält. Visst, jag följde alltid med ett visst intresse diverse förehavanden men de gamla plattorna hamnade på vinden tillsammans med en del annat äldre i LP-väg. 90-talet var en dålig tid för Dio. Det blev turer i Black Sabbath, solosläpp och det ena med det andra. En vän till mig berättade att Dio tydligen uppträdde på en raggargård i Värmland för cirka 200(!) besökande i slutet av 90-talet.

00-talet innebar en viss revival. Nya plattor kom och höll även en viss standard. Jag passade i alla fall på att lyssna på en platta från 2004 som visserligen inte var så bra som hans tre första men dock bättre än de plattor hans grupp släppte mot slutet. Även om det fortfarande var en väldig massa regnbågar och prinsessor. Men det lät ändå... välbekant. Och sedan blev det Heaven & Hell mot slutet av 00-talet, återföreningen av det Black Sabbath som släppte album 1980 - 83 och återigen 1992.

För övrigt har det ju alltid funnits en viss rivalitet mellan Ozzy och Dio såsom den främste och den näst främste(?) sångaren i Black Sabbath. Ozzy förblir ju SÅNGAREN i Black Sabbath men det ska dock påpekas att Dio var långt bättre rent tekniskt och att de plattor han gjorde med Black Sabbath i alla fall överträffade en hel del av de senare plattor Ozzy släppte med gruppen. Det ligger även en viss ironi i att den rätt städade Dio nu lämnat oss medan den, öhm, mindre sunde Ozzy fortfarande hänger med trots att han borde varit död 10 gånger om. Det är sådana där små saker som får en att fundera över rättvisan, eller bristen på den, här i världen.

Hur klassiska är Stone Roses?

2010-05-02T01:28:00.000-07:00

Det är egentligen märkligt hur lätt man, inte minst inom musiken, svänger sig med det där ordet ”klassiker”. Den och den plattan, den och den låten, den och den artisten kan ibland ganska snabbt få rangen av ”klassiker”. Ibland är det med all rätt men ibland kan det vara värt att granska hur pass klassiskt något egentligen är och inte minst för VEM.

Kom att tänka på detta när jag tidigare idag satt och kollade igenom lite inspelningar med kända band från Manchester, mestadels då de här som kom fram 1989 – 90 (Stone Roses, Happy Mondays, Inspiral Carpets, 808 State, James, med flera) och myste lite inför diverse nostalgiska minnen som vällde fram. Och det är klart, för mig och för många andra som deltar i Popgiss, liksom för stora delar av nationen England så är dessa grupper och låtar givetvis klassiska delar av modernare musikhistoria.

Men samtidigt slog det mig ändå att merparten av dessa grupper troligen INTE ALLS är klassiska hos andra grupperingar. Om jag gick ut på gatan i Visby och snackade med vissa personer i min egen ålder och bad dem att exempelvis nämna sina favoritlåtar med Stone Roses så skulle de troligen bara titta på mig och säga: ”förlåt, vad sade du? Vilka då?”

Det här är absolut inte något försök från min sida att nu göra mig rolig över människor som inte har koll på den musik som var lite hipp och trendig för 20 år sedan. För poängen är just det att Stone Roses och de andra grupperna, som sålde stort i England, i vissa andra länder faktiskt var kultgrupper för en krets av finsmakare. Visst, Stone Roses hade så pass stor publik i Sverige att de säkert kunde fylla klubbar i stil med Debaser (även om väl Debaser inte fanns på den tiden, men ni förstår vad jag menar) men de skulle näppeligen ha kunnat fylla den då nybyggda Globen.

Det är väl bara så att olika grupperingar i samhället har helt olika referensramar. Samma personer som inte ens vet vilka Stone Roses och Happy Mondays, eller ens The Smiths, är kan lätt börja nynna på någon sommarhit om man bara inleder dem i frestelse. Och snackar man klassikergrupper så kan dessa personer givetvis sådant som Rolling Stones, Iron Maiden, Gyllene Tider, med mera, utantill men de har fortfarande inte den minsta koll på lätt trendiga grupper som kom fram kring 1990.

För dessa personer är kanske ”The Ketchup Song” eller ”Bailando” eller ”Barbie Girl” vida större ”klassiker” än Stone Roses någonsin kan komma att bli i deras värld. Och de här personerna är förmodligen en betydande majoritet i ett land som Sverige (och många andra länder). På så vis kan man genast ifrågasätta vad som faktiskt ÄR en klassiker. Slutpoängen är dock att en betydande grupp av kritiker och några av deras hängivna läsare aldrig i helvete skulle ägna en seriös tanke åt, säg, Ace of Base utan hellre frossar i grupper som Arcade Fire. Och därmed uppstår den här lustiga klyftan som många av oss inte ens tänker på.

Och visst. Jag tillhör de här personerna som tycker det är kul med krokiga poplåtar från Manchester samtidigt som jag tycker att Aqua och dylikt är total dynga. Men det är som sagt bara MIN åsikt och jag vet att det är en minoritetsåsikt. Men å andra sidan så är det förstås alltid lite roligt att ta den smalare vägen i musikvärlden. För annars deltog man nog inte i Popgiss heller. Tror jag i alla fall inte.

Mumiernas parad.

2010-04-27T10:13:00.000-07:00

I skrivande stund sitter undertecknad, d.v.s. Robert, och lyssnar på en platta med Paul Simon från 2000. Ja, ni hörde rätt. Mannen som skrev "Mrs Robinson", "50 Ways to Leave Your Lover" eller "You Can Call Me Al" har även givit ut plattor under 00-talet. Vilket jag själv inte direkt hade någon aning om. Men då jag nu pluggar 00-tal och betar av en rad bästa-listor från olika år så kommer även gamlingarnas senaste alster med. De sista dagarna har jag sålunda lyssnat på 00-talsalster med ovannämnde Simon, Nick Lowe, Uffe Lundell och förstås Bruce.

För övrigt kan jag konstatera att tidningen Rolling Stone, som en gång var så cool, idag verkar leva efter principen "om Bruce Springsteen, Bob Dylan eller valfri gamling släppt en platta under detta år så hamnar den minst på topp tio om inte överst". Och om en platta med Bob Dylans outtakes var det bästa som kom 2008 så ska jag äta upp min hatt, som man brukar säga.

Det roliga är att jag ofta klagar över att jag numera har lite (hm) varierande koll på "ny" musik. Och med "ny" musik så menar jag då musik gjord av artister och grupper som debuterat under 00-talet i alla fall. Men jag har ju även förfärande dålig koll på den nya musik som gjorts av de mycket gamla i branschen. Kanske för att man inte är så intresserad. Jag hade tills nyligen ingen aning om att Paul Simon släppt minst två plattor under 00-talet men om jag hade vetat det så hade jag troligen inte utropat: "åh, en ny platta med PAUL SIMON! Jag måste hänga på låset samma dag som den släpps!"

I ärlighetens namn är dock inte det som gamlingarna gör särskilt dåligt, för så skickliga är de åtminstone vid det här laget, dessa åldrande aktörer, så att de inte prånglar på oss skitplattor. Det är tvärtom rätt genomarbetade album från män (för det är så gott som alltid män) som inte direkt behöver stressa fram plattorna längre. Men samtidigt kommer ju den där perioden när samtliga rockens åldermän går in något slags vegetativt stadium då de på rent maner forsätter spela in plattor som tyvärr alltid kommer jämföras med deras mästerverk.

Paul Simon är ändå intressant därför att han, trots smärre svackor, lyckades vara dynamisk under loppet av 25 år, från genombrottet med "Sounds of Silence" 1965 till de storartade framgångarna med de intressanta albumen "Graceland" (1986) och "Rhytm of the Saints". Därefter är det ju fullt möjligt och förståeligt om den vid det här laget stenrike Simon bör ha drabbats av en viss självbelåtenhet. Nästan platta "Songs from the Capeman" var på sätt och viss originell då Simon plötsligt sneglade tillbaka till New Yorks 50- och 60-tal med den typ av musik som spelades i stadens latinamerikanska områden. Samtidigt var den även ett lite oroväckande tecken på den där nostalgin som kan vara så förödande. För i grunden var det ju sin ungdoms musik som Simon här återvände till.

Plattan "You're the One" från 2000 är egentligen ett slags hopkok av allt som Simon gjort under åren. Mestadels akustiska låtar men även med inslags av "Graceland" o.s.v. En slags "Paul Simon blandar och ger". Det är helt klart lyssningsbart men å andra sidan inget som får en att hänga på skivbutikens lås samma dag som albumet släpps. Den nyaste Uffe Lundell-plattan jag hört (2005) lät mer Uffe Lundell än Uffe Lundell själv. Hälften av låtarna handlade väl fortfarande om frihet o.s.v. Springsteen har etablerat sig som en slags äldre statsman för de som inte riktigt, riktigt minns 60-talet medan Dylan på sina senare plattor nästan enbart verkar ägna sig åt musik som nästan är äldre än han själv. Och så vidare.

Det är ju även som så att de inte kan så mycket annat. Därtill har de vid det här laget en stor medelålders publik med pengar som slentrianmässigt kan köpa de senaste alstren med gamlingarna och få ungefär vad de förväntar sig. Som jag sagt förut, förr eller senare hamnar vi alla i gubbrockträsket... nu väntar jag bara på den dag då Radiohead börjar ge ut sådana där plattor där de låter mer Radiohead cirka 1997 än vad de själva gjorde... den som lever får se.

...inte Ebba Grön heller!

2010-04-22T23:30:00.000-07:00

Tomas och undertecknad tog sig, trots ett vidrigt rått och regnigt väder, igår ned till Munkkällaren för att avnjuta en dos hårdrock/hård rock (välj själva). Lokala hjältarna Stereo Generator var ju förband och bestämt lät de lite mer sjuttiotalsrockiga sedan man sist såg dem? Vid det tillfället stod vi även lite längre från scenen och uppfattade nyanserna bättre. När sedan Dundertåget tuffade igång (bokstavligen, man inledde med tågljud och för några sekunder inbillade jag mig att David Bowie skulle komma in och köra "Station to Station") så stod vi närmare scenen men volymen var då rätt hög så tyvärr uppfattade man inte alltid texterna så bra. Men bandet öset på med gott humör och avslutade i sann rock'n'roll anda, milt uttryckt. Och vem kan tycka illa om ett band som skriver en låt tillägnad statsministern med titeln "Den onda dockan"?

Igår upptäckte jag, lätt generad, att de gamla gotländska hjältarna i Biljardakademien faktiskt finns på Spotify. Tanken hade liksom inte slagit mig. Eftersom detta även är ett band som man mer har hört OM än faktiskt hört så var det skönt få stifta närmare bekantskap med dem. Däremot påpekade en kompis nyligen att Ebba Grön- och Imperiet-katalogen tydligen hade dragits tillbaka från Spotify och min egen reaktion var väl ungefär "jaså?" men det stämde ju också då jag kollade.

Sanningen är ju den att jag inte hade en aning om detta då det verkligen är år och dag sedan jag lyssnade på vare sig Ebba Grön och Imperiet. Och skulle jag välja just nu hade jag nog hellre valt Imperiet eftersom jag egentligen är dyngtrött på Ebba Grön. De har tyvärr blivit ett av de där söndertjatade banden vars mest kända låtar hamnat i samma division som "Sommartider" (av Per Gessle kallad "Idiotlåt" bara för några år sedan), "Vill ha dig i mörket" och dylika saker som alltid, alltid ska spelas på fester när svensken i gemen fått i sig tillräckligt mycket.

Och just "800 grader" eller "Staten och kapitalet" (som ju inte ens är en Ebba-låt) har ju också drabbats av detta hemska öde. Så det är rätt länge sedan man korsade vägarna med dessa band som man förknippar rätt starkt med sin tidiga ungdom, förutom att jag förstås inte var "med" när Ebba Grön höll på (bara nästan, man var 11 när de lade av) medan man däremot upplevde Imperiet lite på avstånd. Det är för övrigt lustigt det där med hur man ibland kan få en slags känsla av mättnad inför vissa band eftersom man på något vis känner sig färdig med dem. Lite svårt att förklara vad jag menar här. Hur som helst finns det ju så mycket annan intressant svensk musik från den där perioden och framöver hoppas man att mer och mer av den faktiskt hittar in på Spotify.

Musikvärldens hyperlänkar.

2010-04-19T14:28:00.000-07:00

Nu tillhör ju ingen av oss Rootmosare det som man skämtsamt skulle kunna kalla "hyperlänksgenerationen". Vi är inte på ett naturligt sätt uppvuxna med ett Internet där man kan börja läsa en text och därefter teoretiskt skulle kunna hyperlänka sig vidare för resten av sitt liv, om man bara hade tid att sitta där.

Musiklyssnande innebär dock en del hyperlänkande av äldre snitt, det vill säga att man får reda på saker via själva musiken eller via kringläsning om den och den artisten och gruppen. Satt igår och lyssnade på skivan "Ys" med harpisten (sug på den, ni) Joanna Newsom som är en slags märklig Kate Bush eller Tori Amos för 00-talet, helt klart.

Plattan från 2006, där Joanna på utsidan återger sig själv på en målning som är så där medeltida pastischartad som prerafaeliternas verk brukade vara, är en ganska märklig blandning av gammalt och nytt. Därtill har hon fått ihop ett regelrätt dreamteam då producenten heter Van Dyke Parks, mixaren Steven O'Rourke och ljudteknikern (får man nog kalla honom just i det här fallet) är Steve Albini. Inte illa av en dam om 25, som endast givit ut några plattor innan.

Därtill - och här kommer då hyperlänkandet in - har Newsom talat varmt om de influenser hon fått från två plattor, nämligen Van Dyke Parks "Song Cykle" (1967) och Roy Harpers "Stormcock" (1971, utrymme för feltolkning där, ja). Ingen av dessa hade jag hört men det ordnades snabbt under dagen. Van Dyke Parks är ju huvudsakligen känd som mannen som hjälpte Brian Wilson att nästan, bara nästan, få ihop "Smile". Han skrev en hel del ihop med Wilson jämte exempelvis en viss Charles Manson. Det är en sådan där sak man kan leva på (och det är möjligt att hela projektet raserades av att Paul McCartney nonchalant slank in i Wilsons studio och rev av "A Day in the life" på piano för att därefter uppmana strandpojkarna att lägga på ett kol vilket aldrig blev av).

Van Dyke Parks platta, utgiven direkt efter det havererade Smile-projektet, var för övrigt trevlig lyssning som jag säkert kan återvända till. Den andra skivan, som kom 1971, var likaså helt klart hörvärd. För er som inte vet vem Roy Harper är så kan jag upplysa om att de flesta av oss, utan att ens veta om det i några fall, hört honom sjunga låten "Have a Cigar" på Pink Floyds platta "Wish You Were Here". Det är dock lite lurigt med detta då man inte väntar sig en annan sångare och, om man nu inte läst innerpåsen och allt detta, lätt kan tro att det bara är David Gilmour som lyckats vränga till rösten en liten smula för just den låten.

Harper var en av de där udda brittiska artisterna som aldrig fick det där stora genombrottet. Men han fick alltså dels medverka på en mycket känd Pink Floyd-platta och fick sig även en hyllningslåt av Led Zeppelin ("Hats of to Roy Harper") så man får utgå från att han gjorde intryck i vissa kretsar. Möjligen kan han ha fått en smärre revival på senare år, även om jag inte är helt säker. Roligt nog lyckades Newsom övertala den nu lätt åldrade Harper att framföra hela albumet "Stormcock" som uppvärmning på en av hennes konserter. Ganska underbart, faktiskt. Även Newsom tillhör för övrigt de där artisterna som spelar sina album rakt upp och ned live och sådant proggighet måste man ju applådera.

Tja, var det någon mening med denna text? Möjligen blev det en liten guide av hur en musiknörds tankebanor fungerar. Kanske kan bli ett ämne för en avhandling om någon vore intresserad...

Dessa plattor hann för övrigt avverkas idag medan man jobbade:

Van Dyke Parks - Song Cycle
Roy Harper - Stormcock
Yeah Yeah Yeahs - It's Blitz!
Bat for Lashes - Two Suns
Mos Def - Ecstatic
Girls - Album
MGMT - Oracular Spectacular
TV on the Radio - Dear Science
Kanye West - Late Registration
Wishbone Ash - Wishbone Four
Frank Sinatra - Songs for Swinging' Lovers
Animal Collective - Feels
Daft Punk - Discovery
Yeah Yeah Yeahs - Show Bones
Wild Beasts - Two Dancers
LCD Soundsystem - LCD Soundsystem

Det märkligaste Popgiss någonsin, eller det är Elvis Costellos fel alltihop?

2010-04-18T13:32:00.001-07:00

Om vår egen insats i finalen på Popgiss 2010 är det väl inte så mycket att orda om. Vi gjorde alla några snygga gissningar och fick även till några klockrena svar baserade på ren vetskap. I synnerhet Kennet bevisade ju att han hade råg i ryggen då han satte gruppen med samma namn, vilket han nog var ensam om denna eftermiddag (tror jag, förlåt om jag missade ifall någon mer svarade rätt). Men annars var det rätt mycket fågelholk över Rootmoset igår. Men om vi dock håller oss till de stora Popgiss (och bortser från vårt goda resultat i Mellangiss 2009) så var gårdagens åttondeplats helt klart bättre än den förnedrande 14:e plats (om inte sämre) som vi hamnade på 2008.

Och så kom ju det där märkliga efterspelet som man tyvärr inte kan låta bli att nämna. Slutmatchen blev en riktig rysare då Crackers åter föll på mållinjen då man bommade Jan & Dean i en utslagsfråga. Samtidigt som man led med Crackers så gladdes man ändå med Looserville som var på väg att göra samma sak som vi själva gjorde 1998, d.v.s. bara gled in lite från ingenstans och "vann hela skiten" (för att citera Gamnackarna).

Redan igår kunde dock Unga Moderna, vid en diskussion på Bolaget timmarna efteråt, för mig lansera en väl underbygd hypotes om att "Watching the Detectives" inte spelats in under namnet "Elvis Costello & the Attractions" utan bara i Costellos eget namn. Själv hade jag ju i flera år trott detta var den första platta som EC överhuvud gjorde med sin kompgrupp. Och det stämmer ju också, på sätt och vis. Men det står inte på skivtallriken.

Så idag lider många av oss istället med Looserville som nesligt snuvades på segern medan man samtidigt glädjer sig med Crackers som var väl värda att vinna efter att under många år ha snubblat precis på mållinjen. Efter alla tappra försök var det till slut ändå deras tur och undertecknad är övertygad om att Looserville kommer att få höja pokalen inom en rätt nära framtid.

Annars kan väl många med oss i Rootmoset skriva under på att Gamnackarna gjorde en finfin insats som arrangörer av, och värdar för, Popgiss 2010. Många av oss Popgissare vet även hur fruktansvärt svårt det kan vara att få till det exakt med vad som egentligen stod på skivtallriken och liknande saker. Sådant händer, kort och gott. För övrigt så minns ju vi rootmosare ännu vilket fruktansvärt hästjobb det är att gräva fram sådana här saker och då inte minst att få det exakt rätt.

Och nu gäller det bara att överleva abstinensen till nästa Popgiss. Man får trösta sig med ett mellangiss samt ett och annat mindre quiz under tiden. Det är inte lätt att knarka musik, det är ett som är säkert.

Efter att ha lidit 1000 kval... så kvalade vi!

2010-04-16T23:53:00.000-07:00

Skribenten vill verkligen inte låta dryg. Men om förra tävlingen var de förlorade chansernas eftermiddag så var det igår fråga om de återfunna chansernas afton. Vi valde den enkla taktiken att INTE ändra på saker som vår magkänsla med en gång sade åt oss att skriva. Och det hjälpte! Sandie Shaw, Steve Miller Band, Aime Mann, med mera, vi fixade dem. Vi satte rätt alternativ och blev ofta glatt överraskade när de rätta svaren lästes upp. Man kan till och med leva med att vi skrev "Yardbirds" istället för "Jeff Beck" på "Hi Ho Silver Lining"...

Men visst var det lite nervöst. Eftersom man ständigt ville se hur vi låg till och jag (allvarligt talat) tycks se sämre med brillorna med tiden så blev man ofta stående vid scenkanten. Det var även då Tobbe kom med repliken "Jo, Robert, du leder". Just då var det förstås inte tid för att påpeka att det i så fall berodde på att vårt mer än vanligt goda lagarbete. Det var lite '98 i luften där ett tag. Men sen får man se om det håller i sig då man idag även ska möta de åtta elitlag som inte var med igår.

Som sagt, ska man återgå till att vara ödmjuk så är vi i alla fall i final och lär som sämst komma på en sextonde plats. Fast det hade vi väl inte tänkt?

1001 plattor: 2005-07

2010-04-07T07:49:00.000-07:00

Mitt lyssnade går nu mot sitt slut och idag avverkade jag det sista dussinet skivor i ”1001 plattor…” , i detta fall från åren 2005 – 2007 vilket är så långt boken sträcker sig. I alla fall i denna svenska version. Lyssningen påbörjades 1 mars och det tog alltså en dryg månad att, med endast smärre avbrott, beta av de skivor man inte hört. Sen var det väl även något dussin hit eller dit som jag ännu inte hunnit höra eftersom de inte fanns på Spotify. Men allt som jag hört tidigare och som jag funnit på Spotify är nu igenomlyssnat. Här kommer alltså en skakande rapport om min bristande kunskap om musik från cirka mitten av 00-talet.

Freddie Wadling – Jag är monstret
Kommentar: Möjligen kan jag väl ställa mig lite frågande till varför Freddie Wadling alls behöver få låtar skrivna åt sig, därtill en hel platta och därtill olika författare till var och varannan låt. Resultatet blir därmed en smula spretigt även om det ändå är ganska OK. Det värsta är ändå att man hela tiden sitter och jämför med Wadlings äldre, betydligt coolare, produktion. Samtidigt som man även vet att han totalsågat sådant som sin egen ”En skiva till kaffet” i intervjuer och sagt han är tvungen att då och då släppa något lättsmält så att skivbolagen sedan låter honom göra det han verkligen vill… Hade jag fått bestämma så hade jag för övrigt tagit med Fläskkvartettens platta ”Flow” i ”1001 plattor”. Där får både Wadling och hans vänner i kvartetten verkligen visa vad de går för och de har heller aldrig toppat den plattan.

Richard Hawley – Coles Corner
Kommentar: Gitarristen i Pulp har tydligen släppt en hel drös soloskivor, något som gått mig förbi. Därtill är Mr. Hawley väldigt förtjust i äldre typer av musik och på det hela taget låter plattan som en engelsk pendang till den första plattan med Weeping Willows. Vissa låtar blir närmast pastischer på äldre typer av material men det är ändå ganska så OK, precis som i fallet med Weeping Willows.

Antony and the Johnsons – I Am a Bird Now
Kommentar: Det var nästan så jag inte märkte övergången från Richard Hawley till denna platta med en brittisk grupp frontad av en amerikan. Denne Anthony är, precis som Richard Hawley, tillbakablickande och hans röst skälver och darrar som hos den värste 50-talscrooner. Och the Johnsons verkade mest bestå av ett piano och lite gitarr. Men det var ganska behaglig musik att höra på sent om kvällen.

M.I.A. – Arular
Kommentar: Med min vanliga koll på 00-talet så hade jag förstås aldrig hört talas om denna lankesisk-engelska dam. Det är i vilket fall en slags raggaaktig stil som slår ganska hårt men som möjligen kan bli lite monoton efter cirka 40 minuter. Men det funkar. Senare hade hon visst en hit där hon snodde Clash-låten ”Straight to Hell”.

Sufjan Stevens – Illinois
Kommentar: Denne kille, som jag inget vet om, ska tydligen ge ut 50(!) plattor där han tematiskt betar av varje amerikansk delstat. Om han någonsin hinner med det vet ju inte jag men här kommer i alla fall plattan om Illinois, den andra i sviten. Delstaten med bland annat Chicago har förstås en del intressanta historier och vi får bland annat höra en hjärtslitande ballad om seriemördaren John Wayne Gacy(!), han som brukade klä ut sig till clown och roa traktens barn när han inte slaktade unga homosexuella män och grävde ned dem i sin källare. Musiken är annars oerhört varierad och ofta rikt orkestrerad och flera av låtarna är sådana att de fastnar vid en första lyssning, vilket alltid är trevligt. Helt klart ett album att återvända till.

Ossler – Krank
Kommentar: Aldrig hört talas om denne svensk. Det är rock sjungen på lätt skånska. Och det är väl allt jag har att säga om detta album.

Timbuktu – Alla vill till himmelsen
Kommentar: Om ovannämnde Ossler sjöng på en lätt skånska så blir det genast fetare, mer i Peps anda, då man lyssnar på Timbuktu. Har givetvis hört hans hits men det har inte blivit av att kolla in plattorna. Minns dock att jag sett honom en gång på Malmö-festivalen varvid en gammal vän efteråt beskrev det på följande viss för sin tjej, fritt citerat: ”ja, det var någon skåning som hoppade runt och rappade på scenen, och de andra tyckte det var bra”. Den här plattan motsvarar väl egentligen ganska bra hits som man har hört. Det är extremt eklektiskt med inslag av rap, afrikansk musik och (denna gång fantasifyllda) samplingar från äldre musik. Kort och gott ganska originellt och särskilt för att vara svenskt.

Ebba Forsberg – Ebba Forsberg
Kommentar: Den här damen hörde jag talas om redan någon gång på 90-talet men då huvudsakligen som körsångerska åt bland andra Uffe Lundell. Sedan började hon spela in egna plattor, exempelvis tolkningar av Dylan. Här är det dock helt eget material och jag kan direkt konstatera att det här är sådan där musik som man absolut inte vill höra i Popgiss. Inte för att det nu är något fel på musiken, Forsberg sjunger utmärkt och musikerna är duktiga och allt är egentligen finfint. Det är bara det att det här är just en sådan där vuxen, ”amerikansk” rockplatta med en behaglig kvinnlig sångerska av det slag som det går tretton på dussinet av. Skulle man få höra någon låt från denna platta på Popgiss så vore man totalt chanslös såvida man inte hade lyssnat på plattan flera gånger om dagen under ett helt år. Men annars kunde detta lika gärna vara Sheryl Crow eller vilken annan lättlyssnad rocksångerska som helst. En genomarbetad platta men utan större originalitet, kort och gott.

Ali Farka Touré – Savane
Kommentar: Jag tror detta var den sista platta som Touré spelade in och jag är även osäker på om han ens levde när den gavs ut. Egentligen har jag inte så mycket att tillägga till vad jag skrev om den förra plattan med honom som diskuterats ovan. Det är fortfarande en behaglig afrikansk blues och troligen en god avrundning på en lång karriär.

The Knife – Silent Shout
Kommentar: The Knifes platta “Deep Cuts” är en av mina favoriter inom nyare elektronisk musik, inte minst för att den var ganska originell i sin genre. Det blev emellertid inte av att jag lyssnade på denna platta men nu är det gjort en första gång. Här är soundet betydligt mörkare och drar egentligen lite åt gammal god experimentell synth i 80-talsanda. Det är dock svårt att ta miste på Karin Dreijers sång (även om vi vid ett tillfälle skrev The Knife istället för Honey is Cool”, eller om det var tvärtom, i Popgiss).

Säkert! – Säkert!
Kommentar: Det här visade sig vara en riktigt charmig platta och egentligen kan jag inte svära på att jag inte hört den förut, även om jag ville vara säker. Har dock lyssnat en del på Annika Norlins engelska band (eller vad man ska kalla det), Hello Saferide. Det här är på något vis väldigt indie och väldigt tonårsinriktat (i alla fall i texterna) men jag gillar det. Kanske just därför?

The Good, the Bad & the Queen – The Good, the Bad & the Queen
Kommentar: Då jag inte längre kan hålla koll på alla soloprojekt av Damon Albarn (Gorillaz, musik från Mali, med mera) så hade jag även missat denna grupp där bland andra Paul Simenon från The Clash ingår. Plattan är tematisk och kretsar kring London och atmosfären är överlag ganska dyster. Kanske en platta man bör lyssna på fler gånger även om titelspåret med sitt magnifika ensemblespel mot slutet lyfter plattan rejält.