Rootmosets favoriter 2015!

Då var det den tiden på året igen! Nu vill vi ju inte gå ut och prata om "bästa skivor" för det där är rasande subjektivt men vi tänker i alla fall presentera våra favoriter. Först ut är Tomas och sedan undertecknad. Enjoy.

Tomas favoriter

Sleater Kinney – No Cities to love

Sleater med sin aviga rock ´n´roll har efter tio år och the Woods gjort årets comeback och den skivan som jag har lyssnat på mest detta år.

Pale Honey – Pale Honey

Priset för årets debut går till Göteborgsduon.

Lana Del Ray – Honeymoon

Tredje skivan håller lika hög klass som dom tidigare, älskar LDR.

Nicole Saboune´ - Miman

Nicole fortsätter med 80-talsdyster rock, andra skivan kräver mer av lyssnaren än debuten.

Bäddat för Trubbel – Två sjundedelar av ett liv.

10-talets Eddie Meduza, frejdig rock ´n´roll.

Skivor som nästan kom med.

Grimes – Art angel

Courtney Barnett – Sometimes I sit and think…

EP’s Trailer Park – Lojsta & other stories from an Island. Sommarens soundtrack.

Årets låtar

Torres – Strange hellos

Florence + The Machine – Ship to wreck

The Libertines – Gung Din

Deportees – Love me like I’m gone

Joanna Gruesome – Jamie (Luuver)

Roberts favoriter

Plattor

Jaha, ja. Den här listan lär ju inte direkt ge mig några PK-poäng då den är väldigt rockig, väldigt manlig och väldigt brittisk. Så 2015 blev för mig året då hjältar från 10-talet, 00-talet och, herregud, 90-talet gjorde comeback varvid jag mest tackade och tog emot. Men mitt favoritalbum alla kategorier under året är i alla fall av en icke-brittisk kvinna (jag, revolutionens avantgarde).

Disclosure - Caracal

Det är egentligen inte så mycket nytt under solen jämfört med 2012 års moderna klassiker ”Settle” utan Disclosure lunkar på med det vid det här laget välkända rytmerna och ett gäng mer hitorienterade nummer där man plockat in ett antal gästvokalister. Sam Smith är åter med men även Lorde och Miguel dyker upp på ett par härliga rökare. Som sagt, inget direkt nytt men skönt med ett knippe nyproducerade nummer från den eminenta duon.

Palma Violets – Danger in the Club

Gruppen som betraktades som det nya hoppet inom brittisk rock (läs: förvaltare av traditionen) släppte sin andra platta och förändringarna är väl att soundet möjligen är snäppet mörkare och att det tydligare märks influenser från 00-talsgrupper som Strokes och Libertines. Inget vansinnigt originellt men ändå ett knippe starka låtar som visar att hederlig brittisk rock inte är utdöd.

Libertines – Anthems for Doomed Youth

Plattan som roligt nog är döpt efter en dikt av Owen Wilson är den tredje plattan från Libertines och deras första sedan den självbetitlade från 2005. Libertines var en grupp som jag i grunden missade helt när de verkligen höll på och till en början tyckte jag de var in i döden tråkiga men de smyger sig på med sin lite avslagna i-soffan-dagen-efter-en-röjarfest-musik. Softa och reggeedoftande förstasingeln ”Gunga Din” är förstås riktigt trevlig. I övrigt är soundet från 00-talet ganska intakt trots en lång paus.

Blur – Magic Whip

Under någon vecka i Hong Kong smällde det då och då återförenade Blur ihop ett gäng låtar varefter Graham Coxon och producenten Stephen Street började finslipa resultatet. Detta utmynnade i det första albumsläppet sedan 2003 och det första släppet med hela besättningen sedan 1999 frånsett en och annan singel. Här finns inga riktiga rökare i stil med Parklife-plattan men ändå en hel del halvsnabba saker med hyggligt medryckande refränger. I övrigt excellerar man i det långsammare och mer stämningsmättade låtar som det fanns gott om även på Damons soloplatta ”Everyday Robots”. En trevlig återkomst som alltså började som en ren klackspark.

Julia Holter – Have You in My Wilderness

Men årets album är en kvinnas verk! Precis som jag i ett gammalt inlägg talade om ”Sommaren med Damon” (då jag under hallucinatoriska kontorsmorgnar lyssnade på ”Everyday Robots”) så skulle jag här kunna tala om ”hösten med Julia” då jag myst till det med denna platta, en skyddsvall mot allt från vindpinade Gotlandskvällar till internationell turbulens. Men trots att Julia Holter är från Los Angeles så finns, åtminstone i mina öron, även det brittiska här. Det är ganska mycket Kate Bush och även kufiska brittiska män såsom Michael Nyman eller Robert Wyatt. Det är drömska och atmosfäriska låtar som man ibland tror att man har hört förut men utan att kunna sätta fingret på det och samtidigt är det bitvis ett rätt eget sound. Bäst är den sensuella ”Sea Calls Me Home”.

Och så några plattor som var helt okej men kanske inte riktigt i nivå med de fem ovan.

Grimes – Art angels

Mellan denna och fabulösa ”Visions” släppte Grimes några riktigt bra singlar (bland andra ”Blood Diamond”) men denna platta är, ehuru trevlig, kanske inte riktigt lika stark som den förra då mycket av charmen saknas. Men det är fortfarande bitvis väldigt atmosfäriskt även om man även märker tendenser till hit-jagande.

Scuba – Claustrophobia

Hade stor glädje av 2012 års ”Personality” och precis som i fallet med Disclosure ovan är det mer av samma vara men lite sämre om än inte dåligt på något vis. En mellanplatta.

Kamasi Washington – The Epic

En snubbe som släpper en jazzfusionplatta som i LP-format vore en trippel och som lunkar på i hela 2.53 timmar gör i alla fall mig intresserad. Det är spännande musik men närmare tre timmar kan bli en smula mastigt. Beväpna dig med tålamod. Men jag gillar ansatsen. Kan växa.

I fråga om singlar har jag lyssnat högst översiktligt vilket har gjort att ett antal hits har fastnat i min skalle. Trevliga nummer under året har exempelvis varit MÖ:s ”Kamikaze”, Robyns ”Love is Free”, Rebecca och Fionas ”Sayonara” (mycket japanska titlar i år) och Icona Pops ”Emergency”. För årets pajiga skrattsingel stod Carl Deman som med sin ”Vafan” gör en underhållande imitation av Johan Falck och även sammanfattar filmerna på cirka tre minuter. Alla 24 filmerna.