I backspegeln: 1966 - 67

Jag hade ett tag tänkt döpa det här inlägget till "När gudarna gick på jorden" men det skulle då inte framgå så tydligt vad texten handlade om så det får bli en lite mer redundant rubrik. Men ni förstår säkert redan av denna inledande kommentar varthän det här kommer att barka. För åren 1966 - 67 är ju verkligen enastående. Flodluckorna öppnades och allt blev tillåtet.

Det intressanta är att det var under den här perioden som "de stora tre" (Beatles, Stones och Dylan) kom att skapa en del av sin mest minnesvärda musik men samtidigt försvann alla dessa tre akter från livescenen (vilket jag i detalj har beskrivit i detta gamla inlägg: http://rootmoset.blogspot.com/2008/04/nr-titanerna-slutade-turnera.html). För Beatles blev det permanent och för Dylans del åtminstone i åtta år. Samtliga tog dock ut svängarna i studion, milt sagt. "Revolver" anses av väldigt många som Beatles bästa platta och bara det att man har med "Tomorrow Never Knows" skulle egentligen ursäkta det mesta. Och hade Beatles bara släppt singeln "Penny Lane/Strawberry Fields Forever" (februari 1967) så hade det räckt för att de skulle kvala in som ett av de bästa banden någonsin. Dock hade nedgången sakta men säkert börjat efter "Sgt Pepper" men det märktes troligen inte utåt ännu. Stones experimenterade friskt och "Aftermath" är en helgjuten platta där de töjer på låtformat såväl som former. Underskattad är deras Kinks-platta "Between the Buttons" (januari 1967) och även om låtarna inte alltid är så starka så kan man hitta pärlor även på deras psykedeliska album från december 1967. Dylan var aldrig i närheten av det psykedeliska och det närmaste han kom var möjligen att han hade en lång låt på "Blonde on Blonde" (maj 1966). Dylan hade där brutit upp mitt i inspelningarna i New York och stuckit ned till Nashville. Många av de klassiska låtarna sattes i några få tagningar, närmast nonchalant. Efter den berömda och ännu aldrig helt utredda motorcykelolyckan (juli 1966) drog sig Dylan undan och "John Wesley Harding" (december 1967) är en dämpad historia där Dylan verkligen kom i otakt med det rådande musikklimatet.

I Storbritannien trampade The Who en aning vatten under perioden. De släppte ett par rätt roliga album och en drös singlar men till Pete Townshends förtvivlan lyckades inte ens den genomarbetade singeln "I Can See for Miles" ge någon enastående respons från publikens sida. The Kinks släppte däremot några av periodens absolut bästa låtar ("Dedicated follower of Fashion", "Dead end Street", "Waterloo Sunset" med flera, med flera) men skulle med plattan "Something Else" (december 1967) sakta börja gå tillbaka rent kommersiellt även om de på sitt vis kom att bli än mer intressanta men sina personliga och väldigt brittiska betraktelser. The Small Faces var väl kanske lite mer juvenila jämfört med Kinks men gjorde en drös coola låtar med både en och två anspelningar på amfetamin och annat som modsen konsumerade. Begreppet "Supergrupp" blev aktuellt under eran (vet dock inte om uttrycket användes i samtiden, tvivlar faktiskt på det) i och med Cream som från början hade tänkt kalla sig BBC efter medlemmarnas efternamn. Ska jag vara ärlig var Cream kanske aldrig några av mina största favoriter men de gjorde några trevliga psykedeliska blueslåtar. Jag älskar särskilt Jack Bruces spel i "Tales of Brave Ulysses". De kom dock att överskuggas drastiskt av en inflyttad amerikan vid namn Jimi Hendrix... En ny spännande brittisk grupp var Traffic som bildades av delar av Spencer Davis grupp och som genast spottade ur sig ett gäng sitardränkta singlar ("Hole in my Shoe", "Paper sun") innan de albumdebuterade med "Mr Fantasy". Traffic skulle efterhand även bli ledande inom en viss pastoral brittisk tradition under perioden. Annars var de ju de mer psykedeliska grupperna som mitt hjärta klappar för, särskilt Moody Blues och Pink Floyd. Båda gick från rutinmässiga bluescoverband till att göra something completely different, som Monty Python sa. "Days of Future Passed" och "The Piper of the Gates of Dawn" är ett par av mina favoritalbum från 1967.

De amerikanska psykedeliska gruppernas rykte var betydligt överdrivet jämfört med hur bra de brittiska var. Ofta var det stämsång, någon inslängd sitar, något konstigt studioljud och inte så mycket mer. En tidig och fantastisk låt inom kategorin är dock Byrds "Eight Miles High" (januari 1966) där intryck togs av John Coltrane och indisk musik. Även Simon and Garfunkel fuskade lite i genren med "Fakin' It" (juni 1967). På västkusten dominerade ju stämsångsgrupper såsom The Mamas and the Papas, Beau Brummels eller Moby Grape (stora favoriter). En av de mer urflippade grupperna som dök upp under perioden, Mothers of Invention, gjorde paradoxalt nog narr av hela hippiesvängen. The Doors gjorde en fantastisk debut med originell konstrock men skulle senare främst bli ett schysst rockband med lite udda instrumentsättning. Annars var ju det här även nuggets-perioden med ett flertal garagerocklåtar. Lite lätt bortglömda är nog ändå kanadensarna The Guess Who eller Bob Seger. Om jag får göra ett snabbt hopp över till Australien så är Easybeats en något underskattad grupp, idag mest ihågkommen för "Friday on My Mind". Av alla skönsjungande västkustgrupper från perioden var kanske 5th Dimension den mest behagliga även om de huvudsakligen var ett duktigt coverband.

Som jag nämnde var ju John Coltrane en stor influens för bland andra Byrds och denne nyskapare hann göra några väldigt spännande men lite svårsmälta frijazzplattor innan han ganska oväntat dog i cancer sommaren 1967. Miles Davis gjorde några ganska eleganta plattor under perioden, som vanligt omgiven av duktiga musiker (Wayne Shorter, Tony Williams, med flera). Stax records hade en gyllene period med svett-och-röj-soul men två av de största akterna skulle lämna bolaget kring årsskiftet 1967 - 68, Otis Redding på grund av sin död och Sam and Dave på grund av kontraktsbråk.

Alldeles runt hörnet väntar nu ett betydande antal personliga och fabulösa kvinnliga artister. Under den här perioden var Joni Mitchell kanske främst känd som en av dem vars låtar tolkades av Judy Collins men det skulle snart bli ändring på det. Aretha Franklin gick under perioden från lite utslätad popsoulsångerska på Columbia records till fullfjädrad souldrottning på Atlantic. Två musikerpar (i det ena fallet även par privat) ska väl nämnas. Unga Nancy Sinatra och "gamle" (nåja, närmare 40 vid denna tid) Lee Hazlewood gjorde några av periodens roligare, coolare och även suggestiva låtar. Jag har kanske aldrig älskat Cher (överlastad sång i sämre stunder) men kommer alltid att älska henne och Sonny för att de gav oss "The Beat Goes on" (med suveränt loj sång). Min stora kvinnliga favorit från perioden är dock Laura Nyro som är på väg att slå igenom dessa år men som hade haft en rätt tuff spelning på Monterey där hon hade fått rafsa ihop sitt set och sedan blev sågad av kritikerna. Men hon skulle komma igen.